Sveriges kluvna skola

Jag har skrivit en replik på artikeln ”Den svenska skolan bättre ur ett finländskt perspektiv” som nu ligger på DN-debatt.se: ”Finlands mål är en likvärdig skola”. Min ursprungliga artikel var något mustigare och en gnutta spydigare, men huvudbudskapet är detsamma. Vi tävlar inte med våra grannländer, slutsatserna vilar på lösan sand och en god värd återgäldar inte sina gästers hyfs med förolämpningar. Det är en helt felaktig bild Strandgren målar upp, men jag hade uppfattat det som skämsigt av Strandgren att återgälda sina gäster på sådant vis även om han hade haft rätt i sak. Det fick mig att fundera litet över vett och etikett. Hur ser det ut med sådant nuförtiden? Larmrapporten om riksdagsledamöter som ”sänder oförskämda signaler” och går klädda i shorts i fel sammanhang tyder på ett problemområde. 

Nu låter vett och etikett kanske tråkigt, men det handlar i grunden om hänsyn, omtanke och ett gott bemötande mot sina medmänniskor. I det ingår att vara en uppskattande gäst. I det ingår också att vara en god värd. Blomma till värdfolket, ett litet tackmeddelande, en flaska whisky till den vän eller bekant som bogserade bilen eller vattnade blommorna under semestern, en avstängd mobil när man fikar med väninnan, att betala tillbaka även små lån, att återgälda en bjuden öl eller cigarett. 

.... I vårt nyttofixerade samhälle är det kanske bäst att samtidigt påpeka att det kostar både affärer, goodwill, samarbete och fördelar att reta upp folk och framstå som ohyfsade internationellt.

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.

Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.

I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det. Idag är föräldrarnas utbildningsgrad den viktigaste faktorn i elevens skolframgång och skillnaden mellan skolor stor. Som en följd av bristen på uppföljning och konkurrensen mellan skolor har vi glädjebetyg och glädjerättning av nationella prov. Studenter kommer därför in på högskolan utan förutsättningar att klara utbildningen, medan andra går miste om framtidsmöjligheter de egentligen hade förtjänat. Det finns också gymnasieprogram som utbildar till arbetslöshet. En orsak är att många program och linjer har lös koppling till arbetsmarknaden.  En annan orsak är att eleverna inte lär sig att ta ansvar, hålla tider, vara trevliga mot kunder. Parallellt med kunskapskrisen har vi en lärarkris. Andelen behöriga lärare är låg, lärarna mår dåligt, är överarbetade, flyr yrket och söktrycket till lärarutbildningarna är på tok för lågt.

Att den här dystra bilden är förhärskande beror på att den vilar på ett tämligen digert underlag. Den bygger på  statistik, på Skolverkets undersökningar, på Skolinspektionens kontroller, på IFAU:s och SNS: undersökningar, på internationella undersökningar och tester och på återkoppling från universiteten.

Det finns heller inga större politiska motsättningar när det gäller verklighetsbilden. Det är när det gäller åtgärderna och orsakerna som åsikterna går isär i partipolitiken. Inte alls så mycket isär som de gjorde tidigare, förtjänar att tilläggas. Det så uppenbart allvarliga läget har fått som konsekvens att samtalet om skolan har blivit mer allvarligt och mindre demagogiskt. Själv håller jag ofta med både Olle Johansson (skolråd i Norrköping, S) och Ibrahim Baylan.  Johan Kant och jag tillhör också olika politiska läger och är ändå så gott som alltid överens i skolfrågor. När det gäller breda politiska skollösningar känner jag mig mer hoppfull än någonsin tidigare. Det vore i sig en väldigt bra sak. Den ideologiska striden om skolan är typiskt svensk och en av orsakerna till våra problem.

Men det finns en motbild. Den säger att den svenska skolan är på framkant. Vi har frimodiga, frågvisa och talföra elever som trivs i skolan. Visst surrar det i svenska klassrum, men det handlar om ett produktivt surr, om elever som samspelar. Våra elever blir duktiga på sådant som inte är så lätt att mäta - som förmågan att reflektera och analysera, entreprenörskap, samarbete, socialt samspel. De får inte så mycket faktakunskaper - men vad gör det? Vi har ju Wikipedia. I Sverige är vi i täten när det gäller IKT. Svenska skolor har flest laptops i Europa och eleverna är bra på att använda dem (den svaga länken är vissa reaktionära lärare). Det kommer att ge oss en stor konkurrensfördel i framtiden. Faktakunskaper, punktlighet och arbetsro - sådant hör forntiden till. Framtidens arbetsmarknad kommer att vara annorlunda och den kräver en annorlunda skola. En skola där klassrummen öppnas upp, där gränserna mellan artificiella ämnen suddas ut.

