Mats Olsson, pojkarnas riddare del 2

I veckans Skolfront debatterade Mats Olsson, författare till bloggen Tysta Tankar, könsroller och skolan med Ingemar Gens och Gudrun Schyman. Och det gjorde han med den äran. Lugn och saklig framförde han sina tankar och argument. Bra skötte sig även Gudrun Schyman. Till min lättnad var hon vänlig och saklig mot båda meddebattörerna - även om de inte alltid fick tala till punkt. Att debattera mot henne är annars något som kan få vem som helst att darra på manschetten. Hon är verkligen skicklig. Skicklig på att skaffa sig talutrymme, på att hitta svagheterna i någon annans argumentation och på att komma med ett begripligt och slagkraftigt budskap. Genusforskare Gens lade däremot fram den ena halvkokta tanken efter den andra. När han sa att lärare skulle följa pedagogiken och inte blanda in sin egen personlighet stönade jag högt. En lärare som lämnar sin personlighet utanför klassrumsdörren kan inte göra mycket nytta, och pedagogiken vi ska följa? Om det är något jag vill bekämpa är det bruket att lyfta en specifik pedagogisk modell som den rätta vägen. Det finns ingen rätt väg. Det finns nästan lika många vägar som det finns lärare och elever. Rätt är den väg som fungerar. Den väg som leder till utvecklade färdigheter och uppnådda mål.

Mats argumenterade som sagt sakligt och väl, men håller jag med honom? Ja och nej. Precis som Mats tror jag att det är viktigt att barnen får både manliga och kvinnliga förebilder. Jag tror också att en manlig lärare i ett ämne som upplevs kvinnligt - och vice versa - kan göra stor nytta. Men jag uppfattar förkvinnligandet av skolan som en bland många faktorer som driver pojkar från läsning och plugg och flickor mot en glädjelös och destruktiv jakt efter höga betyg och annan yttre bekräftelse. Lika litet som det finns en väg till kunskap finns det en väg till jämställdhet. Även här borde vi vara mycket mer resultatinriktade och mindre metodinriktade.

Jag har kämpat ihärdigt mot den slentrianmässiga placeringen av flickor i en offerroll. När Mats talar om pojkarnas skolmotstånd som en naturlig konsekvens av negativa respons och nedlåtande behandling tycker jag att han gör pojkar till offer. Mats menar att den enkönade förskolan är en stor bov i dramat, att pojkarnas skolutanförskap börjar i förskolan där nästan all personal är kvinnlig. Men när i mänsklighetens historia har männen tagit hand om de små barnen? Innan förskolan fanns det dagis, innan dagis fanns det barnträdgårdar, innan barnträdgårdarna fanns det mammor, mor- och farmödrar och barnflickor. Om mansrollen idag är mer problematisk än tidigare har jag  därför svårt att se kopplingen till förskolan.

Mats säger också att traditionellt pojkbeteende bemöts med nedlåtande i förskolan. Jag hoppas verkligen han har fel i att förskollärare går så långt ifrån sina styrdokument och sin yrkesroll. På högstadiet och gymnasiet känner jag inte igen att pojkar skulle få negativ respons och nedlåtande bemötande. Min egen son hade det tufft i förskolan just för att han inte var särskilt grabbig. Uppvuxen med storasyster som enda sällskap först i Kuwait och sedan på en segelbåt lekte han naturligt också med flickorna och det i sig är något som är ytterst kostsamt för en pojke. Tio år senare frågade min yngsta dotter mig (hon gick då i åk 1) vad det beror på att flickor kan leka både flicklekar och pojklekar, men pojkar inte kan leka flicklekar. Hon hade noterat att hon och andra flickor utan kostnad kunde växla mellan pojkgrupperna och flickgrupperna, men att rörelsen aldrig var åt andra hållet. Ingen pojke kom någonsin till flickorna, ingen pojke hoppade hopprep eller ruta. Vi skolas alla in i vårt kön på ett eller annat sätt. Uppenbarligen är pojkarnas inskolning mindre tillåtande. Beror det på dagis? Tror inte det.

Mats slåss för pojkars rätt att vara pojkar, han kämpar för alla barns rätt till olika förebilder, för den variation som gör det lättare för oss att acceptera och bejaka den vi är.  Han kämpar också för rätten att vara just så manlig eller kvinnlig som man råkar vara som lärare eller förskollärare. Det är uppenbarligen en viktig kamp, för man hör om och om igen både att ”macho” män inte väljer att bli lärare och att de heller inte borde välja att bli lärare. Så länge det är okej att vara en ”macho” elev (vad man nu menar med det) måste det vara okej att vara en ”macho” lärare. 
Det här är en viktig kamp och en kamp som många fler borde föra. Ytterst handlar det om något som är helt fundamentalt för både livskvalitet och demokrati - rätten att vara den man är och tillmätas det vår grundlag ger oss: Alla människors lika värde.

