#lärartycket 46

I går påminde Camilla Lindskoug på ett mycket stiligt sätt om att det var min tur att skriva i #lärartycket : (Ser fram emot @helvons tyck imorgon:) ). Jag hade ingen aning om att så många redan har skrivit, har inte haft tid att så mycket som läsa morgontidningen de senaste veckorna. För att förbereda mig marinerade jag mig sålunda i tidigare inlägg i Lärartycket. Läste inlägg på inlägg på inlägg. Kanske är inte det bra att göra så. Kanske behöver hurra-rop blandas med ett och annat bu för att uppskattas. Eller också är det jag som är en för motvalls-person för att kunna sälla mig till idel nöjda personer. Jag klarar nämligen inte av att skriva ytterligare ett - vad läraryrket är fantastiskt -inlägg. Trots att även jag tycker att det är fantastiskt och har dagar då jag lätt skulle kunna skriva ett sådant. Trots att jag just nu jobbar på en bra skola där jag får åka på fortbildning när jag vill, där jag har både en-till-en, läroböcker, härliga elever och bra kollegor.

För det här yrket är inte bara fantastiskt utan det kan också knäcka ryggen på den bästa. För våra elever förtjänar bättre än den uttjänta Skoda, arbetshälsovården förklarade är vad SKL betalar för och allt jag som lärare därför ska leverera. Men framför allt för att vi lärare måste ställa upp för varandra. Den som trivs och har det bra får inte fnysa åt den som inte gör det. Tvärtom förpliktigar sådant till en extra hjälpande kollegial och tröstande hand. Alla lärarröster är lika viktiga och behöver höras lika högt. De som kvittrar, de som snyftar och de som brölar. Den som tagit åt sig av omvärldens lärarförakt, den som klagar över sitt yrkesval, den som slåss för bättre arbetsvillkor och löner. Den som går till lärarrummet med hängande huvud efter att ha hållit en usel lektion. Ingen lärare ska behöva höra att de borde byta yrke eller hålla klaffen. Vi är 300 000 lärare i Sverige. Vi har 300 000 olika yrken och vi har alla samma rätt att beskriva vår verklighet och att välja tonläge.

Så jag hoppas att min kära, kloka och högt uppskattade Anne-Marie Körling ursäktar, och att Camilla Lindskoug inte blir jättebesviken, men här kommer ett lärartyck som skorrar.

Min familj är en riktig lärarfamilj. Min man är lärare, mina föräldrar är lärare, min mans pappa var lärare, de flesta av mina vänner är lärare. Vi pratar skola till frukost, lunch och middag hos oss, och så har det alltid varit. Mina föräldrar har varit pensionärer länge, men deras skolintresse är oförminskat. De håller reda på debatten, de ägnar sig åt pedagogisk rådgivning och de intresserar sig grundligt för vad det har blivit av deras elever, skolor och kollegor. Våra bokhyllor är fulla av lexikon, pedagogisk litteratur, skolböcker och ordböcker.

Vad tycker vi då om vårt yrke, min man och jag? Det blir olika svar olika dagar, men när vi tittar tillbaka på våra karriärer i lugnt sinnestillstånd är vi eniga om att vi skulle ha valt ett annat yrke om vi varit unga idag. Vi har också båda rått våra barn att välja andra yrken - råd som de förklarat varit överflödiga. Vi har uppfattats som nog avskräckande exempel. Hur har det blivit så med ett yrke vi har i generna, ett yrke som egentligen är fantastiskt?

Eleverna skulle vi välja om och om igen. Ämnena och de flesta kollegor likaså.
Men kombinationen att brinna, uppslukas, antändas - det själva yrket väcker hos vissa av oss och kanske borde väcka hos många fler - och de möten, den dokumentation, de frälsningsläror, den toppstyrning, den misstro och den osäkerhet vi lärare utsätts för, den kombinationen är förödande. Det är som att vara Strindberg och  en vikarierande kontorist samtidigt. Eller Picasso och en timanställd kamrer. Av de vänner jag fick på lärarhögskolan finns ingen kvar i yrket. Under min tid som lärare har jag sett många lärare sluta. Flera av mina kollegor har blivit utbrända. Jag har redan hunnit ha flera kollegor som dött av eller med knapp nöd överlevt en hjärtattack. Det var sådant jag tänkte på när jag läste alla kvittrande lärartycken.

Det finns dagar då det är helt underbart att vara lärare, dagar då jag inte skulle byta med någon. Men jag har också upplevt söndagar då olusten börjat redan på morgonen, söndagar då man på kvällen ligger i sin säng och uppfattar den kommande arbetsveckan som ett stort och skrämmande svart hål man måste hoppa ned i. Läraryrket förtjänar att vi slåss för det. Våra kollegor förtjänar att vi slåss för dem. Vi lärare måste bli mycket, mycket, mycket bättre på att ställa upp för varandra.

För den som kollega som kvittrar, för den som gnäller och kanske allra mest för den kollega som blivit tyst.

Mats och jag i Pedagogiska Magasinet.

