Mats Olsson, pojkarnas riddare del 2

I veckans Skolfront debatterade Mats Olsson, författare till bloggen Tysta Tankar, könsroller och skolan med Ingemar Gens och Gudrun Schyman. Och det gjorde han med den äran. Lugn och saklig framförde han sina tankar och argument. Bra skötte sig även Gudrun Schyman. Till min lättnad var hon vänlig och saklig mot båda meddebattörerna - även om de inte alltid fick tala till punkt. Att debattera mot henne är annars något som kan få vem som helst att darra på manschetten. Hon är verkligen skicklig. Skicklig på att skaffa sig talutrymme, på att hitta svagheterna i någon annans argumentation och på att komma med ett begripligt och slagkraftigt budskap. Genusforskare Gens lade däremot fram den ena halvkokta tanken efter den andra. När han sa att lärare skulle följa pedagogiken och inte blanda in sin egen personlighet stönade jag högt. En lärare som lämnar sin personlighet utanför klassrumsdörren kan inte göra mycket nytta, och pedagogiken vi ska följa? Om det är något jag vill bekämpa är det bruket att lyfta en specifik pedagogisk modell som den rätta vägen. Det finns ingen rätt väg. Det finns nästan lika många vägar som det finns lärare och elever. Rätt är den väg som fungerar. Den väg som leder till utvecklade färdigheter och uppnådda mål.

Mats argumenterade som sagt sakligt och väl, men håller jag med honom? Ja och nej. Precis som Mats tror jag att det är viktigt att barnen får både manliga och kvinnliga förebilder. Jag tror också att en manlig lärare i ett ämne som upplevs kvinnligt - och vice versa - kan göra stor nytta. Men jag uppfattar förkvinnligandet av skolan som en bland många faktorer som driver pojkar från läsning och plugg och flickor mot en glädjelös och destruktiv jakt efter höga betyg och annan yttre bekräftelse. Lika litet som det finns en väg till kunskap finns det en väg till jämställdhet. Även här borde vi vara mycket mer resultatinriktade och mindre metodinriktade.

Jag har kämpat ihärdigt mot den slentrianmässiga placeringen av flickor i en offerroll. När Mats talar om pojkarnas skolmotstånd som en naturlig konsekvens av negativa respons och nedlåtande behandling tycker jag att han gör pojkar till offer. Mats menar att den enkönade förskolan är en stor bov i dramat, att pojkarnas skolutanförskap börjar i förskolan där nästan all personal är kvinnlig. Men när i mänsklighetens historia har männen tagit hand om de små barnen? Innan förskolan fanns det dagis, innan dagis fanns det barnträdgårdar, innan barnträdgårdarna fanns det mammor, mor- och farmödrar och barnflickor. Om mansrollen idag är mer problematisk än tidigare har jag  därför svårt att se kopplingen till förskolan.

Mats säger också att traditionellt pojkbeteende bemöts med nedlåtande i förskolan. Jag hoppas verkligen han har fel i att förskollärare går så långt ifrån sina styrdokument och sin yrkesroll. På högstadiet och gymnasiet känner jag inte igen att pojkar skulle få negativ respons och nedlåtande bemötande. Min egen son hade det tufft i förskolan just för att han inte var särskilt grabbig. Uppvuxen med storasyster som enda sällskap först i Kuwait och sedan på en segelbåt lekte han naturligt också med flickorna och det i sig är något som är ytterst kostsamt för en pojke. Tio år senare frågade min yngsta dotter mig (hon gick då i åk 1) vad det beror på att flickor kan leka både flicklekar och pojklekar, men pojkar inte kan leka flicklekar. Hon hade noterat att hon och andra flickor utan kostnad kunde växla mellan pojkgrupperna och flickgrupperna, men att rörelsen aldrig var åt andra hållet. Ingen pojke kom någonsin till flickorna, ingen pojke hoppade hopprep eller ruta. Vi skolas alla in i vårt kön på ett eller annat sätt. Uppenbarligen är pojkarnas inskolning mindre tillåtande. Beror det på dagis? Tror inte det.

Mats slåss för pojkars rätt att vara pojkar, han kämpar för alla barns rätt till olika förebilder, för den variation som gör det lättare för oss att acceptera och bejaka den vi är.  Han kämpar också för rätten att vara just så manlig eller kvinnlig som man råkar vara som lärare eller förskollärare. Det är uppenbarligen en viktig kamp, för man hör om och om igen både att ”macho” män inte väljer att bli lärare och att de heller inte borde välja att bli lärare. Så länge det är okej att vara en ”macho” elev (vad man nu menar med det) måste det vara okej att vara en ”macho” lärare. 
Det här är en viktig kamp och en kamp som många fler borde föra. Ytterst handlar det om något som är helt fundamentalt för både livskvalitet och demokrati - rätten att vara den man är och tillmätas det vår grundlag ger oss: Alla människors lika värde.

