Hur blev Fairtrade en politisk fråga?

 Med pompa och ståt har Valdemarsvik blivit Fairtrade-kommun.  "Vi kan inte fortsätta att ge våra barn bananer i förskolan som andra människor har blivit sjuka för att skörda, säger Lars Beckman (s), kommunalråd". Nej, det ska vi inte. Men Fairtrade är inte detsamma som eko och eko kan man få utan Fairtrade. Vi har dessutom konsumentmakt även i övrigt. Vi påverkar genom både lagstiftning och hur vi handlar all odling och produktion - ekologisk och icke-ekologisk. 

Tar vi den vanligaste Fairtrade-produkten kaffe betalar vi en knapp tia extra för kravmärkt och ytterligare en knapp tia för att på det få Fairtrade-märket. Det är inget litet påslag. Hur får vi kommunens knappa budget att räcka till så god och näringsrik mat som möjligt och hur ska vi värdera rättvisemärkt i förhållande till närodlat, ekologiskt odlat och ett klokt val av födoämnen? Är det här ett vettigt sätt att använda kommunens medel och personalresurser? 

Kommunala tjänstekvinnan Marie Magnusson påstår att en Fairtradecertifiering inte innebära en ökad ekonomisk kostnad. Uppenbarligen räknar hon bort den tid hon själv, andra tjänstemän och politiker lägger ner på det här, men även i övrigt är hennes resonemang märkligt: "Det handlar om att ha ett annat förhållningssätt. Till exempel slänger vi i dag mycket kaffe, det är ju ändå så billigt. Men om det kostar några kronor mer så tänker vi efter innan vi brygger de där extra kopparna som vi ändå inte kommer dricka upp. Vi behöver helt enkelt lära oss att hushålla."

Okej? Så i och med att kommunen köper ett dyrare kaffe förväntas svinnet bli mindre? Varför skulle det bli så? Jag kan möjligen köpa resonemanget i ett privathushåll men i kommunal verksamhet?

.... Det är fascinerande lätt att vara generös med andras pengar.

 Men vårdslösheten med skattemedel och personell tid är inte det enda bekymret här. Min främsta invändning är att det inte finns något som helst väljarstöd för den här utgiften och att man inte ens har försökt skaffa ett sådant. Information om Fairtrade kom i kommunfullmäktige från Fairtrade organisationen. Något försök att skaffa kompletterande och objektiv information gjordes mig veterligen aldrig. Ingenstans har man gjort något försök att utröna Valdemarsviksbornas inställning - eller ens att påverka den.  I det politiska ansvaret ingår att öka miljömedvetenheten och att göra det lättare för kommuninnevånarna att handla och leva på ett hållbart sätt. I Valdemarsvik har vi oljeeldade kommunala byggnader, gratis bilparkering överallt, ingen sopsortering och mycket vedeldning och ett lågt miljöengagemang nationellt sett. I en kommun som vill bli Sveriges främsta miljökommun och som i dag närmast är en utvecklingskommun är skolan också en viktig nyckel när det gäller att sprida kunskap och engagemang om sambandet mellan livsstil och miljö. Massor för en miljöengagerad  Valdemarsviks-politiker att ta tag i. Men icke. Istället satsar man på att bli en Fairtradekommun.  Till vilken nytta? Och till vilken kostnad?

Därmed inte sagt att vi inte ska ta ansvar för konsekvenserna för vår konsumtion. Vi påverkar världen och andra människor genom vad vi stoppar i våra magar, tankar och garderober.  Hur vi handlar och vad vi handlar är sålunda handlingar som medför ett ansvar. Skadar vi miljön? Bidrar vi till lidande, förgiftning, barnarbete, klimatförändringar, skadliga transporter?  Visst kan det väl vara värt möda och extra kostnader att veta att man medverkar till en bättre värld genom sin konsumtion?

Men för en konsument som vill minimera skadan och maximera nyttan är det inte lätt att få tillförlitlig information. Är det bättre att köpa ett ekologiskt vin från Frankrike som kommit hit med lastbil än ett oekologiskt chilenskt vin som kommer med båt? Närproducerat eller kravmärkt? Fågel eller fisk? Ledlampa eller lågenergilampa?

