En lärare behöver kunna litet mer än att "lära ut"

I en ledarartikel I DN jämför man läraryrket med journalistyrket ”Legitimationer hör egentligen inte hemma i branscher som undervisning och journalistik, där yrkets grundläggande kompetens består av färdigheter som de flesta utövar i vardagen och som kan utvecklas och finslipas på de mest skiftande sätt.”
Det här är en jämförelse som haltar betänkligt. För det första är få yrken så öppna för granskning som jounalistens. Hela yrkesproduktionen finns för allmänt beskådande. En lärare kan man snarare jämföra med en tandläkare. Allt kan verka bra och kännas bra vid själva ”behandlingen”, men fem år senare sitter man med facit i hand och inser att man har varit i händerna på en klåpare.
För det andra är journalistyrket ett av de mest eftertraktade och journalisthögskolan svår att ta sig in på. Inget behov av statushöjning där, däremot innebär behovet av att locka läsare att skickliga skribenter utan journalistutbildning kan få jobb på tidningar. De sitter emellertid tryggt bara så länge läsarna är dem trogna. En fast anställd lärare sitter i de flesta fall tryggt tills pensionen eller döden skiljer läraren och skolan åt.
Sist men inte minst är det viktigt att komma ihåg att lärarens arbete är myndighetsutövning. Här handlar det om elevernas rättigheter, trygghet och rättssäkerhet. Därför är läraryrket kringgärdat av regler, krav och villkor. Redan läroplan och betygskriterier är svårtolkade för en lekman. Jag har hört en obehörig idrottslärare tolka betygskriterierna så att elever som röker och äter ohälsosamt i skolmatsalen (inga grönsaker) därmed diskvalificerar sig för MVG. Själv har jag varit behörig lärare i mer än femton år och jag är fortfarande ofta tvungen att läsa in mig på lagtext för att vara säker på att jag sköter mitt jobb korrekt. Det finns lagar som reglerar hur vi skall hantera mobbning, hur vi får tillrättavisa elever, hur vi skall hantera föräldrakontakter, hur vi skall utföra, förankra och dokumentera vår bedömning, vad vi skall anmäla till skolhälsovården, socialtjänsten, skolledningen, hur vi ska hantera ett underkänt betyg, en elev med aspberger, misstankar om sexuella trakasserier, slagsmål på skolgården, blodspår på toaletten ... Pust, hoppas "I've made my point".

PJ Anders Linder kommer med en annan typ av invändningar. Blir lärare skickligare av att legitimeras undrar han. Frågan är retorisk och det förväntade svaret nej. Samma lärare med eller utan legitimation är givetvis lika skicklig. Men tittar vi på landets samlade lärarstyrka blir svaret ett annat. Om fler lärare har rätt utbildning för sitt jobb, om lärare har ett provår och om lärare kan bli av med sin legitimation kommer vi att se en standardhöjning i skolan. En annan invändning han kommer med är att de mediokra lärare som redan utexaminerats blir legitimerade med automatik. Den invändningen ekas av Adam Cwejman, ordförande för LUF. Där är frågan vem som ska lastas för den dåliga lärarutbildningen. Studenterna eller myndigheterna?

På Voter ställer man en annan felaktig fråga: "Kan obehöriga lärare många gånger vara bättre på att lära ut än behöriga?" Klart att de kan. Behöriga lärare kan också många gånger vara "bättre på att lära ut" än obehöriga. Vad har det med något att skaffa?

P.S. Tack Peka för ditt beröm under PJ Anders Linders blogg. Jag växte så mycket att jag slog huvudet i taket. :)

Läsvärda bloggare i ämnet (som av en slump tycker som jag): Mikael Wendt (FP), Seved Monke (FP), Linnea Darell (FP), Anna Wikström (S)och Mats Gerdau (M)

Kommunpolitiker som kommunpolitiker?

