Tro, hopp och kärlek i betygsdiskussionen

De flesta inlägg i betygs och bedömningsdebatten gör mig irriterad och frustrerad. Orsaken är den akuta bristen på kunskap och allt det troende och tyckande som uppstår i vakuumet. Nu senast var det Johannes Åman som flummade iväg i ”Betyg: Bredd och djup viktigare än jämförbarhet” (DN 9.8.). Jag har ärligt talat svårt att förstå varför han fått rollen som skolsakkunnig på en liberal ledarsida. Själv undviker jag hans texter av omsorg om blodtryck och sinnesfrid. Jag känner sällan igen mig i hans verklighetsbeskrivning och håller i princip aldrig med om hans lösningar och slutsatser. Men nu är vi återigen DN-prenumeranter efter en lång tid med SVD och då är Åmans skolbetraktelser till frukostkaffet det pris man får betala.

Åman är en okritisk friskolekramare som stadigt argumenterar mot behovet av likvärdighet. Båda ingredienserna finns även i den här artikeln. Åman börjar med att försvara friskolorna mot teorin att konkurrensen drivit på betygsinflationen. Han tror istället att social hänsyn är den viktigaste orsaken till betygsinflationen. Som belägg anger han att den största skillnaden i resultat mellan nationella prov och betyg ligger i botten av betygsskalan.
För det första är det här ett rent nonsensargument som inte på något sätt stöder Åmans teori. Att inte ha underkända elever är av stor betydelse för en skolas konkurrenskraft och påverkar betygssnittet dubbelt så mycket som elever som rör sig mellan VG och MVG. Godkänt betyg ger nämligen 10 poäng, VG 15 och MVG 20. För det andra är inte resultaten i de nationella proven mer tillförlitliga än betygen. Det är ju samma lärare som rättar dem som sätter betygen och det är lika lönsamt att skarva uppåt på det ena som på det andra.

Så till det häpnadsväckande påståendet att djup och bredd är viktigare än likvärdighet. Åman menar att priset för ökad likvärdighet är "endimensionella betyg utan innehållslig bredd och kvalitativt djup”. Hur motiverar han det? Inte alls vad jag kan se. Efter att ha läst artikeln har jag precis lika svårt att förstå varför priset för likvärdighet skulle behöva betalas i kunskapsdjup och bredd. Åman nöjer sig med att konstatera att det är omöjligt att konstruera nationella prov som fångar alla aspekter av kursplanen. Uppenbarligen tror han att diskrepansen mellan elevernas kunskaper som de uppfattas av högskolorna och bedöms i internationella undersökningar och betygen och NP resultaten beror på någon typ av ospecificerat djup. Lika vilse som Åman hamnade i sin första tes hamnade han alltså i den andra.

Eleverna har rätt till likvärdiga och rättvisa betyg och det är statens skyldighet att försäkra dem den rätten. För det krävs inte prov som kontrollerar varje del av kursplanen - det räcker gott med prov som kontrollerar de viktigaste målen och färdigheterna. När det gäller just djup och bredd i kunskaperna är det precis det en studentexamen skall kontrollera. Vad är skolsystemets slutprodukt när årtal och andra detaljer fallit i glömska? Har studenterna fått en allmänbildning? Kan de tillämpa, reflektera över och sätta sina kunskaper i ett större sammanhang? Kan de skriva en läsvärd, logisk och vettig text? Förstå och kritiskt granska en ledarartikel, eller en vetenskaplig text?

Vad föreslår då Åman istället för studentexamen, inträdesprov till högskolan och centralrättade nationella prov? Jo, ”eftersom betygsättning är en svår och krävande uppgift kan lärare behöva mer stöd”. I vilken form bryr han sig inte om att ange.
Med tillräcklig utbildning, tydliga kriterier och brist på påtryckningar tycker jag inte att betygsättning är en svår och krävande uppgift. Då är det bra mycket mer svårt och krävande att skriva omdömen som ger en rättvis bild av måluppfyllelsen samtidigt som de är uppmuntrande och självförtroendehöjande, inte för personliga, men ändå inte opersonliga. Vi lärare är inte heller några vankelmodiga stackare som behöver klappar på huvudet eller i ryggen utan vi är professionella akademiker som i likhet med Åman förtjänar att bedömas efter vad vi presterar. I vårt fall handlar det om elevernas kunskaper, trivsel och trygghet. I den prestationen ingår för övrigt såväl likvärdighet som djup och bredd i kunskaperna.