Allt är lärarnas fel 11

I min långa serie Allt är lärarnas fel har jag behandlat skit som har slängts på oss lärare från alla möjliga håll. Fokus för det här inlägget och för det nästa är lärarföraktet på SVT.

Innan jul ondgjorde sig en kollega över ett avsnitt av Skolfront. I söndags kväll tittade jag på programmet och därpå var det min tur att ligga sömnlös och vrida mig. Det handlade om lärarnas arbetstider. På ena sidan hade vi LR; en lärare som talade om misstroendevotum och om hur tråkigt det känns att ha en arbetsgivare som inte litar på att vi gör vårt jobb. På andra sidan hade vi en kommunpolitiker som försäkrade henne om att arbetsgivaren visst litar på oss och att det är av ren omsorg de vill ha oss i katedern hela dagarna. De vill nämligen kunna se till att vi inte jobbar för mycket.
Till det får man lägga en programledare som i olika tonarter undrar varför lärarna är så oresonliga och ett häpnadsväckande reportage där man närmast framställer oss lärare som skolkare och ögontjänare.

Oförskämt och fördomsfullt från redaktionen och kvalificerat skitsnack från både LR och SKL. Jag vill inte ha en arbetsgivare som litar på att jag gör mitt jobb utan en arbetsgivare som kontrollerar att jag gör det. ATT jag gör det och HUR VÄL jag gör det, inte hur länge det tar och var jag befinner mig. Och när det gäller att vi lärare jobbar för mycket... Det gör vi av yrkesstolthet, heder och kärlek till våra elever och vi missunnar kommunerna varje krona de spar in på vårt gratisarbete. Det är möjligt att SKL kan nöta ner både stoltheten, hedern och kärleken i lärarkåren, men vad finns det då för poäng med att vara kvar i yrket?

När det gäller LR representantens argumentation: Det räcker inte att klaga på att vår arbetsgivare inte litar på oss. Det ankommer faktiskt på oss lärare att tala om vad friheten är bra för. Vi behöver förklara vad som ingår i en lärares arbete, vad som krävs för att vi ska kunna göra ett riktigt bra jobb, vad undervisning ger och tar och på vilka sätt vårt yrke faktiskt är ett kall. Att vara lärare är att ställa sig på en scen flera gånger varje dag, ibland framför en publik med ruttna ägg och tomater i bakfickan. Att vara en riktigt skicklig lärare kräver mycket. Moral, ett gott intellekt, humor och empati är några grundförutsättningar. Det krävs också kreativitet, flexibilitet, en hög grad av närvaro, tankemöda, problemlösning, passion för ämnet, ständiga ämnesuppdateringar, inläsning, materialsamlande ... jag vill påstå att många lärare är lärare hela tiden. Ständigt på jakt efter material och uppslag och ofta med någon elev eller något problem skvalpande omkring i bakhuvudet. Riktigt tydligt blir det här när man kommer hem från en fest och stöter på sina elever på bussen. En lärare kan inte vara på stan redlöst berusad, en lärare kan inte låta bli att ingripa om eleverna dricker, röker eller gör något annat olagligt eller olämpligt, hur mycket fritid det än är.
Jag tror att man måste vara lärare för att förstå hur fokuserad och närvarande man måste vara för att hålla en riktigt bra lektion och hur dränerad man kan känna sig efteråt. Vi har i allra högsta grad oss själva som arbetsredskap och det redskapet måste vi både vårda och stämma. Dagens viktigaste arbetstid kan vara en timmes promenad i skogen då man analyserar dagens lektioner och elevmöten. Arbete är också att plöja tonårsböcker, läsa tidningar på nätet, musiktopplistor, hålla koll på spel, chattrum, bloggar, allt som intresserar och engagerar våra elever. I min kvällslektyr det här läsåret har ingått Gärdefors Lusten att lära, den nya skollagen och Skolverkets rapport om kvalitetsfaktorer i skolan och jag har läst fler tonårsböcker än vuxenböcker.