När det gäller den här bilden är det svårare att hitta underlag. Den sprids ofta av lärare och rektorer som är trötta på larmrapporter om sin arbetsplats, som tycker att de själva är duktiga på sitt jobb och att de inte känner igen den dystra mediebilden på sina skolor. Det finns också en oro att den negativa bilden blir självförverkligande och en tro att en ljusare bild i sig skulle leda till en bättre skola. Det finns även forskare och skoldebattörer som sprider den ljusa bilden ( forskare med visioner - dvs den typ av forskare som gör mig orolig). 

Jag kan förstå de här reaktionerna. För det första ser verkligheten väldigt olika ut. Det finns skolor som är rena katastrofen och andra som är alldeles utmärkta. Och givetvis allt däremellan. Lärare och skolledare som protesterar kan därför göra det utifrån egen erfarenhet. De gör själva ett bra jobb, har duktiga kollegor, nöjda elever och föräldrar. En sådan skola är Nyströmska i Söderköping där min dotter går. Hon blir motiverad, stimulerad och utmanad och eftersom storebror gick i samma skola och precis har fullgjort sin examen vid KTH på utsatt tid har vi facit. Det är kunskaper och inte luftbetyg man får med sig från den skolan. Jag hoppas att det finns många lika bra skolor i Sverige och tycker att de alla förtjänar att lyftas. Visst är det också viktigt att vi lärare har yrkesstolthet och raka ryggar, att vi begär och får erkänsla för det goda arbete vi gör.

En mindre positiv orsak till att den här bilden får en sådan spridning är den svenska självbilden, en självbild som präglas av en hel del arrogans. Vi vill inte se vårt land som ett i mängden. Andra länder ska undersöka,  imponeras av och imitera den svenska modellen. Tanken att vi skulle ha orsak att följa andras exempel, att våra reformer har varit misslyckade och kontraproduktiva slår vi ifrån oss med kraft. Det är typiskt oss att gå längre än alla andra och sedan stoltsera med det. Sexköpslagen, friskolereformen, högskolebehörighet för alla, kvoteringen i föräldraförsäkringen är några exempel på det här.  Vi ska vara mest jämställda, mest moraliska, mest framgångsrika och vi hade också ställt siktet mot ”Världens bästa skola”. 

Den här självbilden är lika felaktig och lika destruktiv som den imperialistiska självgodhet som England så plågsamt fick göra sig av med under sjuttio- och åttiotalen. Men vi har vår i kärt behåll. 

Inte konstigt därför att den ljusa bilden är så lockande. Enligt den är vi ju fortfarande de visionära pionjärerna. Har vi bara litet is i magen är det snart hit alla kommer på studiebesök igen. Den är lockande, men den är också omoralisk. Vi är skyldiga alla de elever som slås ut bättre än så. Vi är också skyldiga alla de kollegor som lämnar läraryrket bättre än så.  (i min närhet finns det fler sådana i år än någonsin tidigare under min lärarkarriär). För även om det finns lärare som trivs och mår bra, elever som lär sig precis det de ska är det alldeles för många som inte gör det, ändå är den svenska skolan i kris. Och det är riktiga, viktiga barn och tonåringar som får sina liv och valmöjligheter krympta av det skälet, varje dag. Deras försummade möjligheter kompenseras inte av någon annans vinstlott. Det finns inga acceptabla förluster i en fungerande skola. Varje barn måste få tillgång till en fullgod utbildning, till en fullgod möjlighet att forma sitt eget liv efter egna önskemål och förutsättningar.

Att se till att de får den rätten är ett kollektivt ansvar.  Alla barn måste vara allas ansvar. Därför behöver skolan bli statlig. Därför måste vi få till stånd en systematisk kontroll av kunskapsresultaten så att lärare, skolor, huvudmän som inte håller måttet kan identiferas och gallras bort. Det räcker inte med ett facit som visar procentsatser för landet, länet eller en huvudman. Vi måste ha facit för varje elev. Det är bara då vi ger dem alla samma värde, samma rätt och samma möjlighet. 