Jag skulle egentligen ha skrivit om den här artikeln i SVD också, men som tur är har Plura redan gjort det i sin blogg - och dessutom väldigt väl.Ett annat lästips är P.J.Anders Linder. Han spar tron, hoppet och kärleken till kungahuset och ägnar skolan enbart sunt förnuft och kritisk granskning. Han utgår ifrån det lilla vi vet, drar logiska slutsatser av det och efterlyser konsekvent mer vetande och mindre tyckande. Så befriande i vårt absurt känsloladdade och ideologiska skoldebatt.Här är länken till en av hans skolartiklar. En annan debattör som undviker tro och ständigt letar efter vetande är Jonas Vlacos. Här är länken till ett blogginlägg och här till en strålande artikel i Axess skriven av Örjan Hansson, Jonas Vlacos och Magnus Henreksson.

Kommunaliseringen, SVD och denna eviga motvilja mot att rätta till misstag.

I dagens SVD skriver PJ Anders Linder en besynnerlig ledarartikel om den kommunala skolan, "Kommunalråden måste bli skolpolitiker". Han börjar med att gå genom en rad nackdelar med kommunaliseringen, fortsätter med att uttrycka förståelse för Jan Björklunds slutsats att skolan behöver återförstatligas, men landar - utan att bekymra sig med att motivera ställningstagandet - själv i ett annat dike. Man ska inte slösa kraft och energi på att ändra huvudmannaskapet utan man ska istället ägna sig åt att ”se till” att kommunpolitikerna blir skolpolitiker.

Är det inte märkligt att man kan argumentera för kommunaliseringen med ett helt batteri argument för ett återförstatligande, men utan ett enda argument för ett kommunalt huvudmannaskap? Ja om nu inte ”det finns viktigare saker att pyssla med” ska ses som ett argument förstås.
Själv tycker jag inte att det finns viktigare saker att pyssla med i skolans värld. Jag har hunnit jobba i Stockholm, Sollentuna, Norrtälje, Östhammar, Uppsala, Valdemarsvik och Norrköping sedan kommunaliseringen. Det är enorma skillnader mellan både hur mycket man satsar, vad man satsar på och hur man i övrigt hanterar huvudmannaskapet. Ska jag rangordna efter chanserna att få en bra grundskoleutbildning kommer Stockholm och Sollentuna först, Uppsala på tredje plats, därpå Norrköping, Norrtälje, Valdemarsvik och sist Östhammar. En konsekvens av kommunaliseringen är nämligen att den unge som föds i en kommun där det finns få akademiker har väldigt mycket sämre utsikter att få en skolgång som möjliggör vidare studier. I min kommun Valdemarsvik har vi knappt några politiker med högskoleutbildning. De som bestämmer om skolan är bönder och småföretagare. Så är de också betydligt mer bekväma med att diskutera skolbyggnaden än innehållet. Till det får man lägga att även kommuninnevånarna bryr sig mer om omsorg än om kunskap där utbildningsnivån är låg. Det lokala inflytande från föräldrar och elever som angavs som ett av motiven för kommunaliseringen har jag inte sett mycket av någonstans, men i den mån det finns förstärker alltså även det snedrekryteringen.

Kommunaliseringen har proletariserat läraryrket och försett oss med en huvudman som styr oss lärare med järnhand och misstro. Det är en allvarlig konsekvens, och en konsekvens som Linder tar upp i sin artikel. Men den värsta konsekvensen är att kommunaliseringen förstärker de klyftor som redan finns. Så länge skolan är kommunal kan vi aldrig få en likvärdig skola. Så länge skolan är kommunal kan vi aldrig få ett samhälle där alla tillmäts samma rättigheter och ges samma möjligheter - dvs ett liberalt och demokratiskt samhälle. Nej PJ Anders Linder, det är verkligen inte konstigt att ledaren för ett liberalt parti kämpar för ett återförstatligande. Betydligt mer höljt i dunkel är ditt eget motstånd.

Partipiskor, sexköpslagen och liberalism

I dag har jag en artikel på Newsmill om sexköpslagen och om det höga priset för att tänka självständigt i detta vårt mellanmjölkens förlovade land. Artikeln är ett svar på ett angrepp från Bonnie Bernström, Liberala Kvinnors nya ordförande. Det är en lång artikel och det tog större delen av helgen att skriva den, men det var det värt. Jag lyckades nämligen klargöra en del saker för mig själv - något som jag upplever som en av de största belöningarna med skrivandet. För det kan jag också tacka PJ Anders Linder och Thomas Gür som valde just den här helgen att skriva på samma teman. Framför allt Thomas Gür erbjöd några viktiga pusselbitar som fick tankar att mogna.