... Visst vore det väl behändigt om det fanns ett litet klistermärke man kunde lita på så att man visste när man handlar med änglarna och när det flugit en djävul i en?  Ett klistermärke som spar oss huvudvärk och besvärliga efterforskningar, ett klistermärke som ger oss ett gott samvete, får oss att se bra ut, ett klistermärke som ger företag en positiv image och därmed marknadsfördelar? 

Organisationen Fairtrade vill gärna att vi tror att just deras klistermärke ger allt det där och eftersom vi så gärna vill köpa just det de säljer lyckas de också väl med sin marknadsföring. Från att ha varit en liten rörelse har Fairtrade blivit en reell maktfaktor som omsätter stora belopp.

Men hur stor del av den extra kostnaden för Fairtrade-produkter hamnar hos producenten? Hur påverkar Fairtrade konkurrensen på plats? Är det verkligen de fattigaste som gynnas? Är det inte västerländskt arrogant att dela ut villkorade allmosor – jobba i kollektiv, lyd de här reglerna, gör så här och så här och betala för att få vara med i klubben så får du en liten belöning. Slår systemet de mer långsiktigt gynnsamma marknadskrafterna ur spel? Vad händer med den som står utanför? Den som inte har råd med avgiften, den som inte kan tillhöra ett kollektiv eller i övrigt kvala in? Hur jämför sig Fairtrade med att handla närproducerat, ekologiskt, att handla rätt efter årstiden?

Jag försöker handla närproducerat, krav och ekologiskt så mycket jag kan och har råd med. Jag handlar också en del Fairtrade produkter. Men om Fairtrade verkligen gör nytta har jag inte kunnat utreda. Den information jag hittar är motstridig. Antingen har Fairtrade en marginell nyttoeffekt, en marginell skadlig effekt eller en försumbar effekt - beroende på perspektiv eller undersökt aspekt - om jag tolkar de analyser jag har läst rätt.  Det verkar inte som om någon stor del av den extra kostnaden når jordbrukaren/producenten, men jag har inte lyckats hitta några siffror på vad Fairtrade-ambassadörer och andra som livnär sig på märket har för löner, arvoden och/eller förmåner.

För den som vill ägna sig åt samma typ av efterforskningar som jag har ägnat mig åt finns här en rad länkar:

http://www.economist.com/news/business-books-quarterly/21606248-easing-consciences-good-thing-or-bad

http://globalprosperity.wordpress.com/2012/07/03/is-fair-trade-actually-fair/

http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0921800911000127

http://www.telegraph.co.uk/news/politics/8353361/Fair-trade-is-neither-fair-nor-good-for-trade.html

http://www.ssireview.org/articles/entry/the_problem_with_fair_trade_coffee

Hittar någon objektiv och välgrundad information som visar att Fairtrade verkligen gör nytta - nytta på det sätt paret Bill och Melissa Gates och Läkare utan Gränser gör blir jag glad. Jag har som sagt inte lyckats med det. Men även om det skulle visa sig att världen blir bättre av Fairtrade skulle inte det få mig att handla efter klistermärket i någon större utsträckning.  Det finns nämligen så många parametrar att beakta för den som vill använda sin plånbok för världsförbättring. Långa transporter bör undvikas ... det är viktigt att vi har ett hållbart eget jordbruk ... svenska företag är de företag vi har lättast att påverka med vår konsumentmakt ... sådant som hur vi reser, transporterar oss, värmer våra hus, äter, tvättar, handlar är det allra viktigaste för miljö och hållbar utveckling lokalt som globalt. Det är inte så enkelt att vi kan köpa oss ett gott samvete genom att betala några kronor mer för kaffet, bananerna chokladen och lyxglassen. Att välja hållbart och etiskt är betydligt mer obekvämt än så.

