Äntligen provocerad till skrivande av Eva-Lis Sirén

När jag klagade över hur svårt det var att börja skriva efter ett långt uppehåll tipsade Morrica om att försöka hitta något som irriterar. Problemet har varit att jag under ett tag mest bara läst sådant som fått mig att nicka gillande. Men på dagens DN-debatt står Eva-Lis Sirén till tjänst med inspirerande provokation. :)

Som lärare borde man kanske nicka gillande till en artikel med rubriken: ”Därför måste Sveriges lärare ha 10 000 mer i månaden”. 10 000 mer i månaden, vem skulle tacka nej till det? Och att lärare får ovanligt dålig utdelning för sin utbildning är ett obestridligt faktum. Ändå känner jag mest en invärtes suck när jag läser artikeln. Dels för att det har malts på om just dessa fiktiva 10 000 tills budskapet börjar irritera och provocera snarare än övertyga, dels för att status är ett ord som ”rubs me the wrong way”, men också för att jag inte tycker om när alla lärare buntas ihop som om vi hade samma arbetsvillkor, utbildningslängd och prioriteringar.
   Lärararbete på högstadiet skiljer sig från det på gymnasiet, Komvux från ungdomsskolan. Det vet jag av egen erfarenhet. Det är rimligt att anta att det gäller hela skolan. Jag vill gärna lyssna på mina kollegor på andra stadier och även kämpa för deras villkor och rättigheter. Men varför envisas med att klumpa ihop oss?

En annan sak jag ogillar är att arbetsvillkoren görs till bisak i artikeln. Vi är väldigt många lärare som skulle sätta ökad professionell frihet och minskad detaljreglering högre än en löneökning. Att vara lärare och inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb är ungefär lika kul som att spela Hamlet inför en fullsatt salong utan repetitioner. Men även här finns det antagligen skillnader mellan lärare och lärare. Eller är det ett generellt problem för alla stadier att man inte har förutsättningar att göra ett bra jobb? Att man behöver tid till för- och efterarbete som aldrig finns?

Det enda man kan hoppas att uppnå med en artikel av det här slaget är att påverka den allmänna opinionen. Men det är inte troligt att en text som inte ens frälser en färdigfrälst får församlingen att öka. Det finns knappast en enda svensk som inte redan hört det här kravet. Det är redan allmänt etablerat att lärare borde ha en högre lön. Vad händer när samma sak då mals på papegojeaktigt?

 Att SKL skulle påverkas är osannolikt. Lärarkåren har inga som helst påtryckningsmöjligheter. Strejkar vi kan kommunpolitikerna bara gnugga händerna belåtet åt budgetöverskottet. Vill behöriga lärare inte acceptera lön och arbetsvillkor kan man alltid placera vem man vill i katedern. Utan extern kunskapskontroll märks det knappt att ungarna inte lär sig något. I varje fall märks det inte på något sätt som riktar strålkastarljuset mot en specifik kommun eller rektor. Det är här vi har det grundläggande problemet när det gäller lärarlönerna. Ingen arbetsgivare betalar mer än man måste. I näringslivet lönar det sig uppenbart att betala en kunnig, skicklig och arbetsvillig medarbetare mer. Där lönar det sig rent av att betala besvärliga, kritiska personer mer för de betalar sig själva genom att förbättra företaget och därmed lönsamheten. Så fungerar det inte i skolans värld. Det finns inga incitament för en kommunpolitiker att ge lärare ett högt lönepåslag. Tvärtom ger det både ett försämrat manöverutrymme (mindre kul på jobbet) och sämre förutsättningar till framgång i nästa val. Och den lydiga idioten är den bästa av kommunanställda.

Friskolorna kunde ha haft en höjande effekt på lärarlönerna. Men förutsättningen för det vore att skickliga, kunniga och självständiga lärare gav större vinst och så är det verkligen inte idag. Så länge det inte finns någon extern kunskapskontroll är det trivsel och sådant som marknadsföring, resor, datorer och andra perks som står i centrum. Vilken trevlig prick som helst kan fungera i katedern. Ju yngre och mer obehörig desto bättre för då kommer man som arbetsgivare undan med en spottstyver. Och kritik? Det kan skada varumärket och ses framför allt som skäl för avsked.

