Dags att sparka föräldrarna ur skolan?

Samma dag som vår skolavslutning var jag inbjuden att prata under rubriken "Föräldrar - stjälp eller hjälp" på ett lunchmöte hos Rotary i Söderköping. Jag blev glad både över ämne och forum. Rotary är en organisation som på ett genialiskt sätt kombinerar egennytta med allmännytta –  ett professionellt nätverk till gagn för den egna karriären i kombination med ett målmedvetet och effektivt arbete  för en bättre värld. ... Tänk om vi kunde använda det receptet för föräldraengagemang i skolan?

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar - skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste jobb någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det jobbet extra väl. Det här är också - i likhet med läraryrket – ett jobb alla har synpunkter på. Till det får läggas mängder av skriverier om föräldrar och skolan. Föräldrar curlar sina barn istället för att uppfostra dem. Föräldrar beter sig som krävande kunder och äter upp både lärare och rektorer.  ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”.  Föräldrar vill slippa läxor för de ger omys i familjen. Här är några av rubrikerna bara det senaste året. Samtidigt talar precis lika feta rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi kicka ut föräldrarna helt och hållet?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst undanskymd roll, och en roll som var helt på skolans villkor. De skulle skriva under anmärkningar och betyg och ta sina barn i örat när det var påkallat.  Det var i princip vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med rosor och ballonger.

Om en lärare ringde hem, om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja då var man som elev alltid i trubbel. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras jobb att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina ättelägg. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på pedagog och pedagogik.

Idag då? De anklagande rubrikerna stämmer. Det finns föräldrar som bidrar till den svenska skolans misslyckande. Men det finns också föräldrar som är en tillgång för skolan. Det är hursomhelst både poänglöst och destruktivt att skuldbelägga en hel kategori människor.  Föräldrar i Sverige är rätt mycket som föräldrar i resten av världen. Vi älskar våra barn, vi gör så gott vi kan och det händer med jämna mellanrum att så gott vi kan inte räcker till.  Här som annorstädes finns det föräldrar som är fantastiska och föräldrar som borde få sparken.

Det vi behöver ägna tankeverksamhet åt är inte föräldrarna som sådana utan vilken föräldraroll vårt samhälle genererar. Vilket jobb ger skolan föräldrarna? Vilket engagemang inbjuder skolan till? Vilka konsekvenser får den svenska föräldrarollen för skolan?

En tydlig trend är att föräldraengagemanget idag handlar om det egna barnet. De klasspappor och mammor som tidigare arrangerade klassdagar, fixade till skolgården, skramlade till presenter och tackkort till lärarna – som gjorde insatser för hela klassen eller hela skolan - är ett minne blott. Idag handlar föräldraengagemang om det egna barnet, och en stor del av det engagemanget är präglat av misstänksamhet. Får mitt barn rätt bemötande, rätt undervisning, rätt betyg? Är skolan rätt, maten rätt, stödet rätt, läxorna rätt, barnet tryggt, tillrättavisningarna de rätta?  Föräldrar sätter nyfödda i kö, köper hus i rätt stadsdel (såg till exempel att hemnet.se har börjat lägga in skolinfo i sina annonser), försöker och lyckas ibland välja vilken/vilka lärare deras barn har. 

Det är också förtvivlat vanligt med föräldrar som inte ser sin roll i sina barns etiska och moraliska utveckling. Föräldrar som fuskar för sina barn, ljuger för sina barn och som rätar ut varje kurva och sopar bort varje dammkorn på barnets väg. Vad ska man säga till en förälder som slår ut med händerna i uppgivenhet för att telningen spelar datorspel hela nätterna, aldrig äter frukost eller inte vill gå till skolan? Vad lär sig ett barn av att lyssna på en förälder som är oförskämd och respektlös mot läraren? Som recenserar skolans lärare som rörde det sig om en Idoltävling snarare än om ett utvecklingssamtal? Det finns föräldrar som försvarar sina barn i varje läge. ”Du säger att Pelle gjorde si, men Pelle säger själv att han gjorde så. Här står ord mot ord”.  … Varför drar inte föräldrar ur sladden, varför ser de inte till att barnen sover, äter, rör sig, är i skolan i tid med rätt utrustning? Det är ju faktiskt deras jobb, vad de har åtagit sig att sköta ända från befruktningstillfället. Jag undrar också hur de tror att det går för deras barn i skolan efter att både lärarnas undervisning, omdöme och disciplinåtgärder öppet ifrågasatts av deras föräldrar och de fått medhåll för all egen kritik?  

En annan trend är en hårdare ton från föräldrar gentemot skolan och en mjukare ton åt andra hållet.  De föräldrar som hör av sig mest, som upptar lejonparten av lärares och rektorers tid är dessutom välutbildade föräldrar till högpresterande barn. De föräldrar och barn som borde vara mest självgående så att vi i skolan kunde ägna huvuduppmärksamheten åt de barn som varken har motivation, stöd eller uppfostran hemifrån. För att inte tala om åt de barn som är försummade eller far illa i sina hem.  

Vad beror de här trenderna på? Det viktigaste skälet är att den svenska skolan varken är likvärdig eller pålitlig. Föräldrar är misstänksamma för att de har orsak att vara misstänksamma. De bevakar sina egna barns intressen för att deras barns intressen behöver bevakas. Höga betyg kan sakna kunskapstäckning, njugga betyg kan betyda att telningen missar framtidschanser som istället går till någon med glädjebetyg. Skolor kan gå i konkurs, lärarna kan vara obehöriga och en del av de behöriga har kanske inte de kunskaper som krävs för ett fullgott jobb. Till det får läggas att skickliga lärare ofta saknar förutsättningar att göra sitt bästa. För litet tid för för- och efterarbete, bristande stöd och struktur för elevvård och arbetsro på skolan och brist på fortbildning (om man inte råkar vara mattelärare).

Bristen på respekt är också kopplad till det kundtänk som kommit med konkurrensen. Föräldrar kan uppleva sig som och bete sig som missnöjda kunder. Ur skolans perspektiv är varje kund viktig, har varje kund rätt, för varje förlorad elev är en förlorad skolpeng. Det här förhållandet är både osunt och skadligt. Jag har haft kollegor som varit långtidssjukskrivna på grund av besvärliga föräldrar och rektorer som har fått ta emot de mest häpnadsväckande förolämpningar och hot. De flesta lärare som varit yrkesverksamma några år har legat sömnlösa och kokande efter en föräldrakontakt. Skulle tro att många lärare har lämnat yrket efter föräldrapåhopp. Åtminstone är det i det läget mina kollegor brukar meddela att de vill byta yrke. Vi är vana att ta skit från elever, vana att ta tag i det eller kasta över axeln som situationen bjuder. Men skit från vuxna människor som inte är vårt ansvar? Påhopp från föräldrar blir lätt tuvan som tippar lasset för en lärare.

Den enda av de trender jag räknat upp som inte är knuten till skolan är curlingen och det abdikerade föräldraansvaret. Den trenden verkar vi ha gemensam med många västländer. Men skolan är medskyldig även här. Genom att inte ställa krav godkänner och normaliserar vi bristen på ansvarstagande hos föräldrarna. När vi behandlar föräldrar som viktiga kunder förstärker vi curlingen och självcentreringen.

