Historielektioner och lärarförakt på DN debatt

Det har inte precis varit min vecka. Först blir min kära laptop förstörd och igår fick jag ett ordentligt påhopp på DN debatt. Man väntar sig inte precis replik på en debattartikel en månad senare. Man väntar sig heller inte en replik som helt hoppar över sakinnehållet och tar fasta på en enligt min uppfattning oviktig detalj – vem som tyckte vad i början på sextiotalet. Saken blir inte bättre av att artikeln både dryper lärarförakt och av kommentarerna att döma blåser på det redan existerande lärarföraktet hos läsarna. Här kommer två exempel:
”Helena von Schantz, ytterligare ett bevis på att kvaliteten på de svenska lärarna är alldeles för låg. Kan det finnas något samband med att folkpartiet har sin starkaste förankring bland lärarna, eller är det bara fördomar ?” Karl E
”Jag vill inte att man återinför skamvrån i skolan men borde någon sitta där så är det väl läraren Helena von Shantz. Med sådana lärare får vi aldrig en skola som våra barn förtjänar. Undrar hur mycket annan dynga hon proppar i sina elever!! ?” Per Owen

Så vad är det som väcker sådan indignation? Olof Petersson låter det vara osagt om det var bra eller dåligt att skrota studentexamen men oberoende är det tydligen viktigt att rentvå Olof Palme från ansvar för beslutet. Jag tror knappast Palme själv skulle tacka för insatsen. Han arbetade ottröttligt med utbildningsfrågor redan i slutet av femtiotalet och såg skolan som det främsta redskapet för att riva klassamhället. Som den utbildningsvisionär han var skrev ett stort antal artiklar och höll mängder av tal om skolpolitik. Alldeles extra flitig var han i 1964 års skoldebatt – det år då beslutet att slopa studentexamen togs. Den skola vi har idag med sammanhållen grundskola, utbyggd vuxenutbildning och fokus på valfrihet är i mångt och mycket Palmes skapelse. Lägger man till det att socialdemokraterna härskade enväldiga eller så gott som enväldiga under hela perioden är det inte särskilt revolutionerande att koppla Palme till reformen. Då är det mer betänkligt att som Olof Petersson kalla slopandet av studentexamen för en borgerlig reform.
En annan sak Olof Petersson kritiserar mig för är att jag inte har koll på vad Folkpartiets ungdomsförbund tyckte om studentexamen i mitten på sextiotalet. Ursäkta, men vad har det med saken att göra? Jag skrev inte under artikeln som folkpartist och jag struntar högaktningsfullt i vilket parti som inför en ny studentexamen bara det görs. Folkpartiet har inget om studentexamen i sitt program. Det finns heller inga motioner om en sådan – med undantag för min egen som lämnades in efter motionstidens utgång. Jag förstår inte heller varför det är så intressant vem som har genomfört en reform? Att man gör misstag uppfattar jag inte som ett problem – jag gör själv sådana stup i kvarten. Att vägra rätta till dem, det är en annan femma. Trial and error är en utmärkt väg till kunskap, men bara om man rättar till felen.

Vad säger det om svensk utbildningspolitik när man hellre tar fasta på vem som tyckte vad på sextiotalet än på hur vi ska få rätsida på skolan här och nu? När man läser kommentarerna påminns man närmast om fotbollshuliganer och Mellanösternkonflikten. Är inte det bisarrt?

För mig finns ingen skolpolitisk fråga som är viktigare än studentexamen. Men det jag har i bakhuvudet är den finska studentexamen jag själv tog. Som elev tyckte jag att det var fantastiskt att få en oberoende bedömning. Inte märkte jag av några nerver hos mig och mina vänner heller. Vi visste ju att det bara var att skriva upp igen redan samma höst om det inte gick bra. Jag önskar att mina barn och elever hade den likvärdighet, målstyrning, rättvisa och rättssäkerhet jag upplevde i skolan. Jag tycker också att det är samhällets skyldighet att ta reda på om grundnivån är nådd. Eleverna har rätt att ha en ansenlig mängd kunskaper, färdigheter och insikter i bagaget när de lämnar skolan. En studentexamen visar både om eleverna har fått det de har rätt till och om de har uträttat det som krävs.

Men en studentexamen behövs minst lika mycket för oss lärare. Jag vill ha frihet, ansvar och målstyrning, inte detaljreglering och pappersexercis. Jag vill tillåtas fokusera på undervisningen och eleverna, inte på möten, dokumentation och elevvård. Men mest av allt är jag så hjärtinnerligt trött på allt lärarförakt och all besserwissrighet. Lösningen är alltid att vi lärare skärper oss. ”Om man kan dra några skolpolitiska slutsatser av hennes artikel torde den snarast understryka behovet av en förbättrad lärarutbildning”. Så löd den nedlåtande och dryga avslutningen på Olof Peterssons artikel. DN:s ledarredaktion menar i sin ”Fokus på Uppgiften” att det inte är något problem med sena betyg så länge vi lärare hanterar utvecklingsamtalen som det är tänkt. Problemet är att det gör vi inte. Riksrevisionen andas också lärarförakt i sin rapport Lika betyg – Lika kunskap. Trots alla åtgärder är betygen och provrättningen lika orättvisa. Enligt riksrevisionen är en viktig orsak att lärarna inte läser instruktionerna ordentligt. Det här är tre ganska milda exempel från den senaste månaden. Vilken intelligent och professionell person skulle uppskatta den typen av påhopp? Kritik mot en hel yrkeskår är också fullkomligt poänglös. För en individ kan konstruktiv kritik vara en riktig gåva. Men att kritisera landets cirka 300 000 lärare i klump – var är nyttan med det?

Jag har givetvis skrivit en replik på Olof Peterssons replik. Den har kostat mig två ansträngande dagar – inte minst för att min laptop blev förstörd i Almedalen. Som min f.d. elev Julia så rart konstaterar i en kommentar är den ungefär som en snuttefilt för mig. Nu är det bara att hoppas, hoppas, hoppas att artikeln också blir publicerad.

Länk till min artikel: Dags att Sverige återinför studentexamen.

Bloggar: Tysta Tankar, Röda Berget, Martin Moberg, Jans Syrliga Karameller, Curious Heathen, Pluraword,