Äntligen provocerad till skrivande av Eva-Lis Sirén

När jag klagade över hur svårt det var att börja skriva efter ett långt uppehåll tipsade Morrica om att försöka hitta något som irriterar. Problemet har varit att jag under ett tag mest bara läst sådant som fått mig att nicka gillande. Men på dagens DN-debatt står Eva-Lis Sirén till tjänst med inspirerande provokation. :)

Som lärare borde man kanske nicka gillande till en artikel med rubriken: ”Därför måste Sveriges lärare ha 10 000 mer i månaden”. 10 000 mer i månaden, vem skulle tacka nej till det? Och att lärare får ovanligt dålig utdelning för sin utbildning är ett obestridligt faktum. Ändå känner jag mest en invärtes suck när jag läser artikeln. Dels för att det har malts på om just dessa fiktiva 10 000 tills budskapet börjar irritera och provocera snarare än övertyga, dels för att status är ett ord som ”rubs me the wrong way”, men också för att jag inte tycker om när alla lärare buntas ihop som om vi hade samma arbetsvillkor, utbildningslängd och prioriteringar.
   Lärararbete på högstadiet skiljer sig från det på gymnasiet, Komvux från ungdomsskolan. Det vet jag av egen erfarenhet. Det är rimligt att anta att det gäller hela skolan. Jag vill gärna lyssna på mina kollegor på andra stadier och även kämpa för deras villkor och rättigheter. Men varför envisas med att klumpa ihop oss?

En annan sak jag ogillar är att arbetsvillkoren görs till bisak i artikeln. Vi är väldigt många lärare som skulle sätta ökad professionell frihet och minskad detaljreglering högre än en löneökning. Att vara lärare och inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb är ungefär lika kul som att spela Hamlet inför en fullsatt salong utan repetitioner. Men även här finns det antagligen skillnader mellan lärare och lärare. Eller är det ett generellt problem för alla stadier att man inte har förutsättningar att göra ett bra jobb? Att man behöver tid till för- och efterarbete som aldrig finns?

Det enda man kan hoppas att uppnå med en artikel av det här slaget är att påverka den allmänna opinionen. Men det är inte troligt att en text som inte ens frälser en färdigfrälst får församlingen att öka. Det finns knappast en enda svensk som inte redan hört det här kravet. Det är redan allmänt etablerat att lärare borde ha en högre lön. Vad händer när samma sak då mals på papegojeaktigt?

 Att SKL skulle påverkas är osannolikt. Lärarkåren har inga som helst påtryckningsmöjligheter. Strejkar vi kan kommunpolitikerna bara gnugga händerna belåtet åt budgetöverskottet. Vill behöriga lärare inte acceptera lön och arbetsvillkor kan man alltid placera vem man vill i katedern. Utan extern kunskapskontroll märks det knappt att ungarna inte lär sig något. I varje fall märks det inte på något sätt som riktar strålkastarljuset mot en specifik kommun eller rektor. Det är här vi har det grundläggande problemet när det gäller lärarlönerna. Ingen arbetsgivare betalar mer än man måste. I näringslivet lönar det sig uppenbart att betala en kunnig, skicklig och arbetsvillig medarbetare mer. Där lönar det sig rent av att betala besvärliga, kritiska personer mer för de betalar sig själva genom att förbättra företaget och därmed lönsamheten. Så fungerar det inte i skolans värld. Det finns inga incitament för en kommunpolitiker att ge lärare ett högt lönepåslag. Tvärtom ger det både ett försämrat manöverutrymme (mindre kul på jobbet) och sämre förutsättningar till framgång i nästa val. Och den lydiga idioten är den bästa av kommunanställda.

Friskolorna kunde ha haft en höjande effekt på lärarlönerna. Men förutsättningen för det vore att skickliga, kunniga och självständiga lärare gav större vinst och så är det verkligen inte idag. Så länge det inte finns någon extern kunskapskontroll är det trivsel och sådant som marknadsföring, resor, datorer och andra perks som står i centrum. Vilken trevlig prick som helst kan fungera i katedern. Ju yngre och mer obehörig desto bättre för då kommer man som arbetsgivare undan med en spottstyver. Och kritik? Det kan skada varumärket och ses framför allt som skäl för avsked.