Man kan spekulera i varför LR och Lärarförbundet inte gjorde gemensam sak här. Men jag är för min del glad att Metta Fjelkner höll sig utanför den här artikeln. Jag tycker också att det är bra att LR tar upp friskolornas vinster och sätt att sköta sin arbetsgivarroll. Men de åtgärder man föreslår för att få friskolorna att betala bättre är helt otillräckliga. Ett vinstdrivet företag skärper inte sig av moraliska skäl utan av vinstskäl. Därför är enda receptet för att få friskolor att slåss om och betala höga löner till duktiga lärare att göra kunskapsmålen centrala genom en extern kunskapskontroll.

Och på så vis landar alltså även detta blogginlägg i kravet på centalrättade nationella prov och en modern studentexamen. Ja, och ett återförstatligande av skolan förstås.

I SVD utger sig Maria Ludvigsson för att försvara LR:s medlemmar. Det hon försvarar är givetvis - som alltid - privatiseringarna, men det verkar ändå som om hon helt har missat att lärarkåren inte delar hennes entusiasm där.

Bloggar: Bo Malmberg: Hellre höga vinster än höga lärarlöner?,  Thoughts and Reflections utnämner lärarna till : Sveriges gnälligaste yrkeskår, i Trams, allvar, kultur och liv kan man läsa bistra men sanna saker om SKL som förhandingsmotpart.

SNS och konkurrensens kostnader

Idag fick jag nästsista ordet vid ett SNS-seminarium om kapitlet skola ur rapporten Konkurrensens Konsekvenser. En stor lärartriumf kändes det som. Ibland verkar det nämligen som om det finns en hel avgrund mellan skolans beslutsfattare och verkställare.
Några exempel: Betygens nytta eller skadeverkningar är en av de främsta debattfrågorna i skolsverige. Men när har elever eller föräldrar velat diskutera betygens vara eller icke vara? När ljuder den här debatten i landets lärarrum? Svar: aldrig. Är det då en fråga som ska debatteras? Som det är någon poäng med att debattera?
Under tjugo år har man samtidigt framställt betyg som en absolut kvalitetsindikator. Inte ens när Skolverket började slå larm om betygslotteri tog det slut. Men landets lärare har hela tiden vetat att det är stora skillnader på vad betygen står för och att incitamenten att ge glädjebetyg är många och kontrollerna obefintliga. När vi hörde talas om framgångarna på Nossebroskolan fnös vi och sa ja, ja. Så skulle vi kanske också ha gjort i det läget. Men Skolverket hyllar och landets politiker vallfärdar till Västra Götaland för att få se ljuset. Tänk om någon hade frågat oss någon gång under de här två decennierna vad betygen säger om kvalitet?

Jonas Vlachos är en av de forskare som försöker överbrygga den här klyftan. Bland annat genom sina inlägg i bloggen Ekonomistas. Det var där jag först blev imponerad av honom. Det handlade då om det sätt  på vilket han hanterade kommentarsfältet. För det första tålamodet att besvara alla kommentarer. För det andra att åsikter inte gavs betydelse, inte heller huruvida han själv fick rätt eller blev överbevisad - allt handlade om belägg och underlag. Den typen av distans till det egna forskningsområdet och till den egna forskningen är en sådan bristvara i skolans värld att jag sög i mig som en törstande i öknen.

Jonas Vlachos är en ansedd forskare och ingen det normalt stormar runt, men när SNS-rapporten Konkurrensens Konsekvenser gavs ut blev det ett herrans liv. Jag skulle vilja påstå att det herrans livet är ytterligare en negativ konsekvens av konkurrensen. Undrar om det inte rentav är den mest negativa? Plötsligt är skoldebatten full av lobbyister och personer som tar till brösttoner för att de ser sin egen yrkesverksamhet eller sitt eget bankkonto hotat. Vi har också fått ännu fler troende i skolan - när det är mer vetande vi behöver.

