Lagspelare eller bråkstake?

I förrgår fick jag skriva under ett dokument som reglerar samarbetet mellan allianspartierna. Jag uppfattade det som ett riktigt rättning i ledet dokument. Gå på mötena, rösta som vi har kommit överens, håll huvudet lågt. Inte konstigt att kommunfullmäktige blir en så tam affär och att väljarna vet så litet om vilka diskussioner som förs.

Den sista tiden har jag funderat mycket över civilkurage och lojalitet. Inom politiken är det viktigt att vara lojal. I varje fall om man vill ta sig fram. Lojal mot partiledaren och partistyrelsen, lojal mot gruppledaren och lokalstyrelsen, lojal mot partiprogrammet. I och med blockpolitiken har det uppstått en ny lojalitetsförväntan. Man ska vara lojal mot ett gäng andra partier, rösta som man har kommit överens, få varandra att se bra ut. Dessutom bör man vara lojal mot sina väljare - uppfylla sina löften, lyssna på deras önskemål. Helst ska man vara lojal mot sig själv också - dvs handla i enlighet med sitt eget moraliska rättesnöre - annars riskerar man att förlora sin självrespekt och sin själ. Sedan finns det lojalitet mot den egna karriären och samhällsställningen. Till det får läggas att ens främsta lojalitet som riksdagspolitiker borde vara till landet och som kommunpolitiker till kommunen. Vad tror man är bäst för människorna som bor här både nu och på längre sikt? Man har ju faktiskt ett ansvar inför ofödda barn och kommande generationer.

Ibland är det här inget problem (i synnerhet om man undviker att känna och tänka efter), men rätt ofta uppstår det konflikter mellan lojaliteterna. Kommunstyrelsens ordförande pekar med hela handen, men själv är man övertygad om att det här vore illa för kommunen. Gruppledaren säger hoppa när partiprogrammet säger kryp. Möjligheterna till lojalitetskonflikter är oändliga.

Vad har jag kommit till efter alla grubblerier? Jo framför allt att man måste rangordna sina lojaliteter och följa dem så gott man kan - oberoende av vad det kostar en själv. Jag skrev att landet och kommunen borde komma först, men mitt intryck är att de sällan gör det när det finns en konflikt. Egennyttan går först tätt följd av bekvämlighet och vänskapsband. Endast undantagsvis låter man den egna självaktningen och sinnesfriden ta första plats och när det händer upplevs det som både apart och provocerande.

Det tycker jag är synd. Det tycker jag är väldigt synd.

Major Björklund i Almedalen

Det har varit massor av skriverier om förtalskampanjen mot Mona Sahlin. Ingen har hittills tagit upp förtalskampanjen mot Jan Björklund. Ändå stöter jag på förklenande omdömen om honom nästan dagligen och tonen när man skriver om honom är ofta föraktfull och trist. Prova googla på major Björklund får ni se. Det är piskor, lögner, medeltid, forntid, kolonialtid. ”Det brukar hagla beskäftigheter och enkla slagord” skriver Jonas Sjöstedt i en analys av Björklunds Almedalstal , en analys han gör samtidigt som han gläder sig åt att ha sluppit lyssna på talet. Det är han för övrigt inte ensam om. Peter Andersson ägnar sig också åt att såga ett tal han inte har lyssnat på. Några citat och twitters räcker tydligen som faktaunderlag.

Själv tyckte jag att det på många sätt var ett lysande tal. Det andades framtidstro, visioner och hade en bra balans mellan hjärta och hjärna. Mitt i prick med globaliseringspratet, mitt i prick med skolan och äldreomsorgen. Jag har emellertid två invändningar. Jag vill höra om något annat än kärnkraft när det gäller miljö. Alla vet vid det här laget var Folkpartiet står i den frågan och ingen med miljöengagemang tror att kärnkraften löser alla våra problem. Den andra invändningen är mot avslutningsmeningen: ”Vänstertrojkan går till val med gårdagens idéer. Vi tänker gå till val med framtidens idéer.” Ordet ”vänstertrojka” må vara litet fyndigt, men det är ett uttryck för precis samma misstänkliggörande och förakt som titeln ”major” om Björklund. Om jag som folkpartist reagerar negativt på uttrycket kan man tänka sig hur meningsmotståndare reagerar. Jag gillade inte heller det där om gårdagens idéer. Nu förtjänar det att sägas att Björklund inte ägnar mycket tid åt att nagelfara andras förslag utan är duktig på att hålla fokus på den egna politiken, ändå var det onödigt att avsluta ett så inspirerande tal med en yvig jämförelse som inte övertygar någon som inte redan är frälst.

Kanske är jag extra känslig för sådant för jag ogillar konfrontationspolitik helt och hållet. Hätsk retorik och misstänkliggörande av det andra lagets avsikter försämrar samarbetsklimatet och dessutom tror jag att det ökar politikerföraktet. Hur kan vi vänta oss att väljarna ska respektera sina politiker om vi inte ens kan visa varandra respekt i det offentliga rummet? Utgångspunkten bör vara att alla som engagerar sig politiskt har ett intresse för att åtgärda missförhållanden och göra världen litet bättre. Det som skiljer oss åt är de lösningar vi föreslår på problemen – och ibland vad vi uppfattar som problem. För de allra flesta finns det inga feta arvoden, tvärtom lägger många politiskt aktiva ner mängder av tid mot ingen eller knapp ersättning för att göra det ställe där vi bor litet bättre för alla. Ur det perspektivet förtjänar vi alla respekt och ett värdigt bemötande. Både av varandra och av våra väljare.




