Varning för bekväm forskning

I början av nittiotalet såg jag en dokumentär om manligt och kvinnligt. Det var första delen av en hel serie som visades på SVT. Hormoner, hjärnan, könen gicks igenom från alla möjliga aspekter. För att sammanfatta var det en dokumentär som visade på medfödda skillnader som påverkar sexualitet, beteende och könsidentitet. För mig var budskapet både ovälkommet och svårsmält. Jag ville inte att det skulle finnas mer än försumbara skillnader mellan män och kvinnor. Framför allt värjde jag mig mot den medföljande insikten - jag var själv en sexist. Jag tänkte på hur jag hade stoltserat med min brist på fåfänga och intresse för dockor och pyssel och hur jag sett ner på egenskaper som jag uppfattat som förlegat kvinnliga som moderlighet, omhändertagande, pysslighet och försiktighet. Mina egna mer manliga egenskaper höjde jag som exempel på modernitet och mod. När jag tittade på avsnittet om flickor med Turners syndrom, CAH och alla möjliga andra naturens nycker och variationer kände jag både skam och missnöje. Skam över min egen fördomsfullhet och självgodhet och missnöje över att vi i så hög grad är biologiska varelser styrda av gener och hormoner.
   Obekväma insikter som tvingar till nyttiga slutsatser. Där har vi det recept som styrt den mänskliga utvecklingen genom tiderna - ofta till högt personligt pris för den som först presenterar insikten.

Nu är vi så mitt uppe i vad Lars Pålsson Syll kallar "Den svenska forskningens Watergate." Forskningsrön som är så obekväma att forskare beläggs med munkavle.
   Jag har skrivit många blogginlägg om forskare som använder sin forskning för att stödja upp sina egna övertygelser och teser. Forskare som söker belägg för ett påstående, snarare än svar på en fråga. Forskare som slänger omkring sig procentsatser och påståenden utan att bemöda sig med belägg eller referenser.  Sådan forskning bekräftar det vi redan anser oss veta, det vi tycker borde vara sant. Etablissemanget nickar belåtet. Jorden är fortfarande platt.

Den omstridda SNS-rapporten ledde inte till några revolutionerande avslöjanden. Den främsta slutsatsen är den vi har blivit allt för vana vid i Sverige - det finns inte ett fullgott forskningsunderlag. Men till och med det är uppenbarligen att gå för långt i detta land där man kan välja att skriva in slutsatserna redan i forskningsdirektiven.  Sexköpslagsutredningen är antagligen det mest flagranta exemplet på det fenomenet.

Läs artikeln av Jonas Vlacos med flera på DN-debatt idag och läs också Lars P Syll: 1, 2, 3.  Hans kamp för forskning med integritet och transparens har pågått länge både i bloggen och i artiklar. Jonas Vlacos skriver också om det här i flera inlägg i Ekonomistas.

Tro, hopp och kärlek i betygsdiskussionen

De flesta inlägg i betygs och bedömningsdebatten gör mig irriterad och frustrerad. Orsaken är den akuta bristen på kunskap och allt det troende och tyckande som uppstår i vakuumet. Nu senast var det Johannes Åman som flummade iväg i ”Betyg: Bredd och djup viktigare än jämförbarhet” (DN 9.8.). Jag har ärligt talat svårt att förstå varför han fått rollen som skolsakkunnig på en liberal ledarsida. Själv undviker jag hans texter av omsorg om blodtryck och sinnesfrid. Jag känner sällan igen mig i hans verklighetsbeskrivning och håller i princip aldrig med om hans lösningar och slutsatser. Men nu är vi återigen DN-prenumeranter efter en lång tid med SVD och då är Åmans skolbetraktelser till frukostkaffet det pris man får betala.