Man kan spekulera i varför LR och Lärarförbundet inte gjorde gemensam sak här. Men jag är för min del glad att Metta Fjelkner höll sig utanför den här artikeln. Jag tycker också att det är bra att LR tar upp friskolornas vinster och sätt att sköta sin arbetsgivarroll. Men de åtgärder man föreslår för att få friskolorna att betala bättre är helt otillräckliga. Ett vinstdrivet företag skärper inte sig av moraliska skäl utan av vinstskäl. Därför är enda receptet för att få friskolor att slåss om och betala höga löner till duktiga lärare att göra kunskapsmålen centrala genom en extern kunskapskontroll.

Och på så vis landar alltså även detta blogginlägg i kravet på centalrättade nationella prov och en modern studentexamen. Ja, och ett återförstatligande av skolan förstås.

I SVD utger sig Maria Ludvigsson för att försvara LR:s medlemmar. Det hon försvarar är givetvis - som alltid - privatiseringarna, men det verkar ändå som om hon helt har missat att lärarkåren inte delar hennes entusiasm där.

Bloggar: Bo Malmberg: Hellre höga vinster än höga lärarlöner?,  Thoughts and Reflections utnämner lärarna till : Sveriges gnälligaste yrkeskår, i Trams, allvar, kultur och liv kan man läsa bistra men sanna saker om SKL som förhandingsmotpart.

Från män i förskolan via forskare till förstatligande (med ett litet servicestopp vid lärarlönerna)

Mats är flitig på Newsmill. Hans senaste alster anklagar P1 för att begrava frågan om män i förskolan. Jag tycker inte att just P1 förtjänar kritik för programmet. Programledaren ställde vassa frågor och lät ingen komma undan med något halvkvädet. Däremot har Mats helt rätt i att stereotypa könsroller befästes på ett häpnadsväckande sätt i programmet. Huvudansvarig för det var pedagogikprofessor Inga Wernersson.

Wernersson kläckte ur sig det ena häpnadsväckande påståendet efter den andra utan att erbjuda något som helst belägg. Det kvittar lika om förskolepersonalen är enkönad var ett sådant. Men det som verkligen fick mig att hixtra till var när hon menade att män i förskolan ändå inte skulle erbjuda pojkar manliga förebilder eftersom ”extrema manliga uttryck” inte förekommer bland de män som väljer att bli förskollärare. När hon pressades att förklara vad hon menade förtydligade hon med ”aggressivitet och så”. Där lyckades hon med konststycket att förolämpa det manliga könet i allmänhet och manliga förskollärare i synnerhet. Män är aggressiva och de män som väljer att jobba i förskolan är det inte och därför inga manliga förebilder.
Jag kan bara hoppas att artikeln "Intellektuell inavel hotar svensk forskning"(DN debatt) som förgyllde min lördagsfrukost får ordentligt genomslag. Det måste verkligen rensas upp i den svenska forskarvärlden. I synnerhet inom det som artikelförfattarna så fint kallar de ”politiskt opportuna områdena", områden som inte tarvar någon vidare introduktion i den här bloggen.

Lärarförbundets Eva-Liis Sirén var också en av gästerna. Hon var precis lika säker på sin sak som Wernersson. Orsaken till att förskolläraryrket inte lockar män är lönen. Den skapar brist på 'attraktivitet' lät hon berätta. Igen och igen. Med dryg stämma upprepade hon samma lärarna-måste-få-mer-budskap vad hon än fick för fråga. Det var nästan så att jag började tycka att de jävlarna inte ska ha en krona till - fast jag själv är en av jävlarna.