Ingen säger flaska när pedagogikforskare slänger kring sig visioner, löften och procentsatser utan att ge några som helst referenser och utan att någonsin visa på avigsidor, frågetecken eller ens upplysa om att det finns forskare med helt annan uppfattning. Men när en ekonomidocent producerar ett kapitel om skolan fullt av emellertid, förefaller, i viss utsträckning, sannolikt, inte uppenbart, tenderar, verkar och bör tolkas med försiktighet - då blir det kalabalik i skoldebatten.

Hans Bergström som var en i publiken skrev så här på Newsmill: ”Det enda anmärkningsvärda med skriften är väl att alla fram tills nu har tagit för givet att SNS, med sin knytning till näringslivet, ser positivt på att en tjänstemarknad utvecklats i Sverige.” Det anmärkningsvärda är alltså att forskarna tar sig an sin uppgift förutsättningslöst, att de är dumma nog att bita den hand som föder dem? Menar han att utbildningsforskning i Sverige borde skötas som forskning i tobakens skadeverkningar i USA under sextio och sjuttiotalen?

För mig var det här tungt att läsa. Under nittiotalet var DN:s ledarsida som ett ensamt ljus i skolmörkret och Hans Bergström en man jag beundrade djupt. Han var chefredaktör när min artikel ”Kommunförbund i fårakläder” publicerades på DN:s ledarsida. Något år senare skickade jag honom ett 14 sidor långt brev. Ett brev jag aldrig fick något svar på, men det fick mig inte att tänka lägre om honom. Klart att han hade viktigare saker för sig än att läsa en lärares grubblerier över den svenska skolan.
Under gårdagens SNS-seminarium höll han, under förespegling att ställa en fråga, ett brinnande försvarstal för friskolereformen. I dagens DN är han så där halvt om halvt villig att kasta ut gymnasieskolorna och äldrevården till vargarna - tonåringar väljer ibland fel saker och de äldsta och skröpligaste får inte säljas ut till lägst bjudande av kommunerna. Hans egen nisch, fristående grundskolor, är däremot enbart av godo. Ett intressant drag är att han drar in privata tandläkare i diskussionen - något ingen ifrågasätter. Där hör den inte hemma för tandvård är en produkt patienten betalar för och även en produkt man kan anmärka på i efterhand. Men det är lätt att förstå varför han gör det och beundran är inte den känsla som gör sig mest påmind vid den insikten.

 Så vad sa jag? Jag påpekade att undervisningen de senaste decennierna har byggt på vetenskaplig grund och att det inte har varit så lyckat. Jag efterlyste knastertorra supervetenskapliga rapporter à la Jonas Vlachos och betackade mig för forskare med visioner och frälsningsläror och för skolmyndigheter som pekar med hela handen. Jag talade också om problemen med detaljreglering. Det här tog även Robert Noord (som för övrigt var en rolig och duktig talare) (S) upp. Han påpekade att lärare har en orimlig mängd mål som alla föregås av det tvingande ska, något som leder till  förvirring, frustration och att man inte arbetar mot de viktigaste målen. Det jag påpekade var att det man kräver och granskar blir styrande. Krävs det bibliotek, jo då skaffar man bibliotek - det behöver dock inte betyda att någon elev på skolan får ett större läsintresse, för målet är ju uppnått i och med att man skaffar ett bibliotek. På samma sätt är det åtgärdsprogram som krävs - inte att det problem som är föremål för dokumentation åtgärdas. På så sätt blir dokumentationen ett mål i sig. Till det får man lägga att de metoder och infallsvinklar lärare själva väljer både genomförs med mer entusiasm och kraft och utvärderas snabbare. En lärare får inte lämna över ansvaret för sina elever till någon annan och med det följer att vi måste ha stor frihet när det gäller vägen mot målet. Bestämmer någon annan arbetssätt då ligger ansvaret där. Är dokumentationen det viktiga - ja då är det där vi lägger vår tid.