Media: Maria Ludvigsson har skrivit en bra ledare om det här i SVD: Lägre krav ger inte gladare elever. 
Bloggar: Morrica skriver klokt om social kompetens och om sociala koder, Plura reflekterar över likvärdighet.

Vad har storleken för betydelse? Klasstorlek i kvällens #skolchatt.

Kvällens ämne är ett kontroversiellt sådant. Medan Hattie redovisar ett tunt samband mellan gruppstorlek och resultat är det många lärare som har mindre grupper högt på önskelistan. Härom dagen skrev LR:s Metta Fjelkner i en debattartikel i SVD att man borde lagstifta om mindre klasser.

Vad är då motiven för mindre grupper? Ett skäl som anförs är bättre arbetsro. Ett annat att man kommer åt att se varje elev bättre, att man får tid att ge mer individuell feedback.

När jag växte upp gick jag i stora klasser. 30 - 35 elever var normalt. Den största klass jag har gått i var i motsvarande högstadiets åk 7 då vi var över 40 elever i klassen - detta i Grankulla utanför Helsingfors, en av Finlands rikaste kommuner. Just den klassen fungerade inte särskilt väl, men annars upplevde jag aldrig brist på arbetsro. Jag utsattes heller aldrig för kollektiva utskällningar eller tillrättavisningar från mina lärare. Störde man blev man ombedd att lämna klassrummet. Vissa upplevde det som en belöning, men eftersom systemet i Finland är att man får extraundervisning, sommarkurser eller omgång vid bristande måluppfyllelse kom prislappen för sådant strategiskt störande med högst en termins fördröjning så det var inte särskilt vanligt.

I dagens skola i allmänhet och i Sverige i synnerhet har lärarna ett betydligt tätare förhållande till sina elever. Jag uppfattar att det är både på gott och ont. En aktiv mentor / förälder / ämneslärare kan göra stor nytta. Men den höga graden av vuxenaktivitet försenar och fördröjer också ofta elevernas eget ansvarstagande och därmed både motivation och drivkraft.  All vuxenaktivitet är inte heller av godo. Tjat, gnat, skäll, skuldbeläggande, stämplande, daltande och misstänkliggörande ingår också i vuxenrepertoaren. Allt det är enbart kontraproduktivt. Jag får också funderingar kring elevernas integritet och möjlighet att byta roll och beteende i en skolvärld där lärarna i ett arbetslag ofta vet väldigt mycket om sina elever. Sådant som föräldrarnas missbrukshistorik, elevernas sexualdebut, snatterier, umgänge och åsikter kan ibland vara relevant information - men jag upplever att man alldeles för ofta tummar på elevernas integritet. Ibland går också den välmenta informationen ut över kunskapsresultaten Man väntar sig litet mindre av eleven som varit med om något omvälvande. Men är det egentligen i elevernas intresse? Ju mer de lär sig desto fler dörrar öppnar sig till deras framtid. Är det att vara snäll att låta dem falla in i ett lugnare tempo? När är gruppen så stor att man inte ser varje elev i tillräcklig utsträckning? När är den så liten att man ser för mycket? Ingriper för mycket?

Det gäller också att komma ihåg att det handlar om gungor och karuseller. Vill vi ha små grupper får vi acceptera mer undervisning och därmed mindre tid till för- och efterarbete.
Många och halvdant förberedda lektioner blir ofta ineffektiva och oinspirerande. Sådana lektioner gör eleverna omotiverade och utåtagerande och ökar kravet på mentorsinsatser. De ökade mentorsinsatserna innebär att tiden för att spetsa undervisningen minskar och så är man inne i en ond spiral.