Mats retade mest upp sig på den tredje gästen, Nyamko Sabuni. Jag undrar om inte en orsak till det var att han missförstod henne. I sin artikel förundrar han sig nämligen över att hon sade att det är naturligt med män i förskolan, men det var inte vad hon sade. Hon konstaterade istället att förskolan inte är en naturlig arbetsplats för män och att det är något vi måste ändra på. Med 3% män i förskolan de senaste fyra decennierna och en värld bakåt där det alltid har varit kvinnor som tagit hand om de små barnen vill väl knappast någon argumentera mot det. När det gäller det andra ledet förtydligade hon att barnen behöver se att det är naturligt att också män jobbar i förskolan, annars riskerar vi att cementera könsroller. Hon hade också den goda smaken att inte uttala sig tvärsäkert om orsakerna. Men även Sabuni satt fast i ett inkört spår när det gällde just lärarlönerna. Det är fackets sak att se till att lönerna höjs, inte statens. Staten ska inte behöva gå in och korrigera lärarfackens misslyckanden, förklarade hon. Igen och igen.

Den visan har jag hört förr. Då som nu undrar jag hur hon har tänkt att det ska gå till? Hittills har fackens enda oavgjorda matcher mot SKL kommit genom att kraftfullt påverka opinionen. Det var så vi fick det enda större lönelyftet i modern tid (som snabbt åts upp av en rad extra låga sådana), det var så vi slapp en ännu större detaljreglering av vår arbetstid (efter mängder av tidigare detaljregleringar). Men för det första kan vi inte sköta vår avtalsrörelse i media varje år, för det andra tröttnar folk på att lyssna på gnället om lärarnas löner och status.

Det spelar ingen roll om det handlar om arbetsvillkor, lön eller inflytande. Det har mig veterligen aldrig hänt att SKL har lyssnat på våra synpunkter och önskemål när det gäller hur vi lärare ska trivas bättre i vårt yrke och göra ett bättre jobb. I diskussioner mellan lärarna och SKL kommer lärarna alltid till korta. Om vi så hade världens bästa förhandlare skulle det se ut på samma sätt. Vi har helt enkelt inget att sätta emot. Strejkar vi är det bara bra för kommunernas ekonomi. Om behöriga, skickligalärare säger upp sig går de snabbt att ersätta med någon billig och följsam person - igen till gagn för kommunernas ekonomi. Priset betalar vi förstås alla på sikt i sjunkande välfärd, tillväxt och demokrati.

Skolan är därför inte bara statens sak, utan statens viktigaste sak. Vi lärare tackar så mycket för sjökorten, pilotböckerna och de nya prickarna men det räcker inte. Ska den här atlantångaren undvika alla isbergen måste den obehörige och olegitimerade styrmannen bort.

Är Eva-Liis Sirén en god kollega?

Ja nog sjutton har han rört om i grytan, den gode Zaremba. Lärarförbundet och Skolverket har redan kommit med sina ”Fy vad Zaremba är dum”, artiklar. Nu är det bara SKL vi väntar på. Den där teflonytan mot kritik tycker jag är väldigt trist. Varför inte bara ta det? Vissa bitar har man säkert orsak att kasta över axeln, men det mesta av det som framkommit i artiklarna behöver de berörda ta till sig. Skolverket blir bättre hela tiden, men de har mycket att stå till svars för när man tittar bakåt i tiden. Jag betvivlar inte alls att tanken med SALSA är god, men effekterna har däremot inte alltid varit så goda. Lärarförbundet har slutat kräva att ordet lärare ska ersättas av ordet pedagog, men de fortsätter att kämpa för sina medlemmar på bekostnad av LR:s - utan att märka att vi faktiskt förlorar på det hela bunten.

Själv håller jag med Zaremba helt när det gäller listandet av syndabockar. Mest skada har SKL åstadkommit. Någon värre arbetsgivare har vi inte sett sedan industrialiseringens begynnelse. På andra plats kommer Lärarförbundet. Något jag just nu känner mig uppriktigt sorgsen över. På något plan har jag inte riktigt fattat att det handlar om kollegor innan jag deltog i Tweetupen till #merkateder förra veckan. Jag kom dit nästan två timmar för sent på grund av SJ, lyckades få en hel del sagt, träffade intressanta människor, hörde intressanta saker, men grundkänslan jag hade var att vara i fiendeläger. Ingen var otrevlig mot mig, men jag kände mig varken välkommen eller välkomnad. Många jag hälsade på var reserverade, efteråt fick jag reda på att de flesta var anställda av Lärarförbundet.

