I går var jag på Olga Yttermyrs disputation på Linköpings Universitet. ”Varför blev det (bara) en? En studie av en offentlig marknad i förändring.” heter avhandlingen. Den enda det blev är Djäkneparksskolan (dvs den enda kommunala friskolan i Norrköping) och den offentliga marknaden i förändring är skolområdet i Norrköpings kommun.
Den som väntar sig att lära sig något om kommunala friskolor i allmänhet eller om Djäkneparksskolan i synnerhet behöver inte besvära sig med att läsa avhandlingen. Inte heller den som söker svar på frågan ”Varför blev det (bara) en?” Däremot kan man få insikter om människans natur, om kommunal verksamhet, om enskilda personers inflytande, om effekterna när motstridiga intressen krockar, om de praktiska konsekvenserna av valfrihetsreformerna.
När jag skummade igenom avhandlingen letade jag framför allt efter åsikter, insikter, slutsatser. Men jag letade förgäves, för den här avhandlingen är mycket neutralt hållen. Om Olga Yttermyr har en åsikt om konkurrensen i skolvärlden, om den nya skolmarknad vi har, om förvaltning eller politiker i Norrköpings kommun, håller hon den nogsamt för sig själv. Det här var också något opponenten professor Bengt Jacobsson från Södertörns högskola lyfte som en brist i avhandlingen. Han talade om den svaga intellektuella aggressivitet som kännetecknar svenska forskare och lyfte den här avhandlingen som ett exempel på det. Han formulerade sig så här ”det är väldigt svårt att se vem du (Olga Yttermyr) tycker illa om”. Han önskade också att mer fokus hade lagts vid alla konflikter som skymtar fram i materialet, att studien hade gjorts komparativ - synpunkter som jag tolkar som önskemål om ställningstagande, tuggmotstånd. Resultat, slutsatser var annat Jacobsson efterlyste. ”Tror du att du har påverkat processen i Norrköping?” ”Om man trodde att det här skulle jämna ut konkurrensen trodde man fel.” ”Varför inte jämföra med friskolorna istället?” ”Varför just det här caset?” ”Varför bara ett case?” ”Om det fanns litet folk från kommunen här kunde vi höra vari mättnaden och missnöjet består.”
Kanske beror det på min egen personlighet att jag fann avhandlingen otillfredsställande? På att jag för att låna mina barns ord ”är så damp”? Kanske är orsaken att det här är ett område där jag har starka åsikter och ett digert eget ”empiriskt material”? Vad än orsaken är kändes läsningen av den här avhandlingen litet som att driva runt i en båt utan åror. Man ser en massa saker, ställen man vill åka till, men utan att kunna ta sig dit. Det är rätt frustrerande. För mig blev det också en krock mellan det ljumma accepterandet av konkurrensen, marknadsläget och min egen övertygelse att skolan måste vara likvärdig och att varje elevs rätt till en god och likvärdig skolgång är oändligt mycket viktigare än valfrihet. Det här känns kanske som ett märkligt ställningstagande för en liberal. Men utan en bra och likvärdig skola finns det ingen jämlikhet, ingen valfrihet längre fram. Då blir det bakgrunden och slumpen som styr, snarare än de egna drömmarna och arbetsinsatserna.
Någonstans under läsningens gång blev jag stolt över Norrköping som skolkommun. Stolt över ansvarstagandet, över att man inser och baserar beslut på insikten att alla skolelever i kommunen är kommunens ansvar, vare sig man gillar det rådande läget efter valfrihetsreformerna eller inte. Öppnandet för kommunala friskolor var en sådan åtgärd. Samarbetsavtalet med kommunens övriga friskolor en annan.
Jag läste ett svar på en debattartikel skriven av Henrik Birkebo, en blogg- och språklärarvän, där de styrande socialdemokraterna gjorde precis tvärtom. De skyllde problemen på nationella politiska beslut och tvådde sina händer. Gör man så är man villig att offra de barn som just nu finns i skolan för att göra en politisk poäng. Jag är glad att man inte resonerar så i Norrköping. Självklart behöver vi arbeta långsiktigt och nationellt för att få en bättre skola. Men det ska inte ske på bekostnad av de barn som finns där just nu. De måste få den bästa skolgång vi kan ge dem. Lektion för lektion, dag för dag.
... Förstod jag rätt har professor Elisabeth Sundin varit Olgas handledare.
Elisabeth har varit vår årsmötestalare i Liberala Kvinnor Östergötland
och jag hörde henne även i Valdemarsvik i Winnet:s regi. En mycket
inspirerande kvinna. Och en kvinna med många åsikter.
Missa inte ledaren i måndagens Expressen: Vinstintresset förstör skolan.
Visar inlägg med etikett friskolereformen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett friskolereformen. Visa alla inlägg
lördag 16 mars 2013
söndag 18 december 2011
Världens bästa skitskola del 3: Surt sa Derwinger om Finland.
I torsdags kom Världens bästa skitskola till Norrköping. Närmare bestämt till Plusgymnasiets stylistutbildning. Det handlade om en annan aspekt av gymnasieelevernas valfrihet - möjligheten att välja ett gymnasieprogram som ger tre roliga och kreativa år, uppmuntrar eleverna att drömma, men som i de flesta fall leder till en kraschlandning när skolan är slut. Vi fick veta att stylistprogrammen växer lavinartat. 600 går ut nästa år, betydligt fler året därpå, samtidigt som arbetsförmedlingen annonserar ut ett enda stylistjobb för hela landet. När man kontrasterar stylistelevernas drömmar om rikedom och berömmelse och deras entusiasm inför att lära sig om sminkborttagning och trendfärger med pojken i Shanghaj som drömmer om att bli läkare eller forskare och förklarar att receptet är hårt arbete blir det faktiskt hjärtskärande. Jag har skrivit om pedagogikforskare som beter sig som väckelsepredikanter. Det vi har här är skolor med frälsningsläror, skolor som lovar eleverna guld och gröna skogar. Men den enda som ser något guld är skolans ägare. På elevernas bekostnad. Men också på skattebetalarnas. För var är samhällsintresset i att lära tonåringar jonglera och sminka varandra?
Inslaget om Shanghaj var utmärkt. Det var personligt, humoristiskt, rappt och gav en ny inblick i en kultur som för de flesta av oss är främmande. Klara exempel på vad vi uppfattar som kadaverdisciplin - något som här upplevs som förkastligt. Ändå gick det inte att ta fel på elevernas entusiasm i den skolklass man fick se. Min sextonåriga dotter är med i hemvärnsungdom och när hon såg inslaget utbrast hon att just så fungerar det där. Jag kan inte påstå att mysteriet med varför min dotter frivilligt stiger upp i svinottan ett ansenligt antal lördagsmorgnar för att ägna sig åt sådant som prickskytte, vandring med tung packning, byggande av vindskydd mitt i skogen och sittande eldvakt mitt i natten kom närmare en lösning, men uppenbarligen är det något vi missar här. Kanske ett behov av struktur, ramar, tydlighet?
Det fanns heller inget anspråk på att berätta hela sanningen i det här inslaget. Är priset för disciplinen kreativitet eller är bristen på fritänkande en konsekvens av en repressiv regim? Finns det överhuvudtaget en brist på kreativitet eller är det påståendet bara ett utslag av vårt önsketänkande? Vi fick se en barnfamilj avslappnat samtala om skolan med sin son vid middagsbordet och vi fick höra pappans stela svar på frågor när representanter för skolmyndigheten dök upp och insisterade på att få lyssna på intervjun. Tittarna fick dra sina egna slutsatser när det gällde allt utom åk 4 elevernas skratt åt frågan 800/100 - en fråga som inte fick många rätta svar på en svensk trottoar. Här fanns det inte heller utrymme för tolkningar. Det generade hånskrattet från de kinesiska barnen sade allt.
Jag tyckte också mycket om intervjun med Martin Ingvar. Han visade både pathos och indignation när han pratade om den svenska skolan. Den indignationen delar jag helt och fullt. Jag delar också hans bild av var man gått fel och vad man borde göra åt saken. Höjdpunkten var när han berättade om den lärare som gjorde skillnad för honom, fru Palmgren. Martin Ingvar förklarade att utan att forma det i ord hade hon kommunicerat ”det betyder något för mig att det går bra för dig”.
Länge trodde jag att jag den här gången skulle kunna skriva ett rent hyllningsinlägg till programmet, men så kom vi till inslaget om skolan i Finland. Det var då jag insåg att resten hade varit bra för att där hade Derwinger och övriga redaktionen inga förutfattade åsikter. Det gällde uppenbarligen inte Finland, för något mer onyanserat nidporträtt hade jag svårligen kunnat föreställa mig. Det var ungefär som om man hade gett sig iväg för att bevisa Nordisk familjeordboks fyrtiotals-beskrivning av afrikanen - han är lat och tycker om att dansa - genom att filma några dansande och några slappande afrikaner. När det gäller Finland är teserna man gav sig ut för att bevisa de här: I Finland ägnar man sig åt traditionell och gammaldags korvstoppning av kunskaper. I Finland är eleverna blyga, kuvade och passiva.
