Det känns som om det är betydligt mindre skola i Almedalen i år än i fjol. Det intrycket förstärks av mängden intresserade på varje seminarium. När Skolinspektionens Ann-Marie Begler höll seminariet: ”Hur får vi en skola med tilltro?” var det kö ända ut på gatan och omöjligt att ens komma nära nog för att höra budskapet. LR och UR-seminariet Världens bästa skitskola: Vart är vi på väg? som modererades av Nathaniel Derwinger var ännu mer välbesökt. Tack vare Marie Andersson (Öpedagogen) fick jag ändå en pall att sitta på - något som är värt en hel del för den som vill lyssna och skriva samtidigt. Och skrev gjorde jag för det blev en mycket intressant debatt. Att Anna Ekström gjorde bra ifrån sig var ingen överraskning - det gör hon alltid. Metta Fjelkner är även hon en pålitligt kompetent debattör. Likaså Erik Fichtelius. De positiva överraskningarna stod Rossana Dinamarca (V) och Margareta Pålsson (M) för. Rossana för att hon så uppenbart talade av personlig övertygelse och indignation. Äkthet ger alltid resonans. Margareta Pålsson utgick ifrån egna erfarenheter och var mer rakt på sak än toppolitiker brukar även hon. Utom när det blev tal om likvärdighet och valfrihetsreformer. Hon och Bertil Östberg, Jan Björklunds högra hand, ville lägga skulden för den sjunkande likvärdigheten på boendesegregationen och på undervisningsmetoder som ger för stort eget ansvar till eleverna. Helt uppenbart var huvudmålet att försvara valfrihetsreformerna. Där blev de båda ägda när Anna Ekström konstaterade att deras påstående inte har stöd i fakta. Samtidigt som likvärdigheten sjunkit som en gråsten har boendesegregationen hållits konstant.
Själv blir jag alltid litet irriterad när det här med elevernas letande efter egen kunskap tas upp som huvudproblemet. För det första för att det är ytterligare en variant på ”allt är lärarnas fel”. Hade lärarna bara tagit sitt ansvar och undervisat ordentligt skulle allt vara frid och fröjd, är det budskap som vilar där mellan raderna. För det andra för att det är det bärande konceptet för Kunskapsskolan - en av de största och mest framgångsrika friskolekoncernerna. Det finns mycket pengar att hämta i att låta de elever som klarar av det blir autodidakter. Fortfarande. För det tredje är likheterna stora mellan 90-talet PBL och dagens entreprenöriella lärande. Även idag går metoderna före resultaten både för huvudmän och stat. Även idag pågår letandet efter den rätta vägen, den sanna frälsningsläran.
I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg skälen till att det elevaktiva lärandet fick sådant genomslag. För det första trummades påbudet ut med stor kraft från såväl skolmyndigheter, skolforskare och politiker med figurer som Mats Ekholm och Ylva Johansson i spetsen. Och det var ett påbud inte ett förslag. Vi blev instruerade att undvika undervisning och fick veta att ämneskunskaper närmast var ett minus, något som ökar den farliga frestelsen att inta katedern och undervisa. Framför allt såg dåvarande Kommunförbundet stora vinster med en metod som varken kräver mycket för- och efterarbete eller behöriga lärare. I den svenska skola där många lärare är obehöriga, även de behöriga illa försedda med ämneskunskaper och där alla lider av brist på tid att förbereda och efterarbeta en genomtänkt undervisning blev det här i praktiken den mest attraktiva och i vissa fall den enda möjliga metoden. Dessutom fanns det starka incitament för läraren. Med elevaktiva arbetssätt går man nämligen fri från kritik från elever och föräldrar. Ingen kan ifrågasätta vare sig ens kompetens eller undervisning - alla eventuella misslyckanden ligger på eleverna.
Så hur ser det ut om man ser på incitamenten och förutsättningarna idag? Vi har inte blivit mer behöriga, det tar år innan den nya lärarutbildningen med ökat ämnesdjup börjar spotta ut lärare, tiden för för- och efterarbete har krympt ytterligare, och våra huvudmän - privata som offentliga är precis lika intresserade av shortcuts.
Metoderna och frälsningslärorna må byta namn. Innan lärarna har kompetens, tid och incitament att bedriva en kvalitativ undervisning kommer vi inte att se några väsentliga lyft i skolan. Och likvärdigheten? Den är varken lärarkårens fel eller lärarkårens bord. Den bollen är statens.