För många lärare går intressen och jobb ihop och det gör att det inte är så farligt som det låter att jobba 45 timmars - och till och med femtio timmars veckor. Att läsa en bok med avsikt att använda den i undervisningen är arbete, men det är ofta en stimulerande arbetsuppgift. Jag kanske inte skulle ha läst Twilight, Cirque de Freaks och Stormbreaker om jag inte var språklärare och det handlade om högst angenäma läsbekantskaper. Att rätta uppsatser i soffan med en stor kopp te och litet Chopin i bakgrunden är arbete, men det är ett rätt behagligt och effektivt arbete. Att göra det vid sitt skrivbord, ständigt avbruten av telefoner som ringer, elever som knackar, kollegor som pratar är varken behagligt eller effektivt. Även i övrigt verkar man som lärare i en bullrig, stressig arbetsmiljö, med mängder av mänskliga möten där vi får hantera egna och andras konflikter, misslyckanden, missöden, förödmjukelser och tillkortakommanden. I den här vardagen måste vi kasta många förolämpningar och små vredesutbrott över axeln. För det är ju trots allt barn och tonåringar vi har att göra med.

Skolfront avslutades den gången med ett reportage om en skola där lärarna undervisar heltid och forskar halvtid. Forskningen bestod av att man undersöker och utvärderar sina arbetssätt, prövar nya metoder som man också undersöker och utvärderar. Tiden har man skapat genom att ta bort konfererande och andra mer nypåförda uppgifter. Hur ironiskt är inte det! Precis så har skickliga lärare alltid arbetat - åtminstone gjorde vi det medan möjligheten bjöds.
Först har man steg för steg tagit bort vårt utrymme att ha ett forskarperspektiv på vårt yrke genom att minska vår frihet och lägga på oss mängder av nya uppgifter och krav och nu tar man några steg baklänges och kallar det en nyskapande experimentskola.

Jag har själv varit med i ett avsnitt av Skolfront. Det var också ett allt-är-lärarnas fel avsnitt. Den gången handlade det om orättvisa betyg. Inslaget bröts med mig kippande efter andan efter att ord lagts i min mun - ord som aldrig skulle ha kunnat hamna där på något annat sätt och jag gick spottande och fräsande därifrån. Det avsnittet och det här är de enda jag sett av programserien (jag är för rädd om mitt blodtryck för att se fler) men något är definitivt på tok om vi har en UR-serie som misstänkliggöra lärare och späder på lärarföraktet.

Under våren har Skolfront sändningsuppehåll. Det tycker jag är bra. Jag tycker nämligen att de har mycket de behöver fundera över. Som till exempel vad de egentligen har för lärarsyn, vem programmen är till för och vilken effekt de har. När allt det myckna tänkandet är avklarat får de gärna höra av sig till mig. Jag har nämligen några förslag.

IG för vår rättning av nationella prov eller ...

... allt är lärarnas fel 5.

Nu har Skolverket kontrollrättat en drös nationella prov. De konstaterar att bedömningen skiljer sig åt, att Skolverket ofta gör en strängare bedömning, men de vill inte säga vem som ”rättat rätt”. Vad i helskotta? undrar jag då. Är det inte deras jobb att bedöma vad som är att ”rätta rätt”? Däremot borde vi aldrig ha behövt läsa sådana rubriker efter kontrollrättningen i Skaraborg. Varken politikerna i Skaraborg eller gruppen ”expertlärare” har nämligen något sådant mandat. För en dryg månad sedan debatterade jag och Janne Holmqvist, den skolchef som drog igång kontrollrättningen, i Skolfront. Jag såg verkligen fram emot att få försvara min yrkeskår mot ännu ett påhopp. Där överskattade jag mig själv och där underskattade jag lärarföraktet.

Gång på gång försökte jag påpeka att problemen med orättvis bedömning beror på systemfel, att staten måste ha en striktare kontroll, att lärare skall ha utbildning för sitt jobb och att en konkurrensutsatt verksamhet inte skall och bör sätta betyg på sig själv. Men det sista ordet i programmet fick skolchefen Janne Holmqvist … ”Nu tycker jag att du ger lärarna underbetyg”. Genast efter det orättvisa påhoppet bröt programledaren inslaget. För det kommer jag aldrig att förlåta honom. Jag ger stat och kommuner underbetyg, jag ger Skolverket underbetyg, men jag tycker att mina lärarkollegor är värda MVG. Vi ges usla förutsättningar, utsätts för stora påtryckningar, får otillräcklig utbildning och tid och tvingas välja mellan rätt och egenintresse. Vi förtjänar väldigt få av alla de pekpinnar och uppsträckningar vi får. Däremot förtjänar vi respekt och uppskattning för det arbete vi gör, förutsättningar att göra det bättre och gehör för våra förslag och önskemål. P3, DN, SvD, UNT, NT och Corren.