Sist pratade jag om likvärdigheten. Om de skrämmande stora skillnader som finns mellan svenska skolor, om valfrihetens gissel - att man som förälder i Sverige inte kan lita på att ens barns skola är bra utan är tvingad att granska, ligga på och välja skola. Jag förundrade mig också över att man alltid jämför med hur det var innan - som om det fanns bara två möjligheter; kommunalisering, skolkonkurrens och valfrihet och den föregående varianten av statlig skola. Valfrihetsreformerna var enligt min uppfattning en abdikation inför bristen på likvärdighet. Vi klarar inte av att ge alla barn en bra skola och då är det bättre att åtminstone somliga får gå i en bra skola. Facit har vi idag. Svensk skola är mindre kompensatorisk än någonsin och kunskapresultaten sjunker stadigt.

Hans Bergström är inte den enda som försvarar valfrihetsreformerna på DN:s ledarsida idag. Huvudledaren behandlar gårdagens SNS-seminarium och landar i just det jag uppfattar som en abdikation inför en olikvärdig skola:
 ”Vi måste helt enkelt jämföra dagens friskolor med gårdagens monopol, inte med en utopi som aldrig existerat för vare sig elever, lärare eller föräldrar.” Det resonemanget klingar välbekant, men har det validitet? Det finns inga måsten kring vad vi jämför. Vi är inte tvungna att jämföra en halvdan skola med en annan halvdan skola. Varför inte istället jämföra vår skola med andra mer framgångsrika skolländer? Det är ju trots allt så att de länder med högst kunskapsresultat i Pisa också är bäst på likvärdighet. Det kanske inte är i backspegeln vi hittar de rätta svaren.

”Svaren är avhängiga av vilka åsikter man hade om friskolereformen innan, skriver DN:s ledarredaktion idag. Tyvärr har de rätt i det.  Det finns bra mycket mer troende än vetande i skoldebatten. Det var så innan valfrihetsreformerna, men då var det bara ideologi som gav den effekten. Nu får man lägga ekonomiska drivkrafter och egennytta till ekvationen. Som sagt, ytterligare en av konkurrensens konsekvenser. Som sagt, kanske den värsta.

Efter seminariet blev jag och Gunvor Engström, ordförande för Friskolornas riksförbund intervjuade av Radio Sweden. Här är länken. Inslaget börjar 17 minuter in i dagens program.

Media: I SVD kramar Maria Ludvigsson prediktabelt friskolorna. Vad som var mindre prediktabelt är att hon anklagar Vlachos för bristande vetenskaplighet. Det har inte jag hört någon göra tidigare. Hoppas han ger svar på tal. Lär gärna Dilsa Demirbag-Stens krönika i DN: Dagens skola ett hån mot de utsatta.
Tomas Bodström skriver i Aftonbladet: Marknaden är en usel herre.

Bloggar: Begrundat och plitat (MP), Prestationsprinsen, Claesleo, Badlands Hyena, No Size fits all skriver om Nossebroskolans fantastiska resa, Politikken

För tyst om skandalskolor?

Johan Kant och jag har en artikel på Newsmill: Studentexamen krävs för bättre kontroll av skolorna. Inte så lätt att samskriva på Newsmill tydligen, för man får titta sig omkring en del för att få klart för sig att det är två skribenter.  Hur som helst handlar artikeln om den senaste friskoleskandalen.  Av någon orsak har den bara blivit en Stockholmsnyhet och även där stannat i DN.

Skandalskolan är en liten friskola i Täby som heter Kristinaskolan. En skola/ särskola för barn med särskilda behov - särskilt barn med autism, asperger och liknande diagnoser.  Efter en skolinspektion konstaterar utredaren att underlåtelserna är tillräckligt allvarliga för att stänga skolan. Nu har man givits till 15 november för att åtgärda bristerna.  Kort därefter visade det sig också att man under flera år tagit ut mycket höga vinster och löner. Det största uttaget på 10.5 miljoner (omsättning 20 miljoner) bara två veckor efter skolinspektionen. Knappast någon slump.  Man får ju en muntlig preliminärrapport när inspektionen är klar.