När det gäller den första tesen brydde man sig inte om att presentera något belägg, man påstod bara att det var på det sättet. I själva verket styr studentexamen i precis motsatt riktning. I alla realiaämnen har man uppsatsfrågor där man efterfrågar analys, reflektion, kritiskt och självständigt tänkande - inte detaljkunskaper. Även i klassrumsundervisningen sätts mycket tid på att diskutera samband, konsekvenser, orsaker. I språk hade Finland redan när jag tog studenten 78 de kommunikativa kunskapsmål som infördes i Sverige först 94. 89 när jag började undervisa i Sverige var jag chockerad över den gammalmodiga fokuseringen vid skriftlig korrekthet i centralproven och över en språkundervisning som var helt läroboksbaserad. Jag arbetade med språkbad och ett enspråkigt klassrum och hade ett helt betygssteg bättre resultat på centralproven än mina kollegor på Edsbergsskolan i Sollentuna och fick be rektorn om tillstånd att sätta betyg därefter. Med mina finska metoder uppfattades jag som en rebell mot det etablerade och traditionella.
Själv är jag djupt tacksam över den skolning i tänkande och språklig kommunikation jag fick i den finska skolan. Nästan lika tacksam som jag är över den arbetsro som rådde och friheten att välja metoder och studievägar inom ämnena. Det gick så bra att arbeta i skolan att jag kom undan med ett minimum av läxläsning hemma. Under min skolgång upplevde jag heller aldrig att någon lärare skrek åt oss elever. Något som verkar vara vardagsmat i Sverige. Först underlåter man att etablera ramar i en klass. Därpå skäller man på eleverna för att det inte är arbetsro. Det talas om kadaverdisciplinen och lydnaden i Finland. Det det handlar om är att alla vet vad som gäller i klassrummet. Det är vilsamt och det är effektivt och det ger eleverna en skolgång utan skrik, bråk, skäll, tjat och förmaningar. Dessutom ger det en hel del frihet innanför de fasta ramarna.
När det gällde den andra tesen letade man belägg genom att skicka en svensk SO-lärare till en finlandsvensk klass. Vi fick se eleverna sitta onaturligt tysta, dystra och stumma inför SO-lärarens alltmer desperata försök att få dem delaktiga. Shanghaj-eleverna var under av jovialitet i jämförelse. Därefter drog läraren många slutsatser om det finska skolsystemet. Han undrade hur eleverna mådde och kallade dem hämmade. Sig själv rannsakade han däremot inte.
Det jag såg var en klass som tydligt tog avstånd från läraren, som rent ut var fientliga till honom. Någon enstaka elev visade litet förbarmande, resten vägrade samarbeta. Det kan lärare råka ut för i de flesta länder - att bli utfryst eller på annat sätt dissad av en hel klass. Knappast dock i totalitära länder som Kina eller Sydkorea. Den där klassen tänkte kritiskt så det knakade om det - och all kritik var riktad mot tönten där framme vid katedern.
Det ringde ordentliga minnesklockor hos mig när jag såg det. Vi hade två rikssvenska mattelärare när jag gick på gymnasiet. Den ena kallade vi Bahaisten (för det upplyste han oss redan första lektionen om att han var), den andra kallades bara Vattusvensken (pejorativt uttryck för rikssvenskar). Bahaisten var en mild, tystlåten man som antagligen hade farit ordentligt illa på andra sidan kvarken. Någon matte lärde han oss emellertid inte. Hans efterträdare Vattusvensken försökte roa oss genom att trilla av podiet varje lektion och han delade ut diagnoser inför varje prov. Vi lärde oss snabbt att det bara var siffrorna som skiljde sig mellan diagnosen och det därpå följande provet och fick följaktligen strålande betyg utan att lära oss någonting. I åk 3 fick vi en ”riktig” mattelärare. Han förbjöd hela klassen att skriva studentexamen i matte. Vår okunskap skulle nämligen skämma ut honom. När jag såg det här inslaget från Finland blev jag påmind om vårt hån och vårt avståndstagande inför våra två rikssvenska lärare. De kanske gjorde samma analys som den här SO-läraren. Men kuvade var vi verkligen inte. Vi gjorde vårt missnöje tydligt känt på rektorsexpeditionen och konsekvensen av det blev att ingen av dem hade mer än ett ettårigt gästspel på skolan.
Under min skoltid var jag med om att eleverna gjorde sig av med fyra lärare. Tre på gymnasiet och en på högstadiet. Om eleverna i samlad tropp uttryckte missnöje, kom med goda och belagda sakskäl till sitt missnöje och läraren uppvisade dåliga resultat var den läraren rökt.
Varje gång var det hela klassen som bestämde att vi skulle vidta åtgärder och varje gång togs klagomålen på största allvar, varje gång ledde de till att läraren fick gå. Tre av lärarna var mer uppenbart inkompetenta. När det gällde den fjärde, en historielärare som gillade att kalla upp tjejer till tavlan och sedan ägnade sig åt att spana så högt upp under kjolen han kunde, var det svårast. Han hade nämligen goda kunskapsresultat. Den gången fick vi information av rektorn om vad lärare kan prickas för och varje gång han gjorde något sådant anmälde vi. Det tog oss två månader att samla på honom de tre prickar som krävdes för avsked.
Hur ofta händer sådant i Sverige? Hur helig är elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare här? Och hur långt sträcker sig rätten att tänka kritiskt och ha inflytande över sin skolsituation? Lärare har mycket större frihet och åtnjuter mycket mer respekt i Finland än i Sverige, men är man en riktigt inkompetent och/ eller lat lärare sitter man betydligt tryggare i Sverige än i Finland. Den främsta orsaken till det är Studentexamen. Tack var den kan man granska enskilda lärares skicklighet och bedömningsförmåga.
Det är inte lätt att jämföra länder. Det finns en mängd små subtila skillnader som det tar lång tid att identifiera. Jag har snart bott här i trettio år och jag är långt ifrån fullärd i ämnet. Men jag kan konstatera att man i Sverige är mycket bättre på det sociala smörjmedlet, trevligare och vänligare än i Finland. När jag först flyttade hit såg jag det enligt finskt synsätt som en form av tillgjordhet och ohederlighet, som fjäsk. Nu uppfattar jag det som något man i Finland gott kunde ta efter. Livet blir trevligare om man anstränger sig litet för att bekräfta varandra och visa uppskattning och det är faktiskt inte nödvändigt att som i Finland markera sitt avståndstagande varje gång man träffar en person man inte gillar. Det är inte heller konstruktivt att stoltsera med sin tystlåtenhet så till den grad att man är myser över skämt som klassikern: ”Skall vi prata eller ska vi supa?”. Finland och finnarna skulle säkert gagnas av att skärpa sig på en lång rad sätt.
Men det är inte de finländska svagheterna som Världens bästa skitskola och Natanael Derwinger belyser, utan den kanske främsta svenska nationalsvagheten; Att man klamrar sig fast vid bilden av Sverige som ett föregångsland, rikare, bättre, mer jämställt, mer rättvist, mer empatiskt än andra länder. Det är den arrogansen och självgodheten som leder till en ihärdig kamp att beskriva bjälken i det egna ögat som ett grand och grandet i grannens öga som en bjälke. Det är ingen dygd att vara tystlåten och inbunden. Men det är en betydligt större brist att rikta sin kritik mot andra samtidigt som man är okritisk när det handlar om det egna landet. Det är ju trots allt bjälken i det egna ögat man är skyldig att ta bort. ... Det är för övrigt bara den man kan ta bort.
Media: Malin Siwe skriver klokt i Expressen. Hon har för övrigt noterat att Åbo-eleverna är fientliga.
Bloggar: Johan Kant har skrivit långt och klokt om det här avsnittet i två inlägg. Här är länken till det första och till det andra. Plura skriver också tänkvärt här.
I Finland skulle ingen någonsin be folk skratta åt ett skämt. Där drar man skämt gravallvarligt utan att på något sätt ange att man skämtar, missas poängen går man vidare utan att göra någon affär av saken. Att skratta åt sina egna skämt (som jag gör) uppfattas som tecken på dålig självbehärskning och dålig stil.
Inslaget om Shanghaj var utmärkt. Det var personligt, humoristiskt, rappt och gav en ny inblick i en kultur som för de flesta av oss är främmande. Klara exempel på vad vi uppfattar som kadaverdisciplin - något som här upplevs som förkastligt. Ändå gick det inte att ta fel på elevernas entusiasm i den skolklass man fick se. Min sextonåriga dotter är med i hemvärnsungdom och när hon såg inslaget utbrast hon att just så fungerar det där. Jag kan inte påstå att mysteriet med varför min dotter frivilligt stiger upp i svinottan ett ansenligt antal lördagsmorgnar för att ägna sig åt sådant som prickskytte, vandring med tung packning, byggande av vindskydd mitt i skogen och sittande eldvakt mitt i natten kom närmare en lösning, men uppenbarligen är det något vi missar här. Kanske ett behov av struktur, ramar, tydlighet?