Ett klokt inlägg om skillnaden mellan rättning och bedömning hittar ni på Dagens Skola.

Kommunpolitiker som kommunpolitiker?

Högern och vänstern är lika goda – eller lika dåliga – kålsupare när det handlar om kommunal skolpolitik. Det konstaterar man i UR-programmen Skolfront och Skolministeriet. Det här är inte någon ny information, den är inte heller särskilt förvånande. Kommunpolitik handlar framför allt om budget i balans, inte om stora åthävor eller stora visioner. Dessutom blir det mer samförstånd och kompromiss i politiken på kommunnivå. Det känns liksom inte lika viktigt att vinnarlaget kör över förlorarlaget när man delar staket och återvinningsstation.

Men när Sanna Rayman tar den här statistiken som ett tecken på likvärdighet i skolan hoppar hon över ett logiskt tankeled eller två. Det är ett etablerat faktum att den svenska skolan inte är likvärdig och att det finns stora skillnader mellan kommuner när det gäller alla de bitar man jämförde. Det är inte rimligt att den mest generösa kommunen lägger dubbelt så mycket pengar per elev som den snålaste. Det är inte heller rimligt att det finns stora skillnader mellan kommuner vad gäller resultat, lärartäthet och behörighet – och det blir inte ett skvatt mer rimligt eller värt att ”betraktas med viss lättnad” för att det är lika troligt att en blå kommun missköter sitt mandat som att en röd gör det.

Om något är de här resultaten ett starkt argument för ett förstatligande av skolan. De skillnader som finns mellan kommunerna beror inte på fungerande gräsrotsdemokrati, utan på bildningsnivån i kommunen, tjänstemännens makt, kommunens ekonomi, vilken förvaltning som skriker högst och en massa andra faktorer som inte har ett skvatt att skaffa med elevers och föräldrar makt att påverka sin lokala skola.

Rätten till en likvärdig utbildning är ett demokratiskt fundament. Därför bör skolan förstatligas. Vi behöver också alla veta vem som styr den dyra och tungrodda utbildningsskutan och vem vi skall binda vid skampålen när våra barn inte kan svara på frågan: What did you learn in school today, dear little boy of mine.

Varför får pojkar dåliga betyg?

Veckans Skolfrontsfråga lyder ungefär så här: Varför får pojkar lägre betyg än vad provresultaten indikerar? Några av svaren är ordning, uppförande, närvaro, lydnad och inlämningsuppgifter. I dag är ordnings- och uppförandebetygen inbakade i ämnesbetygen. I de två grenarna äger flickorna. Flickor är dessutom mer benägna att göra som de blir tillsagda och bättre på att prestera prydliga inlämningsuppgifter och lämna in dem i tid.

Alla lärare har haft gossar som utmärker sig genom att skolka, störa, komma utan material, skita i inlämningsuppgifter och strunta i de långa frågorna på prov. Många lärare har haft sådana elever som därpå valsar in och skriver MVG på ett nationellt prov. Antigossen jag beskriver är rationell i sin egen värld. Han kan redan tillräckligt, varför ska han bry sig om den där kärringens jävla stenciler? Dessutom är skötsamhet sådant som bara sänker hans status och gör hans liv tråkigare. Det är inte coolt att vara pluggis och det är inte kul att skriva inlämningsuppgifter.
Läraren som ger honom det lägre betyget är också rationell i sin värld. Givetvis är det så att en elev som gör minsta möjliga ger ett mer begränsat betygsunderlag än den som går på alla lektioner och fullföljer alla uppgifter. En antigosse utmanar dessutom lärarens auktoritet och påverkar arbetsmoral och arbetsro hos alla elever i klassen. Sist men inte minst uppfattar de skötsamma eleverna det som kränkande och orättvist när klassens slashas får ett toppbetyg. Alibit brukar vara raden i betygskriterierna om att "eleven ska ta ansvar för sitt eget lärande". Det ansvaret består enligt många lärare av att man gör som man blir tillsagd och lämnar in sina arbeten i tid – trots att det inte var läroplansförfattarnas intention.

Så vad ska vi göra åt saken? Behöriga, kompetenta lärare med tillräcklig tid att förbereda bra lektioner, högre grad av individualisering och elevdemokrati, ordnings- och uppförandebetyg och betygskriterier utan kryphål är några steg i rätt riktning. Dessutom behöver vi komma åt den manliga antipluggkulturen och återupprätta lärarens ledarskap i klassrummet, eller som Jan Björklund uttrycker det "i katedern". Så lyder mitt recept. Christermagister hyser liknande tankar och Fredrik Svensson gör en helt annan analys.