Här kommer en liten guide och några nyttiga länkar för den som vill göra världen bättre  - eller åtminstone inte så mycket sämre - genom sin konsumtion: 

Kött i synnerhet rött kött bör vi konsumera sparsamt. Jätteräkor och utrotningshotad fisk är annat vi ska låta bli eller undvika. Frukt och grönsaker ska i görligaste mån följa säsonger och helst inte flygas hit från andra sidan jordklotet. Bananer och kaffe bör vara ekologiska både med tanke på odlarnas hälsa och vår egen.  Vindruvor besprutas också mycket. Köp ekologiskt vin, ekologiska druvor, russin.  Ät rester, sådant som passerat bäst före, och släng så litet som möjligt. Flygresor av alla slag har en stor klimatpåverkan och bör undvikas. Särskilt gäller det långa resor.  Bilresor bör också undvikas och bilen ska vara av en sort som ger minsta möjliga miljöpåverkan.  Huset ska helst hållas svalt och värmas upp med förnybar energi (För vår del bergvärme, solpanel och Telge Energi).  Tvättmedel ska vara ekologiska och sköljmedel ska man undvika helt och hållet. Kläder, lakan, handdukar, etc. - ekologiskt när det går, men det är också bra att köpa begagnat, lappa istället för att slänga, låta kläder gå i arv, bli utslitna.

Här är några bra länkar:

Först konsumentverkets hållbara råd:  http://www.konsumentverket.se/Vara-omraden/Hallbar-konsumtion/Miljomassigt-hallbart/Mat-och-miljo/

Sedan Greenpeaces gröna råd: http://www.greenpeace.org/sweden/se/agera/lev-gronare/

Därefter får Världsnaturfonden guida dig i hur du väljer rätt fisk och i vad vi kan göra för att rädda Östersjön och övriga hav: http://www.wwf.se/vrt-arbete/hav-och-fiske/rdda-stersjn/havet-gr-att-rdda/1249336-havet-gr-att-rdda

Vältäckande och mycket användbar är Naturskyddsföreningens gröna guide: http://www.naturskyddsforeningen.se/vad-du-kan-gora/gron-guide. Finns även som app.

Jag tror på konsumentmakt och på styrkan i att rösta med fötterna. Jag vill ha mycket mer information om både jämställdhet och miljötänk hos de företag jag handlar av. Annat som har betydelse är nationella och internationella regelverk, ekonomiska styrmedel som belönar hållbar konsumtion, detaljerad och pålitlig konsumentvägledning. 

Men när Fairtrade och kommunpolitiker bjuder upp varandra till dans innebär det i mina ögon att ingendera gör sitt jobb. Och se det - det tror jag inte på. 

Feminism eller jämställdhet?

Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot partiet. I ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon FP för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen. Nu finns min replik på Aftonbladet.se: FP borde ersätta feminism med jämställdhet.  Jag var tvungen att kapa ner den från 4500 tecken till 1500 så den är rätt sparsmakad, men det var det värt för att få in en replik i papperstidningen.

Det behövs en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i bilden av offer-kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och den själviska och farliga mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Många vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än hårdhänt förmynderi. Men ska vi lyckas skapa ett begripligt och trovärdigt alternativ måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en alternativ verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt ska varje metod, lag och förslag ha ett tydligt mål och syfte och följas av en förutsättningslös utvärdering. Kartan får aldrig få företräde framför verkligheten.

Hur kan man skaffa en sann bild av verkligheten när det handlar om något så komplicerat som jämställdhet? Är vi överhuvud taget kapabla att bedöma vilka friheter vi har och saknar? Vi har ju trots allt fått i oss våra könsroller ända från den första rosa eller ljusblå babysockan. Hur ska man kunna avgöra vilka val man gör utifrån förväntningar och mönster man knappt är medveten om och vilka som stammar från ens mest ofjättrade inre själv? Svaret är att det kan vi inte. Vi inser sannolikt inte till fullo hur förtryckta och ofria vi är. Men det gör å andra sidan inte heller våra politiker, tjänstemän och forskare. På många sätt finns jämställdhet som skönhet ”in the eye of the beholder”. Om vi genom användandet av social ingenjörskonst lyckas få millimeterrättvisa i statistiken - lika löner, lika blöjbyten, hästar, motorcyklar, dockhus och World ofWarcraft timmar - är det inget som säger att vi därmed skulle känna oss jämställda och uppleva att vi har den frihet till självförverkligande och den rätt att forma våra liv som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss.

