Visar inlägg med etikett Erik Fichtelius. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Erik Fichtelius. Visa alla inlägg

tisdag 3 juli 2012

Världens bästa skitskola i Almedalen

Det känns som om det är betydligt mindre skola i Almedalen i år än i fjol. Det intrycket förstärks av mängden intresserade på varje seminarium. När Skolinspektionens Ann-Marie Begler höll seminariet: ”Hur får vi en skola med tilltro?” var det kö ända ut på gatan och omöjligt att ens  komma nära nog för att höra budskapet. LR och UR-seminariet Världens bästa skitskola: Vart är vi på väg? som modererades av Nathaniel Derwinger var ännu mer välbesökt. Tack vare Marie  Andersson (Öpedagogen) fick jag ändå en pall att sitta på - något som är värt en hel del för den som vill lyssna och skriva samtidigt. Och skrev gjorde jag för det blev en mycket intressant debatt. Att Anna Ekström gjorde bra ifrån sig var ingen överraskning - det gör hon alltid. Metta Fjelkner är även hon en pålitligt kompetent debattör.  Likaså Erik Fichtelius. De positiva överraskningarna stod Rossana Dinamarca (V) och Margareta Pålsson (M) för. Rossana för att hon så uppenbart talade av personlig övertygelse och indignation. Äkthet ger alltid resonans. Margareta Pålsson utgick ifrån egna erfarenheter och var mer rakt på sak än toppolitiker brukar även hon. Utom när det blev tal om likvärdighet och valfrihetsreformer. Hon och Bertil Östberg, Jan Björklunds högra hand, ville lägga skulden för den sjunkande likvärdigheten på boendesegregationen och på undervisningsmetoder som ger för stort eget ansvar till eleverna. Helt uppenbart var huvudmålet att försvara valfrihetsreformerna.  Där blev de båda ägda när Anna Ekström konstaterade att deras påstående inte har stöd i fakta. Samtidigt som likvärdigheten sjunkit som en gråsten har boendesegregationen hållits konstant.

Själv blir jag alltid litet irriterad när det här med elevernas letande efter egen kunskap tas upp som huvudproblemet. För det första för att det är ytterligare en variant på ”allt är lärarnas fel”. Hade lärarna bara tagit sitt ansvar och undervisat ordentligt skulle allt vara frid och fröjd, är det budskap som vilar där mellan raderna. För det andra för att det är det bärande konceptet för Kunskapsskolan - en av de största och mest framgångsrika friskolekoncernerna.  Det finns mycket pengar att hämta i att låta de elever som klarar av det blir autodidakter. Fortfarande. För det tredje är likheterna stora mellan 90-talet PBL och dagens entreprenöriella lärande. Även idag går metoderna före resultaten både för huvudmän och stat. Även idag pågår letandet efter den rätta vägen, den sanna frälsningsläran.

I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg skälen till att det elevaktiva lärandet fick sådant genomslag. För det första trummades påbudet ut med stor kraft från såväl skolmyndigheter, skolforskare och politiker med figurer som Mats Ekholm och Ylva Johansson i spetsen.  Och det var ett påbud inte ett förslag. Vi blev instruerade att undvika undervisning och fick veta att ämneskunskaper närmast var ett minus, något som ökar den farliga frestelsen att inta katedern och undervisa. Framför allt såg dåvarande Kommunförbundet stora vinster med en metod som varken kräver mycket för- och efterarbete eller behöriga lärare. I den svenska skola där många lärare är obehöriga, även de behöriga illa försedda med ämneskunskaper och där alla lider av brist på tid att förbereda och efterarbeta en genomtänkt undervisning blev det här i praktiken den mest attraktiva och i vissa fall den enda möjliga metoden.  Dessutom fanns det starka incitament för läraren. Med elevaktiva arbetssätt går man nämligen fri från kritik från elever och föräldrar. Ingen kan ifrågasätta vare sig ens kompetens eller undervisning - alla eventuella misslyckanden ligger på eleverna.

Så hur ser det ut om man ser på incitamenten  och förutsättningarna idag? Vi har inte blivit mer behöriga, det tar år innan den nya lärarutbildningen med ökat ämnesdjup börjar spotta ut lärare, tiden för för- och efterarbete har krympt ytterligare, och våra huvudmän - privata som offentliga är precis lika intresserade av shortcuts.

Metoderna och frälsningslärorna må byta namn. Innan lärarna har kompetens, tid och incitament att bedriva en kvalitativ undervisning kommer vi inte att se några väsentliga lyft i skolan. Och likvärdigheten? Den är varken lärarkårens fel eller lärarkårens bord.  Den bollen är statens.