Visar inlägg med etikett Almedalen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Almedalen. Visa alla inlägg
tisdag 3 juli 2012
lördag 30 juni 2012
Mot Gotland och Almedalen
I år åker vi till Gotland hela familjen. Tanken att det ska bli litet lagom Almedalen och mestadels Gotland. Under mitt första Almedalsbesök i fjol var det bara Almedalen för hela slanten. Liberala Kvinnor, Bloggplats H12, FP och skolfrågor från morgon till kväll. Sista kvällen tog jag en promenad längs stranden och blev helt tagen av hur vackert det var. Då kändes det som en stor miss att ha varit på Gotland utan att uppleva något av ön. Tillbringar man dagarna på bloggplats, föreläsningar och möten kunde man lika gärna vara var som helst. Med det receptet blir Almedalen dessutom en slags blandning av politiskt riksmöte och lärarfortbildning - kanske inte vad man vill ägna sommaren åt.
Nu påstår ju Johan Croneman att många tillbringar Almedalsveckan i ett skimmer av rosa fylla och backscratching och mestadels har trevligt. Själv tycker jag att det hela är mestadels flåsigt och överväldigande. Kanske är det mig det beror på. Bror Duktig som jäktar från föreläsning till föreläsning och missar alla uppsluppna rosévinstillfällen. Men just det att man hela tiden springer på sådana man känner i förbifarten tror jag inte att jag kan lära mig att gilla. Det blir mängder av små ytliga kontakter och nästan inga riktiga mustiga möten. Men det gäller förstås att komma ihåg att en kvinna hällde en kopp kaffe i min dator redan i början av vistelsen i fjol. Det är möjligt att hela min bild av Almedalen svärtats av det traumatiska minnet.
I familjen har vi bara varit på Gotland en gång tidigare - då på Fårö. Den här gången har vi hyrt en stuga vid den södraste spetsen. Det blir spännande att se en helt ny del av ön. Men det gäller att göra det mesta av besöket, för det lär inte bli flera. Gotlandsfärjan har blivit så dyr att det är billigare att ta hela familjen till Finland eller Danmark. För fem personer och bil - visserligen med en av personerna på en annan färja - går bara färjturen på nästan 4000. Och det är ändå billligaste budgetvariant utan omboknings- eller avbokningsmöjligheter och bekväma platser. För samma pris åkte vi för två veckor sedan till Åbo - även då fem personer. Då inkluderade priset smörgåsbord med vin och öl och två bekväma hytter. Därifrån åkte vi vidare med färja långt ut i Åbo skärgård. De båtarna kostade inte en krona. Ända till Åland kan man ta sig längs vad som uppfattas som landsvägstrafik och därför är gratis.
Undrar hur dessa chockpriser påverkar turismen? Det blir ju så mycket mer lockande att till exempel åka till Öland än till Gotland. För att inte tala om till vår neck of the woods; Valdemarsvik och Gryts skärgård. Kanalkön i Söderköping är ju åtminstone gratis.
Erik Helmerson skriver i DN om Almedalen i Politikerveckan: Därför åker vi till Almedalen. Färjpriserna är det fler än jag som reagerar över: I morgon börjar en demonstration mot färjpriserna. Den pågår hela veckan, så kanske kommer vi att gå där jäms med traktorer och höskrindor, cyklar och barnvagnar. Mer om detta i insändaren: Gotland har inte utvecklats, bara avvecklats.
Nu påstår ju Johan Croneman att många tillbringar Almedalsveckan i ett skimmer av rosa fylla och backscratching och mestadels har trevligt. Själv tycker jag att det hela är mestadels flåsigt och överväldigande. Kanske är det mig det beror på. Bror Duktig som jäktar från föreläsning till föreläsning och missar alla uppsluppna rosévinstillfällen. Men just det att man hela tiden springer på sådana man känner i förbifarten tror jag inte att jag kan lära mig att gilla. Det blir mängder av små ytliga kontakter och nästan inga riktiga mustiga möten. Men det gäller förstås att komma ihåg att en kvinna hällde en kopp kaffe i min dator redan i början av vistelsen i fjol. Det är möjligt att hela min bild av Almedalen svärtats av det traumatiska minnet.