Jag blev upprörd över Bonnie Bernströms debattartikel av tre skäl. För det första tycker jag att den här Folkparti-traditionen att hugga inåt är så trist. Under Folkpartiets dag när vi verkligen borde ha slutit upp bakom våra ledare togs nästan hela medieljuset av olika utspel. Det var Hamilton och sammanslagningen, Cwejman och partiledarposten och Bernström och jämställdheten. Jan Björklunds utmärkta tal, Nina Larssons artikel på Brännpunkt i SVD, vem bryr sig om det när det finns så mycket kittlande osämja att skriva och prata om? Jan Björklund får en hel del kritik och väcker starka känslor. Men det gäller inte inom FP. Han är en mycket populär partiledare som blev omvald med rungande bifall. Ska han behöva läsa att han borde bli utbytt i kvällspressen? Och om inte vi själva stödjer våra ministrar, hur ska vi kunna vänta sig att någon annan gör det? Politik är ett grupparbete. Man har olika infallsvinklar, talanger och åsikter, men man samarbetar för ett gemensamt mål.

För det andra beklagar jag djupt att Liberala Kvinnor håller sig med en egen politisk agenda. Det innebär att LK inte fungerar fullt ut som Folkpartiets kvinnoförbund, utan bara känns bekvämt för den som tycker rätt, en slags intern lobbygrupp. Det finns de som menar att kvinnoförbunden är förlegade och borde avskaffas. Jag tror att kvinnoförbunden fortfarande behövs. Vi har en bra bit kvar till politisk jämställdhet och politisk jämställdhet är viktig inte bara ur demokrati och jämställdhetshänseende, utan också för att vi ska fatta de bästa besluten. Kvinnoförbunden ger oss nätverk, inspiration, möjlighet att stödja, hjälpa och lyfta varandra. Ingen offerroll där inte, utan systerskap och egenmakt.

För det tredje tycker jag att det är både trist och intolerant att haka upp sig på vad folk kallar sig. Är det när alla kallar sig feminister som vi har nått jämställdhetsnirvana? Det påminner mig bara om Sovjet och partiböcker. Det är handlingar som har betydelse inte epitet. Jag är så trött på att folk stoltserar med och fördömer åsikter och tankar. Skryter med hur medlidsamma de är, skryter med sina tårar och korrekta åsikter och fördömer andras brist på tårar och felaktiga åsikter.
Actions speak louder than words, heter det. Men ord påverkar trots allt. Ord kan såra, förändra, upplysa. Det gör varken tårar eller tankar.  Handlingar skriker jämfört med tankar och de vrålar jämfört med de etiketter vi klistrar på oss själva och på varandra.

Mot Gotland och Almedalen

I år åker vi till Gotland hela familjen. Tanken att det ska bli litet lagom Almedalen och mestadels Gotland. Under mitt första Almedalsbesök i fjol var det bara Almedalen för hela slanten. Liberala Kvinnor, Bloggplats H12, FP och skolfrågor från morgon till kväll. Sista kvällen tog jag en promenad längs stranden och blev helt tagen av hur vackert det var. Då kändes det som en stor miss att ha varit på Gotland utan att uppleva något av ön. Tillbringar man dagarna på bloggplats, föreläsningar och möten kunde man lika gärna vara var som helst. Med det receptet blir Almedalen dessutom en slags blandning av politiskt riksmöte och lärarfortbildning - kanske inte vad man vill ägna sommaren åt.