Jag har funderat mycket över vinsterna och kostnaderna med att tänka fritt under de senaste åren. Jag retar många i kommunpolitiken i Valdemarsvik med min ovilja att rätta mig i ledet. Även i Folkpartiet finns det många som ser mig och min frispråkighet och självständighet med misstänksamhet och ovilja. Men mest illa har jag nog tagit vid mig av behandlingen i Liberala Kvinnor. Kvinnoförbundet borde vara ett välkomnande och tryggt nätverk där man kan pusta ut och slicka såren. Just så tycker jag att vi har det i Östergötland, men så upplever jag det allt mindre i centrala sammanhang. Det vore så mycket trevligare och lättare att tycka lika. Men att det är så är ju faktiskt ett bevis på att något är fel helt oberoende av hur ”rätt” eller ”fel” jag tycker. För om det är lätt, behagligt och belönat att tycka lika, obekvämt, stigmatiserande och svårt att tycka annorlunda i ett forum - hur liberalt är forumet då?

Media: Dick Wases förträffliga artikel på Newsmill
Bloggar: Blogge Bloggelito, Motpol, Mathias Sundin, Tokmoderaten,Pelle Billing, Canute Ocean, Den hälsosamme ekonomisten, Laura Augustin, Gothbarbie, Hanna Wagenius.

Den svenska skolan – eller down shit creek without a paddle.

När vettigare människor har plaskat med fötterna i strandbrynet eller suttit under ett parasoll bakom en drink med ett parasoll har jag plöjt genom stora delar av IFAU:s 344 sidor långa rapport om betydelsen av den förda utbildningspolitiken på elevers skolresultat och framtida arbetssituation. Hur rapporten har kunnat bli så lång är en gåta för gång på gång tvingas man konstera att det inte finns mycket till underlag. Tidvis blir läsningen farsartad. Man får veta att den senaste stora kunskapskontrollen Skolverket gjorde 2003 inte kan ses som tillförlitligt underlag eftersom delar av provet fanns på Internet innan provtillfället. (Vilken amatörernas afton). Inte heller de internationella undersökningarna ger fullgott underlag för att de ”svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna varit vacklande”. (Se föregående kommentar). Och till slut dödsstöten för vår resultatkontroll: ”Vi måste därför dra slutsatsen att vare sig de relativa eller de kriterierelaterade betygen ger någon information om kunskapsutveckling över tid”.

Här sågar de både skolverket och ”den förda skolpolitiken” jäms med fotknölarna, men med tanke på att deras uppdrag har varit att ta reda på vad våra skolreformer har haft för utfall är det förståeligt att de blir irriterade när det visar sig att det knappt finns något underlag för sådana studier. Undra på att vår skoldebatt innehåller fler troende än den svenska kyrkan. Undra på att ”Det samlade intrycket är att resultatnedgången är av betydande omfattning”, för hur ska vi kunna förbättra skolan om vi inte har en fortlöpande resultatkontroll? Hur ska vi veta vilka lärare som är bra, vilka rektorer som är bra, vilka skolor som är bra om vi inte tar reda på vad de uträttar?

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det tills jag blir blå i ansiktet: Gör oss en paddel. Återinför studentexamen och centralrätta alla nationella prov. Det är politikernas jobb att sätta betyg på lärarna, på skolan och på sig själva, det är inte elevernas, och hör sen Ilmar Reepalu et consortes.



Mer läsning: Ett mycket bra inlägg av PJ Anders Linder i SVD, Att mer pengar eller "fler vuxna i skolan" inte är lösningen skriver Johannes Åman i DN, Expressen hade en strålande ledarartikel om skolan förra veckan.

Rasmus Liberal, Jonas Vlachos har skrivit flera inlägg om rapporten i blogen Economistas. Här, här och här, Morrica råder läraren att bli vid sin kateder, .