Det fanns heller inget anspråk på att berätta hela sanningen i det här inslaget. Är priset för disciplinen kreativitet eller är bristen på fritänkande en konsekvens av en repressiv regim? Finns det överhuvudtaget en brist på kreativitet eller är det påståendet bara ett utslag av vårt önsketänkande? Vi fick se en barnfamilj avslappnat samtala om skolan med sin son vid middagsbordet och vi fick höra pappans stela svar på frågor när representanter för skolmyndigheten dök upp och insisterade på att få lyssna på intervjun. Tittarna fick dra sina egna slutsatser när det gällde allt utom åk 4 elevernas skratt åt frågan 800/100 - en fråga som inte fick många rätta svar på en svensk trottoar. Här fanns det inte heller utrymme för tolkningar. Det generade hånskrattet från de kinesiska barnen sade allt.
Jag tyckte också mycket om intervjun med Martin Ingvar. Han visade både pathos och indignation när han pratade om den svenska skolan. Den indignationen delar jag helt och fullt. Jag delar också hans bild av var man gått fel och vad man borde göra åt saken. Höjdpunkten var när han berättade om den lärare som gjorde skillnad för honom, fru Palmgren. Martin Ingvar förklarade att utan att forma det i ord hade hon kommunicerat ”det betyder något för mig att det går bra för dig”.
Länge trodde jag att jag den här gången skulle kunna skriva ett rent hyllningsinlägg till programmet, men så kom vi till inslaget om skolan i Finland. Det var då jag insåg att resten hade varit bra för att där hade Derwinger och övriga redaktionen inga förutfattade åsikter. Det gällde uppenbarligen inte Finland, för något mer onyanserat nidporträtt hade jag svårligen kunnat föreställa mig. Det var ungefär som om man hade gett sig iväg för att bevisa Nordisk familjeordboks fyrtiotals-beskrivning av afrikanen - han är lat och tycker om att dansa - genom att filma några dansande och några slappande afrikaner. När det gäller Finland är teserna man gav sig ut för att bevisa de här: I Finland ägnar man sig åt traditionell och gammaldags korvstoppning av kunskaper. I Finland är eleverna blyga, kuvade och passiva.
När det gäller den första tesen brydde man sig inte om att presentera något belägg, man påstod bara att det var på det sättet. I själva verket styr studentexamen i precis motsatt riktning. I alla realiaämnen har man uppsatsfrågor där man efterfrågar analys, reflektion, kritiskt och självständigt tänkande - inte detaljkunskaper. Även i klassrumsundervisningen sätts mycket tid på att diskutera samband, konsekvenser, orsaker. I språk hade Finland redan när jag tog studenten 78 de kommunikativa kunskapsmål som infördes i Sverige först 94. 89 när jag började undervisa i Sverige var jag chockerad över den gammalmodiga fokuseringen vid skriftlig korrekthet i centralproven och över en språkundervisning som var helt läroboksbaserad. Jag arbetade med språkbad och ett enspråkigt klassrum och hade ett helt betygssteg bättre resultat på centralproven än mina kollegor på Edsbergsskolan i Sollentuna och fick be rektorn om tillstånd att sätta betyg därefter. Med mina finska metoder uppfattades jag som en rebell mot det etablerade och traditionella.
Själv är jag djupt tacksam över den skolning i tänkande och språklig kommunikation jag fick i den finska skolan. Nästan lika tacksam som jag är över den arbetsro som rådde och friheten att välja metoder och studievägar inom ämnena. Det gick så bra att arbeta i skolan att jag kom undan med ett minimum av läxläsning hemma. Under min skolgång upplevde jag heller aldrig att någon lärare skrek åt oss elever. Något som verkar vara vardagsmat i Sverige. Först underlåter man att etablera ramar i en klass. Därpå skäller man på eleverna för att det inte är arbetsro. Det talas om kadaverdisciplinen och lydnaden i Finland. Det det handlar om är att alla vet vad som gäller i klassrummet. Det är vilsamt och det är effektivt och det ger eleverna en skolgång utan skrik, bråk, skäll, tjat och förmaningar. Dessutom ger det en hel del frihet innanför de fasta ramarna.
När det gällde den andra tesen letade man belägg genom att skicka en svensk SO-lärare till en finlandsvensk klass. Vi fick se eleverna sitta onaturligt tysta, dystra och stumma inför SO-lärarens alltmer desperata försök att få dem delaktiga. Shanghaj-eleverna var under av jovialitet i jämförelse. Därefter drog läraren många slutsatser om det finska skolsystemet. Han undrade hur eleverna mådde och kallade dem hämmade. Sig själv rannsakade han däremot inte.
Det jag såg var en klass som tydligt tog avstånd från läraren, som rent ut var fientliga till honom. Någon enstaka elev visade litet förbarmande, resten vägrade samarbeta. Det kan lärare råka ut för i de flesta länder - att bli utfryst eller på annat sätt dissad av en hel klass. Knappast dock i totalitära länder som Kina eller Sydkorea. Den där klassen tänkte kritiskt så det knakade om det - och all kritik var riktad mot tönten där framme vid katedern.
Det ringde ordentliga minnesklockor hos mig när jag såg det. Vi hade två rikssvenska mattelärare när jag gick på gymnasiet. Den ena kallade vi Bahaisten (för det upplyste han oss redan första lektionen om att han var), den andra kallades bara Vattusvensken (pejorativt uttryck för rikssvenskar). Bahaisten var en mild, tystlåten man som antagligen hade farit ordentligt illa på andra sidan kvarken. Någon matte lärde han oss emellertid inte. Hans efterträdare Vattusvensken försökte roa oss genom att trilla av podiet varje lektion och han delade ut diagnoser inför varje prov. Vi lärde oss snabbt att det bara var siffrorna som skiljde sig mellan diagnosen och det därpå följande provet och fick följaktligen strålande betyg utan att lära oss någonting. I åk 3 fick vi en ”riktig” mattelärare. Han förbjöd hela klassen att skriva studentexamen i matte. Vår okunskap skulle nämligen skämma ut honom. När jag såg det här inslaget från Finland blev jag påmind om vårt hån och vårt avståndstagande inför våra två rikssvenska lärare. De kanske gjorde samma analys som den här SO-läraren. Men kuvade var vi verkligen inte. Vi gjorde vårt missnöje tydligt känt på rektorsexpeditionen och konsekvensen av det blev att ingen av dem hade mer än ett ettårigt gästspel på skolan.
Under min skoltid var jag med om att eleverna gjorde sig av med fyra lärare. Tre på gymnasiet och en på högstadiet. Om eleverna i samlad tropp uttryckte missnöje, kom med goda och belagda sakskäl till sitt missnöje och läraren uppvisade dåliga resultat var den läraren rökt.
Varje gång var det hela klassen som bestämde att vi skulle vidta åtgärder och varje gång togs klagomålen på största allvar, varje gång ledde de till att läraren fick gå. Tre av lärarna var mer uppenbart inkompetenta. När det gällde den fjärde, en historielärare som gillade att kalla upp tjejer till tavlan och sedan ägnade sig åt att spana så högt upp under kjolen han kunde, var det svårast. Han hade nämligen goda kunskapsresultat. Den gången fick vi information av rektorn om vad lärare kan prickas för och varje gång han gjorde något sådant anmälde vi. Det tog oss två månader att samla på honom de tre prickar som krävdes för avsked.
Hur ofta händer sådant i Sverige? Hur helig är elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare här? Och hur långt sträcker sig rätten att tänka kritiskt och ha inflytande över sin skolsituation? Lärare har mycket större frihet och åtnjuter mycket mer respekt i Finland än i Sverige, men är man en riktigt inkompetent och/ eller lat lärare sitter man betydligt tryggare i Sverige än i Finland. Den främsta orsaken till det är Studentexamen. Tack var den kan man granska enskilda lärares skicklighet och bedömningsförmåga.
Det är inte lätt att jämföra länder. Det finns en mängd små subtila skillnader som det tar lång tid att identifiera. Jag har snart bott här i trettio år och jag är långt ifrån fullärd i ämnet. Men jag kan konstatera att man i Sverige är mycket bättre på det sociala smörjmedlet, trevligare och vänligare än i Finland. När jag först flyttade hit såg jag det enligt finskt synsätt som en form av tillgjordhet och ohederlighet, som fjäsk. Nu uppfattar jag det som något man i Finland gott kunde ta efter. Livet blir trevligare om man anstränger sig litet för att bekräfta varandra och visa uppskattning och det är faktiskt inte nödvändigt att som i Finland markera sitt avståndstagande varje gång man träffar en person man inte gillar. Det är inte heller konstruktivt att stoltsera med sin tystlåtenhet så till den grad att man är myser över skämt som klassikern: ”Skall vi prata eller ska vi supa?”. Finland och finnarna skulle säkert gagnas av att skärpa sig på en lång rad sätt.