Nu påstår ju Johan Croneman att många tillbringar Almedalsveckan i ett skimmer av rosa fylla och backscratching och mestadels har trevligt.  Själv tycker jag att det hela är mestadels flåsigt och  överväldigande. Kanske är det mig det beror på. Bror Duktig som jäktar från föreläsning till föreläsning och missar alla uppsluppna rosévinstillfällen. Men just det att man hela tiden springer på sådana man känner i förbifarten tror jag inte att jag kan lära mig att gilla. Det blir mängder av små ytliga kontakter och nästan inga riktiga mustiga möten. Men det gäller förstås att komma ihåg att en kvinna hällde en kopp kaffe i min dator redan i början av vistelsen i fjol. Det är möjligt att hela min bild av Almedalen svärtats av det traumatiska minnet.

I familjen har vi bara varit på Gotland en gång tidigare - då på Fårö. Den här gången har vi hyrt en stuga vid den södraste spetsen. Det blir spännande att se en helt ny del av ön. Men det gäller att göra det mesta av besöket, för det lär inte bli flera. Gotlandsfärjan har blivit så dyr att det är billigare att ta hela familjen till Finland eller Danmark. För fem personer och bil - visserligen med en av personerna på en annan färja - går bara färjturen på nästan 4000. Och det är ändå billligaste budgetvariant utan omboknings- eller avbokningsmöjligheter och bekväma platser. För samma pris åkte vi för två veckor sedan till Åbo - även då fem personer. Då inkluderade priset smörgåsbord med vin och öl och två bekväma hytter. Därifrån åkte vi vidare med färja långt ut i Åbo skärgård. De båtarna kostade inte en krona. Ända till Åland kan man ta sig längs vad som uppfattas som landsvägstrafik och därför är gratis.

Undrar hur dessa chockpriser påverkar turismen? Det blir ju så mycket mer lockande att till exempel åka till Öland än till Gotland.  För att inte tala om till vår neck of the woods; Valdemarsvik och Gryts skärgård. Kanalkön i Söderköping är ju åtminstone gratis.

Erik Helmerson skriver i DN om Almedalen i Politikerveckan: Därför åker vi till Almedalen.  Färjpriserna är det fler än jag som reagerar över: I morgon börjar en demonstration mot färjpriserna. Den pågår hela veckan, så kanske kommer vi att gå där jäms med traktorer och höskrindor, cyklar och barnvagnar.  Mer om detta i insändaren:   Gotland har inte utvecklats, bara avvecklats.

Skolutveckling och konsten att jonglera

Det har varit stiltje i bloggen ett tag, men jag kan försäkra att det inte har rått stiltje i mitt liv - vare sig privat, yrkesmässigt eller politiskt.
   De senaste veckorna har det känts som om alla bollar är i luften samtidigt. Det värsta och bästa är att alla bollar är viktiga - ingen får ramla ner på marken.  ”Först kommer liv och hälsa, sedan jobbet”, Så sa min rektor till mig när jag berättade om hälsobekymmer i familjen. Sympatiskt och klokt. Självfallet har den bollen haft prioritet. Men jobb-bollen har också känts extra betydelsefull just nu. På Djäkneparksskolan har vi rivstartat utvecklingsarbetet - mitt nya ansvarsområde och något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. En annan hjärtefråga är likvärdig bedömning. På måndag ska jag och rektor Ylva presentera våra tankar kring centrala bedömningsgrupper för Norrköpings skolförvaltning. Till ett sådant möte vill man inte gå oförberedd, så här har det både tänkts och plitats en hel del.  De senaste dagarna har jag ägnat åt Qualis granskarutbildning - något som också känns både viktigt och meningsfullt.

Politiken då?  Nästa helg har FP landsmöte. Det är där vi spikar politiskt program och i år har jag privilegiet att vara ett av ombuden för Östergötland. Förra lördagen hade vi minilandsmöte, det finns en tjock lunta med motioner att sätta sig in i och dessutom har jag mina egna frågor att driva. Dels de förslag som kommer från den jämställdhetsarbetsgrupp  jag satt med i under Nyamko Sabuni, dels mina skolmotioner om studentexamen och moderna språk som obligatoriskt skolämne. De motionerna lämnade jag in för sent och jag har härjat runt på alla tänkbara nivåer för att de ända ska bli ordentligt behandlade på landsmötet.  Av allt jag gör och har gjort politiskt är studentexamen det absolut viktigaste. Jag är nämligen övertygad om att en systematisk resultatkontroll är en förutsättning för likvärdighet och goda kunskapsresultat i skolan. Ja och  sist men inte minst för den frihet och det manöverutrymme som krävs för att en lärare ska kunna göra ett riktigt bra jobb.