Personligen tar jag hellre stora grupper och tillräcklig för- och efterarbetstid. God undervisning är motiverande. Effektiva lektioner ger resultat och motverkar skoltrötthet. Jag belönar aldrig mina elever med att de får sluta fem eller tio minuter tidigare, eller med att slippa läxor. Signalen till eleverna måste vara att det vi gör är viktigt, er inlärning är viktig och att kunskaper och färdigheter är den främsta skolbelöningen. Som ämneslärare ser jag mig litet som en idrottscoach. Mitt mål är att motivera och pusha eleverna att lägga ner så mycket tid och kraft som möjligt på mina ämnen och att ha en ständig dialog med dem - både på gruppnivå och individnivå  - om vilken träning som ger de bästa resultaten och är mest lustfylld. Fokus på ämnet - och fokus på det privata bara när det är relevant för inlärningen. God, varierande och effektiv undervisning är absolut central för att skoldagen ska kännas meningsfull och lustfylld. Jag blir ofta förfärad över hur mycket dödtid det ryms i en normal skoldag. Först fumlar läraren med papper och teknik. Sedan ska ordning och arbetsro upprättas - ofta på ett stämningssänkande sätt - därefter ägnar man sig åt närvarokontroll. Ofta tar det minst tio minuter innan lektionen kommer igång. På slutet kan det se likadant ut.
Uppfattar man undervisningen som det centrala månar man om att ha väl förberedda effektiva lektioner utan dödtid och om att ge eleverna utförlig feedback på det de presterar.
Men vi lärare är alla olika. För mig fungerar stora grupper. Det är den stora dokumentationsbördan och mentorsbördan som tynger mig. Men jag har kollegor som intar en mer handledande roll och har en helt annan syn på det här med gruppstorlek. Kanske borde man individanpassa mer i tjänstefördelningen? Gungor eller karuseller eller gungor och karuseller?  Logga in på Twitter, använd hashtagen #skolchatt och berätta vad du tycker.



Länk till IFAU:s rapport "Långsiktiga effekter av mindre klasser" , Skolverkets rapport om ekonomiska resurser och resultat i skolan.
Media: DN-ledare i ämnet,
Bloggar: Morrica skriver om gruppstorlek i You're no different to me,  Likaledes Mats Öhlin.

Den svenska skolan – eller down shit creek without a paddle.

När vettigare människor har plaskat med fötterna i strandbrynet eller suttit under ett parasoll bakom en drink med ett parasoll har jag plöjt genom stora delar av IFAU:s 344 sidor långa rapport om betydelsen av den förda utbildningspolitiken på elevers skolresultat och framtida arbetssituation. Hur rapporten har kunnat bli så lång är en gåta för gång på gång tvingas man konstera att det inte finns mycket till underlag. Tidvis blir läsningen farsartad. Man får veta att den senaste stora kunskapskontrollen Skolverket gjorde 2003 inte kan ses som tillförlitligt underlag eftersom delar av provet fanns på Internet innan provtillfället. (Vilken amatörernas afton). Inte heller de internationella undersökningarna ger fullgott underlag för att de ”svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna varit vacklande”. (Se föregående kommentar). Och till slut dödsstöten för vår resultatkontroll: ”Vi måste därför dra slutsatsen att vare sig de relativa eller de kriterierelaterade betygen ger någon information om kunskapsutveckling över tid”.

Här sågar de både skolverket och ”den förda skolpolitiken” jäms med fotknölarna, men med tanke på att deras uppdrag har varit att ta reda på vad våra skolreformer har haft för utfall är det förståeligt att de blir irriterade när det visar sig att det knappt finns något underlag för sådana studier. Undra på att vår skoldebatt innehåller fler troende än den svenska kyrkan. Undra på att ”Det samlade intrycket är att resultatnedgången är av betydande omfattning”, för hur ska vi kunna förbättra skolan om vi inte har en fortlöpande resultatkontroll? Hur ska vi veta vilka lärare som är bra, vilka rektorer som är bra, vilka skolor som är bra om vi inte tar reda på vad de uträttar?

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det tills jag blir blå i ansiktet: Gör oss en paddel. Återinför studentexamen och centralrätta alla nationella prov. Det är politikernas jobb att sätta betyg på lärarna, på skolan och på sig själva, det är inte elevernas, och hör sen Ilmar Reepalu et consortes.



Mer läsning: Ett mycket bra inlägg av PJ Anders Linder i SVD, Att mer pengar eller "fler vuxna i skolan" inte är lösningen skriver Johannes Åman i DN, Expressen hade en strålande ledarartikel om skolan förra veckan.

Rasmus Liberal, Jonas Vlachos har skrivit flera inlägg om rapporten i blogen Economistas. Här, här och här, Morrica råder läraren att bli vid sin kateder, .