Härom veckan blev jag kallad till rådhuset för ett samtal om min blogg. I fredags skrev jag ett blogginlägg om händelsen. Nu har det visat sig att någon timme innan blogginlägget publicerades hade jag fått ett mejl från ordförande för utbildningsnämnden där han berättar att han precis fått kännedom om samtalet. Han kallade det märkligt och lovade ta upp det med personalkontoret. Att hitta det mejlet i min jobbrevlåda innebar en stor lättnad för mig. Jag har varit frispråkig skolskribent sedan senare delen av nittiotalet och aldrig tidigare upplevt några påtryckningar eller försök att tysta och det känns mycket skönt att inte skolnämnden eller förvaltningen hade något med det olustiga samtalet att skaffa.
Bakgrunden till kallelsen var att Christian Lundahl hade hört av sig till kommunen och varit upprörd över mitt blogginlägg om hans föreläsning i Norrköping. Det han sade sig vara mest upprörd över var en mening där jag kritiserade hans språk. Den kritiken kallade han privat, personlig och felaktig. Jag har svårt att förstå att den typen av kritik kan uppfattas som personlig i våra dagar av stavningskontroll och digitala skrivverktyg och jag vänder mig också mot tanken att det man projicerar på en duk framför en kommuns alla lärare skulle vara privat.
Min irritation över språket var genuin och den hade två orsaker. För det första är jag en språkförsvarare - eller språknerd om man så vill. Dåligt språk ger dålig förståelse och stjäl uppmärksamhet - i varje fall från mig. Men jag reagerade också över skillnaden mellan praktik och teori, över att det budskap Christian Lundahl predikade så uppenbart inte följdes av honom själv. Vad man uppfattar som riklig förekomst av språkfel skiljer sig förstås åt från individ till individ, men jag väntar mig korrekt skrift av en pedagogikforskare som föreläser framför en kommuns alla lärare.
Vilken roll spelar språklig korrekthet? I min favoritbok i engelska för gymnasiet, Progress, finns det en text som heter "the Ambassador’s Dandruff". Den handlar om kroppspråk och kulturella koder. Ambassadören håller ett fint föredrag. Men den kvinnliga japanska publiken hör inte ett ord han säger, för de funderar alla över hans mjäll. Vilken fru skulle släppa ut sin man i det skicket? Vad betyder de vitprickiga axlarna?
Enstaka språkfel förlåter de flesta och visst kan man få fram sitt budskap även om man stavar och skriver illa - eller slarvar med korrekturläsningen. Men nog påverkas publiken. I första hand sjunker förståelsen. Det är betydligt lättare att förstå logiskt och korrekt språk än en text med många fel. En slarvigt skriven text för också uppmärksamheten till fel sak - i likhet med ambassadörens mjäll. Och dessutom minskar språkfel publikens förtroende. Jag litar åtminstone inte lika mycket på en författare eller föreläsare som inte har ett bra språk. Då undrar jag om tankarna är lika slarviga som språket? Jag undrar också om jag är för oviktig som mottagare för att meritera korrekturläsning?
Här är ett axplock stavfel och språkfel ur Christian Lundahls presentation: ”utan att symptom på att” ”en källa att bygga lektioner av”, ”tar därmed ansvar förr” ”Bedömning är använt på rätt sätt är däremot...”, ”Mål och kriterier har anpassats till att bli elev- och föräldravänliga” och det mest kryptiska: ” var där nu är”. Den typen av fel stör emellertid inte förståelsen lika mycket som när man har ett påstående följt av ett andra led och där hoppar runt i tempus eller meningsbyggnad. För mig blir det i sådana lägen många minuter då jag bara försöker få rätsida på texten och inte hör ett ord av det som sägs. Här är ett exempel från föreläsningen:
Konventionella bedömningar:
Vara skriftliga
Har skrivits av enskilda elever och inte i grupp
Har skrivits utan hjälpmedel
Har besvarats under tidsbegränsning
Börjar med enkla frågor men blir successivt svårare
Har begränsat svarsutrymme
Bedöms med poäng (eller motsvarande) som vägs samman till en totalpoäng eller ett provbetyg
Konventionella prov är uppbyggda precis som intelligenstester
När jag lyssnade på Christian Lundahl och reagerade över språkfelen i powerpoint-presentationen var inte min tanke att han inte kan bättre utan jag tänkte; bryr han sig inte mer? Bristen på källhänvisningar, blandningen av fackord och vardagligt språk, slarvfelen - allt tydde på nonchalans. Christian Lundahl är författare till flera böcker och till en doktorsavhandling. Han borde veta allt om korrekturläsning. Under föreläsningen fick vi dessutom rådet att ge eleverna en pre-flight checklist inför skrivuppgifter. Här är några av punkterna: Har du slagit upp alla ord du är osäker på? Har du gjort en stavningskontroll? Har du korrekturläst med papper och penna? Har du låtit någon annan läsa texten?