Ett system som innebär att skolans kompensatoriska uppdrag sätts ur spel, där lärartid som ska gå till eleverna snos av föräldrarna, där skolan ägnar sig åt att tillfredsställa krävande kunder på bekostnad av huvuduppdraget, där elever som dragit en nitlott i valet av föräldrar är skolans största förlorare – ett sådant system  har vi inte rätt att  hålla oss med. Därför vill jag inte höra talas om någon arbetsro i skolan. Arbetsro ska vi ha när vi jobbar med rätt saker och rör oss åt rätt håll. Inte en sekund tidigare.

Först måste vi se till att föräldrar kan lita på att deras barn får en god och likvärdig utbildning var de än bor, vilken skola deras barn än går i. Så länge föräldrar måste hålla ängslig koll på att deras barn inte blir snuvade på sin utbildning kan inte förhållandet mellan föräldrar och skola bli annat än stjälpande.  Så länge elever kan bli bestulna på framtidsmöjligheter och betyg kan sakna kunskapsinnehåll sviker vi både våra barn och vår egen framtid. Likvärdighet bör bli ett övergripande mål. 

Vi behöver också problematisera hur vi i skolan förhåller oss till föräldrar. Det står i all relevant lagtext att barnens behov ska vara i centrum. Men i praktiken är det betydligt oftare föräldrarnas behov som är i centrum. När barn har fysiska eller psykiska behov som skolan har svårt att tillfredsställa och engagerade, friska och förnuftiga föräldrar – då fungerar skolan och samhället någorlunda – åtminstone om föräldrarna också är envisa och påstridiga. Men de gånger barn har fysiska och psykiska behov som skolan har svårt att tillfredsställa helt eller delvis på grund av föräldrarnas sjukdom, missbruk, kriminalitet med mera – då när samhället borde ta det allra största ansvaret då abdikerar vi.

Att föräldrar hjälper sina barn hemma är något som avlastar skolan – så länge hjälpen har effekt utöver att lätta föräldrarnas samveten. Men att föräldrar behöver slåss för stöd till sina barn och kan överklaga åtgärdsprogram, det ställer bara till med elände.  Det här systemet medför att mest går till den som skriker högst snarare än till den som har de största behoven.  Det skapar också en brist på tillit mellan föräldrar och skola och att det leder till att de elever vi borde ägna störst uppmärksamhet får stå tillbaka.

Det här tycker jag är förskräckligt. Hur går det för barn med funktionsnedsättningar när föräldrarna inte är påstridiga, pålästa, envisa nog? När inte de förstår sitt barns behov? När barn inte har fungerande föräldrar? Hur blir det för dem i ett system som bygger på att föräldrar engagerar sig och är engagerade? Helt uppåt väggarna blir svaret.  Och det är just de här eleverna vi är skyldiga mest. En elev från ett familjehem, med missbrukarföräldrar, en annan med en pappa på kåken, en mamma som lider av svår depression, syskon på driv och som grädde på moset en diagnos, säg ADHD, Tourettes eller Asperger har fått en riktigt usel start i livet. Ska vi då öka på nitlotten genom att se till att skolan bara blir en sten på färdigt tung börda? Samtidigt som vi curlar de redan curlade litet till?

Enligt skollagen har alla elever rätt till det stöd de behöver för att kunna nå och överträffa målen. Enligt skollagen ska skolan och lärarna lägga mest resurser på de elever som behöver det bäst. Men lagar fyller ingen funktion om de inte efterlevs. Det är poänglöst att på statlig nivå skriver vackra, utopiska lagar när man ute på skolorna inte har ett hopp om att förverkliga dem. Fokus behöver också vara vid resultat – inte vid åtgärd. Vem bryr sig om en unge har fått särskilt stöd om det inte har varit ändamålsenligt? Om kunskapsutvecklingen och trivseln ändå saknas?

På individnivå behöver vi reflektera ordentligt över vad det innebär att vara föräldrar.

Vad har jag för mål med mitt föräldraskap?  Hur manifesterar sig de målen i handling? Om målen och handlingarna inte harmoniserar kommer målen inte att nås.

”Vill du att ditt barn ska bli en omtänksam, hjälpsam, kompetent och ansvarsfull person?” På den frågan tror jag nästan alla föräldrar skulle svara ja. Men hur många föräldrar arbetar aktivt för att nå de här målen med sitt föräldraskap? En förälder som gör sitt barns betygsgrundande inlämningsarbete – vad lär sig barnet av det?

En förälder som hotar, tjatar eller argumenterar för ett högre betyg för sitt barn – vad ger det barnet för signal? Föräldern som kör barnen till varje träning, köper en ny Iphone när den gamla trillat i golvet eller blivit kvarglömd på bussen, som åker på långsemester till Thailand mitt under terminen, brer smörgåsarna, plockar undan disken, ställer in mjölken i kylen och undviker varje konflikt genom att bara säga ja?

Jag tror att konflikträdda curlande föräldrar handlar så för att de är rädda att förlora sina barns kärlek, vänskap och aktning. Kanske minns de sina egna konflikter och sitt förakt mot sina föräldrar när de själva var tonåringar?  Oscar Wilde formulerade naturordningen så här: ”Barn börjar med att älska sina föräldrar. Efter en tid dömer de dem. Sällan, om någonsin förlåter de dem.” Vi har starkare familjer idag och relationen mellan barn och föräldrar är viktigare än på Oscar Wildes tid. Men om man tror sig slippa kickas från piedestalen av sina barn genom att curla dem kommer man att få ett bryskt uppvaknande. Tonåringar behöver frigöra sig från sina föräldrar för att hitta sin egen roll och väg i livet. När de sedan närmar sig sina föräldrar igen är basen ett vuxenperspektiv på den egna uppväxten. Oscar Wildes förlåtelse grundar sig på att man förstår föräldrarnas ställningstagande och handlande och föräldrarollens komplexitet när man själv blir vuxen. Om man blivit tränad att leva sig in i andra människors känslor och bevekelsegrund, vill säga. Chansen att det händer med ett barn som blivit tränat att se sig själv som the bellybutton of the universe är mikroskopisk. Här passar det utmärkt med ännu ett citat: ”Parents wonder why the streams are bitter, when they themselves have poisoned the fountain”. John Locke den här gången. Man får inte de föräldrar man förtjänar, men i väldigt hög grad får man de barn man förtjänar.

Både för föräldrarnas, barnens och skolans skull behöver vi hitta tillbaka till det engagemang som sträcker sig förbi det egna barnet. Föräldrar som ordnar med utflykt eller kalas för hela klassen, som turas om att arrangera läxhjälp, dekorera eller renovera klassrummet, som tar fler än det egna barnet på konsert eller teater, som är villiga att finnas till inte bara för sina egna barn utan också för någon av alla de skadskjutna små sparvar som finns i våra skolor. Med den här typen av föräldraengagemang i skolan slår vi flera flugor i en smäll. Skolan blir mer effektiv och likvärdig, fler barn får mer vuxenstöd och föräldrar blir mer av de moraliska förebilder de behöver och ska vara för sina barn.