I familjen har vi bara varit på Gotland en gång tidigare - då på Fårö. Den här gången har vi hyrt en stuga vid den södraste spetsen. Det blir spännande att se en helt ny del av ön. Men det gäller att göra det mesta av besöket, för det lär inte bli flera. Gotlandsfärjan har blivit så dyr att det är billigare att ta hela familjen till Finland eller Danmark. För fem personer och bil - visserligen med en av personerna på en annan färja - går bara färjturen på nästan 4000. Och det är ändå billligaste budgetvariant utan omboknings- eller avbokningsmöjligheter och bekväma platser. För samma pris åkte vi för två veckor sedan till Åbo - även då fem personer. Då inkluderade priset smörgåsbord med vin och öl och två bekväma hytter. Därifrån åkte vi vidare med färja långt ut i Åbo skärgård. De båtarna kostade inte en krona. Ända till Åland kan man ta sig längs vad som uppfattas som landsvägstrafik och därför är gratis.
Undrar hur dessa chockpriser påverkar turismen? Det blir ju så mycket mer lockande att till exempel åka till Öland än till Gotland. För att inte tala om till vår neck of the woods; Valdemarsvik och Gryts skärgård. Kanalkön i Söderköping är ju åtminstone gratis.
Erik Helmerson skriver i DN om Almedalen i Politikerveckan: Därför åker vi till Almedalen. Färjpriserna är det fler än jag som reagerar över: I morgon börjar en demonstration mot färjpriserna. Den pågår hela veckan, så kanske kommer vi att gå där jäms med traktorer och höskrindor, cyklar och barnvagnar. Mer om detta i insändaren: Gotland har inte utvecklats, bara avvecklats.
tisdag 12 juni 2012
Bubbel och Blommor
Trött och full av plikter och måsten kommer jag hem från FIPLV:s World Congress i Helsingfors för att mötas av idel trevligheter. Först får jag veta att jag har fått dagens ros i NT av föräldrarna till mina elever i C-franska. Jag har så fina elever och de har så fina föräldrar. :) Därpå upptäcker jag att våra två kaktusar blommar. Enorma, ljuvligt doftande vitrosa klockor hänger över hela mitt sovrumsfönster. Det hände sist för fyra år sedan och sedan dess vet jag att det gäller att njuta för fröjden är kortvarig. I min mejlbox hade jag en uppskattande och vänlig förfrågan om att få använda min debattartikel om Studentexamen som studiematerial på lärarutbildningen i Vasa, min gamla hemstad i Finland. Där fanns även en inbjudan till Svensklärarnas festliga 100-årsfirande och en inbjudan till Skolmakthavarmingel i Almedalen arrangerat av Skolvärlden. Idel trevligheter, med andra ord. Orsaken till den sista inbjudan visar sig vara att jag, Johan Kant och två andra är bubblare på Skolvärldens rankinglista över de mest inflytelserika personerna i Skolsverige. Här kan ni läsa om listan och här om oss bubblare.
Inte ens mina elevers observationer (”inget under 10 räknas”, ”jag skulle skämmas att inte ens vara bland de 50 bästa”) lägger någon som helst sordin på mitt allmänna välbehag just nu. Först tänkte jag på nyttan för LMS med publiciteten, sedan tänkte jag på det fantastiska att det finns flera lärare både på listan och just under den. Lärare som så länge inte ens bjudits in i forum där skolans framtid ska diskuteras har nu makt i debatten och det blir fler och fler av oss. Underbart. :)
Kan någon påminna mig om den här dagen sedan när allt skiter sig? För det gör det ju trots allt oundvikligen förr eller senare.
Inte ens mina elevers observationer (”inget under 10 räknas”, ”jag skulle skämmas att inte ens vara bland de 50 bästa”) lägger någon som helst sordin på mitt allmänna välbehag just nu. Först tänkte jag på nyttan för LMS med publiciteten, sedan tänkte jag på det fantastiska att det finns flera lärare både på listan och just under den. Lärare som så länge inte ens bjudits in i forum där skolans framtid ska diskuteras har nu makt i debatten och det blir fler och fler av oss. Underbart. :)
Kan någon påminna mig om den här dagen sedan när allt skiter sig? För det gör det ju trots allt oundvikligen förr eller senare.