... Nog borde man väl kunna ställa lika höga krav på en pedagogikforskare som håller en powerpoint-föreläsning inför lärare som vi uppmanas ställa på elever som skriver uppsats?
Det finns också en ironi i att Christian Lundahl tar till storsläggan för att trycka till mig med språkkritiken som förevändning. Han påstår sig inte vilja ha det jag själv ständigt erbjuder och även ständigt tigger om. Jag blir ofta anlitad just som korrekturläsare. Det är jag glad och smickrad över och jag tar mina uppdrag på stort allvar. Jag är också en flitig skribent och jag nöter hårt på både familje- och vänskapsband genom att i tid och otid be folk läsa mina texter. Min far är min hårdaste kritiker och jag skulle aldrig skicka in en viktig artikel utan att först ha inhämtat hans synpunkter. Mina närmaste vänner har pushats att läsa både artiklar, sedermera refuserade romaner och noveller och de har lagt ner mycket tid på att föreslå förändringar och ge ris och ros. Min man, mina tre barn och mina arbetskamrater sätter jag också ogenerat i sådant arbete. Blogginläggen korrekturläser däremot ingen, istället får jag recensionerna efteråt. Nu senast fick jag högst berättigad kritik från min far för att jag tänder ljus under egen skäppa när det gäller Studentexamen (mitt förra blogginlägg).
Jag tycker synd om människor som inte har någon som talar om när kejsaren är naken. Inte bara för att kritik är en förutsättning för utveckling och excellens, utan ännu mer för att goda relationer är uppriktiga relationer. I maj skrev jag ett inlägg om en före detta narkoman som berättade sin livshistoria för våra elever. Det han sade om riktiga vänner kommer jag aldrig att glömma. Här är slutet på inlägget Maskrosbarn och riktiga vänner:
”Men den här mannen satte ingen tid på vare sig självömkan eller på att anklaga det samhälle som så uppenbart svikit honom. Istället pratade han om vänskap. Den enskilda faktor som han trodde skulle ha haft störst betydelse för honom var en riktig vän. Något han själv aldrig hade haft och heller aldrig varit. Så vad är en riktig vän? Det förklarade han också: Inte någon sådan där som stryker medhårs, utan en sådan som verkligen vågar säga precis vad han tycker. En ärlig och kritisk vän. Det är något vi alla borde önska oss. Men framför allt är det något vi alla borde försöka vara. Även när det inte uppskattas.”
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism, Skollyftet.
Visar inlägg med etikett betygssystem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett betygssystem. Visa alla inlägg
söndag 18 september 2011
fredag 16 september 2011
I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret? Eller är det i pedagogikforskningen det klämmer?
För en dryg vecka sedan var jag med om något som både skrämde upp mig och gjorde mig ledsen. Jag blev kallad till personalkontoret för ett samtal om min blogg. Kallelsen kom två dagar tidigare genom min rektor - jag fick alltså ingen egen inbjudan.
Vad gällde saken? Det gällde det här blogginlägget: Raketbränsle eller grus i maskineriet? Ett inlägg där jag förundrar mig över att man valt att bjuda in en forskare som inför alla kommunens lärare kungör sin skepsis till betyg i allmänhet och till det nya betygssystemet i synnerhet. En forskare som talar om att våra styrdokument bygger på en kvantitativ kunskapssyn just när vi ligger i startgroparna för att implementera alltsammans.
Så satt vi där i ett rum på rådhuset: jag, min rektor, LR:s kommunombud, projektledaren för Skola 2011 och en förhandlingssekreterare från kommunkontoret. Genast inledningsvis fick jag veta att det här bara var ett samtal. Inget som skulle protokollföras och diarieföras, bara ett samtal där vi skulle reda ut hur jag tänker, hur de tänker. Avsikten var säkert att lugna mig, men effekten på mig blev den motsatta. Vad kunde ett sådant samtal ha för syfte annat än att tysta?