Som grädde på moset skulle både föräldrar och barn blir lyckligare. Vi människor har ett djupt och grundläggande behov av att behövas. Vi vill känna att våra liv gör skillnad, att vi på något litet sätt gör världen litet bättre. Att det behovet finns på plats tidigt lärde jag mig väldigt handfast när vi bodde på segelbåt i Opua på Nya Zeeland. En mamma med två barn hittade sig hemlösa efter att en av sönerna stoppat ett papper i brödrosten. Hela samhället slöt upp för att hjälpa kvinnan trots att hon kom från en grupp illa sedda båtluffare och inte var en av deras egna. Samtidigt gick budet ut att de här tre hade förlorat allt och att all hjälp var välkommen. Jag bad barnen plocka ut hälften av sina leksaker och kläder att ge åt de här två pojkarna som var precis i våra två barns åldrar – fem och tre. Vi bakade bröd och köpte ost och smör åt dem också, åt dessa barn som vi aldrig hade träffat. Inte en protest från ungarna inför att halvera leksaksbeståndet. Tvärtom var de fulla av iver att plocka ut det bästa ur deras från början sparsmakade leksaksförråd att ge bort. De var båda tydligt lyckliga och stärkta av att kunna bidra, av att ge och det utan att få något tack från de här pojkarna eller från någon annan.

Människor som hjälper barn som behöver hjälp finns förstås redan idag i Sverige. Fantastiska fosterföräldrar som vänder hela tillvaron för de barn de har hand om, föräldrar som låter en klasskamrat flytta in när helst det behövs, socialarbetare som går over and beyond. Det jag är ute efter är något mer organiserat och systematiskt, att vi faktiskt uppfattar alla barn som allas ansvar.  Ja som på Nya Zeeland. Ortsborna gillade inte de fattiga utlänningar kvinnan tillhörde, men det var helt enkelt så de gjorde. När saker gick åt skogen ställde alla upp.

Jag önskar att föräldraföreningar kunde ägna sig åt den här typen av verksamhet, snarare än åt lobbyverksamhet eller bevakande av de egna barnens intressen. När jag deltog i en europeisk workshop kring föräldraengagemang i Graz, Österrike insåg jag till min förvåning att en nationell föräldraförening – något som finns i de flesta andra länder - saknas i Sverige.  Ordförande för Hem och Skola i Finland berättade att deras förening hade den svenska Hem och Skola föreningen som modell och till sin besvikelse fått se den svenska föreningen gå sotdöten till mötes. Finlandsvenska Hem och Skola har erbjudit hjälp och stöd för att få fart på föräldraorganisationen i Sverige – men utan resultat.  Jag vet inte hur länge det har varit så här, men jag minns skandalen när Hem och Skola anklagades för att ha tillskansat sig bidrag på oriktiga grunder. Jag förstår inte varför föräldraorganisationer ska behöver saftigt statligt understöd. Det är rimligt att departementet använder en nationell föräldraförening som remissinstans och erbjuder ett mindre bidrag kopplat till det. I övrigt ska föräldraengagemang komma från föräldrarna och riktas till gagn för hela skolan – inte köpas av staten och riktas till det egna barnet. Extra stötande blir det med tanke på de njugga bidragen till lärarnas ämnesföreningar. Vi sysslar med yrkesutveckling på fritid och egen bekostnad, medan föräldrar får betalt för att lobba för sina egna barn.

Sokrates avslutade sitt berömda tal innan giftbägaren med att instruera åskådarna att ta sig an hans barns etiska och moraliska uppfostran. Framför allt skulle de vara flitiga med att påminna barnen om att de inget visste. Det uppdraget var så viktigt att om åskådarna skötte det skulle det uppväga all oförrätt mot honom och hans familj. Vi har glidit iväg en bit från den synen på föräldraskap och även från den synen på det goda samhället. 

När Sokrates inte längre kunde fullfölja sitt föräldrauppdrag lämnade han över det till sina landsmän. Jag vill leva i ett samhälle där jag skulle kunna göra detsamma.  Men ska den drömmen bli verklighet  måste vi först sparka föräldrarna ur skolan ... och bjuda dem tillbaka till annat uppdrag. 

”Dagens barn är tyranner. De säger emot sina föräldrar, glupar i sig sin mat och plågar sina lärare.” Sokrates

”Av naturen härmar barn sina föräldrar, trots dessas försök att lära dem gott uppförande.”  Sokrates

Lathund för föräldrar som vill att deras barn ska bli goda, ansvarstagande, empatiska människor som når eller överträffar sina egna kunskapsmål i skolan.

• 1.     Stjäl inte lärartid från dina och andras barn.
• 2.     Stärk dina barns förtroende för sina lärare.
• 3.     Förstärk inte villfarelsen att världen cirklar runt dina barn.
• 4.     Stärk dina barns självförtroende/ansvarstagande.
• 5.     Låt inte dina barn smita från svårigheter.
• 6.     Överför inte dina egna begränsningar på dina barn.
• 7.     Ge inte dina barn bilden att din plånbok/fritid är viktigare än deras skolgång.
• 8.     Använd inte ordet begåvning. Undvik även ordet talang.
• 9.     Dela inte upp skolan i viktiga och mindre viktiga ämnen.
• 10. Förstör inte dina barns motivation och intresse för skolan genom tjat, gnat och bråk.
• 11. Se till att ditt barn äter en bra frukost. Att dina barn äter en balanserad och näringsriktig kost som fungerar som bränsle är ditt ansvar.
• 12. Ha läggdags eller andra regler som säkerställer en god nattsömn för ditt barn. . Att ditt barn sover tillräckligt för att må bra och fungera väl är ditt ansvar. 
• 13. Se till att ditt barn rör sig.  Att dina barn får tillräckligt med ljus, luft och fysisk aktivitet är även det ditt ansvar.
• 14.  Utgå varken ifrån att ditt barn talar sanning/ljuger. Ta reda på. Det är ditt jobb att fostra ditt barn i riktning ärlighet och civilkurage.
• 15.  Låt inte dina barn nedvärdera eller trakassera.  Lär inte dina barn att nedvärdera eller trakassera genom exempel.

Media: Missa inte lysande artikeln: "Sluta behandla era barn som kungar" (Aftonbladet debatt).
Karin Olsson skrev en läsvärd krönika i Expressen för några veckor sedan: Flickor uppför sig och pojkar för liv. Också i Expressen: Curling-föräldrarna gör sina barn en otjänst. Roland Poirier Martinsson i SVD: "Det är ert fel, föräldrar!"

Skolpolitisk läxhjälp?

Det är inte konstigt att skolan i Sverige inte är likvärdig, så sällan som någon tar det målet på allvar. Nu senast är det Johannes Åman som raljerar på DN:s ledarsida: ”Välutbildade, högavlönade föräldrar som läser godnattsagor borde besinna sig: Hur kan de vara så hjärtlösa och osolidariska att de ger sina egna barn försteg framför andra som har det sämre förspänt?”

... Undrar om inte just den formuleringen är bottennappet i skoldebatten?