Åman är en okritisk friskolekramare som stadigt argumenterar mot behovet av likvärdighet. Båda ingredienserna finns även i den här artikeln. Åman börjar med att försvara friskolorna mot teorin att konkurrensen drivit på betygsinflationen. Han tror istället att social hänsyn är den viktigaste orsaken till betygsinflationen. Som belägg anger han att den största skillnaden i resultat mellan nationella prov och betyg ligger i botten av betygsskalan.
För det första är det här ett rent nonsensargument som inte på något sätt stöder Åmans teori. Att inte ha underkända elever är av stor betydelse för en skolas konkurrenskraft och påverkar betygssnittet dubbelt så mycket som elever som rör sig mellan VG och MVG. Godkänt betyg ger nämligen 10 poäng, VG 15 och MVG 20. För det andra är inte resultaten i de nationella proven mer tillförlitliga än betygen. Det är ju samma lärare som rättar dem som sätter betygen och det är lika lönsamt att skarva uppåt på det ena som på det andra.

Så till det häpnadsväckande påståendet att djup och bredd är viktigare än likvärdighet. Åman menar att priset för ökad likvärdighet är "endimensionella betyg utan innehållslig bredd och kvalitativt djup”. Hur motiverar han det? Inte alls vad jag kan se. Efter att ha läst artikeln har jag precis lika svårt att förstå varför priset för likvärdighet skulle behöva betalas i kunskapsdjup och bredd. Åman nöjer sig med att konstatera att det är omöjligt att konstruera nationella prov som fångar alla aspekter av kursplanen. Uppenbarligen tror han att diskrepansen mellan elevernas kunskaper som de uppfattas av högskolorna och bedöms i internationella undersökningar och betygen och NP resultaten beror på någon typ av ospecificerat djup. Lika vilse som Åman hamnade i sin första tes hamnade han alltså i den andra.

Eleverna har rätt till likvärdiga och rättvisa betyg och det är statens skyldighet att försäkra dem den rätten. För det krävs inte prov som kontrollerar varje del av kursplanen - det räcker gott med prov som kontrollerar de viktigaste målen och färdigheterna. När det gäller just djup och bredd i kunskaperna är det precis det en studentexamen skall kontrollera. Vad är skolsystemets slutprodukt när årtal och andra detaljer fallit i glömska? Har studenterna fått en allmänbildning? Kan de tillämpa, reflektera över och sätta sina kunskaper i ett större sammanhang? Kan de skriva en läsvärd, logisk och vettig text? Förstå och kritiskt granska en ledarartikel, eller en vetenskaplig text?

Vad föreslår då Åman istället för studentexamen, inträdesprov till högskolan och centralrättade nationella prov? Jo, ”eftersom betygsättning är en svår och krävande uppgift kan lärare behöva mer stöd”. I vilken form bryr han sig inte om att ange.
Med tillräcklig utbildning, tydliga kriterier och brist på påtryckningar tycker jag inte att betygsättning är en svår och krävande uppgift. Då är det bra mycket mer svårt och krävande att skriva omdömen som ger en rättvis bild av måluppfyllelsen samtidigt som de är uppmuntrande och självförtroendehöjande, inte för personliga, men ändå inte opersonliga. Vi lärare är inte heller några vankelmodiga stackare som behöver klappar på huvudet eller i ryggen utan vi är professionella akademiker som i likhet med Åman förtjänar att bedömas efter vad vi presterar. I vårt fall handlar det om elevernas kunskaper, trivsel och trygghet. I den prestationen ingår för övrigt såväl likvärdighet som djup och bredd i kunskaperna.

Jag skulle egentligen ha skrivit om den här artikeln i SVD också, men som tur är har Plura redan gjort det i sin blogg - och dessutom väldigt väl.Ett annat lästips är P.J.Anders Linder. Han spar tron, hoppet och kärleken till kungahuset och ägnar skolan enbart sunt förnuft och kritisk granskning. Han utgår ifrån det lilla vi vet, drar logiska slutsatser av det och efterlyser konsekvent mer vetande och mindre tyckande. Så befriande i vårt absurt känsloladdade och ideologiska skoldebatt.Här är länken till en av hans skolartiklar. En annan debattör som undviker tro och ständigt letar efter vetande är Jonas Vlacos. Här är länken till ett blogginlägg och här till en strålande artikel i Axess skriven av Örjan Hansson, Jonas Vlacos och Magnus Henreksson.