Innan jag hade fått någon redogörelse för bakgrunden till kallelsen ombads jag tala om hur jag ser på yttrandefriheten och lojaliteten i min roll som nyckelperson och anställd i kommunen. Jag förklarade att jag uppfattar framåtsyftande och konstruktiv kritik som just lojalitet mot min roll. Utan kritik, hur ska något då kunna bli bättre? Jag gav mig själv som exempel. Jag är en bra lärare tack vare den kritik jag fått och tagit emot. Man kan också diskutera vem och vad lojaliteten ska riktas till? Lojaliteten borde vara till kommuninnevånarna, till uppdraget, till målet att ständigt utveckla och förbättra.
Projektledaren talade - som jag upplevde tillrättavisande - om vikten av att vara en god ambassadör för kommunen. Om sin strävan att vara det och om sin önskan att nyckelpersonerna också är det.
Där hade jag inte så mycket att säga, men min fråga blir då vad det är man ska vara en god ambassadör för? En Potemkinkuliss som man håller upp för att dölja de brister och tillkortakommanden som gömmer sig bakom den? Och i så fall vad menar man med att vara en god ambassadör? ... Är en god ambassadör någon som döljer och skönmålar verksamheten och verkligheten? Det är inte de signaler jag har fått hittills och ändå har jag kommit med en hel del både kritik och beröm i artiklar och insändare.
Här någonstans avbröt kommunombudet samtalet med en högst berättigad fråga: Vad i mitt blogginlägg hade fått dem att reagera? Varför har man kallat så många personer till ett möte på rådhuset? Det visade sig att föreläsaren Christian Lundahl hade hört av sig till projektledaren och varit upprörd över inlägget. Bland annat hade han undrat om det här var Norrköpings Kommuns officiella ståndpunkt. Här gick min LR:företrädare igång för andra gången. Hon tyckte det var minst sagt märkligt att han skulle tro något sådant och förundrade sig över att man hade valt att gå vidare i ett sådant ärende.
Då förklarade förhandlingssekreteraren att Lundahl inte hade reagerat mot den forskningsrelaterade kritiken utan det var ”mer när det var på det personliga och privata planet”. Här blev jag verkligt förvirrad för jag kunde inte komma på att jag hade skrivit något som kunde tolkas som personligt och privat. Men jag behövde inte vara förvirrad länge. Förhandlingssekreteraren läste högt en understruken mening i ett dokument hon hade med sig. Den löd så här: ”Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.”
Tydligen kan man tolka kritik mot språkdräkt och framförande i en föreläsning framför många hundra lärare som privat och personlig. Märkligt tycker jag. Minst lika märkligt förstås, att han får gehör för sådana synpunkter. Nu ansåg Lundahl dessutom att min kritik var osaklig. Felen fanns bara i elevtexter - inte i det han skrivit. Eftersom vi fick presentationen som dokumentation har jag haft möjlighet att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Fortsättning följer i ett senare blogginlägg.
Christian Lundahl är pedagogikforskare, lärarutbildare och rektorsutbildare. Han uttrycker själv skarp kritik mot en rad instanser, han är själv personlig då han gör narr av utbildningsministern i en föreläsning, och han kommer själv med svepande kritik mot landets lärarutbildningar och mot skolverket. Men när jag skriver ett inlägg med både ris och ros - även om riset överväger - för han sina klagomål och synpunkter till min huvudman. Han bemöter inte det i skrift, han kontaktar inte mig, han går inte ens till min rektor, utan till min arbetsgivare.
Något som gör det här extra ironiskt är att föreläsningen handlar om vikten av att uppmuntra till självständigt tänkande, värdet av konkret och framåtsyftande feedback. ”Det gäller att tänka själv, inte bara göra som man blir tillsagd” var ett råd Christian Lundahl gav oss under föreläsningen. Han talade också om vikten av att ha en ”tillitsfull ledningsfilosofi” och högt i tak. Men det gäller uppenbarligen bara elever - inte lärare?
Vi lärare ska alltså lära ut en massa färdigheter som vi inte själva får utöva? Vem tror att det kommer att hända. En lärare som inte själv tänker självständigt och kritiskt kan omöjligt lära en elev att göra det. En lärare som inte upplever högt i tak, delaktighet och en tillåtande atmosfär kommer inte heller att erbjuda sina elever något sådant. Det blir bara katten på råttan, råttan på repet - hur vackra ord det än står i styrdokumenten.