Det är ingen som vare sig inbillar sig eller förväntar sig att barn ska växa upp i en likvärdig miljö. Självklart har skillnader i uppfostran, uppväxt och hemmiljö betydelse för skolresultaten. Vi kan knappast vänta oss att Lisa som har en knarkande mamma, en utvecklingsstörd lillasyster och en pappa på kåken ska ha samma förutsättningar att göra bra ifrån sig i skolan som Erik som växer upp med högläsning, utlandsresor, violinlektioner och en storebror på KTH. Just därför är det så otroligt viktigt både att skolan är likvärdig och att personalen på skolan ägnar det mesta krutet åt Lisa och andra i liknande sits. Vi ska inte ha ett samhälle där en eländig barndom med automatik ger skolmisslyckanden och ett eländigt vuxenliv. Alla måste ha en rimlig chans att genom att kavla upp ärmarna och anstränga sig forma sina liv till något de kan vara stolta över och trivas med. Det är det enda anständiga. 

   Men det är också det enda rationella. För det är kanske Lisa, inte Erik, som har potential att bli vår nästa Strindberg, Kamprad eller Nobel. Om vi slår ut alla nyanlända och alla som växer upp i dysfunktionella eller torftiga hem då lär det inte bli ofta vi får dela ut några Nobelpris till folk från Alfreds egna hemtrakter.

Min erfarenhet är att lärare skattar likvärdighet betydligt högre än andra skolintressenter. Vi ser hur ofta det är ”mycket som får mer” och vi ser hur ofta en elev som har hemförhållanden som ger en härdad högstadielärare tårar i ögonen inte får en ärlig chans att lyckas i skolan. 

Ungefär en fjärdedel av eleverna i varje högstadieklass jag har haft har föräldrar som är ett hinder - inte en tillgång i skolan. Det handlar om missbruk, sjukdom - både fysisk och psykisk - och allmän oförmåga att axla föräldraansvaret. Om vi uppmuntrar de övriga föräldrarna att engagera sig i sina barns skolgång, köpa läxhjälp, välja skola minskar likvärdigheten.

Den svenska satsningen på att involvera föräldrarna har också fått som konsekvens att den tid vi sätter på utvecklingssamtal, föräldrakontakter och mentorskontakter framför allt går till de högpresterande eleverna och de engagerade föräldrarna. På vår skolmarknad har vi lärare nämligen mycket små möjligheter att säga till en förälder att vi inte har tid att tala med dem, eller behöver prioritera en annan elev. Det vill säga - till den som har skall varda givet och den som är lurad på sin barndom och uppväxt blir även lurad på sin skolgång.

Vi har utmärkta mål i vår skollag. Men vad hjälper det så länge vi har ett skolsystem som räcker skollagen långnäsa?

För att man ska lyckas i livet krävs för det första hårt arbete och för det andra förmågan att lära av misslyckanden. Vare sig det handlar om fotboll, kärnfysik eller företagsamhet. Talang, begåvning, annat medfött eller förvärvat spelar in - men inget av det har någon betydelse om man inte är villig att lägga manken till och göra uppoffringar eller om man ger upp vid första motgång. Läxorna är elevens träning i uppskjutna belöningar, elevens skola i sambandet mellan insats och utdelning. Därför är det oerhört viktigt att det finns läxor i skolan. Det är också viktigt att de är rätt utformade. Det ska inte behövas hjälp när man gör sina läxor. Hjälpen ska man få i skolan. Det är också viktigt att läraren ser till att alla elever verkligen gör läxor och förstår sin egen makt över de egna resultaten och den egna framtiden.

I Sverige valde vi att offra likvärdigheten på valfrihetens och resultatens altare. Konkurrensen skulle pressa upp kvaliteten. Valfriheten skulle öka motivationen. I Finland valde man att sätta likvärdigheten först. 

Kanske är det så att det är våra politiker snarare än våra elever som behöver läxhjälp för att hantera vår skolpolitiska bakläxa?

Media: SVD Brännpunkt, SVD ledare, Ny Brännpunkt artikel.

Bloggar: Anne-Marie Körling, 

Korkade grabbar i militärgrönt och smarta tjejer i rosa?

”Könsroller begränsning i skolan", lyder rubriken på en debattartikel i SVD skriven av Anna Ekström, ordförande för DEJA (delegationen för jämställdhet i skolan) i SVD med anledning av att delegationens slutbetänkande är slutbetänkt.

Att det var så visste vi förstås redan och det är heller inga revolutionerande slutsatser hon drar i artikeln, men det känns ändå som om hon angriper problemen med nya och fräscha ögon. Faktaunderlaget är väl känt. Flickor har bättre betyg i alla ämnen utom i idrott, flickor utsätts för mer trakasserier och lider mer av psykisk ohälsa än pojkar. När det gäller de yrkesförberedande linjerna väljer flickor och pojkar enligt traditionella könsmönster.

En sak jag uppskattar med artikeln är att Ekström med kraft tar upp hedersförtryck och att hon i det sammanhanget nämner både pojkar och flickor. När man som brukligt är hanterar hedersfrågor separat innebär det en slags särbehandling som i sig är diskriminerande. Skolan skall vara jämställd och aktivt motarbeta diskriminering och det ska gälla alla - oberoende av kön, religion och etnicitet. Inget tassande på tå och ingen särbehandling. På den här punkten har ändå mycket gjorts de senaste åren. Det finns nya krav på handlingsplaner på skolorna - något som har lett till att man på många håll har haft både fortbildning och diskussion om hur man bäst hanterar situationer där man misstänker hedersproblematik. Möjligheten att hålla sina barn hemma från viss undervisning har också tagits bort. Men vi har ändå långt kvar innan alla barn och ungdomar kan utnyttja de rättigheter och friheter vår grundlag ger dem.

En annan sak jag uppskattade var att hon tog upp att priset för att bryta könsmönster är större för pojkar än för flickor. Det här är något som vi borde uppmärksamma och problematisera mycket mer i skolan. Men det räcker knappast, för i grunden är det här inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem. De attityder och värderingar som hämmar och inskränker våra barn genomsyrar hela samhället.

Vad beror det på att pojkarna presterar så mycket sämre? De orsaker Ekström lyfter är antipluggkultur och låga förväntningar på pojkar. Jag har skrivit flera blogginlägg om just antipluggkulturen (Varför får pojkar låga betyg och Allt är lärarnas fel 6) så där säger jag bara yes, för den finns och den måste motarbetas. Som kille får man får vara smart, men man får inte vara pluggig. En orsak till den här kulturen är att allt som är kvinnligt är tabu och att läsa skönlitteratur och läxor har kommit att ses som kvinnligt.Därför måste eventuella skolframgångar fås att framstå som resultatet av naturlig begåvning. Problemet är bara att skolframgångar når man inte utan hårt arbete. Dessutom är hjärnan som en muskel. Den måste användas och ansträngas för att utvecklas. På så vis leder antipluggkulturen också till att pojkar inte infriar sin intellektuella potential. Vad skulle Einstein ha uträttat om han hade satt sina dagar och nätter på att trimma moppen, spela WOW och uppdatera Facebook?