torsdag 14 juli 2011
Historielektioner och lärarförakt på DN debatt
Det har inte precis varit min vecka. Först blir min kära laptop förstörd och igår fick jag ett ordentligt påhopp på DN debatt. Man väntar sig inte precis replik på en debattartikel en månad senare. Man väntar sig heller inte en replik som helt hoppar över sakinnehållet och tar fasta på en enligt min uppfattning oviktig detalj – vem som tyckte vad i början på sextiotalet. Saken blir inte bättre av att artikeln både dryper lärarförakt och av kommentarerna att döma blåser på det redan existerande lärarföraktet hos läsarna. Här kommer två exempel:
”Helena von Schantz, ytterligare ett bevis på att kvaliteten på de svenska lärarna är alldeles för låg. Kan det finnas något samband med att folkpartiet har sin starkaste förankring bland lärarna, eller är det bara fördomar ?” Karl E
”Jag vill inte att man återinför skamvrån i skolan men borde någon sitta där så är det väl läraren Helena von Shantz. Med sådana lärare får vi aldrig en skola som våra barn förtjänar. Undrar hur mycket annan dynga hon proppar i sina elever!! ?” Per Owen
Så vad är det som väcker sådan indignation? Olof Petersson låter det vara osagt om det var bra eller dåligt att skrota studentexamen men oberoende är det tydligen viktigt att rentvå Olof Palme från ansvar för beslutet. Jag tror knappast Palme själv skulle tacka för insatsen. Han arbetade ottröttligt med utbildningsfrågor redan i slutet av femtiotalet och såg skolan som det främsta redskapet för att riva klassamhället. Som den utbildningsvisionär han var skrev ett stort antal artiklar och höll mängder av tal om skolpolitik. Alldeles extra flitig var han i 1964 års skoldebatt – det år då beslutet att slopa studentexamen togs. Den skola vi har idag med sammanhållen grundskola, utbyggd vuxenutbildning och fokus på valfrihet är i mångt och mycket Palmes skapelse. Lägger man till det att socialdemokraterna härskade enväldiga eller så gott som enväldiga under hela perioden är det inte särskilt revolutionerande att koppla Palme till reformen. Då är det mer betänkligt att som Olof Petersson kalla slopandet av studentexamen för en borgerlig reform.
En annan sak Olof Petersson kritiserar mig för är att jag inte har koll på vad Folkpartiets ungdomsförbund tyckte om studentexamen i mitten på sextiotalet. Ursäkta, men vad har det med saken att göra? Jag skrev inte under artikeln som folkpartist och jag struntar högaktningsfullt i vilket parti som inför en ny studentexamen bara det görs. Folkpartiet har inget om studentexamen i sitt program. Det finns heller inga motioner om en sådan – med undantag för min egen som lämnades in efter motionstidens utgång. Jag förstår inte heller varför det är så intressant vem som har genomfört en reform? Att man gör misstag uppfattar jag inte som ett problem – jag gör själv sådana stup i kvarten. Att vägra rätta till dem, det är en annan femma. Trial and error är en utmärkt väg till kunskap, men bara om man rättar till felen.
Vad säger det om svensk utbildningspolitik när man hellre tar fasta på vem som tyckte vad på sextiotalet än på hur vi ska få rätsida på skolan här och nu? När man läser kommentarerna påminns man närmast om fotbollshuliganer och Mellanösternkonflikten. Är inte det bisarrt?
För mig finns ingen skolpolitisk fråga som är viktigare än studentexamen. Men det jag har i bakhuvudet är den finska studentexamen jag själv tog. Som elev tyckte jag att det var fantastiskt att få en oberoende bedömning. Inte märkte jag av några nerver hos mig och mina vänner heller. Vi visste ju att det bara var att skriva upp igen redan samma höst om det inte gick bra. Jag önskar att mina barn och elever hade den likvärdighet, målstyrning, rättvisa och rättssäkerhet jag upplevde i skolan. Jag tycker också att det är samhällets skyldighet att ta reda på om grundnivån är nådd. Eleverna har rätt att ha en ansenlig mängd kunskaper, färdigheter och insikter i bagaget när de lämnar skolan. En studentexamen visar både om eleverna har fått det de har rätt till och om de har uträttat det som krävs.