Den insikten har tydligen inte Christian Lundahl. Men tack och lov finns det andra som har tänkt ett steg längre. I mitt blogginlägg ”Tack Jan”, från den 8.9. skriver jag om samtalsserien på Stockholms Universitet, Skola 2020, ett program som jag såg bara timmar efter mötet på rådhuset. En ljuv ironi även där. Det kanske var just därför, men jag tyckte att det var samma budskap som basunerades ut hela samtalet igenom av alla tre gästerna. Lärare, sträck på ryggen, ta till orda och ta ansvar för er profession. Sven-Eric Liedmans upprepade råd var att vi lärare skulle visa mer kurage. Vi skulle säga sanningen oftare, våga opponera oss mot överheten. (Det rådet sträckte han för övrigt också till pedagogikforskarna - ett råd Lundahl definitivt tagit ad notam.) Maciej Zaremba talade om behovet av en frihetsreform i skolan och om lärarnas integritet gentemot arbetsgivaren. Han påpekade att 70 % av lärarna inte ens visste vad ordet meddelarfrihet stod för. Anna Ekström efterlyste lärare i skoldebatten och lovade att allt hon skulle ta sig för som Skolverkets generaldirektör skulle syfta att stärka lärarna i deras profession.
Vackra stolta ord, men vi befinner oss ju som bekant i verkligheten. Och för min del är den verklighet jag befinner mig i gränslandet mellan yttrandefriheten och den lojalitet jag är skyldig personalkontoret ... ja och pedagogikforskare också, uppenbarligen. Det här gränslandet är inget vidare trevligt ställe. Jag kan inte skriva ett ord om skolan utan att känna det som om jag hade någon som tittar över axeln. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig lika avslappnad och fri i mitt skrivande igen? Jag hoppas det, men säker kan jag inte vara. En sak ser jag däremot helt klart från det ställe där jag befinner mig. Om det verkligen är här gränsen går måste den flyttas.
Den måste flyttas och jag kan inte göra det ensam.
Media: SVD, SVD
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism,
Vad gällde saken? Det gällde det här blogginlägget: Raketbränsle eller grus i maskineriet? Ett inlägg där jag förundrar mig över att man valt att bjuda in en forskare som inför alla kommunens lärare kungör sin skepsis till betyg i allmänhet och till det nya betygssystemet i synnerhet. En forskare som talar om att våra styrdokument bygger på en kvantitativ kunskapssyn just när vi ligger i startgroparna för att implementera alltsammans.
Så satt vi där i ett rum på rådhuset: jag, min rektor, LR:s kommunombud, projektledaren för Skola 2011 och en förhandlingssekreterare från kommunkontoret. Genast inledningsvis fick jag veta att det här bara var ett samtal. Inget som skulle protokollföras och diarieföras, bara ett samtal där vi skulle reda ut hur jag tänker, hur de tänker. Avsikten var säkert att lugna mig, men effekten på mig blev den motsatta. Vad kunde ett sådant samtal ha för syfte annat än att tysta?
Innan jag hade fått någon redogörelse för bakgrunden till kallelsen ombads jag tala om hur jag ser på yttrandefriheten och lojaliteten i min roll som nyckelperson och anställd i kommunen. Jag förklarade att jag uppfattar framåtsyftande och konstruktiv kritik som just lojalitet mot min roll. Utan kritik, hur ska något då kunna bli bättre? Jag gav mig själv som exempel. Jag är en bra lärare tack vare den kritik jag fått och tagit emot. Man kan också diskutera vem och vad lojaliteten ska riktas till? Lojaliteten borde vara till kommuninnevånarna, till uppdraget, till målet att ständigt utveckla och förbättra.
Projektledaren talade - som jag upplevde tillrättavisande - om vikten av att vara en god ambassadör för kommunen. Om sin strävan att vara det och om sin önskan att nyckelpersonerna också är det.
Där hade jag inte så mycket att säga, men min fråga blir då vad det är man ska vara en god ambassadör för? En Potemkinkuliss som man håller upp för att dölja de brister och tillkortakommanden som gömmer sig bakom den? Och i så fall vad menar man med att vara en god ambassadör? ... Är en god ambassadör någon som döljer och skönmålar verksamheten och verkligheten? Det är inte de signaler jag har fått hittills och ändå har jag kommit med en hel del både kritik och beröm i artiklar och insändare.