Hur är det med förväntningarna då? Har vi lägre förväntningar på pojkar? Eller är problemet att vi formulerar våra förväntningar på sätt som skapar motstånd snarare än motivation? De senaste decenniernas förändringar i skolan har slagit hårt mot pojkarna på många sätt. Var finns pojkarnas akademiska förebilder i en skola där nästan hela personalen består av kvinnor? Hur mycket påverkas vårt sätt att undervisa av kön? För många elever är lärarna den enda representanterna för bildning och högre utbildning de träffar. När vi i stort sett alla är kvinnor ger det en tydlig signal. Att plugga är kvinnligt och att lyda fröken är att underkasta sig. Det här förstärks antagligen av att lärarkåren blir allt mindre akademisk. Skolan är fylld av schyssta personer som eleverna gillar och som gillar sina elever, men intellektuella, fullblodsakademiker är en utrotningshotad art i skolan. Det innebär att få elever idag får de glimtar av en annan och spännande värld som var vanliga när jag gick i skolan. Och utan sådana glimtar inget raketbränsle. Utan sådana glimtar inga klassresor. Utan sådana glimtar blir det bara lydigt gnetande. Sådant som flickor är mer inriktade eller bättre programmerade till.

Åtgärderna? Där får DEJA en applåd av mig. Jag citerar ur Zorans blogg:

* att mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida görs för att både pojkar och flickor ska få stöd när det gäller psykisk ohälsa och trakasserier.
* att ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan ska helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.
* att rektorer, lärare och andra vuxna i skolan måste ha bättre kunskaper och mer beredskap kring hedersproblematiken (en viktig, men ändå numerärt begränsad fråga) och som ställer stora krav på skolans jämställdhetsarbete. 
* att skolan behöver en motsvarighet till Statens beredning för medicinsk utvärdering; ett fristående organ för utvärdering av metoder och arbetssätt som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Notera att alla åtgärderna är könsneutrala och inriktade på tydlig ansvarsfördelning och forskningsstöd för verifierbara resultat. På det hela taget är det befriande att läsa en artikel om jämställdhet i skolan som är så könsneutral och så målinriktad och oideologisk. Här finns inga färdiga lösningar utan istället gör man klart vad som borde ligga på vems bord och hur man ska gå till väga för att hitta verifierbart goda lösningar.

De här torra sakliga förslagen kanske inte talar till hjärtat och fantasin som den traditionella snyftretoriken, men det här är jämställdhetspolitik och skolpolitik som faktiskt kan leda till ett paradigmskifte. Utan offer, utan förövare, utan kvotering.

Jag vill inte höra något mer om hur den här regeringen inte har någon jämställdhetspolitik.



Möt Ludovic en pojke som vill klä sig i klänning och som alla mina franskelever får lära känna. Väldigt lätt att förälska sig i.

Media: SVD, SVD 2 (ett mycket intressant reportage om könsroller och barn - pojkar i klänning), Sanna Raymans ledarartikel i SVD, Johannes Åmans ledarartikel i DN.

Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Helds HBT-Nyheter, Tysta Tankar, Lotta Edholm.

Loggboksinlägg från Björklunds Atlantångare

Torsdagen den 16 december, 17.16. Måttlig nordvästlig vind, dålig sikt, sextanten ur funktion och kaptenen berusad under däck. Men vi har nya länspumpar, uppdaterade sjökort, loggböckerna är i ordning och radion fungerar bra.

Man tycker ju att en skolbloggare borde ha varit flitig de senaste veckorna. Gudarna ska veta att det har funnits material att skriva om. Först Pisa-rapporten och sedan den förutsägbara uppsjön av kommentarer och rekommendationer. Jag har läst och jag har skrivit, faktiskt nästan varje dag trots den jättearbetspuckel vi lärare har den här tiden på året, men jag lyckades aldrig få fram precis det jag tyckte så att jag själv blev nöjd. I slutändan blev det en artikel som var för lång för att skicka till någon tidning. Den finns nu på Newsmill.

Där skriver jag om den Atlantångare som trots alla pumpar, nya sjökort och vattentäta skott närmast för tankarna till Titanic och Lusitania - de enda atlantångare jag kan namnen på. För om vi inte lyckas skaffa oss en nykter och kompetent kapten och om vi inte lär oss att använda sextant finns det stor risk för att vi går på grund istället för att komma i hamn. Och vad händer då med vår dyrbara last?



Media: DN, Metta Fjelkner skriver vasst och engagerat i SVD, en klok och läsvärd lärarartikel hittar ni i GP, Expressen, Aftonbladet, Johannes Åman i DN och PJ Anders Linder i SVD.
Bloggar: Tankar om skolan i media 1, 2, Morrica, Jan Lenander, Tysta Tankar, Kristina Palmgren, Christermagister, Rasmus Jonlund, Gabrielle Peteri, Lotta Edholm, Lars Björndahl, Ekonomistas, Ny i Svenska Skolan.

Det behövs inga ursäkter, Björklund

Glädjebetygen på väg bort, förklarar Björklund trosvisst i sitt nyhetsbrev. Det tycker jag att han kunde ha låtit bli. Jag kan förstå att han inte tycker att det är så kul med besked om sjunkande betyg just i valrörelsen, men vad varför behöver de förklaras? Nästan inga av de förändringar som har gjorts under den här mandatperioden har ännu fått effekt.

Inte sjutton tror jag att de sjunkande betygen beror på Skolinspektionens effektiva översyn, hur gärna Skolverket än klappar sig för bröstet. Ska vi få bukt med glädjebetygen behövs det bra mycket mer än föranmälda inspektioner och Skolverkets mesiga dubbelrättning där de inte ens är villiga att stå för sina egna resultat.

Björklund behöver varken ursäkter eller bortförklaringar. Han har fått mycket uträttat de här fyra åren. Men jobbet är inte klart. Skolan behöver återförstatligas, vi måste få en ordentlig resultatkontroll och evidensbaserad skolforskning och oseriösa friskolor behöver rensas bort. Fokus på det istället, för i backspegeln är det fritt.

Media: SVD,
Bloggar: Christermagister, Rasmus Jonlund, Pluraword, Mats Öhlin,

Eleverna gillar Björklund

I tisdags besökte Jan Björklund de Geer-gymnasiet i Norrköping. Eleverna gav honom VG för framträdandet och tummen upp för hans skolpolitik. Även elever som inte kommer att rösta på folkpartiet förklarade sig nöjda med hans recept för en bättre skola.

Samma kväll träffade jag en före detta elev som sa att hon hade ”hört min chef idag”. När det klarnade vem hon menade frågade jag hur han hade skött sig. ”Han var jättebra”, förklarade hon. "Allt han sa om skolan var precis det jag själv har tänkt. Nu är jag också folkpartist".

Det gjorde mig jätteglad att hon kände sådan entusiasm och också att hon kände behov av att bubbla över till mig. Politik är något som får tummen ner av allt för många tonåringar och det är inte bra på något plan. En orsak är att vi inte pratar tillräckligt om politik med dem. En annan orsak är att vuxenvärlden inte lyssnar tillräckligt på dem.

Jan Björklund får kritik för att inte lyssna på skolforskarna. Om det är sant eller inte vet jag inte. Själv tycker jag att de finns skolforskare och skolforskare och att många så kallade skolforskare snarare är skoltyckare. Men jag vet en sak. Björklund lyssnar på eleverna. Och det gör mig glad.