I DN började rapporteringen för en dryg vecka sedan: Specialskola får hård kritik – ”har ingen koll”.  Rektorn protesterade att kritiken byggde på missförstånd och att föräldrarna och eleverna är nöjda. Det här läste min vän Susanne som har en son på skolan. I den här intervjun berättar hon precis hur nöjda föräldrarna är: ”De slösar bort min sons tid på Kristinaskolan”. Nu kan man fråga sig varför hon hade sin son kvar på skolan efter att ha uppdagat så många brister.  Jag tror att alla som har barn med diagnoser och särskilda behov kan förstå varför. Det handlar om sköra barn med stort behov av trygghet, kontinuitet och fasta relationer. Inte lätta att flytta på under några omständigheter. Inte heller lätta att hitta nya platser för om skolan skulle tvingas stänga.

Susanne  och jag har varit vänner länge och jag vet hur mycket hon har fått kämpa för sin son. Inte för några extra favörer utan för att han ska få det han har rätt till. Det har hon också gjort på Kristinaskolan. Bråkat och argumenterat, vunnit seger på seger.  Även det  att hon behövt kämpa så mycket är något jag upplever som djupt upprörande och det förtjänar ett alldeles eget blogginlägg. Men just den här gången är fokus skolan.

Jag var i Stockholm förra veckan och då sov jag - som jag ofta gör - hos Susanne. Det råkade vara samma dag som den första DN-artikeln publicerades. Kristinaskolan var förstås vårt främsta samtalsämne. Susanne hade fått förfrågan om att ställa upp på en intervju och hon grubblade över hur hon skulle göra. Vad var bäst för hennes son?  Jag är väldigt stolt över henne, över att hon valde att ställa upp.  Hade fler slagit larm tidigare skulle det kanske inte ha gått så här långt. Vi kan inte nöja oss med att se till våra egna barn. Vi är också ansvariga för varandras, för vår gemensamma framtid.

Ytterligare en slump var att jag skulle träffa Johan Kant den kvällen. Det skedde hemma hos Susanne. Vi åt, pratade skola och hade det trevligt. I lördags bloggade Johan Kant om Kristinaskolan - utan att göra kopplingen till intervjun med Susanne dagen innan.  Läs hans förträffliga inlägg här: Nu har det hänt igen: ännu en friskola plockar ut feta vinster.
   Vi måste alla hjälpas åt att rikta strålkastare mot skolor som inte borde få vara skolor. Den som stjäl framtid från våra barn måste stoppas.

Från fängelse till friskola

Först skrev Timbros vd Markus Uvell en lovsång till friskolorna i DN: ”Sveket mot friskolorna skadar svensk utbildning”. Idag upprepas det okritiska berömmet av Johan Wennström i SVD. Själv är jag djupt skeptiskt till friskolorna så länge det inte finns någon oberoende systematisk granskning av resultaten. Som det nu ser ut lockas alltför många klippare och lycksökare till skolbranschen. Skolverket borde förhindra den utvecklingen, men de slår ut med händerna och skyller på lagstiftaren.

Om du jobbar i skolan, ja till och med om du gör utbildningspraktik, måste du visa upp ett registerutdrag, men vill du starta en skola då räcker det att du har bankkontot i ordning. Något som förstås ordnar sig extra lätt om man har en framgångsrik brottslig karriär bakom sig. Så kommer det sig att en pedofil, en kopplerska och en förskingrare alla kan driva friskolor. Det är så man undrar om ”Hur man startar en friskola” ingår i fängelsernas kursutbud. Skulle man inte kunna ställa samma krav på den som ska starta en skola som på den som ska undervisa i den? Och varför ska det ta ett år att införa en sådan regel? Det här säger något om vårt land. Det säger också något om Skolverket. Vad det säger? Ja inte är det komplimanger.



Bloggar: Missa inte den här lysande satiren i Dagens Skola. Andra bloggar: Mina Moderata Karameller och Tankar om Skolan i Media.