Är inte det här något väldigt märkligt? Att vi har två lärarfack med olika målgrupper där det ena facket motarbetar det andra? Jag har inte hört LR komma dragandes med förskollärare eller fritidspedagoger när det har handlat om villkoren för de egna medlemmarna. Men under hela min lärarkarriär har Lärarförbundet lyft sina största medlemsgrupper på ämneslärarnas bekostnad. Jag har inte sett LR underkänna några önskemål Lärarförbundet har för sina största grupper. Däremot motarbetar Lärarförbundet aktivt våra önskemål om behörighet, legitimation och förstatligande. Och de gör det i sällskap med SKL. Som om Lärarförbundet var den goda dottern och LR den som ska ställas i skamvrån och bli utan månadspeng.

Det finns ett missförstått och underskattat begrepp i lärarvärlden; Kollegialitet. Det det handlar om är inte att hålla varandra bakom ryggen.Det handlar inte heller om att hålla en enad front mot elever, föräldrar, skolledning eller politiker. Att vara kollegial är att samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta sina kollegor. Att vara kollegial är att sätta skolans och elevernas bästa före sig själv. I långa loppet är kollegialitet också det som är mest lönsamt för den enskilda läraren.

Så Eva-Liis Sirén, vem är din kollega? Är det verkligen Anders Knape du ska samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta?



Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, Skolvärlden
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, prestationsprinsen,Johan Kants blogg, Tysta Tankar, You're no different from me,Christermagister, Lite äventyr i ord och bilder, Ny i svenska skolan, Agneta Berliners blogg.

Fackföreningarna och demokratin

Igår skrev jag ett helt blogginlägg som jag hade tänkt publicera idag. Nu kan jag inte hitta det någonstans. Givetvis är jag övertygad om att jag aldrig kommer att formulera samma sak lika klokt. Givetvis känner många skribenter igen den övertygelsen.

Jag ska i alla fall göra ett försök. Peter Andersson skriver i sin blogg att det är lika säkert att SVD med fyra års intervaller rackar ner på LO:s stöd till socialdemokraterna som att jorden är rund. Hoppas han har rätt, för det är också lika säkert att det är fel som att jorden är rund.

Många tar upp medlemmarnas perspektiv och påpekar att det bara är litet på femtio procent av medlemmarna som röstar på sossarna. Många tar också upp det självklara faktum att fackföreningar ska företräda sina medlemmar i ärenden rörande arbetsvillkor, löner, anställningsvillkor. De ska inte blanda sig hur deras medlemmar röstar, och de ska inte slösa deras pengar på politiska kampanjer.

Men det skulle vara fel också om 100% av medlemmarna röstade på samma parti. Det skulle vara fel också om medlemmarna alla tyckte att det här var bra. Det här är nämligen något som är helt uppåt väggarna och chockerande omoraliskt. När fackföreningar mutar, mästrar, skönmålar eller smutskastar politiker och partier är det inte bara sina medlemmars förtroende de missbrukar. De undergräver demokratin, stör valprocessen och stjäl makt från oss alla. Det är inte bara ett slag mot demokratin det är ren och skär korruption.

Det borde finnas lagar mot sådant. Hur kommer det sig att det inte finns lagar mot sådant?

P.S. Det här gäller er också Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén.



Media: SVD, DN, Expressen.

Bloggar: Peter Andersson har skrivit fler inlägg om det här: 1, 2. Hans utgångspunkt är att det handlar om löntagare/vänster mot näringsliv och media/vänster. Det finns säkert mer som behöver utredas, bland annat lobbyverksamheten och andra odemokratiska maktcentra men det har inte med saken att göra. Nu talar vi om facket.
Henrik Alexandersson har en lysande rubrik på sitt inlägg: "De finaste människor som går att köpa för pengar".
Andra intressanta inlägg: Fredrik Segerfeldt, Per Altenberg, Motpol, Liberala Anna, Christian Tingvallius, Christer Sörliden, Tokmoderaten, Adam Cwejman, Johan Hedin, Martin Moberg och HBT-sossen, Victor Zetterman, Annika Beijbom, Mattias Lönnqvist, Amanda Brihed, Björn Brändevall.