Här någonstans avbröt kommunombudet samtalet med en högst berättigad fråga: Vad i mitt blogginlägg hade fått dem att reagera? Varför har man kallat så många personer till ett möte på rådhuset? Det visade sig att föreläsaren Christian Lundahl hade hört av sig till projektledaren och varit upprörd över inlägget. Bland annat hade han undrat om det här var Norrköpings Kommuns officiella ståndpunkt. Här gick min LR:företrädare igång för andra gången. Hon tyckte det var minst sagt märkligt att han skulle tro något sådant och förundrade sig över att man hade valt att gå vidare i ett sådant ärende.
Då förklarade förhandlingssekreteraren att Lundahl inte hade reagerat mot den forskningsrelaterade kritiken utan det var ”mer när det var på det personliga och privata planet”. Här blev jag verkligt förvirrad för jag kunde inte komma på att jag hade skrivit något som kunde tolkas som personligt och privat. Men jag behövde inte vara förvirrad länge. Förhandlingssekreteraren läste högt en understruken mening i ett dokument hon hade med sig. Den löd så här: ”Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.”
Tydligen kan man tolka kritik mot språkdräkt och framförande i en föreläsning framför många hundra lärare som privat och personlig. Märkligt tycker jag. Minst lika märkligt förstås, att han får gehör för sådana synpunkter. Nu ansåg Lundahl dessutom att min kritik var osaklig. Felen fanns bara i elevtexter - inte i det han skrivit. Eftersom vi fick presentationen som dokumentation har jag haft möjlighet att ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Fortsättning följer i ett senare blogginlägg.
Christian Lundahl är pedagogikforskare, lärarutbildare och rektorsutbildare. Han uttrycker själv skarp kritik mot en rad instanser, han är själv personlig då han gör narr av utbildningsministern i en föreläsning, och han kommer själv med svepande kritik mot landets lärarutbildningar och mot skolverket. Men när jag skriver ett inlägg med både ris och ros - även om riset överväger - för han sina klagomål och synpunkter till min huvudman. Han bemöter inte det i skrift, han kontaktar inte mig, han går inte ens till min rektor, utan till min arbetsgivare.
Något som gör det här extra ironiskt är att föreläsningen handlar om vikten av att uppmuntra till självständigt tänkande, värdet av konkret och framåtsyftande feedback. ”Det gäller att tänka själv, inte bara göra som man blir tillsagd” var ett råd Christian Lundahl gav oss under föreläsningen. Han talade också om vikten av att ha en ”tillitsfull ledningsfilosofi” och högt i tak. Men det gäller uppenbarligen bara elever - inte lärare?
Vi lärare ska alltså lära ut en massa färdigheter som vi inte själva får utöva? Vem tror att det kommer att hända. En lärare som inte själv tänker självständigt och kritiskt kan omöjligt lära en elev att göra det. En lärare som inte upplever högt i tak, delaktighet och en tillåtande atmosfär kommer inte heller att erbjuda sina elever något sådant. Det blir bara katten på råttan, råttan på repet - hur vackra ord det än står i styrdokumenten.
Den insikten har tydligen inte Christian Lundahl. Men tack och lov finns det andra som har tänkt ett steg längre. I mitt blogginlägg ”Tack Jan”, från den 8.9. skriver jag om samtalsserien på Stockholms Universitet, Skola 2020, ett program som jag såg bara timmar efter mötet på rådhuset. En ljuv ironi även där. Det kanske var just därför, men jag tyckte att det var samma budskap som basunerades ut hela samtalet igenom av alla tre gästerna. Lärare, sträck på ryggen, ta till orda och ta ansvar för er profession. Sven-Eric Liedmans upprepade råd var att vi lärare skulle visa mer kurage. Vi skulle säga sanningen oftare, våga opponera oss mot överheten. (Det rådet sträckte han för övrigt också till pedagogikforskarna - ett råd Lundahl definitivt tagit ad notam.) Maciej Zaremba talade om behovet av en frihetsreform i skolan och om lärarnas integritet gentemot arbetsgivaren. Han påpekade att 70 % av lärarna inte ens visste vad ordet meddelarfrihet stod för. Anna Ekström efterlyste lärare i skoldebatten och lovade att allt hon skulle ta sig för som Skolverkets generaldirektör skulle syfta att stärka lärarna i deras profession.