Men det är inte de finländska svagheterna som Världens bästa skitskola och Natanael Derwinger belyser, utan den kanske främsta svenska nationalsvagheten; Att man klamrar sig fast vid bilden av Sverige som ett föregångsland, rikare, bättre, mer jämställt, mer rättvist, mer empatiskt än andra länder. Det är den arrogansen och självgodheten som leder till en ihärdig kamp att beskriva bjälken i det egna ögat som ett grand och grandet i grannens öga som en bjälke. Det är ingen dygd att vara tystlåten och inbunden. Men det är en betydligt större brist att rikta sin kritik mot andra samtidigt som man är okritisk när det handlar om det egna landet. Det är ju trots allt bjälken i det egna ögat man är skyldig att ta bort. ... Det är för övrigt bara den man kan ta bort.
Media: Malin Siwe skriver klokt i Expressen. Hon har för övrigt noterat att Åbo-eleverna är fientliga.
Bloggar: Johan Kant har skrivit långt och klokt om det här avsnittet i två inlägg. Här är länken till det första och till det andra. Plura skriver också tänkvärt här.
I Finland skulle ingen någonsin be folk skratta åt ett skämt. Där drar man skämt gravallvarligt utan att på något sätt ange att man skämtar, missas poängen går man vidare utan att göra någon affär av saken. Att skratta åt sina egna skämt (som jag gör) uppfattas som tecken på dålig självbehärskning och dålig stil.
tisdag 13 december 2011
Världens bästa skitskola del 2; Vart leder vinsterna i skolan?
I torsdags tittade jag på världens bästa skitskola när programmet sändes. Men jag behöver tänka innan jag skriver så därför kommer bloggkommentaren först nu. Ämnet var vinster i skolan. Och vilka vinster sedan. I övriga näringslivet får man ställa vinsthorisonten betydligt lägre samtidigt som man har större risker. Inte undra på att branschen lockar den som vill göra sig en slant. Frågan man ställde var högst angelägen; Går det att göra vinster utan att det drabbar eleverna? Tyvärr hade man precis som i första avsnittet valt att besvara frågan i förväg. Några lyckade skolhuvudmän såg man inte röken av, utan här var det bara fråga om giriga kapitalister med cylinderhatt. Samtliga intervjuade elever sågade sina glidar- och slapparskolor jäms med fotknölarna. En bild som är välkänd för oss lärare och som definitivt behöver visas, men hela bilden är det inte. Nog borde det ha gått att leta upp åtminstone en nöjd friskoleelev för balansens skull.
Den färdiga premissen till trots kändes det som en stor lättnad att se programmet. Att få höra elever säga samma sak framför en kamera som våra före detta elever säger till oss lärare. Inget i programmet kom som någon överraskning för mig. Jo förresten folkvalde Ole Salstens
enorma vinster och vägran att tala med journalister var faktiskt chockerande. Hur är det möjligt att Kungsbackaborna röstar på karln? Men när eleverna berättar att lärare inte ens säger till när de själva blir överröstade av spelljud, att elever man inte sett på månader registeras som närvarande och att betyg saknar alla samband med kunskaper blir inte jag förvånad. Det här har jag hört från så många före detta elever.
När vi lärare försöker berätta vad vi ser när vi tittar oss omkring avfärdas det i allmänhet föraktfullt som anekdotisk kunskap. Det man glömmer är att vi har brett underlag för våra slutsatser. Vi kommer i kontakt med väldigt många elever. Mellan 150 - 200 årligen. Vi hör diskussionerna inför skolvalet - där sådant som skolmatens kvalitet, resor, körkort och datorer figurerar, men sällan arbetssätt eller lärarnas kvalitet. Vi träffar dem också senare. Det är när de går i trean eller har gått ut som de bittraste skolomdömena kommer. ”Vi hade knappt några lektioner”. ”Vår lärare måste kolla upp varje liten grej på google. Många elever kan mer än honom”. ”Jag har inte lärt mig någonting på tre år”. Det var ett litet axplock av de skolomdömen jag hör mest frekvent från före detta elever.
Vi lärare ingår dessutom både i ett fast kollegium och i ett virtuellt. Det innebär att man kommer åt att jämföra sin ”anekdotiska” kunskap med andras. Dessutom bryr vi oss i allmänhet om alla våra elever och kanske rent av litet extra om de mest skadskjutna kråkorna, de som har sämst möjligheter att navigera i vår skolkonkurrens. Här har vi orsaken till att det är så svårt att hitta en hejaklack för friskolereformen bland landets lärare, till att man kan vara friskolefrälst som ledarskribent, men inte som lärare.
I diskussionen efteråt förfasar sig Norrköpings Lars Stjernkvist (S) över vinsterna samtidigt som han försvarar valfrihetsreformerna. Det har ett stort värde, menar han, att man kan välja skola. Tänk det ser inte jag. Det har ett stort värde att kunna räkna med att den skola ens barn går i är bra. Det har ett stort värde att veta att man kan forma och välja sin egen framtid om man lägger manken till. Det har ett stort värde att även den som inte har engagerade föräldrar och siktet på den egna framtiden får en bra skolgång. Mångfalden och valfriheten består av att vi ger våra barn friheten att slappa och glida under några tonårsår. Priset är i bästa fall några extra skolår, i sämsta fall en framtid utan valmöjligheter. Hur kan vi tycka att vi har rätt att ge omyndiga elever fritt fram att sälja ut sin egen framtid mot några softa år och en laptop?
I diskussionen efteråt är Gunilla Hammar Säfström och Eva Cooper måna om att påpeka att det som beskrivs i programmet förekommer även på kommunala skolor. Kanske reagerade de som jag över ensidigheten i den bild som visades, men det är inte ett relevant påstående. Vi vet att det finns dåliga kommunala skolor. Det här programmet handlade emellertid inte om bra och dåliga skolor utan om vinster och skolan. Vad är det man sparar in på när man ordnar sig en riktigt saftig vinst och vad är det man sätter pengarna på? Går marknadsföring, nöjda kunder och datorer alltid före kunskapsmål, undervisning och lärare? Jonas Vlachos svarar undvikande på den frågan. Det finns inte utvärderingar, explosionen av stora skolkoncerner är ganska ny, frågan kan inte besvaras med någon säkerhet. I SNS rapporten Konkurrensens konsekvenser visade han emellertid att friskolorna betalar betydligt mer än kommunala för skolmat, marknadsföring och utrustning och betydligt mindre för lärare och undervisning. Det är i sig ett svar på frågan, ett slags facit på vad eleverna och föräldrarna går efter och på vad friskolorna därför prioriterar. De kommunala skolorna ligger bara några steg efter. Även de måste skaffa sig en marknadsföringsstrategi, även de måste döpa om skolmatsalen till skolrestaurang och byta ut kebabgrytan mot kebab om de vill överleva i den konkurrens Lars Stjernkvist uppfattar som något positivt.
Programmet besvarade förstås den fråga Jonas Vlachos vägrar besvara med ett rungande ja. Men i och med att man så uppenbart tagit ställning i förväg och valt ut inslag för att få fram sitt budskap klingar det ihåligt. Det tycker jag är både tråkigt och onödigt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar att hanteras nyktert och förutsättningslöst.
Bland annat av det skälet stör jag mig på Natanael Derwingers påklistrat naiva framtoning. När han spelar korkade kusinen från landet som ägnar sig åt undersökande journalistik samtidigt som programmet har en uppenbar och genomtänkt agenda känns det bara ohederligt och manipulativt.
Roligast i programmet? När Derwinger förklarar att John Bauer eleven i varje fall inte spelar WoW i skolan och eleven förtydligar; ”i skolan spelar jag CS”. (World of Warcraft / Counterstrike). Men skrattet fastnar rätt snabbt i halsen.
Media: SVD, DN Två ledarartiklar med samma syfte - skademinimering - men olika infallsvinklar. Metta Fjelkner skriver tänkvärt på SVT Debatt.
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Plura,Johan Kant, LRradicals om vinster i kommunerna,
Den färdiga premissen till trots kändes det som en stor lättnad att se programmet. Att få höra elever säga samma sak framför en kamera som våra före detta elever säger till oss lärare. Inget i programmet kom som någon överraskning för mig. Jo förresten folkvalde Ole Salstens
enorma vinster och vägran att tala med journalister var faktiskt chockerande. Hur är det möjligt att Kungsbackaborna röstar på karln? Men när eleverna berättar att lärare inte ens säger till när de själva blir överröstade av spelljud, att elever man inte sett på månader registeras som närvarande och att betyg saknar alla samband med kunskaper blir inte jag förvånad. Det här har jag hört från så många före detta elever.
