Kvalet med det fria valet

Igår pratade jag om det fria skolvalet på UR:s Skolministeriet i P1. Producenten var ”så glad att andra namnet på vår lista” kunde delta. Första namnet? Christermagister. Nu vill jag förstås väldigt gärna ha en kommentar från Christer där han berättar vad han skulle ha sagt. Här är det jag och de två andra gästerna sa, dvs länken till programmet.

I en intervju är det inte alltid så att frågorna passar ihop med de svar som skvalpar runt i huvudet. Litet så kändes det för mig igår. Så här kommer det jag hade velat säga. :)

Det fria skolvalet ... Inget helt lätt ämne. Å ena sidan ökat engagemang för den som väljer och möjligheten att rösta med fötterna, å andra sidan den så viktiga och så bortschabblade likvärdigheten. När de ringde från Skolministeriet var jag inte helt säker på vad jag tyckte. Ironiskt nog var det när den norrländska gästen sade att det inte går att göra något åt det fria skolvalet som polletten trillade ner. Det är nämligen precis samma defaitism som ligger bakom hela det fria skolvalet. Om skolan var likvärdig och alla skolor bra skulle det ju inte behövas något fritt val. Och om man verkligen hade satsat på en likvärdig skola skulle man ha hanterat kvalitetsskillnader och brister annorlunda. ... Ja till exempel genom att säga: Vad i helskotta? Finns det skolor som inte håller måttet? Skolor ungarna inte vill gå i och dit föräldrarna inte vill skicka dem? Det måste vi genast göra något åt. Att istället införa ett fritt skolval är att abdikera från ansvaret. Då får eleverna och föräldrarna skylla sig själva. De har ju valt och det valet får de ta ansvar för, också förstås valet att inte välja. Men det är ju mot den som inte har på hugget föräldrar samhällets ansvar är som störst. Hur kan man välja att svika just dem? Och de ungar och föräldrar som tjusats av en glassig folder och en bärbar dator är ansvaret verkligen deras när betygen och utbildningen inte håller? Så helvete heller.

Den där typen av mesigt förlorarsnack irriterar mig så in i vassen. Behöver något rivas upp och göras om för att skolan ska bli bra, ja då är det bara att ta fram murbräckan och skyddsglasögonen. Skolan ska inte vara någon lekstuga. Varje reform ska ha uttalade mål. Varje reform ska utvärderas. Och blev det inte som man hade tänkt? Ja då blir det tillbaka till ritbordet.

Är det bättre att alla går i en lika dålig skola? Det undrar valfrihetsvännerna. Nej, det är bättre att alla går i en lika bra skola, blir mitt svar. Och något mindre ska vi inte nöja oss med.

Barry Schwartz om valfrihetens paradox:

Det finns svensk text.

Kommunpolitiker som kommunpolitiker?

Högern och vänstern är lika goda – eller lika dåliga – kålsupare när det handlar om kommunal skolpolitik. Det konstaterar man i UR-programmen Skolfront och Skolministeriet. Det här är inte någon ny information, den är inte heller särskilt förvånande. Kommunpolitik handlar framför allt om budget i balans, inte om stora åthävor eller stora visioner. Dessutom blir det mer samförstånd och kompromiss i politiken på kommunnivå. Det känns liksom inte lika viktigt att vinnarlaget kör över förlorarlaget när man delar staket och återvinningsstation.

Men när Sanna Rayman tar den här statistiken som ett tecken på likvärdighet i skolan hoppar hon över ett logiskt tankeled eller två. Det är ett etablerat faktum att den svenska skolan inte är likvärdig och att det finns stora skillnader mellan kommuner när det gäller alla de bitar man jämförde. Det är inte rimligt att den mest generösa kommunen lägger dubbelt så mycket pengar per elev som den snålaste. Det är inte heller rimligt att det finns stora skillnader mellan kommuner vad gäller resultat, lärartäthet och behörighet – och det blir inte ett skvatt mer rimligt eller värt att ”betraktas med viss lättnad” för att det är lika troligt att en blå kommun missköter sitt mandat som att en röd gör det.

Om något är de här resultaten ett starkt argument för ett förstatligande av skolan. De skillnader som finns mellan kommunerna beror inte på fungerande gräsrotsdemokrati, utan på bildningsnivån i kommunen, tjänstemännens makt, kommunens ekonomi, vilken förvaltning som skriker högst och en massa andra faktorer som inte har ett skvatt att skaffa med elevers och föräldrar makt att påverka sin lokala skola.

Rätten till en likvärdig utbildning är ett demokratiskt fundament. Därför bör skolan förstatligas. Vi behöver också alla veta vem som styr den dyra och tungrodda utbildningsskutan och vem vi skall binda vid skampålen när våra barn inte kan svara på frågan: What did you learn in school today, dear little boy of mine.