Media: NT,

Jan Björklund och lärarkåren

Innan jag började blogga trodde jag att så gott som alla lärare uppskattar Jan Björklunds och folkpartiets skolpolitik. Under hela min lärarkarriär har tongångarna varit positiva i de lärarrum där jag har vistats. Helt klart är också att lärarandelen är hög bland folkpartister så den som anklagar Björklund för att sakna kontakt med skolverkligheten vet inte vad han eller hon pratar om. Jag skulle förstå om han istället kräktes åt alla lärare som talar om vad som han ska göra– både inom och utanför partiet. Men det gör han inte, utan även om han är en bestämd och svårövertalad man lyssnar han.

Men bloggande skolfolk är inte nådiga. Anne-Marie Körling använder ord som fostra, tukta och skampåle om förslaget som gäller föräldrastöd i klassrummet och tycker dessutom att det är synd att Björklund ägnar så mycket tid åt detaljer. De här känslorna ekas i många bloggar. Exempelvis i Metabolism, Johan Kant, Emmas nötskal och Eldkossa, Christermagister, junitjejen, Dagens skola.
Men för det första är det inte rättvist att anklaga Björklund för att satsa på detaljer. Han har genomdrivit enorma reformer i skolan och det handlar om genomgripande saker som skollag, lärarutildning och läroplaner. Media väljer förstås var fokus ligger och därför är det också föräldranärvaro och skolk i betyget alla skriver och talar om, inte om satsningen på elevhälsa eller kampanjen för ett återförstatligande. För det andra är varken skolket eller arbetsmiljön i skolan småsaker. Det handlar om stora problem - när det gäller stökigheten dessutom ett problem som eleverna värderar betydligt tyngre än lärarna.

Ytterligare ett problem som Jan Björklund försöker komma åt är att min och många andra lärares situation är den att vi äts upp av mentorsrollen och ofta ägnar mycket mer tid åt att kvacka som kuratorer och reservföräldrar än åt vår egen undervisning.
En orsak till det här är förstås brister i elevvården, men en annan är att många föräldrar har abdikerat en hel del av sitt ansvar. Det är viktigare att vara kompis och allierad med sitt barn än uppfostrare. Många tonårsföräldrar lämnar dessutom sina barn för mycket i fred. Ibland för att de inte vill utsättas för samma vrede och förakt som de kände för sina föräldrar, ibland av tidsbrist och karriärfokus, ibland av osäkerhet och otillräcklighet.
Det här är ett samhällsproblem och en viktig konsekvens av Björklunds föräldranärvaro förslag är att vi åtminstone börjar diskutera våra attityder, curlingföräldrarna och ansvarsfördelningen mellan hem och skola. För ju mer tid vi behöver sätta på de elever utan diagnos och med bra föräldrar som ändå stör lektionerna, desto mindre tid har vi för elever med inlärningsproblem, koncentrationsproblem, depressioner och annat som i allra högsta grad är samhällets bord.

Jag har skrivit mycket mer ingående om det här i en artikel på Newsmill: Skolpolitikens myror och dagsländor.


Idag gästbloggar en gymnasielärar i Seved Monkes blogg, Kristina Lindsjö. Hon skriver klokt om både föräldramedverkan, satsningarna på elevhälsan och något som det har skrivits väldigt litet om: Jättesatsningen mot mobbning. 40 miljoner per år är avsatt för forskning, utvärdering, utbildning och kvalitetssäkring när det gäller mobbning. Det känns fint att läsa en kollega som har fokus på problemen och lösningsvärdet. Det är nämligen hög tid att vi lärare ägnar oss åt samarbete och konstruktiva förslag när det gäller de problem vi möts av i vårt yrke. Jan Lenander är sådan samarbetskollega. Han bloggar här och har dessutom startat ett nätverk på Facebook som jag hoppas får många medlemmar: Lärare är bra att ha. Gertie Hammarberg Tersmeden har en blogg där hon skriver mycket klokt och tänkvärt om skolan. Morrica och Christermagister är ytterligare två kloka och lösningsorienterade lärarröster i skoldebatten även om Christer även platsar bland de kritiska rösterna i början av inlägget.

Ett sista ord när det gäller kritik ... vore det inte mer konstruktivt om vi provade saker innan vi sågar dem?



Media: Johan Croneman raljerar i DN, Expressen, Lotta Gröning, Lärarnas Nyheter.

Bloggar: Erik Laakso som nu bloggar på Voltaire tycker inte att vi ska ha mer föräldrar i skolan, Björn gör sig lustig, Helene Sigfridsson, Per Altenberg,

Skolpolitikens myror och dagsländor del 2

Idag skriver jag på Newsmill om skolpolitikens myror och dagsländor. Från början var det tänkt att bli ett blogginlägg, men sedan blev det så långt och – tycker jag själv – så viktigt att jag ville ha fler läsare än jag får på ett blogginlägg.
Så här börjar artikeln: ” Det finns två sorters skolpolitiker. Dagsländan sitter på sin kammare, lägger pannan i djupa veck, trycker upp och ner udden på kulspetspennan och klurar ut hur en bra skola skulle se ut. Man målar upp en bild på ”that inner eye that is the bliss of solitude” som Wordsworth skriver om . Små, rara barn rusar fram till bokhyllor och datorer på jakt efter kunskap. Inga lektioner, inga korridorer, inga betyg, inga läxor, inga katedrar, inga lärare som tror att de vet mer än eleverna. Istället välvilliga handledare som hjälper de små i deras kunskapsskapande verksamhet. Litet Mikael Wiehe i bakgrunden.

Dagsländan har inga problem med att förklara hur en bra skola för alla ska se ut. Den skolan har han eller hon ju redan skapat i sitt eget huvud.

Så har vi myran. Myran är ständigt i färd med att leta problem och föreslå lösningar. Han eller hon pratar med lärare, elever och föräldrar. Frågar vad det finns för problem och vad man föreslår för åtgärder. När samma problem dyker upp om och om igen lägger myran dem på sitt ritbord . Om så lösningar som provats verkar ha effekt, ja då lägger myran ett förslag. Sedan hör myran sig för igen. Blev det bättre? Är svaret nej så bär det av tillbaka till ritbordet igen.

Myran kan inte ge ett recept på en bra skola för alla. Däremot kan myran, om tid och möjlighet ges, forma en bra skola för alla. ”