Media: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, DN.

Bloggar: Hans Engnell skriver tänkvärt om liberalismen i Motpol, Tokmoderaten har ett bra inlägg om Folkpartiet i allmänhet och Björklund i synnerhet. Per Altenberg skriver om Folkpartiets dag och drar igång kul undersökning om de reformer som har genomförts av alliansen. Seved Monke bloggar också om Folkpartiets dag. Om fair play i politiken skriver Kent Persson, Rasmus Liberal, Peter Andersson, om folkpartiets politik skriver Rasmus Liberal, Tommy Rydfeldt, och Mikael Wendt, Mathias Sundin och Erik Svansbo.
Om talet: Ann-Cathrin Andersson, Tankar om skolan i media, Pär Gustafsson, Christermagister, Linnéa Darell, Annika Beijbom, Seved Monke, Erik Svansbo, Liberati, Per Altenberg, Carina Boberg, Johan Westerholm, Fredriks Funderingar, retorikbloggen, retorikexpert Elaine Bergqvist är kritisk, retorikexperterna Fredrik och Christer Hanefalk ger däremot Björklund en strålande recension i Dagens Industri.
Veckans bloggdebattt - Almedalen.

Ingen mer sliskig prinsesstårta, snälla!

Alltid rött alltid rätt pekade mig mot en strålande krönika i DN: ”Bröllopet visar på förfallet”.
Här kommer mitt favoritavsnitt: ”Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att de vill betala för spaltkilometrar om just kungligheter i sin egen tidning, och särskilt då inte förmedlad till dem på en nivå som kan verka som just en intellektuell förolämpning. I den egna tidningen gissar jag att de efterfrågar annan information än bröllopsmenyn och hur sjuglasvagnens paradtäcke med snörmakerier och tofsar (krepiner) ser ut.”

Damn straight att vi gör. Om det skrev jag med inlevelse här.

Vi som vill veta vad som händer i världen och som struntar i vad som händer i kungafamiljen har inte haft det lätt de senaste månaderna. Den enda nyhet som lyckats tränga sig förbi är bordandet av Ships to Gaza – allt annat har fått stå tillbaka. Inte ens VM mäter sig med en prinsessa i siden som ska få sin dräng.

I samma tidning manar Olof Ruin till en ”Seriös debatt om monarkin”. Där är han rätt ute, men hans artikel lär knappast bli startskottet. Det enda vettiga i den artikeln är första meningen: ”Det groteskt uppskruvade intresset kring Victorias och Daniels bröllop utlöste en diskussion om monarkins vara eller inte vara.”

I artikeln lyfter han tre argument för monarkin. Vår monarki är annorlunda än andra monarkier. Vad ska vi ha istället om vi avskaffar den? Kungen är inte politiker och det ger honom en upphöjd ställning.
Vad i helskotta är det för argument? Vem har talat om någon annan monarki, och vem bryr sig om hur någon annan monarki fungerar? Det andra argumentet är lika ointressant. Vare sig vi skulle ersätta monarkin med en president eller om vi skulle låta statsministern kliva fram skulle landet klara sig alldeles utmärkt. Argument nummer tre, vad är det för något? Skulle Carl-G:s främsta företräde vara att han inte är politiskt aktiv? Lika gärna som nuvarande system kunde vi lotta ut jobbet.

Klart att det går att bara göra sig av med monarkin, men det finns faktiskt mycket som talar för en president. En politisk ledargestalt som står utanför partipolitiken har en enande och helande effekt på det politiska livet. På liknande sätt som Margot Wallström och Cecilia Malmström har blivit allas politiker som EU-kommissionärer. Litet mindre politikerförakt, litet mindre att halva folket kör över den andra halvan skulle väl inte skada?

Ironiskt nog blev det ett ramaskri när Victoria ville ledsagas av sin far i kyrkan, vad har det för betydelse för jämställdheten jämfört med att allt handlar om hur hon ser ut, vad hon ska ha på sig, hur det känns inför bröllopet, hur det känns under bröllopet, hur det känns efter bröllopet?

Inte sjutton är det någon som skriver om vad president Tarja Halonen har haft för klänning, hur hon känner sig eller om hur hennes svärfar formulerar sig. Man skriver om hennes egna tal och om vad hon uträttar.

En seriös debatt, ja tack. Ruins känslomässiga svamlande och mediefrosseriet i kungligheter, nej tack.

Althins och Broshammars artikel i Aftonbladet. Per Svenssons dito.

Bloggar; Mikael Wendt argumenterar övertygande för republik, Paul Lindqvist (M) har skrivit ett bra inlägg om monarkin, Jinge har skrivit många inlägg i frågan, det senaste handlar om Madeleines kyskhetsbälte, Jacobi klagar även han på Ruins argumentation, den som kan finska kan läsa Heikki Rönkkös inlägg, "Over the Top" tycker Synnerligen kunnigast, Morrica för in monarkin i en diskussion om kvinnlig statsminister, Alltid rött alltid rätt presenterar bra mycket mer övertygande argument mot monarkin än Ruin för den, republikanen Andreas Froby formerar sig här. Peter Andersson beskriver republikanska föreningens bröllopsfirande. Annarkia vill skrota kungahuset (konstigt vore det annars).