När vi lärare försöker berätta vad vi ser när vi tittar oss omkring avfärdas det i allmänhet föraktfullt som anekdotisk kunskap. Det man glömmer är att vi har brett underlag för våra slutsatser. Vi kommer i kontakt med väldigt många elever. Mellan 150 - 200 årligen. Vi hör diskussionerna inför skolvalet - där sådant som skolmatens kvalitet, resor, körkort och datorer figurerar, men sällan arbetssätt eller lärarnas kvalitet. Vi träffar dem också senare. Det är när de går i trean eller har gått ut som de bittraste skolomdömena kommer. ”Vi hade knappt några lektioner”. ”Vår lärare måste kolla upp varje liten grej på google. Många elever kan mer än honom”. ”Jag har inte lärt mig någonting på tre år”. Det var ett litet axplock av de skolomdömen jag hör mest frekvent från före detta elever.
Vi lärare ingår dessutom både i ett fast kollegium och i ett virtuellt. Det innebär att man kommer åt att jämföra sin ”anekdotiska” kunskap med andras. Dessutom bryr vi oss i allmänhet om alla våra elever och kanske rent av litet extra om de mest skadskjutna kråkorna, de som har sämst möjligheter att navigera i vår skolkonkurrens. Här har vi orsaken till att det är så svårt att hitta en hejaklack för friskolereformen bland landets lärare, till att man kan vara friskolefrälst som ledarskribent, men inte som lärare.
I diskussionen efteråt förfasar sig Norrköpings Lars Stjernkvist (S) över vinsterna samtidigt som han försvarar valfrihetsreformerna. Det har ett stort värde, menar han, att man kan välja skola. Tänk det ser inte jag. Det har ett stort värde att kunna räkna med att den skola ens barn går i är bra. Det har ett stort värde att veta att man kan forma och välja sin egen framtid om man lägger manken till. Det har ett stort värde att även den som inte har engagerade föräldrar och siktet på den egna framtiden får en bra skolgång. Mångfalden och valfriheten består av att vi ger våra barn friheten att slappa och glida under några tonårsår. Priset är i bästa fall några extra skolår, i sämsta fall en framtid utan valmöjligheter. Hur kan vi tycka att vi har rätt att ge omyndiga elever fritt fram att sälja ut sin egen framtid mot några softa år och en laptop?
I diskussionen efteråt är Gunilla Hammar Säfström och Eva Cooper måna om att påpeka att det som beskrivs i programmet förekommer även på kommunala skolor. Kanske reagerade de som jag över ensidigheten i den bild som visades, men det är inte ett relevant påstående. Vi vet att det finns dåliga kommunala skolor. Det här programmet handlade emellertid inte om bra och dåliga skolor utan om vinster och skolan. Vad är det man sparar in på när man ordnar sig en riktigt saftig vinst och vad är det man sätter pengarna på? Går marknadsföring, nöjda kunder och datorer alltid före kunskapsmål, undervisning och lärare? Jonas Vlachos svarar undvikande på den frågan. Det finns inte utvärderingar, explosionen av stora skolkoncerner är ganska ny, frågan kan inte besvaras med någon säkerhet. I SNS rapporten Konkurrensens konsekvenser visade han emellertid att friskolorna betalar betydligt mer än kommunala för skolmat, marknadsföring och utrustning och betydligt mindre för lärare och undervisning. Det är i sig ett svar på frågan, ett slags facit på vad eleverna och föräldrarna går efter och på vad friskolorna därför prioriterar. De kommunala skolorna ligger bara några steg efter. Även de måste skaffa sig en marknadsföringsstrategi, även de måste döpa om skolmatsalen till skolrestaurang och byta ut kebabgrytan mot kebab om de vill överleva i den konkurrens Lars Stjernkvist uppfattar som något positivt.
Programmet besvarade förstås den fråga Jonas Vlachos vägrar besvara med ett rungande ja. Men i och med att man så uppenbart tagit ställning i förväg och valt ut inslag för att få fram sitt budskap klingar det ihåligt. Det tycker jag är både tråkigt och onödigt. Det här är ett viktigt ämne som förtjänar att hanteras nyktert och förutsättningslöst.
Bland annat av det skälet stör jag mig på Natanael Derwingers påklistrat naiva framtoning. När han spelar korkade kusinen från landet som ägnar sig åt undersökande journalistik samtidigt som programmet har en uppenbar och genomtänkt agenda känns det bara ohederligt och manipulativt.
Roligast i programmet? När Derwinger förklarar att John Bauer eleven i varje fall inte spelar WoW i skolan och eleven förtydligar; ”i skolan spelar jag CS”. (World of Warcraft / Counterstrike). Men skrattet fastnar rätt snabbt i halsen.
Media: SVD, DN Två ledarartiklar med samma syfte - skademinimering - men olika infallsvinklar. Metta Fjelkner skriver tänkvärt på SVT Debatt.
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Plura,Johan Kant, LRradicals om vinster i kommunerna,
tisdag 29 november 2011
SNS och konkurrensens kostnader
Idag fick jag nästsista ordet vid ett SNS-seminarium om kapitlet skola ur rapporten Konkurrensens Konsekvenser. En stor lärartriumf kändes det som. Ibland verkar det nämligen som om det finns en hel avgrund mellan skolans beslutsfattare och verkställare.
Några exempel: Betygens nytta eller skadeverkningar är en av de främsta debattfrågorna i skolsverige. Men när har elever eller föräldrar velat diskutera betygens vara eller icke vara? När ljuder den här debatten i landets lärarrum? Svar: aldrig. Är det då en fråga som ska debatteras? Som det är någon poäng med att debattera?
Under tjugo år har man samtidigt framställt betyg som en absolut kvalitetsindikator. Inte ens när Skolverket började slå larm om betygslotteri tog det slut. Men landets lärare har hela tiden vetat att det är stora skillnader på vad betygen står för och att incitamenten att ge glädjebetyg är många och kontrollerna obefintliga. När vi hörde talas om framgångarna på Nossebroskolan fnös vi och sa ja, ja. Så skulle vi kanske också ha gjort i det läget. Men Skolverket hyllar och landets politiker vallfärdar till Västra Götaland för att få se ljuset. Tänk om någon hade frågat oss någon gång under de här två decennierna vad betygen säger om kvalitet?
Jonas Vlachos är en av de forskare som försöker överbrygga den här klyftan. Bland annat genom sina inlägg i bloggen Ekonomistas. Det var där jag först blev imponerad av honom. Det handlade då om det sätt på vilket han hanterade kommentarsfältet. För det första tålamodet att besvara alla kommentarer. För det andra att åsikter inte gavs betydelse, inte heller huruvida han själv fick rätt eller blev överbevisad - allt handlade om belägg och underlag. Den typen av distans till det egna forskningsområdet och till den egna forskningen är en sådan bristvara i skolans värld att jag sög i mig som en törstande i öknen.
Jonas Vlachos är en ansedd forskare och ingen det normalt stormar runt, men när SNS-rapporten Konkurrensens Konsekvenser gavs ut blev det ett herrans liv. Jag skulle vilja påstå att det herrans livet är ytterligare en negativ konsekvens av konkurrensen. Undrar om det inte rentav är den mest negativa? Plötsligt är skoldebatten full av lobbyister och personer som tar till brösttoner för att de ser sin egen yrkesverksamhet eller sitt eget bankkonto hotat. Vi har också fått ännu fler troende i skolan - när det är mer vetande vi behöver.
Ingen säger flaska när pedagogikforskare slänger kring sig visioner, löften och procentsatser utan att ge några som helst referenser och utan att någonsin visa på avigsidor, frågetecken eller ens upplysa om att det finns forskare med helt annan uppfattning. Men när en ekonomidocent producerar ett kapitel om skolan fullt av emellertid, förefaller, i viss utsträckning, sannolikt, inte uppenbart, tenderar, verkar och bör tolkas med försiktighet - då blir det kalabalik i skoldebatten.
Hans Bergström som var en i publiken skrev så här på Newsmill: ”Det enda anmärkningsvärda med skriften är väl att alla fram tills nu har tagit för givet att SNS, med sin knytning till näringslivet, ser positivt på att en tjänstemarknad utvecklats i Sverige.” Det anmärkningsvärda är alltså att forskarna tar sig an sin uppgift förutsättningslöst, att de är dumma nog att bita den hand som föder dem? Menar han att utbildningsforskning i Sverige borde skötas som forskning i tobakens skadeverkningar i USA under sextio och sjuttiotalen?
För mig var det här tungt att läsa. Under nittiotalet var DN:s ledarsida som ett ensamt ljus i skolmörkret och Hans Bergström en man jag beundrade djupt. Han var chefredaktör när min artikel ”Kommunförbund i fårakläder” publicerades på DN:s ledarsida. Något år senare skickade jag honom ett 14 sidor långt brev. Ett brev jag aldrig fick något svar på, men det fick mig inte att tänka lägre om honom. Klart att han hade viktigare saker för sig än att läsa en lärares grubblerier över den svenska skolan.