Inte så konstigt att lokalpolitiken har fått stå tillbaka. En insändare om busstrafiken och Ringarums och en artikel från oss i styrelsen om kommunal granskning är allt jag har presterat. Men eftersom jag inte sitter i kommunstyrelsen har jag heller ingen annan input än den som kommer från NT. Det innebär att det enda jag har att förhålla mig till är Lionas och andras förslag om gågata. Låt mig därför avslutningsvis påpeka att jag tycker att det är ett utmärkt och intressant förslag och att jag hoppas att vi kan pröva konceptet redan nästa sommar.

Ikväll blir det i alla fall start på något spännande. Klockan sex träffar Cizzie Kemle, Erland Olausson och jag Lennart Sjöberg för första delen av Radio Wix tycker till.. Det kommer att handla om vargar och mycket annat spännande.  Fortsättning följer... :)

Varning för bekväm forskning

I början av nittiotalet såg jag en dokumentär om manligt och kvinnligt. Det var första delen av en hel serie som visades på SVT. Hormoner, hjärnan, könen gicks igenom från alla möjliga aspekter. För att sammanfatta var det en dokumentär som visade på medfödda skillnader som påverkar sexualitet, beteende och könsidentitet. För mig var budskapet både ovälkommet och svårsmält. Jag ville inte att det skulle finnas mer än försumbara skillnader mellan män och kvinnor. Framför allt värjde jag mig mot den medföljande insikten - jag var själv en sexist. Jag tänkte på hur jag hade stoltserat med min brist på fåfänga och intresse för dockor och pyssel och hur jag sett ner på egenskaper som jag uppfattat som förlegat kvinnliga som moderlighet, omhändertagande, pysslighet och försiktighet. Mina egna mer manliga egenskaper höjde jag som exempel på modernitet och mod. När jag tittade på avsnittet om flickor med Turners syndrom, CAH och alla möjliga andra naturens nycker och variationer kände jag både skam och missnöje. Skam över min egen fördomsfullhet och självgodhet och missnöje över att vi i så hög grad är biologiska varelser styrda av gener och hormoner.
   Obekväma insikter som tvingar till nyttiga slutsatser. Där har vi det recept som styrt den mänskliga utvecklingen genom tiderna - ofta till högt personligt pris för den som först presenterar insikten.

Nu är vi så mitt uppe i vad Lars Pålsson Syll kallar "Den svenska forskningens Watergate." Forskningsrön som är så obekväma att forskare beläggs med munkavle.
   Jag har skrivit många blogginlägg om forskare som använder sin forskning för att stödja upp sina egna övertygelser och teser. Forskare som söker belägg för ett påstående, snarare än svar på en fråga. Forskare som slänger omkring sig procentsatser och påståenden utan att bemöda sig med belägg eller referenser.  Sådan forskning bekräftar det vi redan anser oss veta, det vi tycker borde vara sant. Etablissemanget nickar belåtet. Jorden är fortfarande platt.

Den omstridda SNS-rapporten ledde inte till några revolutionerande avslöjanden. Den främsta slutsatsen är den vi har blivit allt för vana vid i Sverige - det finns inte ett fullgott forskningsunderlag. Men till och med det är uppenbarligen att gå för långt i detta land där man kan välja att skriva in slutsatserna redan i forskningsdirektiven.  Sexköpslagsutredningen är antagligen det mest flagranta exemplet på det fenomenet.

Läs artikeln av Jonas Vlacos med flera på DN-debatt idag och läs också Lars P Syll: 1, 2, 3.  Hans kamp för forskning med integritet och transparens har pågått länge både i bloggen och i artiklar. Jonas Vlacos skriver också om det här i flera inlägg i Ekonomistas.