Mats och jag i Pedagogiska Magasinet.

I det senaste numret av PM sticker Mats Olsson i Tysta Tankar  effektivt hål på många av föreställningarna om vad män ska uträtta i förskolan. De ska varken vara där som kompisar för papporna,  som ställföreträdande pappor för pojkar som saknar en fungerande fadersfigur, de ska inte förbättra stämningen på arbetsplatsen och de ska inte genom sitt yrkesval utmana den traditionella synen på maskulinitet. Istället lyfter Mats manliga förskolelärares betydelse för flickorna: 

”Alla tjänar på att förskolans vardagsinnehåll förändras men de största vinnarna är flickorna. Som konstruktivist menar jag att kunskap är någonting som erövras genom aktiva handlingar och att jag måste vara beredd att överge tidigare föreställningar om mig själv och världen när jag får nya erfarenheter. Eftersom pojkarna sällan har givna förebilder är detta en nödvändig väg. I bästa fall lyckas de slå sig fria och hitta en väg mot vuxenlivet. Jag kanske romantiserar rebellpositionen, men att vara outsider ger möjlighet att formulera egna ståndpunkter. Jag påstår att kvinnodominansen i förskolan erbjuder flickorna alltför rika tillfällen att bli vuxna genom imitation. Det är en tråkig väg.”

När jag läser artikeln tänker jag på när jag jagade historiska kvinnliga värstingar till min föreläsning om lärstilar. Det jag upptäckte då var att förbluffande många berömda och normbrytande kvinnor hade vuxit upp utan mamma.  Kanske är det befriande med färre kvinnliga och fler manliga förebilder för flickor? Kanske är det flickorna som  bäst behöver klättra i träd och leka indianer?

 Det där med att pojkarna sällan skulle ha givna förebilder hixtrar jag emellertid till inför. Vi skolas nog alla in i våra könsroller, men med olika kraft beroende på bakgrund, skola, bostadsort. Det finns också många andra olikheter än kön det behöver finnas utrymme för. Mångfald och blandning i personalgruppen är därför viktig hela vägen genom skolan. Den likriktning Mats beskriver i förskolan känner jag igen även från högstadiet och gymnasielärare och den är definitivt inte av godo.

Så här skriver Mats mot slutet:
"Kanske överdriver jag männens roll som normbrytare och det finns en risk att kvinnor upplever beskrivningen som nedvärderande. Men vem står emot när skolans och omsorgskulturens sämsta sidor gifter sig på förskolans bakgård? "

En som står emot är uppenbarligen Mats Olsson själv. Hoppas han får många efterföljare.


I samma nummer av Pedagogiskt Magasin finns ett porträtt av mig: ”Med ironin som vapen”. Det är en personlig och avslöjande artikel, en artikel som visar att journalisten, Emelie Stendahl, är duktig både på att läsa och berätta mellan raderna.

Just yrkesstolthet var något jag hade orsak att fundera en hel del över i samband med intervjun. Först kom fotografen. Kvällen innan ringde han för en halvtimmes diskussion om vad jag skulle ha på mig och hur vi skulle lägga upp det hela. Sedan åt vi lunch så att han skulle få en känsla för vem jag var. Därpå följde två och en halv timme av poserande till detaljerade kommandon. Titta dit, lägg armen där, flytta huvudet två centimeter åt vänster. Allt detta för en bild i Pedagogiskt Magasin. Journalisten var lika mån om detaljerna. Ordentligt påläst, vassa frågor och förbluffande uppmärksamhet, sinne för betydelsefulla detaljer och även hon tog tid på sig.

En lärorik, men inte precis lustfylld upplevelse. Fotograferingen gjorde mig både stressad och uttråkad - damp som jag är enligt mina barn. Emelie Stendahl kom på veckans tuffaste arbetsdag dagen efter att jag kommit hem från en Qualis-granskning till det kaos som alltid väntar när man lämnat sina elever större delen av en arbetsvecka.  Med hundra saker snurrande runt i huvudet, trött, stressad och tankspridd halvsprang jag till sushi-restaurangen.

Men jag ser inte heller hur det kan ha varit särskilt lustfyllt på andra sidan kameran och bordet. Hur kul kan det vara att lägga så mycket tid på en bild? På en intervju? När man lägger ner så mycket tid på förberedelser och efterarbete, när man är så noga med slutresultatet som både fotografen och journalisten i det här fallet var, då är inte ”the journey more important than the destination”, då har man både yrkesskicklighet, yrkesstolthet och ögat på bollen.  Då har man nog också rätt hyfsade arbetsvillkor - dvs marginaler och incitament att göra ett riktigt bra jobb.

Den här erfarenheten fick mig att jämföra och reflektera både ur ett lärar- och ett elevperspektiv. Som lärare blev imponerad över att de var villiga att arbeta så metodiskt och hårt med detaljerna. Jag blev avundsjuk på tiden de hade att arbeta hårt och metodiskt med detaljerna. Och jag blev avundsjuk på att de värderas på sin slutprodukt men har frihet att välja vägar och processer själva. För varenda lärare borde vara lika mån om slutresultatet, lika noga med att varje lektion är genomtänkt, med att försöka nå fram till varje elev.  Varje lärare borde ha den handlingsfriheten som krävs för yrkesskicklighet, den handlingsfrihet som tillsammans med framgång och måluppfyllelse leder till yrkesstolthet.