Men en studentexamen behövs minst lika mycket för oss lärare. Jag vill ha frihet, ansvar och målstyrning, inte detaljreglering och pappersexercis. Jag vill tillåtas fokusera på undervisningen och eleverna, inte på möten, dokumentation och elevvård. Men mest av allt är jag så hjärtinnerligt trött på allt lärarförakt och all besserwissrighet. Lösningen är alltid att vi lärare skärper oss. ”Om man kan dra några skolpolitiska slutsatser av hennes artikel torde den snarast understryka behovet av en förbättrad lärarutbildning”. Så löd den nedlåtande och dryga avslutningen på Olof Peterssons artikel. DN:s ledarredaktion menar i sin ”Fokus på Uppgiften” att det inte är något problem med sena betyg så länge vi lärare hanterar utvecklingsamtalen som det är tänkt. Problemet är att det gör vi inte. Riksrevisionen andas också lärarförakt i sin rapport Lika betyg – Lika kunskap. Trots alla åtgärder är betygen och provrättningen lika orättvisa. Enligt riksrevisionen är en viktig orsak att lärarna inte läser instruktionerna ordentligt. Det här är tre ganska milda exempel från den senaste månaden. Vilken intelligent och professionell person skulle uppskatta den typen av påhopp? Kritik mot en hel yrkeskår är också fullkomligt poänglös. För en individ kan konstruktiv kritik vara en riktig gåva. Men att kritisera landets cirka 300 000 lärare i klump – var är nyttan med det?
Jag har givetvis skrivit en replik på Olof Peterssons replik. Den har kostat mig två ansträngande dagar – inte minst för att min laptop blev förstörd i Almedalen. Som min f.d. elev Julia så rart konstaterar i en kommentar är den ungefär som en snuttefilt för mig. Nu är det bara att hoppas, hoppas, hoppas att artikeln också blir publicerad.
Länk till min artikel: Dags att Sverige återinför studentexamen.
Bloggar: Tysta Tankar, Röda Berget, Martin Moberg, Jans Syrliga Karameller, Curious Heathen, Pluraword,
”Helena von Schantz, ytterligare ett bevis på att kvaliteten på de svenska lärarna är alldeles för låg. Kan det finnas något samband med att folkpartiet har sin starkaste förankring bland lärarna, eller är det bara fördomar ?” Karl E
”Jag vill inte att man återinför skamvrån i skolan men borde någon sitta där så är det väl läraren Helena von Shantz. Med sådana lärare får vi aldrig en skola som våra barn förtjänar. Undrar hur mycket annan dynga hon proppar i sina elever!! ?” Per Owen
Så vad är det som väcker sådan indignation? Olof Petersson låter det vara osagt om det var bra eller dåligt att skrota studentexamen men oberoende är det tydligen viktigt att rentvå Olof Palme från ansvar för beslutet. Jag tror knappast Palme själv skulle tacka för insatsen. Han arbetade ottröttligt med utbildningsfrågor redan i slutet av femtiotalet och såg skolan som det främsta redskapet för att riva klassamhället. Som den utbildningsvisionär han var skrev ett stort antal artiklar och höll mängder av tal om skolpolitik. Alldeles extra flitig var han i 1964 års skoldebatt – det år då beslutet att slopa studentexamen togs. Den skola vi har idag med sammanhållen grundskola, utbyggd vuxenutbildning och fokus på valfrihet är i mångt och mycket Palmes skapelse. Lägger man till det att socialdemokraterna härskade enväldiga eller så gott som enväldiga under hela perioden är det inte särskilt revolutionerande att koppla Palme till reformen. Då är det mer betänkligt att som Olof Petersson kalla slopandet av studentexamen för en borgerlig reform.
En annan sak Olof Petersson kritiserar mig för är att jag inte har koll på vad Folkpartiets ungdomsförbund tyckte om studentexamen i mitten på sextiotalet. Ursäkta, men vad har det med saken att göra? Jag skrev inte under artikeln som folkpartist och jag struntar högaktningsfullt i vilket parti som inför en ny studentexamen bara det görs. Folkpartiet har inget om studentexamen i sitt program. Det finns heller inga motioner om en sådan – med undantag för min egen som lämnades in efter motionstidens utgång. Jag förstår inte heller varför det är så intressant vem som har genomfört en reform? Att man gör misstag uppfattar jag inte som ett problem – jag gör själv sådana stup i kvarten. Att vägra rätta till dem, det är en annan femma. Trial and error är en utmärkt väg till kunskap, men bara om man rättar till felen.
Vad säger det om svensk utbildningspolitik när man hellre tar fasta på vem som tyckte vad på sextiotalet än på hur vi ska få rätsida på skolan här och nu? När man läser kommentarerna påminns man närmast om fotbollshuliganer och Mellanösternkonflikten. Är inte det bisarrt?