Dagsländor och myror 3

I SVD säger Tina Acketoft att hon är övertygad om att man inte startar en skola för att bara tjäna pengar. ... Så Investor räknas som filantroper numera? Det påståendet avslöjar henne obarmhärtigt som dagslända. Med huvudet i det ideologiska blå ser hon bara det hon vill se. Följdriktigt förklarar hon i sin blogg att hon älskar friskolor.

Även jag har en gång älskat friskolor. Men eftersom kärleken inte var starkare än att blicken hölls fäst vid tåspetsarna har jag sett många sidor jag inte har tyckt om. Så till den grad faktiskt att jag förlorat både kärleken och respekten. Det finns ett antal riktigt bra friskolor som nästan lever upp till Tina Acketofts önskedrömmar, men de allra flesta friskolor sätter Mammon högst och spar in på sådant som de inte borde ha rätt att spara in på.

Filippa Mannheim sammanfattar många lärares erfarenhet: ” - Nej, det var illa faktiskt, anförtrodde mig föräldern. Kalle sov till klockan 12, ja du vet han hade ju bara ett förmiddags-eller eftermiddagspass varje dag. Resten var ”självstudier”. Fast ärligt talat såg jag aldrig att han studerade med den där laptopen han fick. Han spelade mest, tror jag. Och gympan, ja det var ett gymkort. Det skötte liksom eleverna själv och skrev upp och höll på. Jag tror inte riktigt det funkade för Kalle. Maten var matkuponger. Och då gick såklar Kalle och de andra på Mc Donalds… Varje dag. Det var inte bra, kände vi.
- Jo, visst lärarna var väl bra, antar jag, men han träffade dem så sällan och fick ingen direkt kontakt med någon av dem. Fast han fick bra betyg ändå, märkligt nog.
-Nej, bibliotek hade de inte. Inte aula heller. Det var mer som en industrilokal med små konferenserum och in-och-utverksamhet. Som en elevfabrik, haha, knappast det man utlovade på de exklusiva kampanjaffischerna i tunnelbanan! Ja, det förvånade mig faktiskt att den skolan fick pris sen för ”bästa skola” eller nått sånt. Vi är i alla fall glada att Kalle bytte till er, det hade inte funkat i längden.”

Jag har lotsat två barn genom skolan. Mina vuxna barn har gått i utmärkta kommunala skolor. Min dotter gick i fransk klass på Katedralskolan i Uppsala och min son på Nyströmska skolan i Söderköping. Båda är nöjda med sin utbildning också flera år efteråt, båda hade bra betyg, men inte precis 2.0. Min son kom in på en eftertraktad KTH utbildning med hjälp av högskoleprovet. Betyget skulle inte ha räckt. Kunskaperna i matte, fysik, kemi och språk räckte däremot med råge medan kurskamrater med högre betyg har kört på tenta efter tenta.
I dagens Sverige finns det många i mina barns sits. Alla som har gått i skolor där man sätter rättvisa betyg, alla som har gått International Baccalaureat missgynnas. På andra sidan myntet har vi glädjebetygseleverna. De kommer in på en plats som rättmätigt borde ha gått till någon annan och ofta misslyckas de dessutom med studierna till kostnad både för dem själva och för samhället.
Vad gör den elev som inser att betygen inte står för något, som inser att han har blivit lurad? Hur påverkas den elev som anklagar sig själv? Som tror att hon borde ha hanterat en orimlig grad av frihet och självstudier? Var överklagar man en sumpad skolgång?

Jan Björklund menar att friskolorna har hög kvalitet och bra resultat. ”Annars skulle väl inte eleverna och föräldrarna välja dem”. Jag kan tala om varför annars: Skicklig marknadsföring, fina leksaker, fagra löften och annat som tänder stjärnor i tonårsögon väger långt tyngre än gedigna kunskaper och god social fostran. Tonårsföräldrar låter sina barn välja och de har också egna argument för friskolor. Segregation som de tror ska gynna deras barn är ett sådant. Givetvis skulle ingen medvetet sätta sitt barn i en sedelpress-skola, men hur identifierar man en sådan? Det är med skolor som med tandläkare. Ibland dröjer det innan man vet att man har varit utsatt för en dålig sådan. Det enda elever och föräldrar har att gå på är betygen. Och vad säger betygen? Ingenting, om man får tro skolverket.