I det senaste numret av PM sticker Mats Olsson i Tysta Tankar  effektivt hål på många av föreställningarna om vad män ska uträtta i förskolan. De ska varken vara där som kompisar för papporna,  som ställföreträdande pappor för pojkar som saknar en fungerande fadersfigur, de ska inte förbättra stämningen på arbetsplatsen och de ska inte genom sitt yrkesval utmana den traditionella synen på maskulinitet. Istället lyfter Mats manliga förskolelärares betydelse för flickorna: 

”Alla tjänar på att förskolans vardagsinnehåll förändras men de största vinnarna är flickorna. Som konstruktivist menar jag att kunskap är någonting som erövras genom aktiva handlingar och att jag måste vara beredd att överge tidigare föreställningar om mig själv och världen när jag får nya erfarenheter. Eftersom pojkarna sällan har givna förebilder är detta en nödvändig väg. I bästa fall lyckas de slå sig fria och hitta en väg mot vuxenlivet. Jag kanske romantiserar rebellpositionen, men att vara outsider ger möjlighet att formulera egna ståndpunkter. Jag påstår att kvinnodominansen i förskolan erbjuder flickorna alltför rika tillfällen att bli vuxna genom imitation. Det är en tråkig väg.”

När jag läser artikeln tänker jag på när jag jagade historiska kvinnliga värstingar till min föreläsning om lärstilar. Det jag upptäckte då var att förbluffande många berömda och normbrytande kvinnor hade vuxit upp utan mamma.  Kanske är det befriande med färre kvinnliga och fler manliga förebilder för flickor? Kanske är det flickorna som  bäst behöver klättra i träd och leka indianer?

 Det där med att pojkarna sällan skulle ha givna förebilder hixtrar jag emellertid till inför. Vi skolas nog alla in i våra könsroller, men med olika kraft beroende på bakgrund, skola, bostadsort. Det finns också många andra olikheter än kön det behöver finnas utrymme för. Mångfald och blandning i personalgruppen är därför viktig hela vägen genom skolan. Den likriktning Mats beskriver i förskolan känner jag igen även från högstadiet och gymnasielärare och den är definitivt inte av godo.

Så här skriver Mats mot slutet:
"Kanske överdriver jag männens roll som normbrytare och det finns en risk att kvinnor upplever beskrivningen som nedvärderande. Men vem står emot när skolans och omsorgskulturens sämsta sidor gifter sig på förskolans bakgård? "

En som står emot är uppenbarligen Mats Olsson själv. Hoppas han får många efterföljare.


I samma nummer av Pedagogiskt Magasin finns ett porträtt av mig: ”Med ironin som vapen”. Det är en personlig och avslöjande artikel, en artikel som visar att journalisten, Emelie Stendahl, är duktig både på att läsa och berätta mellan raderna.

Just yrkesstolthet var något jag hade orsak att fundera en hel del över i samband med intervjun. Först kom fotografen. Kvällen innan ringde han för en halvtimmes diskussion om vad jag skulle ha på mig och hur vi skulle lägga upp det hela. Sedan åt vi lunch så att han skulle få en känsla för vem jag var. Därpå följde två och en halv timme av poserande till detaljerade kommandon. Titta dit, lägg armen där, flytta huvudet två centimeter åt vänster. Allt detta för en bild i Pedagogiskt Magasin. Journalisten var lika mån om detaljerna. Ordentligt påläst, vassa frågor och förbluffande uppmärksamhet, sinne för betydelsefulla detaljer och även hon tog tid på sig.

En lärorik, men inte precis lustfylld upplevelse. Fotograferingen gjorde mig både stressad och uttråkad - damp som jag är enligt mina barn. Emelie Stendahl kom på veckans tuffaste arbetsdag dagen efter att jag kommit hem från en Qualis-granskning till det kaos som alltid väntar när man lämnat sina elever större delen av en arbetsvecka.  Med hundra saker snurrande runt i huvudet, trött, stressad och tankspridd halvsprang jag till sushi-restaurangen.

Men jag ser inte heller hur det kan ha varit särskilt lustfyllt på andra sidan kameran och bordet. Hur kul kan det vara att lägga så mycket tid på en bild? På en intervju? När man lägger ner så mycket tid på förberedelser och efterarbete, när man är så noga med slutresultatet som både fotografen och journalisten i det här fallet var, då är inte ”the journey more important than the destination”, då har man både yrkesskicklighet, yrkesstolthet och ögat på bollen.  Då har man nog också rätt hyfsade arbetsvillkor - dvs marginaler och incitament att göra ett riktigt bra jobb.

Den här erfarenheten fick mig att jämföra och reflektera både ur ett lärar- och ett elevperspektiv. Som lärare blev imponerad över att de var villiga att arbeta så metodiskt och hårt med detaljerna. Jag blev avundsjuk på tiden de hade att arbeta hårt och metodiskt med detaljerna. Och jag blev avundsjuk på att de värderas på sin slutprodukt men har frihet att välja vägar och processer själva. För varenda lärare borde vara lika mån om slutresultatet, lika noga med att varje lektion är genomtänkt, med att försöka nå fram till varje elev.  Varje lärare borde ha den handlingsfriheten som krävs för yrkesskicklighet, den handlingsfrihet som tillsammans med framgång och måluppfyllelse leder till yrkesstolthet.

Eleverna behöver också få liknande insikter. De behöver lära sig skillnaden både i utveckling, framgång och i självkänsla  mellan när man verkligen har ansträngt sig till sitt yttersta för att få det bästa slutresultat man kan och när man bara gjort det som krävs för att få godkänt eller ett okej på uppgiften. Därför tror jag att NP och examensprov kan vara bra inte bara för att kontrollera lärarens yrkesutövning och elevernas kunskapsinhämtning utan också för att vi behöver saker i livet som är litet viktigare, situationer då vi anstränger oss, situationer där vi ibland lyckas, ibland misslyckas, men alltid utmanas och utvecklas.

   Sådant som möts av en axelryckning och av repliken ”orka” finns det redan alldeles tillräckligt av både i skolan och annorstädes.  Dock inte i Pedagogiska Magasinet. Tack för det!