Under gårdagens SNS-seminarium höll han, under förespegling att ställa en fråga, ett brinnande försvarstal för friskolereformen. I dagens DN är han så där halvt om halvt villig att kasta ut gymnasieskolorna och äldrevården till vargarna - tonåringar väljer ibland fel saker och de äldsta och skröpligaste får inte säljas ut till lägst bjudande av kommunerna. Hans egen nisch, fristående grundskolor, är däremot enbart av godo. Ett intressant drag är att han drar in privata tandläkare i diskussionen - något ingen ifrågasätter. Där hör den inte hemma för tandvård är en produkt patienten betalar för och även en produkt man kan anmärka på i efterhand. Men det är lätt att förstå varför han gör det och beundran är inte den känsla som gör sig mest påmind vid den insikten.
Så vad sa jag? Jag påpekade att undervisningen de senaste decennierna har byggt på vetenskaplig grund och att det inte har varit så lyckat. Jag efterlyste knastertorra supervetenskapliga rapporter à la Jonas Vlachos och betackade mig för forskare med visioner och frälsningsläror och för skolmyndigheter som pekar med hela handen. Jag talade också om problemen med detaljreglering. Det här tog även Robert Noord (som för övrigt var en rolig och duktig talare) (S) upp. Han påpekade att lärare har en orimlig mängd mål som alla föregås av det tvingande ska, något som leder till förvirring, frustration och att man inte arbetar mot de viktigaste målen. Det jag påpekade var att det man kräver och granskar blir styrande. Krävs det bibliotek, jo då skaffar man bibliotek - det behöver dock inte betyda att någon elev på skolan får ett större läsintresse, för målet är ju uppnått i och med att man skaffar ett bibliotek. På samma sätt är det åtgärdsprogram som krävs - inte att det problem som är föremål för dokumentation åtgärdas. På så sätt blir dokumentationen ett mål i sig. Till det får man lägga att de metoder och infallsvinklar lärare själva väljer både genomförs med mer entusiasm och kraft och utvärderas snabbare. En lärare får inte lämna över ansvaret för sina elever till någon annan och med det följer att vi måste ha stor frihet när det gäller vägen mot målet. Bestämmer någon annan arbetssätt då ligger ansvaret där. Är dokumentationen det viktiga - ja då är det där vi lägger vår tid.
Sist pratade jag om likvärdigheten. Om de skrämmande stora skillnader som finns mellan svenska skolor, om valfrihetens gissel - att man som förälder i Sverige inte kan lita på att ens barns skola är bra utan är tvingad att granska, ligga på och välja skola. Jag förundrade mig också över att man alltid jämför med hur det var innan - som om det fanns bara två möjligheter; kommunalisering, skolkonkurrens och valfrihet och den föregående varianten av statlig skola. Valfrihetsreformerna var enligt min uppfattning en abdikation inför bristen på likvärdighet. Vi klarar inte av att ge alla barn en bra skola och då är det bättre att åtminstone somliga får gå i en bra skola. Facit har vi idag. Svensk skola är mindre kompensatorisk än någonsin och kunskapresultaten sjunker stadigt.
Hans Bergström är inte den enda som försvarar valfrihetsreformerna på DN:s ledarsida idag. Huvudledaren behandlar gårdagens SNS-seminarium och landar i just det jag uppfattar som en abdikation inför en olikvärdig skola:
”Vi måste helt enkelt jämföra dagens friskolor med gårdagens monopol, inte med en utopi som aldrig existerat för vare sig elever, lärare eller föräldrar.” Det resonemanget klingar välbekant, men har det validitet? Det finns inga måsten kring vad vi jämför. Vi är inte tvungna att jämföra en halvdan skola med en annan halvdan skola. Varför inte istället jämföra vår skola med andra mer framgångsrika skolländer? Det är ju trots allt så att de länder med högst kunskapsresultat i Pisa också är bäst på likvärdighet. Det kanske inte är i backspegeln vi hittar de rätta svaren.
”Svaren är avhängiga av vilka åsikter man hade om friskolereformen innan, skriver DN:s ledarredaktion idag. Tyvärr har de rätt i det. Det finns bra mycket mer troende än vetande i skoldebatten. Det var så innan valfrihetsreformerna, men då var det bara ideologi som gav den effekten. Nu får man lägga ekonomiska drivkrafter och egennytta till ekvationen. Som sagt, ytterligare en av konkurrensens konsekvenser. Som sagt, kanske den värsta.
Efter seminariet blev jag och Gunvor Engström, ordförande för Friskolornas riksförbund intervjuade av Radio Sweden. Här är länken. Inslaget börjar 17 minuter in i dagens program.
Media: I SVD kramar Maria Ludvigsson prediktabelt friskolorna. Vad som var mindre prediktabelt är att hon anklagar Vlachos för bristande vetenskaplighet. Det har inte jag hört någon göra tidigare. Hoppas han ger svar på tal. Lär gärna Dilsa Demirbag-Stens krönika i DN: Dagens skola ett hån mot de utsatta.
Tomas Bodström skriver i Aftonbladet: Marknaden är en usel herre.
Bloggar: Begrundat och plitat (MP), Prestationsprinsen, Claesleo, Badlands Hyena, No Size fits all skriver om Nossebroskolans fantastiska resa, Politikken
Några exempel: Betygens nytta eller skadeverkningar är en av de främsta debattfrågorna i skolsverige. Men när har elever eller föräldrar velat diskutera betygens vara eller icke vara? När ljuder den här debatten i landets lärarrum? Svar: aldrig. Är det då en fråga som ska debatteras? Som det är någon poäng med att debattera?
Under tjugo år har man samtidigt framställt betyg som en absolut kvalitetsindikator. Inte ens när Skolverket började slå larm om betygslotteri tog det slut. Men landets lärare har hela tiden vetat att det är stora skillnader på vad betygen står för och att incitamenten att ge glädjebetyg är många och kontrollerna obefintliga. När vi hörde talas om framgångarna på Nossebroskolan fnös vi och sa ja, ja. Så skulle vi kanske också ha gjort i det läget. Men Skolverket hyllar och landets politiker vallfärdar till Västra Götaland för att få se ljuset. Tänk om någon hade frågat oss någon gång under de här två decennierna vad betygen säger om kvalitet?
Jonas Vlachos är en av de forskare som försöker överbrygga den här klyftan. Bland annat genom sina inlägg i bloggen Ekonomistas. Det var där jag först blev imponerad av honom. Det handlade då om det sätt på vilket han hanterade kommentarsfältet. För det första tålamodet att besvara alla kommentarer. För det andra att åsikter inte gavs betydelse, inte heller huruvida han själv fick rätt eller blev överbevisad - allt handlade om belägg och underlag. Den typen av distans till det egna forskningsområdet och till den egna forskningen är en sådan bristvara i skolans värld att jag sög i mig som en törstande i öknen.
Jonas Vlachos är en ansedd forskare och ingen det normalt stormar runt, men när SNS-rapporten Konkurrensens Konsekvenser gavs ut blev det ett herrans liv. Jag skulle vilja påstå att det herrans livet är ytterligare en negativ konsekvens av konkurrensen. Undrar om det inte rentav är den mest negativa? Plötsligt är skoldebatten full av lobbyister och personer som tar till brösttoner för att de ser sin egen yrkesverksamhet eller sitt eget bankkonto hotat. Vi har också fått ännu fler troende i skolan - när det är mer vetande vi behöver.
Ingen säger flaska när pedagogikforskare slänger kring sig visioner, löften och procentsatser utan att ge några som helst referenser och utan att någonsin visa på avigsidor, frågetecken eller ens upplysa om att det finns forskare med helt annan uppfattning. Men när en ekonomidocent producerar ett kapitel om skolan fullt av emellertid, förefaller, i viss utsträckning, sannolikt, inte uppenbart, tenderar, verkar och bör tolkas med försiktighet - då blir det kalabalik i skoldebatten.
Hans Bergström som var en i publiken skrev så här på Newsmill: ”Det enda anmärkningsvärda med skriften är väl att alla fram tills nu har tagit för givet att SNS, med sin knytning till näringslivet, ser positivt på att en tjänstemarknad utvecklats i Sverige.” Det anmärkningsvärda är alltså att forskarna tar sig an sin uppgift förutsättningslöst, att de är dumma nog att bita den hand som föder dem? Menar han att utbildningsforskning i Sverige borde skötas som forskning i tobakens skadeverkningar i USA under sextio och sjuttiotalen?
För mig var det här tungt att läsa. Under nittiotalet var DN:s ledarsida som ett ensamt ljus i skolmörkret och Hans Bergström en man jag beundrade djupt. Han var chefredaktör när min artikel ”Kommunförbund i fårakläder” publicerades på DN:s ledarsida. Något år senare skickade jag honom ett 14 sidor långt brev. Ett brev jag aldrig fick något svar på, men det fick mig inte att tänka lägre om honom. Klart att han hade viktigare saker för sig än att läsa en lärares grubblerier över den svenska skolan.