För mig finns ingen skolpolitisk fråga som är viktigare än studentexamen. Men det jag har i bakhuvudet är den finska studentexamen jag själv tog. Som elev tyckte jag att det var fantastiskt att få en oberoende bedömning. Inte märkte jag av några nerver hos mig och mina vänner heller. Vi visste ju att det bara var att skriva upp igen redan samma höst om det inte gick bra. Jag önskar att mina barn och elever hade den likvärdighet, målstyrning, rättvisa och rättssäkerhet jag upplevde i skolan. Jag tycker också att det är samhällets skyldighet att ta reda på om grundnivån är nådd. Eleverna har rätt att ha en ansenlig mängd kunskaper, färdigheter och insikter i bagaget när de lämnar skolan. En studentexamen visar både om eleverna har fått det de har rätt till och om de har uträttat det som krävs.
Men en studentexamen behövs minst lika mycket för oss lärare. Jag vill ha frihet, ansvar och målstyrning, inte detaljreglering och pappersexercis. Jag vill tillåtas fokusera på undervisningen och eleverna, inte på möten, dokumentation och elevvård. Men mest av allt är jag så hjärtinnerligt trött på allt lärarförakt och all besserwissrighet. Lösningen är alltid att vi lärare skärper oss. ”Om man kan dra några skolpolitiska slutsatser av hennes artikel torde den snarast understryka behovet av en förbättrad lärarutbildning”. Så löd den nedlåtande och dryga avslutningen på Olof Peterssons artikel. DN:s ledarredaktion menar i sin ”Fokus på Uppgiften” att det inte är något problem med sena betyg så länge vi lärare hanterar utvecklingsamtalen som det är tänkt. Problemet är att det gör vi inte. Riksrevisionen andas också lärarförakt i sin rapport Lika betyg – Lika kunskap. Trots alla åtgärder är betygen och provrättningen lika orättvisa. Enligt riksrevisionen är en viktig orsak att lärarna inte läser instruktionerna ordentligt. Det här är tre ganska milda exempel från den senaste månaden. Vilken intelligent och professionell person skulle uppskatta den typen av påhopp? Kritik mot en hel yrkeskår är också fullkomligt poänglös. För en individ kan konstruktiv kritik vara en riktig gåva. Men att kritisera landets cirka 300 000 lärare i klump – var är nyttan med det?
Jag har givetvis skrivit en replik på Olof Peterssons replik. Den har kostat mig två ansträngande dagar – inte minst för att min laptop blev förstörd i Almedalen. Som min f.d. elev Julia så rart konstaterar i en kommentar är den ungefär som en snuttefilt för mig. Nu är det bara att hoppas, hoppas, hoppas att artikeln också blir publicerad.
Länk till min artikel: Dags att Sverige återinför studentexamen.
Bloggar: Tysta Tankar, Röda Berget, Martin Moberg, Jans Syrliga Karameller, Curious Heathen, Pluraword,
onsdag 7 juli 2010
Frihetsrörelsens Paneldebatt i Almedalen
Vad har Liberati, Svart Måndag, Piratpartiet och Feministiskt Initiativ gemensamt?
För den som inte är i Almedalen och som ändå är intresserad av den nya svenska frihetsrörelsen är loppet inte kört. Ni kan lyssna på debatten på bambuser här. Samtalet tar två timmar. Det är lång tid för en dampig person som jag, men jag lyssnade med intresse hela vägen igenom. Många nya infallsvinklar och tankar fick jag tack vare paneldeltagarnas ärlighet, generositet och skarpa intellekt. Något som imponerade alldeles särskilt på mig var att alla i panelen var goda lyssnare. Ingen blev avbruten och ingen började prata på ett eget spår.
Vilken kontrast mot det käbbel och den politiska smutskastning vi omges av. TV-debatter där alla pratar, ingen lyssnar och där ingen någonsin får tala till punkt. Nej fram för det politiska samtalet. Det inbjuder till både tanke och eftertanke.
Alldeles i början förklarade Alexander Bard var namnet "Den nya svenska frihetsrörelsen" kommer ifrån. Utgångspunkten är den här artikeln av Petra Östergren i Expressen ifjol: "Sexköp en prinicpfråga för nya frihetsrörelsen".
Bloggar: Liberati, Agneta Beijbom, McRazzia, gothbarbie, Svart Måndag.