Det är SVD:s fel, inte Victorias

TV:n har vi kunnat ha avstängd, kvällstidningarna behöver man inte köpa, radio lyssnar vi inte på och på Internet kan man välja sina sidor, men SVD är vår morgontidning. Den kan man förstås också slänga raka vägen i pappersåtervinningen, men nu är vanan att läsa morgontidningen till frukost djupt rotad och svår att vänja sig av med. Dessutom har vi ju betalat för fanskapet.

Överdosen kunglighet har pågått i flera månader, men det är de sista dagarna som har rågat måttet. Den ena dagen efter den andra med halva tidningen kungligheter, andra halvan VM. I går nådde SVD:s rojalistiska frossa sin kulmen. Första sidan kunde lika gärna ha prytt ”Hänt Extra” . Dessutom prackade man på oss, flera artiklar om bröllopet, en tjock bröllopsbilaga och ett vämjeligt och fjantigt pekoral av PJ Anders Linder som täckte nästan hela ledarsidan. SVD:s chefredaktör är en man jag tidigare har haft respekt för, men som har trillat långt ner i min aktning sedan han satte sig på sina monarkikramande höga hästar. I den här artikeln lastar han pinsamhet på pinsamhet; Det är de ”grinollar som jämrar sig över feodalism och svassande som dväljs i en tidsbubbla från gamla dagar”, ”Där dessa gråterskor ser ett hjälplöst offer ser jag en levnadsglad och nygift ung kvinna, tillika pliktmedveten prinsessa och tronföljare”. Han påstår att vi kommer att tala om ”tilldragelser som ägde rum året efter att drottningen gifte sig med Daniel”.

Nä dra mig på en liten vagn.

Det finns gott om skäl att vara republikan och det har jag också varit i hela mitt vuxna liv. Tidigare har jag däremot varit en ljummen och oengagerad sådan. Men den mediebevakning ur alla proportioner och ensidigheten och bristen på skärpa och kritik i nämnda bevakning har aktiverat mig. Så hör mitt stridsrop och anslut er till den goda kampen: Monarkin är ett hån mot demokratin och principen om alla människors lika värde. Den har en fördummande och trivialiserande effekt på media och i förlängningen på oss alla. Den när och stärker den osunda kändisdyrkan och frossandet i skvaller. Den kostar oss en massa pengar som hellre kan användas i skolan, vården och för att förbättra mottagandet av ensamstående flyktingbarn. Den står i vägen för ett jämställt, demokratiskt och gott samhälle.

Växthuseffekten och ungdomsarbetslösheten, visst, för all del, även det är värt att ta itu med, men först måste vi faktiskt störta monarkin.

First things first.

Media: SVD, Lena Andersson i DN, DN, Katrine Kielos i Aftonbladet, Aftonbladet.

Bloggar: Satmaran lider också, Jinge med, Alltid rött, alltid rätt är inte heller glad, Annika Beijbom, Mary X Jensen är glad och nöjd, Martin Hall sitter på gärdsgården, Andreas Froby skrider från ord till handling, Röda Malmö gratulerar inte, Rasmus Jonlund vill göra annat först och Per Altenberg lyckas hitta en feministisk vinkel på bröllopet. Tokmoderaten tycker det har gått för långt med mediabevakningen.

En lärare behöver kunna litet mer än att "lära ut"

I en ledarartikel I DN jämför man läraryrket med journalistyrket ”Legitimationer hör egentligen inte hemma i branscher som undervisning och journalistik, där yrkets grundläggande kompetens består av färdigheter som de flesta utövar i vardagen och som kan utvecklas och finslipas på de mest skiftande sätt.”
Det här är en jämförelse som haltar betänkligt. För det första är få yrken så öppna för granskning som jounalistens. Hela yrkesproduktionen finns för allmänt beskådande. En lärare kan man snarare jämföra med en tandläkare. Allt kan verka bra och kännas bra vid själva ”behandlingen”, men fem år senare sitter man med facit i hand och inser att man har varit i händerna på en klåpare.
För det andra är journalistyrket ett av de mest eftertraktade och journalisthögskolan svår att ta sig in på. Inget behov av statushöjning där, däremot innebär behovet av att locka läsare att skickliga skribenter utan journalistutbildning kan få jobb på tidningar. De sitter emellertid tryggt bara så länge läsarna är dem trogna. En fast anställd lärare sitter i de flesta fall tryggt tills pensionen eller döden skiljer läraren och skolan åt.
Sist men inte minst är det viktigt att komma ihåg att lärarens arbete är myndighetsutövning. Här handlar det om elevernas rättigheter, trygghet och rättssäkerhet. Därför är läraryrket kringgärdat av regler, krav och villkor. Redan läroplan och betygskriterier är svårtolkade för en lekman. Jag har hört en obehörig idrottslärare tolka betygskriterierna så att elever som röker och äter ohälsosamt i skolmatsalen (inga grönsaker) därmed diskvalificerar sig för MVG. Själv har jag varit behörig lärare i mer än femton år och jag är fortfarande ofta tvungen att läsa in mig på lagtext för att vara säker på att jag sköter mitt jobb korrekt. Det finns lagar som reglerar hur vi skall hantera mobbning, hur vi får tillrättavisa elever, hur vi skall hantera föräldrakontakter, hur vi skall utföra, förankra och dokumentera vår bedömning, vad vi skall anmäla till skolhälsovården, socialtjänsten, skolledningen, hur vi ska hantera ett underkänt betyg, en elev med aspberger, misstankar om sexuella trakasserier, slagsmål på skolgården, blodspår på toaletten ... Pust, hoppas "I've made my point".