Arne Söderqvist, matematiklärare på KTH har skrivit en mycket bra artikel på Newsmill där han jämför friskolorna med annan fri företagsamhet. Arne skriver om hur vinsterna skapas och om hur man konkurrerar: "Jag har dock inte sett att någon friskola har någon bärande idé som inte också kommunala skolor har. Konkurrensen påminner snarast om de kommersiella radiokanalerna, där en kanal försöker överträffa en annan kanal som sänder popmusik genom att själv sända poppig musik. I fallet med friskolor kan det istället tex. vara fråga om att överträffa konkurrenterna genom att ge eleverna allt exklusivare bärbara datorer. Friskolor kan ibland ha förledande namn där det urvattnade ordet "kunskap" ingår, vilket kanske främst missleder medvetna och engagerade föräldrar.".

Det sättet att konkurrera på har även drivit kommunala skolor i samma riktning. Allt mer energi sätts just på marknadsföring och på att poppa upp musiken.

Helt uppe i det blå när det gäller friskolorna är åtminstone inte Jan Björklund. Under hans styre har många skärpta krav införts. Snart går det inte längre att anställa obehöriga lärare. Snart måste friskolor ha en anständig elevvård. Även när det gäller resultatkontrollen har kraven skärpts. Men det som har gjorts är helt otillräckligt när det gäller att komma åt de avarter, brister och oegentligheter som förekommer. Ska vi ha konkurrens i skolan måste vi ha en systematisk och noggranna resultatkontroll. Skall man kunna göra vinster på skolan måste systemet vara utformat så att man inte kan göra dem på elevernas och lärarnas bekostnad.


Media: På Newsmill verkar Metta Fjelkner tro att det går att övertala friskoleägarna att ge vinsten till lärarna istället, SVD, Lärarnas Tidning, Aftonbladet, för den som inte förstår vad som avses med dagsländor och myror en länk till min Newsmill-artikel.

Bloggar: Filippa Mannheims inlägg är strålande. Läs det! Här kommer också länkarna till mitt förra friskoleinlägg: Debet för friskolorna och till Dagssländor och myror 2.
Christermagister, folkpartiet i Finspång, Emil Broberg, Patricia Olby Kimondo, Andreas Norlén, Gunnar Hökmark, Helena Duroj, Johan Lundberg.

debet för friskolorna

Litet skumt blir det när en folkpartistisk lärare skakar på huvudet åt en artikel skriven av lärarförbundets ordförande och nickar gillande åt en som är undertecknad Lars Ohly och Rossana Dinamarca, men så är det och då är det inget att sticka under stol med. Men Lasse, Rossana och jag är ganska ensamma på politikerkant om att tycka att vinstmöjligheterna borde inskränkas för friskolorna, så det blir nog en lång kamp.

När friskolereformen genomfördes gladde jag mig. Nu skulle vi få se på ny pedagogik, marknadsmässiga löner för lärare, en sund konkurrens till gagn för elever, lärare och samhälle. Och visst finns det skolor som fungerar som det var tänkt, men på allt för många håll är huvudmålet att tjäna pengar.
Skolor konkurrerar med luftiga scheman, bärbara datorer, resor, lyxig skollunch – allt möjligt annat än undervisningskvalitet. Man anställer företrädesvis unga eller obehöriga lärare för att de är billigast, kör med stora grupper, glesa scheman och något lyft i lärarlöner eller lärarstatus har inte synts till. Snarare har effekten varit den motsatta. Man sparar också in på elevvård, bibliotek , idrottssal och väljer bort dyra resurskrävande elever.