För den som inte är i Almedalen och som ändå är intresserad av den nya svenska frihetsrörelsen är loppet inte kört. Ni kan lyssna på debatten på bambuser här. Samtalet tar två timmar. Det är lång tid för en dampig person som jag, men jag lyssnade med intresse hela vägen igenom. Många nya infallsvinklar och tankar fick jag tack vare paneldeltagarnas ärlighet, generositet och skarpa intellekt. Något som imponerade alldeles särskilt på mig var att alla i panelen var goda lyssnare. Ingen blev avbruten och ingen började prata på ett eget spår.
Vilken kontrast mot det käbbel och den politiska smutskastning vi omges av. TV-debatter där alla pratar, ingen lyssnar och där ingen någonsin får tala till punkt. Nej fram för det politiska samtalet. Det inbjuder till både tanke och eftertanke.
Alldeles i början förklarade Alexander Bard var namnet "Den nya svenska frihetsrörelsen" kommer ifrån. Utgångspunkten är den här artikeln av Petra Östergren i Expressen ifjol: "Sexköp en prinicpfråga för nya frihetsrörelsen".
Bloggar: Liberati, Agneta Beijbom, McRazzia, gothbarbie, Svart Måndag.
Major Björklund i Almedalen
Det har varit massor av skriverier om förtalskampanjen mot Mona Sahlin. Ingen har hittills tagit upp förtalskampanjen mot Jan Björklund. Ändå stöter jag på förklenande omdömen om honom nästan dagligen och tonen när man skriver om honom är ofta föraktfull och trist. Prova googla på major Björklund får ni se. Det är piskor, lögner, medeltid, forntid, kolonialtid. ”Det brukar hagla beskäftigheter och enkla slagord” skriver Jonas Sjöstedt i en analys av Björklunds Almedalstal , en analys han gör samtidigt som han gläder sig åt att ha sluppit lyssna på talet. Det är han för övrigt inte ensam om. Peter Andersson ägnar sig också åt att såga ett tal han inte har lyssnat på. Några citat och twitters räcker tydligen som faktaunderlag.
Själv tyckte jag att det på många sätt var ett lysande tal. Det andades framtidstro, visioner och hade en bra balans mellan hjärta och hjärna. Mitt i prick med globaliseringspratet, mitt i prick med skolan och äldreomsorgen. Jag har emellertid två invändningar. Jag vill höra om något annat än kärnkraft när det gäller miljö. Alla vet vid det här laget var Folkpartiet står i den frågan och ingen med miljöengagemang tror att kärnkraften löser alla våra problem. Den andra invändningen är mot avslutningsmeningen: ”Vänstertrojkan går till val med gårdagens idéer. Vi tänker gå till val med framtidens idéer.” Ordet ”vänstertrojka” må vara litet fyndigt, men det är ett uttryck för precis samma misstänkliggörande och förakt som titeln ”major” om Björklund. Om jag som folkpartist reagerar negativt på uttrycket kan man tänka sig hur meningsmotståndare reagerar. Jag gillade inte heller det där om gårdagens idéer. Nu förtjänar det att sägas att Björklund inte ägnar mycket tid åt att nagelfara andras förslag utan är duktig på att hålla fokus på den egna politiken, ändå var det onödigt att avsluta ett så inspirerande tal med en yvig jämförelse som inte övertygar någon som inte redan är frälst.
Kanske är jag extra känslig för sådant för jag ogillar konfrontationspolitik helt och hållet. Hätsk retorik och misstänkliggörande av det andra lagets avsikter försämrar samarbetsklimatet och dessutom tror jag att det ökar politikerföraktet. Hur kan vi vänta oss att väljarna ska respektera sina politiker om vi inte ens kan visa varandra respekt i det offentliga rummet? Utgångspunkten bör vara att alla som engagerar sig politiskt har ett intresse för att åtgärda missförhållanden och göra världen litet bättre. Det som skiljer oss åt är de lösningar vi föreslår på problemen – och ibland vad vi uppfattar som problem. För de allra flesta finns det inga feta arvoden, tvärtom lägger många politiskt aktiva ner mängder av tid mot ingen eller knapp ersättning för att göra det ställe där vi bor litet bättre för alla. Ur det perspektivet förtjänar vi alla respekt och ett värdigt bemötande. Både av varandra och av våra väljare.
Media: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, DN.
