Mats Olsson, pojkarnas riddare del 2

I veckans Skolfront debatterade Mats Olsson, författare till bloggen Tysta Tankar, könsroller och skolan med Ingemar Gens och Gudrun Schyman. Och det gjorde han med den äran. Lugn och saklig framförde han sina tankar och argument. Bra skötte sig även Gudrun Schyman. Till min lättnad var hon vänlig och saklig mot båda meddebattörerna - även om de inte alltid fick tala till punkt. Att debattera mot henne är annars något som kan få vem som helst att darra på manschetten. Hon är verkligen skicklig. Skicklig på att skaffa sig talutrymme, på att hitta svagheterna i någon annans argumentation och på att komma med ett begripligt och slagkraftigt budskap. Genusforskare Gens lade däremot fram den ena halvkokta tanken efter den andra. När han sa att lärare skulle följa pedagogiken och inte blanda in sin egen personlighet stönade jag högt. En lärare som lämnar sin personlighet utanför klassrumsdörren kan inte göra mycket nytta, och pedagogiken vi ska följa? Om det är något jag vill bekämpa är det bruket att lyfta en specifik pedagogisk modell som den rätta vägen. Det finns ingen rätt väg. Det finns nästan lika många vägar som det finns lärare och elever. Rätt är den väg som fungerar. Den väg som leder till utvecklade färdigheter och uppnådda mål.

Mats argumenterade som sagt sakligt och väl, men håller jag med honom? Ja och nej. Precis som Mats tror jag att det är viktigt att barnen får både manliga och kvinnliga förebilder. Jag tror också att en manlig lärare i ett ämne som upplevs kvinnligt - och vice versa - kan göra stor nytta. Men jag uppfattar förkvinnligandet av skolan som en bland många faktorer som driver pojkar från läsning och plugg och flickor mot en glädjelös och destruktiv jakt efter höga betyg och annan yttre bekräftelse. Lika litet som det finns en väg till kunskap finns det en väg till jämställdhet. Även här borde vi vara mycket mer resultatinriktade och mindre metodinriktade.

Jag har kämpat ihärdigt mot den slentrianmässiga placeringen av flickor i en offerroll. När Mats talar om pojkarnas skolmotstånd som en naturlig konsekvens av negativa respons och nedlåtande behandling tycker jag att han gör pojkar till offer. Mats menar att den enkönade förskolan är en stor bov i dramat, att pojkarnas skolutanförskap börjar i förskolan där nästan all personal är kvinnlig. Men när i mänsklighetens historia har männen tagit hand om de små barnen? Innan förskolan fanns det dagis, innan dagis fanns det barnträdgårdar, innan barnträdgårdarna fanns det mammor, mor- och farmödrar och barnflickor. Om mansrollen idag är mer problematisk än tidigare har jag  därför svårt att se kopplingen till förskolan.

Mats säger också att traditionellt pojkbeteende bemöts med nedlåtande i förskolan. Jag hoppas verkligen han har fel i att förskollärare går så långt ifrån sina styrdokument och sin yrkesroll. På högstadiet och gymnasiet känner jag inte igen att pojkar skulle få negativ respons och nedlåtande bemötande. Min egen son hade det tufft i förskolan just för att han inte var särskilt grabbig. Uppvuxen med storasyster som enda sällskap först i Kuwait och sedan på en segelbåt lekte han naturligt också med flickorna och det i sig är något som är ytterst kostsamt för en pojke. Tio år senare frågade min yngsta dotter mig (hon gick då i åk 1) vad det beror på att flickor kan leka både flicklekar och pojklekar, men pojkar inte kan leka flicklekar. Hon hade noterat att hon och andra flickor utan kostnad kunde växla mellan pojkgrupperna och flickgrupperna, men att rörelsen aldrig var åt andra hållet. Ingen pojke kom någonsin till flickorna, ingen pojke hoppade hopprep eller ruta. Vi skolas alla in i vårt kön på ett eller annat sätt. Uppenbarligen är pojkarnas inskolning mindre tillåtande. Beror det på dagis? Tror inte det.

Mats slåss för pojkars rätt att vara pojkar, han kämpar för alla barns rätt till olika förebilder, för den variation som gör det lättare för oss att acceptera och bejaka den vi är.  Han kämpar också för rätten att vara just så manlig eller kvinnlig som man råkar vara som lärare eller förskollärare. Det är uppenbarligen en viktig kamp, för man hör om och om igen både att ”macho” män inte väljer att bli lärare och att de heller inte borde välja att bli lärare. Så länge det är okej att vara en ”macho” elev (vad man nu menar med det) måste det vara okej att vara en ”macho” lärare. 
Det här är en viktig kamp och en kamp som många fler borde föra. Ytterst handlar det om något som är helt fundamentalt för både livskvalitet och demokrati - rätten att vara den man är och tillmätas det vår grundlag ger oss: Alla människors lika värde.

Korkade grabbar i militärgrönt och smarta tjejer i rosa?

”Könsroller begränsning i skolan", lyder rubriken på en debattartikel i SVD skriven av Anna Ekström, ordförande för DEJA (delegationen för jämställdhet i skolan) i SVD med anledning av att delegationens slutbetänkande är slutbetänkt.

Att det var så visste vi förstås redan och det är heller inga revolutionerande slutsatser hon drar i artikeln, men det känns ändå som om hon angriper problemen med nya och fräscha ögon. Faktaunderlaget är väl känt. Flickor har bättre betyg i alla ämnen utom i idrott, flickor utsätts för mer trakasserier och lider mer av psykisk ohälsa än pojkar. När det gäller de yrkesförberedande linjerna väljer flickor och pojkar enligt traditionella könsmönster.