Men friskolorna har bättre resultat, säger någon. Hur vet vi det? svarar jag då. I det här landet sätter lärare och skolor betyg på sig själva. Och enligt dem har resultaten gått käpprätt uppåt de senaste decennierna, men högskolorna och internationella undersökningar talar ett annat språk. Dessutom har friskolorna ett annat elevunderlag.

Friskolorna kommer inte att försvinna i första taget, inte vinstmöjligheterna heller. Så det bästa vi kan göra är att strama upp kraven. Det har arbetsmyran Jan Björklund redan tagit itu med. Kravet på behöriga lärare är bara en sådan åtgärd. Det finns ett helt batteri av nya krav på friskolorna när det gäller elevhälsa och annat.

Men det är ohederligt mot både elever, föräldrar och mot varenda kotte som betalar skatt att ha en konkurrensutsatt skola med vinstintressen där man inte kontrollerar resultatet. Det är inte bara ohederligt utan rent ut korkat.

Jag säger det igen och hoppas att Lasse och Rossana stämmer in även här: Centralrättade nationella prov och en ny studentexamen.



Media: DN, Expressen, Aftonbladet, GP, Aftonbladet,
Bloggar: Katedervarg, Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Tysta Tankar, Christermagister, Alltid rött, alltid rätt, Johan Westerholm, Jonas Sjöstedt, Emil Broberg, Muslimska friskolan, Tankar från Roten, Den hälsosamma ekonomisten, Bo Widegren, Magnus Andersson och Robert Noord.

Vem slängde facit?

Härom veckan hävdade företrädare för Svenskt Näringsliv att friskolorna har höjt nivån i skolan. Det har de inte alls om man tar hänsyn till föräldrarnas utbildningsnivå invänder Bo Malmberg i dagens SVD.

Jag är hjärtligt trött på allt statistikrabblande,tyckande och käbblande om skolresultat. Vill vi kontrollera en skolas resultat behöver vi först veta vad eleverna kan och har för övrigt bagage i form av diagnoser och sociala problem. Därpå behöver slutresultaten kontrolleras av en oberoende instans. Idag har vi ingen egentlig koll på någonting eftersom skolverket ägnar sig åt pappersexercis och paragrafrytteri och skolorna tillåts betygsätta sig själva.

Hur kan vi acceptera att vi investerar så mycket pengar i en verksamhet utan att resultatet granskas? Jag vill se facit.

Allt är lärarnas fel 3 och 4

Det har varit ett påsklov av attacker på lärarkåren. Först kom SKL med ett skamligt mutbud. Än en gång ska vi få välja mellan yrkesheder och en anständig lön. Men det är förstås mitt subjektiva lärarperspektiv. SKL tror inte på ett ord vi säger utan har som ständigt mål att få den lata och lögnaktiga lärarkåren fjättrad vid skriv- och konferensborden. Skolans problem är lärarnas fel och löses bäst genom att de arbetar mer och bättre.

Nästa attack kom från ett mer överraskande håll, Svenskt Näringsliv. I en debattartikel i SVD ägnar artikelförfattarna sig åt en luddig genomgång av statistik. Därpå konstaterar de att resultaten inte duger och att lärarna i de kommunala skolorna behöver skärpa sig. Inga funderingar över skolsystem, skolverket, resurstilldelning, kommunerna som arbetsgivare eller annat övergripande utan lösningen är även här att lärarna skärper sig.

Det här debattinlägget är både fräckt och oseriöst. Det är oseriöst att presentera slutsatser på ett underlag som inte kan granskas. Det är fräckt att presentera en ur luften tagen slutsats som en logisk följd. Men framför allt är det en absurditet när man tror sig kunna dra objektiva slutsatser av betyg och provresultat som sätts av skolorna själva.

Friskolorna har färre lärare, färre behöriga lärare och anställer helst bara unga och därmed billiga lärare. Man har också mer självstudier, ojämn tillgång till skolhälsovård, bibliotek och annat som hör en bra skola till. Mammon i högsätet verkligen. Är det sådant Svenskt Näringsliv vill att kommunerna ska ta efter?