Under gårdagens SNS-seminarium höll han, under förespegling att ställa en fråga, ett brinnande försvarstal för friskolereformen. I dagens DN är han så där halvt om halvt villig att kasta ut gymnasieskolorna och äldrevården till vargarna - tonåringar väljer ibland fel saker och de äldsta och skröpligaste får inte säljas ut till lägst bjudande av kommunerna. Hans egen nisch, fristående grundskolor, är däremot enbart av godo. Ett intressant drag är att han drar in privata tandläkare i diskussionen - något ingen ifrågasätter. Där hör den inte hemma för tandvård är en produkt patienten betalar för och även en produkt man kan anmärka på i efterhand. Men det är lätt att förstå varför han gör det och beundran är inte den känsla som gör sig mest påmind vid den insikten.
Så vad sa jag? Jag påpekade att undervisningen de senaste decennierna har byggt på vetenskaplig grund och att det inte har varit så lyckat. Jag efterlyste knastertorra supervetenskapliga rapporter à la Jonas Vlachos och betackade mig för forskare med visioner och frälsningsläror och för skolmyndigheter som pekar med hela handen. Jag talade också om problemen med detaljreglering. Det här tog även Robert Noord (som för övrigt var en rolig och duktig talare) (S) upp. Han påpekade att lärare har en orimlig mängd mål som alla föregås av det tvingande ska, något som leder till förvirring, frustration och att man inte arbetar mot de viktigaste målen. Det jag påpekade var att det man kräver och granskar blir styrande. Krävs det bibliotek, jo då skaffar man bibliotek - det behöver dock inte betyda att någon elev på skolan får ett större läsintresse, för målet är ju uppnått i och med att man skaffar ett bibliotek. På samma sätt är det åtgärdsprogram som krävs - inte att det problem som är föremål för dokumentation åtgärdas. På så sätt blir dokumentationen ett mål i sig. Till det får man lägga att de metoder och infallsvinklar lärare själva väljer både genomförs med mer entusiasm och kraft och utvärderas snabbare. En lärare får inte lämna över ansvaret för sina elever till någon annan och med det följer att vi måste ha stor frihet när det gäller vägen mot målet. Bestämmer någon annan arbetssätt då ligger ansvaret där. Är dokumentationen det viktiga - ja då är det där vi lägger vår tid.
Sist pratade jag om likvärdigheten. Om de skrämmande stora skillnader som finns mellan svenska skolor, om valfrihetens gissel - att man som förälder i Sverige inte kan lita på att ens barns skola är bra utan är tvingad att granska, ligga på och välja skola. Jag förundrade mig också över att man alltid jämför med hur det var innan - som om det fanns bara två möjligheter; kommunalisering, skolkonkurrens och valfrihet och den föregående varianten av statlig skola. Valfrihetsreformerna var enligt min uppfattning en abdikation inför bristen på likvärdighet. Vi klarar inte av att ge alla barn en bra skola och då är det bättre att åtminstone somliga får gå i en bra skola. Facit har vi idag. Svensk skola är mindre kompensatorisk än någonsin och kunskapresultaten sjunker stadigt.
Hans Bergström är inte den enda som försvarar valfrihetsreformerna på DN:s ledarsida idag. Huvudledaren behandlar gårdagens SNS-seminarium och landar i just det jag uppfattar som en abdikation inför en olikvärdig skola:
”Vi måste helt enkelt jämföra dagens friskolor med gårdagens monopol, inte med en utopi som aldrig existerat för vare sig elever, lärare eller föräldrar.” Det resonemanget klingar välbekant, men har det validitet? Det finns inga måsten kring vad vi jämför. Vi är inte tvungna att jämföra en halvdan skola med en annan halvdan skola. Varför inte istället jämföra vår skola med andra mer framgångsrika skolländer? Det är ju trots allt så att de länder med högst kunskapsresultat i Pisa också är bäst på likvärdighet. Det kanske inte är i backspegeln vi hittar de rätta svaren.
”Svaren är avhängiga av vilka åsikter man hade om friskolereformen innan, skriver DN:s ledarredaktion idag. Tyvärr har de rätt i det. Det finns bra mycket mer troende än vetande i skoldebatten. Det var så innan valfrihetsreformerna, men då var det bara ideologi som gav den effekten. Nu får man lägga ekonomiska drivkrafter och egennytta till ekvationen. Som sagt, ytterligare en av konkurrensens konsekvenser. Som sagt, kanske den värsta.
Efter seminariet blev jag och Gunvor Engström, ordförande för Friskolornas riksförbund intervjuade av Radio Sweden. Här är länken. Inslaget börjar 17 minuter in i dagens program.
Media: I SVD kramar Maria Ludvigsson prediktabelt friskolorna. Vad som var mindre prediktabelt är att hon anklagar Vlachos för bristande vetenskaplighet. Det har inte jag hört någon göra tidigare. Hoppas han ger svar på tal. Lär gärna Dilsa Demirbag-Stens krönika i DN: Dagens skola ett hån mot de utsatta.
Tomas Bodström skriver i Aftonbladet: Marknaden är en usel herre.
Bloggar: Begrundat och plitat (MP), Prestationsprinsen, Claesleo, Badlands Hyena, No Size fits all skriver om Nossebroskolans fantastiska resa, Politikken
onsdag 8 juni 2011
Lärarna och friskolereformen
Jag har ju skrivit många blogginlägg och även en och annan artikel om friskolereformen - de flesta av dem kritiska. I artikeln ”Ett magplask i Friskoledebatten” kritiserade jag Roland Poirier Martinssons kanonisering av reformen. För en vecka sedan fick jag svar på tal: "Friskolorna gynnar alla". Ett riktigt mustigt svar på tal med många gliringar och en och annan förolämpning - högst förståeligt efter min beska artikel. Men en förolämpning har gett mig en hel del tankegods. Poirier Martinsson anklagar mig nämligen för att komma med anekdotisk kunskap. Min första tanke var att det här var en befängd anklagelse från en man som anger sina barns utmärkta kommunala skola som belägg för att det finns bra kommunala skolor. Snacka om ”the pot calling the kettle black”. Men när jag tittade genom min artikel för att få klart för mig vad det var han kallade anekdotiskt började jag istället fundera över lärarnas ställning i skoldebatten. Var går gränsen mellan anekdotisk kunskap och yrkeskunskap? Som ämneslärare har man så där en 150 elever per läsår, runt femtio kollegor och rätt många trådar till andra skolor via gamla kollegor, studiekamrater, ämnessamarbete, med mera. Dessutom får man information av och om tidigare elever. Jag hävdar att allt det här sammantaget är en slags yrkeskunskap - en kunskap som borde tas tillvara bättre.
Jag har skrivit en del om det här i mitt svar på Poirier Martinssons artikel: ”Först likvärdighet, sedan valfrihet”, men jag tänker att vi lärare borde bli bättre på att samla våra insikter och erfarenheter. Att Metta Fjelkner vet om att det inte finns några hallelujakörer för friskolereformen bland LR:medlemmarna är tydligt på de debattinlägg hon har skrivit. Man kan sammanfatta hennes budskap som: Skärp er.
Jag tycker att fackförbunden borde göra mer än så. Varför inte ha ordentliga medlemsundersökningar när det gäller alla reformer? Vi lärare sitter inne med en hel del kunskap om vad som verkligen händer på verkstadsgolven. Den beprövade erfarenheten behöver helt enkelt lyftas fram och sättas i arbete. Men då måste vi först samla den och samla oss.
Jag har skrivit en del om det här i mitt svar på Poirier Martinssons artikel: ”Först likvärdighet, sedan valfrihet”, men jag tänker att vi lärare borde bli bättre på att samla våra insikter och erfarenheter. Att Metta Fjelkner vet om att det inte finns några hallelujakörer för friskolereformen bland LR:medlemmarna är tydligt på de debattinlägg hon har skrivit. Man kan sammanfatta hennes budskap som: Skärp er.
Jag tycker att fackförbunden borde göra mer än så. Varför inte ha ordentliga medlemsundersökningar när det gäller alla reformer? Vi lärare sitter inne med en hel del kunskap om vad som verkligen händer på verkstadsgolven. Den beprövade erfarenheten behöver helt enkelt lyftas fram och sättas i arbete. Men då måste vi först samla den och samla oss.
lördag 28 maj 2011
Friskoleargumentation i lösmustasch och solglasögon
Ännu en gång har det som började som ett blogginlägg blivit en artikel på Newsmill: "Ett magplask i friskoledebatten". Det som satte igång mig var en krönika: ”Avarterna finns i den kommunala skolan” av Roland Poirier Martinsson (SVD 23/5). Jag vet inte när jag har läst något som retat upp mig så till den grad. Ja det skulle i så fall vara Eva-Liis Siréns och Andrs Knapes artikel om lärarnas påstådda motstånd mot ett återförstatligande. Det känns trist för även om jag ofta tycker annorlunda än Poirier Martinsson har jag haft respekt för honom som tänkare och skribent. Den respekten naggades i kanten av den här krönikan.