PJ Anders Linder kommer med en annan typ av invändningar. Blir lärare skickligare av att legitimeras undrar han. Frågan är retorisk och det förväntade svaret nej. Samma lärare med eller utan legitimation är givetvis lika skicklig. Men tittar vi på landets samlade lärarstyrka blir svaret ett annat. Om fler lärare har rätt utbildning för sitt jobb, om lärare har ett provår och om lärare kan bli av med sin legitimation kommer vi att se en standardhöjning i skolan. En annan invändning han kommer med är att de mediokra lärare som redan utexaminerats blir legitimerade med automatik. Den invändningen ekas av Adam Cwejman, ordförande för LUF. Där är frågan vem som ska lastas för den dåliga lärarutbildningen. Studenterna eller myndigheterna?

På Voter ställer man en annan felaktig fråga: "Kan obehöriga lärare många gånger vara bättre på att lära ut än behöriga?" Klart att de kan. Behöriga lärare kan också många gånger vara "bättre på att lära ut" än obehöriga. Vad har det med något att skaffa?

P.S. Tack Peka för ditt beröm under PJ Anders Linders blogg. Jag växte så mycket att jag slog huvudet i taket. :)

Läsvärda bloggare i ämnet (som av en slump tycker som jag): Mikael Wendt (FP), Seved Monke (FP), Linnea Darell (FP), Anna Wikström (S)och Mats Gerdau (M)

Ny skollag på gång

och inte en dag för tidigt. Ett av de mest välkomna inslagen är att möjligheten att ge obehöriga fast anställning täpps igen. Här är det enligt DN många som håller med mig. I bloggosfären får skollagen beröm från allt från moderater till vänsterpartister. Men PJ Anders Linder sällar sig inte till hyllningskören. I dagens SVD använder han ord som ”privilegium” och ”adla” när han argumenterar mot förslaget. ”Skall man verkligen adla alla som tagit sig genom en lärarutbildning oavsett deras duglighet?” frågar han sig. Självklart inte, är svaret. Att man är behörig betyder ingen automatisk rätt till tjänst. Rektorer väljer vem de anställer. Problemet är att skolan idag styrs av ekonomi i långt högre grad än av andra hänsyn. Den billigaste läraren blir då den bästa. Och vem tror ni kostar minst, den behöriga eller den obehöriga läraren? (det borde kanske snarare heta lärare eller "vuxen i skolan" för är man obehörig är man inte lärare). En obehörig ... person är inte bara billig i drift. Han är i allmänhet också foglig, flexibel, mottaglig för påtryckningar och generös i bedömning och betygssättning. Protesterar knappt ens över att bli uppsagd lagom till midsommar och återanställd när höstterminen börjar.

Den svenska skolan präglas av sjunkande resultat, stora skillnader mellan skolor, orättvisor i bedömning. Samtidigt har vi en mycket hög andel obehöriga lärare. Självklart finns det ett samband. Om vi hade en resultatkontroll värd namnet skulle vi veta exakt hur starkt det sambandet är. Som det nu är låter vi skolor och lärare sätta betyg på sig själva och får alltså ta deras ord för hur framgångsrika de är. En sak är klar. Varken de svenska universiteten eller internationella undersökningar bekräftar skolornas självbild.

Några andra stämmor i skollagens hyllningskör: Christermagister, Rasmus Jonlund och Nina Larsson