Bloggar: Hans Engnell skriver tänkvärt om liberalismen i Motpol, Tokmoderaten har ett bra inlägg om Folkpartiet i allmänhet och Björklund i synnerhet. Per Altenberg skriver om Folkpartiets dag och drar igång kul undersökning om de reformer som har genomförts av alliansen. Seved Monke bloggar också om Folkpartiets dag. Om fair play i politiken skriver Kent Persson, Rasmus Liberal, Peter Andersson, om folkpartiets politik skriver Rasmus Liberal, Tommy Rydfeldt, och Mikael Wendt, Mathias Sundin och Erik Svansbo.
Om talet: Ann-Cathrin Andersson, Tankar om skolan i media, Pär Gustafsson, Christermagister, Linnéa Darell, Annika Beijbom, Seved Monke, Erik Svansbo, Liberati, Per Altenberg, Carina Boberg, Johan Westerholm, Fredriks Funderingar, retorikbloggen, retorikexpert Elaine Bergqvist är kritisk, retorikexperterna Fredrik och Christer Hanefalk ger däremot Björklund en strålande recension i Dagens Industri.
Veckans bloggdebattt - Almedalen.
Själv tyckte jag att det på många sätt var ett lysande tal. Det andades framtidstro, visioner och hade en bra balans mellan hjärta och hjärna. Mitt i prick med globaliseringspratet, mitt i prick med skolan och äldreomsorgen. Jag har emellertid två invändningar. Jag vill höra om något annat än kärnkraft när det gäller miljö. Alla vet vid det här laget var Folkpartiet står i den frågan och ingen med miljöengagemang tror att kärnkraften löser alla våra problem. Den andra invändningen är mot avslutningsmeningen: ”Vänstertrojkan går till val med gårdagens idéer. Vi tänker gå till val med framtidens idéer.” Ordet ”vänstertrojka” må vara litet fyndigt, men det är ett uttryck för precis samma misstänkliggörande och förakt som titeln ”major” om Björklund. Om jag som folkpartist reagerar negativt på uttrycket kan man tänka sig hur meningsmotståndare reagerar. Jag gillade inte heller det där om gårdagens idéer. Nu förtjänar det att sägas att Björklund inte ägnar mycket tid åt att nagelfara andras förslag utan är duktig på att hålla fokus på den egna politiken, ändå var det onödigt att avsluta ett så inspirerande tal med en yvig jämförelse som inte övertygar någon som inte redan är frälst.
Kanske är jag extra känslig för sådant för jag ogillar konfrontationspolitik helt och hållet. Hätsk retorik och misstänkliggörande av det andra lagets avsikter försämrar samarbetsklimatet och dessutom tror jag att det ökar politikerföraktet. Hur kan vi vänta oss att väljarna ska respektera sina politiker om vi inte ens kan visa varandra respekt i det offentliga rummet? Utgångspunkten bör vara att alla som engagerar sig politiskt har ett intresse för att åtgärda missförhållanden och göra världen litet bättre. Det som skiljer oss åt är de lösningar vi föreslår på problemen – och ibland vad vi uppfattar som problem. För de allra flesta finns det inga feta arvoden, tvärtom lägger många politiskt aktiva ner mängder av tid mot ingen eller knapp ersättning för att göra det ställe där vi bor litet bättre för alla. Ur det perspektivet förtjänar vi alla respekt och ett värdigt bemötande. Både av varandra och av våra väljare.
Media: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, DN.
Bloggar: Hans Engnell skriver tänkvärt om liberalismen i Motpol, Tokmoderaten har ett bra inlägg om Folkpartiet i allmänhet och Björklund i synnerhet. Per Altenberg skriver om Folkpartiets dag och drar igång kul undersökning om de reformer som har genomförts av alliansen. Seved Monke bloggar också om Folkpartiets dag. Om fair play i politiken skriver Kent Persson, Rasmus Liberal, Peter Andersson, om folkpartiets politik skriver Rasmus Liberal, Tommy Rydfeldt, och Mikael Wendt, Mathias Sundin och Erik Svansbo.
Om talet: Ann-Cathrin Andersson, Tankar om skolan i media, Pär Gustafsson, Christermagister, Linnéa Darell, Annika Beijbom, Seved Monke, Erik Svansbo, Liberati, Per Altenberg, Carina Boberg, Johan Westerholm, Fredriks Funderingar, retorikbloggen, retorikexpert Elaine Bergqvist är kritisk, retorikexperterna Fredrik och Christer Hanefalk ger däremot Björklund en strålande recension i Dagens Industri.
Veckans bloggdebattt - Almedalen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
">