Från män i förskolan via forskare till förstatligande (med ett litet servicestopp vid lärarlönerna)

Mats är flitig på Newsmill. Hans senaste alster anklagar P1 för att begrava frågan om män i förskolan. Jag tycker inte att just P1 förtjänar kritik för programmet. Programledaren ställde vassa frågor och lät ingen komma undan med något halvkvädet. Däremot har Mats helt rätt i att stereotypa könsroller befästes på ett häpnadsväckande sätt i programmet. Huvudansvarig för det var pedagogikprofessor Inga Wernersson.

Wernersson kläckte ur sig det ena häpnadsväckande påståendet efter den andra utan att erbjuda något som helst belägg. Det kvittar lika om förskolepersonalen är enkönad var ett sådant. Men det som verkligen fick mig att hixtra till var när hon menade att män i förskolan ändå inte skulle erbjuda pojkar manliga förebilder eftersom ”extrema manliga uttryck” inte förekommer bland de män som väljer att bli förskollärare. När hon pressades att förklara vad hon menade förtydligade hon med ”aggressivitet och så”. Där lyckades hon med konststycket att förolämpa det manliga könet i allmänhet och manliga förskollärare i synnerhet. Män är aggressiva och de män som väljer att jobba i förskolan är det inte och därför inga manliga förebilder.
Jag kan bara hoppas att artikeln "Intellektuell inavel hotar svensk forskning"(DN debatt) som förgyllde min lördagsfrukost får ordentligt genomslag. Det måste verkligen rensas upp i den svenska forskarvärlden. I synnerhet inom det som artikelförfattarna så fint kallar de ”politiskt opportuna områdena", områden som inte tarvar någon vidare introduktion i den här bloggen.

Lärarförbundets Eva-Liis Sirén var också en av gästerna. Hon var precis lika säker på sin sak som Wernersson. Orsaken till att förskolläraryrket inte lockar män är lönen. Den skapar brist på 'attraktivitet' lät hon berätta. Igen och igen. Med dryg stämma upprepade hon samma lärarna-måste-få-mer-budskap vad hon än fick för fråga. Det var nästan så att jag började tycka att de jävlarna inte ska ha en krona till - fast jag själv är en av jävlarna.

Mats retade mest upp sig på den tredje gästen, Nyamko Sabuni. Jag undrar om inte en orsak till det var att han missförstod henne. I sin artikel förundrar han sig nämligen över att hon sade att det är naturligt med män i förskolan, men det var inte vad hon sade. Hon konstaterade istället att förskolan inte är en naturlig arbetsplats för män och att det är något vi måste ändra på. Med 3% män i förskolan de senaste fyra decennierna och en värld bakåt där det alltid har varit kvinnor som tagit hand om de små barnen vill väl knappast någon argumentera mot det. När det gäller det andra ledet förtydligade hon att barnen behöver se att det är naturligt att också män jobbar i förskolan, annars riskerar vi att cementera könsroller. Hon hade också den goda smaken att inte uttala sig tvärsäkert om orsakerna. Men även Sabuni satt fast i ett inkört spår när det gällde just lärarlönerna. Det är fackets sak att se till att lönerna höjs, inte statens. Staten ska inte behöva gå in och korrigera lärarfackens misslyckanden, förklarade hon. Igen och igen.

Den visan har jag hört förr. Då som nu undrar jag hur hon har tänkt att det ska gå till? Hittills har fackens enda oavgjorda matcher mot SKL kommit genom att kraftfullt påverka opinionen. Det var så vi fick det enda större lönelyftet i modern tid (som snabbt åts upp av en rad extra låga sådana), det var så vi slapp en ännu större detaljreglering av vår arbetstid (efter mängder av tidigare detaljregleringar). Men för det första kan vi inte sköta vår avtalsrörelse i media varje år, för det andra tröttnar folk på att lyssna på gnället om lärarnas löner och status.

Det spelar ingen roll om det handlar om arbetsvillkor, lön eller inflytande. Det har mig veterligen aldrig hänt att SKL har lyssnat på våra synpunkter och önskemål när det gäller hur vi lärare ska trivas bättre i vårt yrke och göra ett bättre jobb. I diskussioner mellan lärarna och SKL kommer lärarna alltid till korta. Om vi så hade världens bästa förhandlare skulle det se ut på samma sätt. Vi har helt enkelt inget att sätta emot. Strejkar vi är det bara bra för kommunernas ekonomi. Om behöriga, skickligalärare säger upp sig går de snabbt att ersätta med någon billig och följsam person - igen till gagn för kommunernas ekonomi. Priset betalar vi förstås alla på sikt i sjunkande välfärd, tillväxt och demokrati.

Skolan är därför inte bara statens sak, utan statens viktigaste sak. Vi lärare tackar så mycket för sjökorten, pilotböckerna och de nya prickarna men det räcker inte. Ska den här atlantångaren undvika alla isbergen måste den obehörige och olegitimerade styrmannen bort.