Seved Monke frågar sig varför alla i oppositionen är så kritiska mot folkpartiets skolpolitik. Jag tror att svaret ligger just i detta dagsländeperspektiv. Man kritiserar åtgärder och förslag som faktiskt har provats och funnits effektiva utifrån ideologiska motiv, inte utifrån vad som verkligen inte har fungerat eller har fått oönskade effekter.
Det här är riktigt illa för skolan. Även om jag är stolt över folkpartiets stora skolengagemang och Jan Björklund som skolminister skulle jag hundra gånger hellre se en skolpolitik obefläckad av ideologi. En skolpolitik där alla är nöjda så länge resultatet är bra och där ingen protesterar om man river upp något som inte blev som det var tänkt.
Vi är alla överens om målen. Vi vill alla att våra barn ska lära sig massor. Vi vill att de ska ha rättvisa chanser att forma sina liv. V vill alla också att de ska må bra, vara lyckliga och att de ska fostras till ansvarstagande, toleranta och demokratiska samhällsmedborgare. I min drömskola sätter vi våra klokaste lärare, forskare och politiker på att skriva styrdokument. Min drömskola är också likvärdig och utformad så att varje elev kan välja sin egen framtid och känna sig väl rustad för sitt vuxenliv. Därför är vi mycket noga med att ta reda på hur det går i min drömskola. Följs styrdokumenten? Fungerar de som det var tänkt? Behöver de revideras för nya samhällskrav? Lär sig eleverna det de behöver? Trivs de i skolan? Finns det utrymme att välja olika vägar för att nå samma mål?
I Sverige är skolfrågorna ovanligt politiserade. Jag är själv övertygad om att den främsta orsaken är bristen på resultatkontroll. Om vi hade en studentexamen, den stora resultatkontroll så gott som alla andra länder håller sig med, och centralrättade nationella prov skulle det inte alls finnas samma utrymme för löst tyckande. Med ett sådant årligt facit ser man snabbt när en åtgärd får rätt effekt och när det inte blev som man hade tänkt.
Givetvis är allt inte bara kunskapsresultat. Men vore det så svårt att samtidigt med en studentexamen ha en stor elevenkät? Där kunde eleverna få berätta hur de har trivts, om de har fått påverka det de vill påverka, om de har blivit sedda och respekterade av kamrater och personal på sin skola.

Mitt recept på en bra skola för alla? Minst fyra år till med Jan Björklund som skolminister kommer högt på listan. Men först av allt kommer en ordentlig uppföljning av vad våra barn lär sig och hur de behandlas i skolan. Det är inte bara den bästa vägen mot en bra skola för alla. Det är också det enda sätt vi kan få reda på om vi verkligen har en bra skola för alla, eller om myrorna måste ta ett nytt strå på stacken och streta tillbaka till myrstacken en gång till.


Media: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, Björklund och Ohly i SVT Play, Aftonbladet.

Bloggar: Kent Persson, Per Altenberg, Per Altenberg, Tankar om skolan i media, Pär Gustafsson, Peter Andersson, Karin Granbom Ellison, Kristina Palmgren, Mats Gerdau, Folkpartiet i Norrköping, Anne-Marie Körling, christermagister, Stockholmsvänstern, Rolf Eriksson, Amanda Brihed, Under den lugna korkeken, Tysta tankar, Martin Hall, Anna Helena Rudberg, Dr Cais blogg, Svensson, Liberala Anna, Rasmus Jonlund, Olof Linqvist, Metabolism, Christer Sörliden och Christian Tegnvallius.

Skolk i betyget?

Jan Björklunds förslag att skolk ska synas i betyget väcker upprörda känslor. Doktor Spinn twittrar att han inte längre tänker rösta på folkpartiet. Mary X är lika ogillande och påpekar att människor inte är maskiner. Christermagister undrar på vilket sätt en papperslapp kan kallas hårda tag och får sina farhågor om Björklund bekräftade. Mats hänger roat på.

Tillbaka från sommarstugan senare än Jan Björklund är det bara långsamt min hjärna gnisslar igång igen. Jag funderar på olika elever jag har haft, mina egna barn, mitt eget skolk. Men framför allt tänker jag på en dokumentär om hjärnan jag såg för länge sedan. Det handlade om vår förmåga att uppskjuta belöningar. Den fyraåring som kunde motstå karamellen i blickfånget mot löftet att få tio karameller om en stund klarar skolan med glans och blir antagligen en flitig arbetsmyra i samhällets tjänst. Ungen som äter upp karamellen? Ja den ungen är vi nog alla ibland. Jag har massor av saker jag borde göra. Hemsidan behöver fixas, jag har flera artiklar jag jobbar med, Liberala kvinnor, valkampanjen, trädgården, bloggen, mejlboxen, tvättkorgen. Vad gör jag? Jag sitter i nattlinne, äter choklad och spelar Betapet timme efter timme – ända tills samvetet vrålar så högt i örat att jag tar mig samman och motvilligt börjar beta av på måstelistan. Det gör jag för jag vet att det kommer att kosta mig både självrespekt och anseende om jag låter bli. Men där och naggar på den ensamma karamellen är jag nu och då och den har alltid ett högt pris.

Precis när jag har tänkt på det här och på hur dåliga vi är på att lära våra barn att skjuta upp belöningar och bädda för en bra framtid läser jag Morricas blogg där hon berättar om en soldat som sparade sin chokladkaka till sista dagen då den gjorde maximal nytta för hela gruppen. Morrica kopplar historian till värdet av små generösa gester. Jag håller med om hennes tolkning men ser det också som en klassisk kamp mellan en och tio karameller. Alla de andra käkade upp sin choklad genast. En enda kunde skjuta upp belöningen och det gav en ordentlig pay-off.

Efter denna långa inledning, vad händer med ungen som skolkar och varför skolkar man? Visst finns det elever som far illa och behöver hjälp, men orsaken till att den svenska skolan utmärker sig när det gäller skolk, disciplinproblem och brist på arbetsro är inte att det är fler elever som lider här än annanstans. Jag tror att de främsta orsakerna är brist på förmåga att skjuta upp belöningar och bristen på negativa konsekvenser på negativt beteende. En lektion blir roligare när man sitter och SMS:ar och skickar lappar. Det är den ena karamellen. De tio man förlorar är att varken man själv eller de andra lär sig något. De flesta elever spelar hellre CS eller lägger ut skumma redigerade bilder på sig själv på Bdb än sitter på sina hårda och obekväma skolbänkar. Den ena karamellen är en slapp och trevlig tonårstid. Det man förlorar är en vass hjärna, kunskaper, valmöjligheter, roliga, intressanta och välbetalda karriärmöjligheter m.m. Man får det litet behagligare i tre-fyra år och betalar med ränta på ränta med ett sunkigt liv under de övriga sextio. I skolan blir det alltså snarare 1 mot 100 än 1 mot 10 karameller, och det är den slappa, välvilliga curlingvuxenvärlden som bär skulden. Jag är uppriktigt tacksam över att Björklund försöker ta strid mot det.

Hans förslag att införa skolkinformation på terminsbetyget har flera fördelar. För det första blir det en piska på skolan att verkligen sköta frånvarorapporteringen och följa upp skolk. För det andra blir det svårare för föräldrarna att smita undan sitt ansvar. Du kan ringa hem dagligen och skriva hur många mejl som helst, vår förmåga att rationalisera och försköna våra egna föräldrainsatser är oändlig. En slutsummering varje termin är betydligt svårare att vifta bort. För det tredje mår både lärare, föräldrar och elever bra av att se den ogiltiga frånvaron och betygen sida vid sida. Kostnaden för den ensamma karamellen blir så mycket tydligare på det sättet.
Mycket av bloggindignationen riktar sig felaktigt mot skolkinformation på slutbetyget - något som inte finns med i förslaget. Just det skulle inte heller jag kunna argumentera för. Dels är det som sagt curlingföräldrarna och curlingsamhället som bär den största skulden och därför ska inte eleven bestraffas, dels kan frånvaron ha så vitt skilda orsaker att informationen måste ses som vilseledande snarare än vägledande.