Högern och vänstern är lika goda – eller lika dåliga – kålsupare när det handlar om kommunal skolpolitik. Det konstaterar man i UR-programmen Skolfront och Skolministeriet. Det här är inte någon ny information, den är inte heller särskilt förvånande. Kommunpolitik handlar framför allt om budget i balans, inte om stora åthävor eller stora visioner. Dessutom blir det mer samförstånd och kompromiss i politiken på kommunnivå. Det känns liksom inte lika viktigt att vinnarlaget kör över förlorarlaget när man delar staket och återvinningsstation.

Men när Sanna Rayman tar den här statistiken som ett tecken på likvärdighet i skolan hoppar hon över ett logiskt tankeled eller två. Det är ett etablerat faktum att den svenska skolan inte är likvärdig och att det finns stora skillnader mellan kommuner när det gäller alla de bitar man jämförde. Det är inte rimligt att den mest generösa kommunen lägger dubbelt så mycket pengar per elev som den snålaste. Det är inte heller rimligt att det finns stora skillnader mellan kommuner vad gäller resultat, lärartäthet och behörighet – och det blir inte ett skvatt mer rimligt eller värt att ”betraktas med viss lättnad” för att det är lika troligt att en blå kommun missköter sitt mandat som att en röd gör det.

Om något är de här resultaten ett starkt argument för ett förstatligande av skolan. De skillnader som finns mellan kommunerna beror inte på fungerande gräsrotsdemokrati, utan på bildningsnivån i kommunen, tjänstemännens makt, kommunens ekonomi, vilken förvaltning som skriker högst och en massa andra faktorer som inte har ett skvatt att skaffa med elevers och föräldrar makt att påverka sin lokala skola.

Rätten till en likvärdig utbildning är ett demokratiskt fundament. Därför bör skolan förstatligas. Vi behöver också alla veta vem som styr den dyra och tungrodda utbildningsskutan och vem vi skall binda vid skampålen när våra barn inte kan svara på frågan: What did you learn in school today, dear little boy of mine.

Ny skollag på gång

och inte en dag för tidigt. Ett av de mest välkomna inslagen är att möjligheten att ge obehöriga fast anställning täpps igen. Här är det enligt DN många som håller med mig. I bloggosfären får skollagen beröm från allt från moderater till vänsterpartister. Men PJ Anders Linder sällar sig inte till hyllningskören. I dagens SVD använder han ord som ”privilegium” och ”adla” när han argumenterar mot förslaget. ”Skall man verkligen adla alla som tagit sig genom en lärarutbildning oavsett deras duglighet?” frågar han sig. Självklart inte, är svaret. Att man är behörig betyder ingen automatisk rätt till tjänst. Rektorer väljer vem de anställer. Problemet är att skolan idag styrs av ekonomi i långt högre grad än av andra hänsyn. Den billigaste läraren blir då den bästa. Och vem tror ni kostar minst, den behöriga eller den obehöriga läraren? (det borde kanske snarare heta lärare eller "vuxen i skolan" för är man obehörig är man inte lärare). En obehörig ... person är inte bara billig i drift. Han är i allmänhet också foglig, flexibel, mottaglig för påtryckningar och generös i bedömning och betygssättning. Protesterar knappt ens över att bli uppsagd lagom till midsommar och återanställd när höstterminen börjar.

Den svenska skolan präglas av sjunkande resultat, stora skillnader mellan skolor, orättvisor i bedömning. Samtidigt har vi en mycket hög andel obehöriga lärare. Självklart finns det ett samband. Om vi hade en resultatkontroll värd namnet skulle vi veta exakt hur starkt det sambandet är. Som det nu är låter vi skolor och lärare sätta betyg på sig själva och får alltså ta deras ord för hur framgångsrika de är. En sak är klar. Varken de svenska universiteten eller internationella undersökningar bekräftar skolornas självbild.

Några andra stämmor i skollagens hyllningskör: Christermagister, Rasmus Jonlund och Nina Larsson