Eleverna behöver också få liknande insikter. De behöver lära sig skillnaden både i utveckling, framgång och i självkänsla  mellan när man verkligen har ansträngt sig till sitt yttersta för att få det bästa slutresultat man kan och när man bara gjort det som krävs för att få godkänt eller ett okej på uppgiften. Därför tror jag att NP och examensprov kan vara bra inte bara för att kontrollera lärarens yrkesutövning och elevernas kunskapsinhämtning utan också för att vi behöver saker i livet som är litet viktigare, situationer då vi anstränger oss, situationer där vi ibland lyckas, ibland misslyckas, men alltid utmanas och utvecklas.

   Sådant som möts av en axelryckning och av repliken ”orka” finns det redan alldeles tillräckligt av både i skolan och annorstädes.  Dock inte i Pedagogiska Magasinet. Tack för det!

Mats Olsson, pojkarnas riddare del 2

I veckans Skolfront debatterade Mats Olsson, författare till bloggen Tysta Tankar, könsroller och skolan med Ingemar Gens och Gudrun Schyman. Och det gjorde han med den äran. Lugn och saklig framförde han sina tankar och argument. Bra skötte sig även Gudrun Schyman. Till min lättnad var hon vänlig och saklig mot båda meddebattörerna - även om de inte alltid fick tala till punkt. Att debattera mot henne är annars något som kan få vem som helst att darra på manschetten. Hon är verkligen skicklig. Skicklig på att skaffa sig talutrymme, på att hitta svagheterna i någon annans argumentation och på att komma med ett begripligt och slagkraftigt budskap. Genusforskare Gens lade däremot fram den ena halvkokta tanken efter den andra. När han sa att lärare skulle följa pedagogiken och inte blanda in sin egen personlighet stönade jag högt. En lärare som lämnar sin personlighet utanför klassrumsdörren kan inte göra mycket nytta, och pedagogiken vi ska följa? Om det är något jag vill bekämpa är det bruket att lyfta en specifik pedagogisk modell som den rätta vägen. Det finns ingen rätt väg. Det finns nästan lika många vägar som det finns lärare och elever. Rätt är den väg som fungerar. Den väg som leder till utvecklade färdigheter och uppnådda mål.

Mats argumenterade som sagt sakligt och väl, men håller jag med honom? Ja och nej. Precis som Mats tror jag att det är viktigt att barnen får både manliga och kvinnliga förebilder. Jag tror också att en manlig lärare i ett ämne som upplevs kvinnligt - och vice versa - kan göra stor nytta. Men jag uppfattar förkvinnligandet av skolan som en bland många faktorer som driver pojkar från läsning och plugg och flickor mot en glädjelös och destruktiv jakt efter höga betyg och annan yttre bekräftelse. Lika litet som det finns en väg till kunskap finns det en väg till jämställdhet. Även här borde vi vara mycket mer resultatinriktade och mindre metodinriktade.

Jag har kämpat ihärdigt mot den slentrianmässiga placeringen av flickor i en offerroll. När Mats talar om pojkarnas skolmotstånd som en naturlig konsekvens av negativa respons och nedlåtande behandling tycker jag att han gör pojkar till offer. Mats menar att den enkönade förskolan är en stor bov i dramat, att pojkarnas skolutanförskap börjar i förskolan där nästan all personal är kvinnlig. Men när i mänsklighetens historia har männen tagit hand om de små barnen? Innan förskolan fanns det dagis, innan dagis fanns det barnträdgårdar, innan barnträdgårdarna fanns det mammor, mor- och farmödrar och barnflickor. Om mansrollen idag är mer problematisk än tidigare har jag  därför svårt att se kopplingen till förskolan.

Mats säger också att traditionellt pojkbeteende bemöts med nedlåtande i förskolan. Jag hoppas verkligen han har fel i att förskollärare går så långt ifrån sina styrdokument och sin yrkesroll. På högstadiet och gymnasiet känner jag inte igen att pojkar skulle få negativ respons och nedlåtande bemötande. Min egen son hade det tufft i förskolan just för att han inte var särskilt grabbig. Uppvuxen med storasyster som enda sällskap först i Kuwait och sedan på en segelbåt lekte han naturligt också med flickorna och det i sig är något som är ytterst kostsamt för en pojke. Tio år senare frågade min yngsta dotter mig (hon gick då i åk 1) vad det beror på att flickor kan leka både flicklekar och pojklekar, men pojkar inte kan leka flicklekar. Hon hade noterat att hon och andra flickor utan kostnad kunde växla mellan pojkgrupperna och flickgrupperna, men att rörelsen aldrig var åt andra hållet. Ingen pojke kom någonsin till flickorna, ingen pojke hoppade hopprep eller ruta. Vi skolas alla in i vårt kön på ett eller annat sätt. Uppenbarligen är pojkarnas inskolning mindre tillåtande. Beror det på dagis? Tror inte det.

Mats slåss för pojkars rätt att vara pojkar, han kämpar för alla barns rätt till olika förebilder, för den variation som gör det lättare för oss att acceptera och bejaka den vi är.  Han kämpar också för rätten att vara just så manlig eller kvinnlig som man råkar vara som lärare eller förskollärare. Det är uppenbarligen en viktig kamp, för man hör om och om igen både att ”macho” män inte väljer att bli lärare och att de heller inte borde välja att bli lärare. Så länge det är okej att vara en ”macho” elev (vad man nu menar med det) måste det vara okej att vara en ”macho” lärare. 
Det här är en viktig kamp och en kamp som många fler borde föra. Ytterst handlar det om något som är helt fundamentalt för både livskvalitet och demokrati - rätten att vara den man är och tillmätas det vår grundlag ger oss: Alla människors lika värde.