Vi vuxna måste skärpa oss och våga vara mer obekväma. Det är vårt gemensamma ansvar att våra barn går in i vuxenvärlden med välpackade ryggsäckar och hjärnor. Det ansvaret förpliktigar. Det behövs föräldrar som tar tempen på sina barn innan de får stannar hemma (och även då kan det vara klokt att ta med modemet och antennsladden till jobbet). Det behövs föräldrar som placerar semestern under skolloven och som tar ledigt från sina jobb för att se till att deras ungar verkligen hamnar i skolan. Det behövs lärare som är noga med att följa upp frånvaro och socialassistenter som prioriterar barnens framtid framför sin relation till föräldrarna. Och riktigt bra blir det också med rapportering av ogiltig frånvaro i ett officiellt dokument, inte bara i sms och mejlform. Tydlig och pockande information som förhoppningsvis leder till troubleshooting och vidare åtgärder.



Tidningar: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, DN.

Bloggar: Seved Monke, Lotta Edholm, Mathias Sundin, Niklas Frykman, Mats Gerdau, Annarkia, Kent Persson, Alliansfritt Sverige, Krassman, kulturbloggen, Runo Johansson Folkpartiet Norrköping, Liberala Anna, Carina Boberg, Linnéa Darell, Mikael Wendt, Sebastian Hallén,Lars Hansson och andra bloggar om skolk.

Bra Roger, Mogert, Lars Stjernkvist

och alla de andra socialdemokraterna som skrev under debattartikeln i DN den 31.3. där de kritiserade SKL för deras ”fackföreningsfientliga politik”. De satte strålkastaren på en viktig aspekt av den här striden, nämligen bristen på demokrati i skolans värld. Skolan har idag en huvudman som ”kräver” och domderar och som förväntar sig lydnad och rättning i ledet av lärarkåren. Det är barockt att SKL påstår sig önska en ”modernisering av lärarnas arbetstid” samtidigt som de demonstrerar en ledarstil som för tankarna till Napoleon och amerikanska söderns slavplantager. Läroplanen är tydlig när det gäller elevernas rätt att ha inflytande över både arbetssätt och innehåll i skolan. Lika tydliga direktiv finns inte när det gäller lärarna, men vem tror att vi kan få en fungerande elevdemokrati så länge lärarna är toppstyrda och överkörda?

Men socialdemokraterna nöjer sig med att konstatera att det är fel att fokusera på form framför innehåll och gör ingen koppling mellan detaljreglering och resultat. DN ekar den uppfattningen i ledarartikeln Fel fråga för skolan.
Det retar mig ordentligt. Ända sedan kommunaliseringen har vi lärare slagits för vår kreativa frihet. I den striden har vi varit tydliga med att våra motiv är yrkesstolthet och omsorg om eleverna. Hittills har vi förlorat varje strid och kunskapsresultaten har sjunkit i samma takt. Ändå verkar ingen villig att tro på det vi hela tiden och tålmodigt har förklarat – ökad detaljstyrning sänker kvaliteten på undervisningen och driver de bästa lärarna från skolan.

Is there anybody out there?

Fler bloggar i detta tvistiga ämne hittar du här.

Kommunpolitiker som kommunpolitiker?

Högern och vänstern är lika goda – eller lika dåliga – kålsupare när det handlar om kommunal skolpolitik. Det konstaterar man i UR-programmen Skolfront och Skolministeriet. Det här är inte någon ny information, den är inte heller särskilt förvånande. Kommunpolitik handlar framför allt om budget i balans, inte om stora åthävor eller stora visioner. Dessutom blir det mer samförstånd och kompromiss i politiken på kommunnivå. Det känns liksom inte lika viktigt att vinnarlaget kör över förlorarlaget när man delar staket och återvinningsstation.

Men när Sanna Rayman tar den här statistiken som ett tecken på likvärdighet i skolan hoppar hon över ett logiskt tankeled eller två. Det är ett etablerat faktum att den svenska skolan inte är likvärdig och att det finns stora skillnader mellan kommuner när det gäller alla de bitar man jämförde. Det är inte rimligt att den mest generösa kommunen lägger dubbelt så mycket pengar per elev som den snålaste. Det är inte heller rimligt att det finns stora skillnader mellan kommuner vad gäller resultat, lärartäthet och behörighet – och det blir inte ett skvatt mer rimligt eller värt att ”betraktas med viss lättnad” för att det är lika troligt att en blå kommun missköter sitt mandat som att en röd gör det.

Om något är de här resultaten ett starkt argument för ett förstatligande av skolan. De skillnader som finns mellan kommunerna beror inte på fungerande gräsrotsdemokrati, utan på bildningsnivån i kommunen, tjänstemännens makt, kommunens ekonomi, vilken förvaltning som skriker högst och en massa andra faktorer som inte har ett skvatt att skaffa med elevers och föräldrar makt att påverka sin lokala skola.

Rätten till en likvärdig utbildning är ett demokratiskt fundament. Därför bör skolan förstatligas. Vi behöver också alla veta vem som styr den dyra och tungrodda utbildningsskutan och vem vi skall binda vid skampålen när våra barn inte kan svara på frågan: What did you learn in school today, dear little boy of mine.

Skolans parallella universum eller konsten att leda en åsna

Så skönt att skolan hittat in på ledarsidorna igen. I dagens söndagskrönika i SVD gör PJ Anders Linder upp med den socialdemokratiska gymnasiereformen. Han har rätt i allt han skriver, men han nämner inte den enligt min mening allvarligaste bieffekten av gymnasiereformen, nämligen att vi som bäst är i färd med att vänja en hel generation vid sysslolöshet. För det går fint att gå på gymnasiet utan att infinna sig där mer än undantagsvis och inte heller när man går på lektionerna är det liktydigt med att man lär sig något. Som gymnasielärare har jag fått mig praktiskt demonstrerat att det är möjligt att gå i skolan precis hur många år som helst utan att lära sig ett skvatt - och det utan att det är något som helst fel på ens inlärningsförmåga.
Effekten förstärks av att kraven på A-kurserna är så låga att proven praktiskt taget är identiska med nationella proven i nian. För att tillgodose politiska önskemål om fler godkända betyg betalar de elever som valt en teoretisk linje med att rulla tummarna fram till B-kursen, allt för att de som valt praktiska linjer ska kunna… just det, rulla tummarna de också.
Folkpartiet uppfattar de talrika drönarna som rationella varelser som illustrerar ett systemfel i den frivilliga skolan – bristen på frivillighet. Därför vill man att tvångsmatningen av teoretisk kunskap skall upphöra. Socialdemokraterna ser igen inga fel i reformen utan bara i genomförandet. Därför är den åtgärd man föreslår - fler vuxna i skolan. Men hur många vuxna man än klämmer in på gymnasiet kan man bara leda åsnan till vattnet, inte tvinga den att dricka. Det går inte att lura den att dricka heller, för då skapar man bara en drönare - och vem har då lurat vem?
När man tittar på socialdemokratisk skolpolitik får man intrycket att vi alla anses födda med samma intellekt, arbetsmoral och kunskapstörst. I det universum där jag undervisar är människan betydligt mindre utvecklad än så – både som halvvuxen och vuxen. Antingen borde skolan formas efter de elever som de facto finns där, eller också behöver vi förädlas så att vi kan göra de socialdemokratiska reformerna rättvisa.