Man kan tycka att en liberal borde vara odelat positiv till friskolor - individens rätt att välja, möjligheten att rösta med fötterna. Nog tycker jag också att allt det är attraktivt, men det är en jäkla skillnad mellan att ge vuxna valfrihet som kan kosta dem i framtiden och att ge samma sak till barn. Jag tror att individen växer av frihet, av att göra egna val, av att lära sig av sina motgångar och medgångar. Jag tror att frihet har ett egenvärde också när man inte hanterar den väl. Men utan en likvärdig och bra skola, vad är friheten värd? Vad har man att välja mellan när man saknar betyg? Om man knappt kan läsa och skriva? Om ens fina betyg står för luft?
Jag träffade en föredetta elev som går i åk 3 på en friskola i Norrköping (en av de stora koncernerna). Jag berättade att min dotter börjar på gymnasiet i höst och att hon haft stort sjå att välja skola. ”Ja vad du gör låt inte henne välja X”, sade min elev, ”den är sämst”. Därpå följde en deprimerande redogörelse. Lärare som inte kunde svara på en enda fråga utan att konsultera en lärobok, mycket egenarbete, inställda lektioner, lärarbyten - ja hon var inte nöjd med något. Jag nämner inget namn för det är möjligt att koncernen har fantastiska skolor på andra orter, men när det gäller den här skolan känner jag flera elever som bytt till andra skolor och ytterligare elever som instämmer i den här elevens tummen ner. Jag vet att det också finns seriösa, välfungerande friskolor där eleverna lyfts till nya höjder. När det händer är det förstås fantastiskt. Men ingen elev ska kunna bli lurad på sin framtid på det sätt den här flickan blev. Ett sådant utbildningssystem får tummen ner av mig - oberoende av hur väl enstaka skolor i systemet fungerar.
Utan fundamentet alla barns rätt till en god allmänbildning och möjligheter att forma sina liv har vi inget liberalt samhälle. Därför håller jag likvärdigheten högre än valfriheten. Varken elever eller föräldrar får ges möjlighet att välja bort elevernas framtid.
Man kan tycka att en liberal borde vara odelat positiv till friskolor - individens rätt att välja, möjligheten att rösta med fötterna. Nog tycker jag också att allt det är attraktivt, men det är en jäkla skillnad mellan att ge vuxna valfrihet som kan kosta dem i framtiden och att ge samma sak till barn. Jag tror att individen växer av frihet, av att göra egna val, av att lära sig av sina motgångar och medgångar. Jag tror att frihet har ett egenvärde också när man inte hanterar den väl. Men utan en likvärdig och bra skola, vad är friheten värd? Vad har man att välja mellan när man saknar betyg? Om man knappt kan läsa och skriva? Om ens fina betyg står för luft?
Jag träffade en föredetta elev som går i åk 3 på en friskola i Norrköping (en av de stora koncernerna). Jag berättade att min dotter börjar på gymnasiet i höst och att hon haft stort sjå att välja skola. ”Ja vad du gör låt inte henne välja X”, sade min elev, ”den är sämst”. Därpå följde en deprimerande redogörelse. Lärare som inte kunde svara på en enda fråga utan att konsultera en lärobok, mycket egenarbete, inställda lektioner, lärarbyten - ja hon var inte nöjd med något. Jag nämner inget namn för det är möjligt att koncernen har fantastiska skolor på andra orter, men när det gäller den här skolan känner jag flera elever som bytt till andra skolor och ytterligare elever som instämmer i den här elevens tummen ner. Jag vet att det också finns seriösa, välfungerande friskolor där eleverna lyfts till nya höjder. När det händer är det förstås fantastiskt. Men ingen elev ska kunna bli lurad på sin framtid på det sätt den här flickan blev. Ett sådant utbildningssystem får tummen ner av mig - oberoende av hur väl enstaka skolor i systemet fungerar.
Utan fundamentet alla barns rätt till en god allmänbildning och möjligheter att forma sina liv har vi inget liberalt samhälle. Därför håller jag likvärdigheten högre än valfriheten. Varken elever eller föräldrar får ges möjlighet att välja bort elevernas framtid.
söndag 8 augusti 2010
debet för friskolorna
Litet skumt blir det när en folkpartistisk lärare skakar på huvudet åt en artikel skriven av lärarförbundets ordförande och nickar gillande åt en som är undertecknad Lars Ohly och Rossana Dinamarca, men så är det och då är det inget att sticka under stol med. Men Lasse, Rossana och jag är ganska ensamma på politikerkant om att tycka att vinstmöjligheterna borde inskränkas för friskolorna, så det blir nog en lång kamp.
När friskolereformen genomfördes gladde jag mig. Nu skulle vi få se på ny pedagogik, marknadsmässiga löner för lärare, en sund konkurrens till gagn för elever, lärare och samhälle. Och visst finns det skolor som fungerar som det var tänkt, men på allt för många håll är huvudmålet att tjäna pengar.
Skolor konkurrerar med luftiga scheman, bärbara datorer, resor, lyxig skollunch – allt möjligt annat än undervisningskvalitet. Man anställer företrädesvis unga eller obehöriga lärare för att de är billigast, kör med stora grupper, glesa scheman och något lyft i lärarlöner eller lärarstatus har inte synts till. Snarare har effekten varit den motsatta. Man sparar också in på elevvård, bibliotek , idrottssal och väljer bort dyra resurskrävande elever.
Men friskolorna har bättre resultat, säger någon. Hur vet vi det? svarar jag då. I det här landet sätter lärare och skolor betyg på sig själva. Och enligt dem har resultaten gått käpprätt uppåt de senaste decennierna, men högskolorna och internationella undersökningar talar ett annat språk. Dessutom har friskolorna ett annat elevunderlag.
Friskolorna kommer inte att försvinna i första taget, inte vinstmöjligheterna heller. Så det bästa vi kan göra är att strama upp kraven. Det har arbetsmyran Jan Björklund redan tagit itu med. Kravet på behöriga lärare är bara en sådan åtgärd. Det finns ett helt batteri av nya krav på friskolorna när det gäller elevhälsa och annat.
Men det är ohederligt mot både elever, föräldrar och mot varenda kotte som betalar skatt att ha en konkurrensutsatt skola med vinstintressen där man inte kontrollerar resultatet. Det är inte bara ohederligt utan rent ut korkat.
Jag säger det igen och hoppas att Lasse och Rossana stämmer in även här: Centralrättade nationella prov och en ny studentexamen.
Media: DN, Expressen, Aftonbladet, GP, Aftonbladet,
Bloggar: Katedervarg, Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Tysta Tankar, Christermagister, Alltid rött, alltid rätt, Johan Westerholm, Jonas Sjöstedt, Emil Broberg, Muslimska friskolan, Tankar från Roten, Den hälsosamma ekonomisten, Bo Widegren, Magnus Andersson och Robert Noord.
När friskolereformen genomfördes gladde jag mig. Nu skulle vi få se på ny pedagogik, marknadsmässiga löner för lärare, en sund konkurrens till gagn för elever, lärare och samhälle. Och visst finns det skolor som fungerar som det var tänkt, men på allt för många håll är huvudmålet att tjäna pengar.
Skolor konkurrerar med luftiga scheman, bärbara datorer, resor, lyxig skollunch – allt möjligt annat än undervisningskvalitet. Man anställer företrädesvis unga eller obehöriga lärare för att de är billigast, kör med stora grupper, glesa scheman och något lyft i lärarlöner eller lärarstatus har inte synts till. Snarare har effekten varit den motsatta. Man sparar också in på elevvård, bibliotek , idrottssal och väljer bort dyra resurskrävande elever.
Men friskolorna har bättre resultat, säger någon. Hur vet vi det? svarar jag då. I det här landet sätter lärare och skolor betyg på sig själva. Och enligt dem har resultaten gått käpprätt uppåt de senaste decennierna, men högskolorna och internationella undersökningar talar ett annat språk. Dessutom har friskolorna ett annat elevunderlag.
Friskolorna kommer inte att försvinna i första taget, inte vinstmöjligheterna heller. Så det bästa vi kan göra är att strama upp kraven. Det har arbetsmyran Jan Björklund redan tagit itu med. Kravet på behöriga lärare är bara en sådan åtgärd. Det finns ett helt batteri av nya krav på friskolorna när det gäller elevhälsa och annat.
Men det är ohederligt mot både elever, föräldrar och mot varenda kotte som betalar skatt att ha en konkurrensutsatt skola med vinstintressen där man inte kontrollerar resultatet. Det är inte bara ohederligt utan rent ut korkat.
Jag säger det igen och hoppas att Lasse och Rossana stämmer in även här: Centralrättade nationella prov och en ny studentexamen.
Media: DN, Expressen, Aftonbladet, GP, Aftonbladet,
Bloggar: Katedervarg, Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Tysta Tankar, Christermagister, Alltid rött, alltid rätt, Johan Westerholm, Jonas Sjöstedt, Emil Broberg, Muslimska friskolan, Tankar från Roten, Den hälsosamma ekonomisten, Bo Widegren, Magnus Andersson och Robert Noord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
">