En sak jag uppskattar med artikeln är att Ekström med kraft tar upp hedersförtryck och att hon i det sammanhanget nämner både pojkar och flickor. När man som brukligt är hanterar hedersfrågor separat innebär det en slags särbehandling som i sig är diskriminerande. Skolan skall vara jämställd och aktivt motarbeta diskriminering och det ska gälla alla - oberoende av kön, religion och etnicitet. Inget tassande på tå och ingen särbehandling. På den här punkten har ändå mycket gjorts de senaste åren. Det finns nya krav på handlingsplaner på skolorna - något som har lett till att man på många håll har haft både fortbildning och diskussion om hur man bäst hanterar situationer där man misstänker hedersproblematik. Möjligheten att hålla sina barn hemma från viss undervisning har också tagits bort. Men vi har ändå långt kvar innan alla barn och ungdomar kan utnyttja de rättigheter och friheter vår grundlag ger dem.

En annan sak jag uppskattade var att hon tog upp att priset för att bryta könsmönster är större för pojkar än för flickor. Det här är något som vi borde uppmärksamma och problematisera mycket mer i skolan. Men det räcker knappast, för i grunden är det här inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem. De attityder och värderingar som hämmar och inskränker våra barn genomsyrar hela samhället.

Vad beror det på att pojkarna presterar så mycket sämre? De orsaker Ekström lyfter är antipluggkultur och låga förväntningar på pojkar. Jag har skrivit flera blogginlägg om just antipluggkulturen (Varför får pojkar låga betyg och Allt är lärarnas fel 6) så där säger jag bara yes, för den finns och den måste motarbetas. Som kille får man får vara smart, men man får inte vara pluggig. En orsak till den här kulturen är att allt som är kvinnligt är tabu och att läsa skönlitteratur och läxor har kommit att ses som kvinnligt.Därför måste eventuella skolframgångar fås att framstå som resultatet av naturlig begåvning. Problemet är bara att skolframgångar når man inte utan hårt arbete. Dessutom är hjärnan som en muskel. Den måste användas och ansträngas för att utvecklas. På så vis leder antipluggkulturen också till att pojkar inte infriar sin intellektuella potential. Vad skulle Einstein ha uträttat om han hade satt sina dagar och nätter på att trimma moppen, spela WOW och uppdatera Facebook?

Hur är det med förväntningarna då? Har vi lägre förväntningar på pojkar? Eller är problemet att vi formulerar våra förväntningar på sätt som skapar motstånd snarare än motivation? De senaste decenniernas förändringar i skolan har slagit hårt mot pojkarna på många sätt. Var finns pojkarnas akademiska förebilder i en skola där nästan hela personalen består av kvinnor? Hur mycket påverkas vårt sätt att undervisa av kön? För många elever är lärarna den enda representanterna för bildning och högre utbildning de träffar. När vi i stort sett alla är kvinnor ger det en tydlig signal. Att plugga är kvinnligt och att lyda fröken är att underkasta sig. Det här förstärks antagligen av att lärarkåren blir allt mindre akademisk. Skolan är fylld av schyssta personer som eleverna gillar och som gillar sina elever, men intellektuella, fullblodsakademiker är en utrotningshotad art i skolan. Det innebär att få elever idag får de glimtar av en annan och spännande värld som var vanliga när jag gick i skolan. Och utan sådana glimtar inget raketbränsle. Utan sådana glimtar inga klassresor. Utan sådana glimtar blir det bara lydigt gnetande. Sådant som flickor är mer inriktade eller bättre programmerade till.

Åtgärderna? Där får DEJA en applåd av mig. Jag citerar ur Zorans blogg:

* att mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida görs för att både pojkar och flickor ska få stöd när det gäller psykisk ohälsa och trakasserier.
* att ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan ska helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.
* att rektorer, lärare och andra vuxna i skolan måste ha bättre kunskaper och mer beredskap kring hedersproblematiken (en viktig, men ändå numerärt begränsad fråga) och som ställer stora krav på skolans jämställdhetsarbete. 
* att skolan behöver en motsvarighet till Statens beredning för medicinsk utvärdering; ett fristående organ för utvärdering av metoder och arbetssätt som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Notera att alla åtgärderna är könsneutrala och inriktade på tydlig ansvarsfördelning och forskningsstöd för verifierbara resultat. På det hela taget är det befriande att läsa en artikel om jämställdhet i skolan som är så könsneutral och så målinriktad och oideologisk. Här finns inga färdiga lösningar utan istället gör man klart vad som borde ligga på vems bord och hur man ska gå till väga för att hitta verifierbart goda lösningar.

De här torra sakliga förslagen kanske inte talar till hjärtat och fantasin som den traditionella snyftretoriken, men det här är jämställdhetspolitik och skolpolitik som faktiskt kan leda till ett paradigmskifte. Utan offer, utan förövare, utan kvotering.

Jag vill inte höra något mer om hur den här regeringen inte har någon jämställdhetspolitik.



Möt Ludovic en pojke som vill klä sig i klänning och som alla mina franskelever får lära känna. Väldigt lätt att förälska sig i.

Media: SVD, SVD 2 (ett mycket intressant reportage om könsroller och barn - pojkar i klänning), Sanna Raymans ledarartikel i SVD, Johannes Åmans ledarartikel i DN.

Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Helds HBT-Nyheter, Tysta Tankar, Lotta Edholm.