Vackra stolta ord, men vi befinner oss ju som bekant i verkligheten. Och för min del är den verklighet jag befinner mig i gränslandet mellan yttrandefriheten och den lojalitet jag är skyldig personalkontoret ... ja och pedagogikforskare också, uppenbarligen. Det här gränslandet är inget vidare trevligt ställe. Jag kan inte skriva ett ord om skolan utan att känna det som om jag hade någon som tittar över axeln. Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig lika avslappnad och fri i mitt skrivande igen? Jag hoppas det, men säker kan jag inte vara. En sak ser jag däremot helt klart från det ställe där jag befinner mig. Om det verkligen är här gränsen går måste den flyttas.
Den måste flyttas och jag kan inte göra det ensam.
Media: SVD, SVD
Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism,
fredag 2 juli 2010
Den svenska skolan – eller down shit creek without a paddle.
När vettigare människor har plaskat med fötterna i strandbrynet eller suttit under ett parasoll bakom en drink med ett parasoll har jag plöjt genom stora delar av IFAU:s 344 sidor långa rapport om betydelsen av den förda utbildningspolitiken på elevers skolresultat och framtida arbetssituation. Hur rapporten har kunnat bli så lång är en gåta för gång på gång tvingas man konstera att det inte finns mycket till underlag. Tidvis blir läsningen farsartad. Man får veta att den senaste stora kunskapskontrollen Skolverket gjorde 2003 inte kan ses som tillförlitligt underlag eftersom delar av provet fanns på Internet innan provtillfället. (Vilken amatörernas afton). Inte heller de internationella undersökningarna ger fullgott underlag för att de ”svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna varit vacklande”. (Se föregående kommentar). Och till slut dödsstöten för vår resultatkontroll: ”Vi måste därför dra slutsatsen att vare sig de relativa eller de kriterierelaterade betygen ger någon information om kunskapsutveckling över tid”.
Här sågar de både skolverket och ”den förda skolpolitiken” jäms med fotknölarna, men med tanke på att deras uppdrag har varit att ta reda på vad våra skolreformer har haft för utfall är det förståeligt att de blir irriterade när det visar sig att det knappt finns något underlag för sådana studier. Undra på att vår skoldebatt innehåller fler troende än den svenska kyrkan. Undra på att ”Det samlade intrycket är att resultatnedgången är av betydande omfattning”, för hur ska vi kunna förbättra skolan om vi inte har en fortlöpande resultatkontroll? Hur ska vi veta vilka lärare som är bra, vilka rektorer som är bra, vilka skolor som är bra om vi inte tar reda på vad de uträttar?
Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det tills jag blir blå i ansiktet: Gör oss en paddel. Återinför studentexamen och centralrätta alla nationella prov. Det är politikernas jobb att sätta betyg på lärarna, på skolan och på sig själva, det är inte elevernas, och hör sen Ilmar Reepalu et consortes.
Mer läsning: Ett mycket bra inlägg av PJ Anders Linder i SVD, Att mer pengar eller "fler vuxna i skolan" inte är lösningen skriver Johannes Åman i DN, Expressen hade en strålande ledarartikel om skolan förra veckan.
Rasmus Liberal, Jonas Vlachos har skrivit flera inlägg om rapporten i blogen Economistas. Här, här och här, Morrica råder läraren att bli vid sin kateder, .
Här sågar de både skolverket och ”den förda skolpolitiken” jäms med fotknölarna, men med tanke på att deras uppdrag har varit att ta reda på vad våra skolreformer har haft för utfall är det förståeligt att de blir irriterade när det visar sig att det knappt finns något underlag för sådana studier. Undra på att vår skoldebatt innehåller fler troende än den svenska kyrkan. Undra på att ”Det samlade intrycket är att resultatnedgången är av betydande omfattning”, för hur ska vi kunna förbättra skolan om vi inte har en fortlöpande resultatkontroll? Hur ska vi veta vilka lärare som är bra, vilka rektorer som är bra, vilka skolor som är bra om vi inte tar reda på vad de uträttar?
Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det tills jag blir blå i ansiktet: Gör oss en paddel. Återinför studentexamen och centralrätta alla nationella prov. Det är politikernas jobb att sätta betyg på lärarna, på skolan och på sig själva, det är inte elevernas, och hör sen Ilmar Reepalu et consortes.
Mer läsning: Ett mycket bra inlägg av PJ Anders Linder i SVD, Att mer pengar eller "fler vuxna i skolan" inte är lösningen skriver Johannes Åman i DN, Expressen hade en strålande ledarartikel om skolan förra veckan.
Rasmus Liberal, Jonas Vlachos har skrivit flera inlägg om rapporten i blogen Economistas. Här, här och här, Morrica råder läraren att bli vid sin kateder, .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
">