Licens att skolka?

Vuxenvärldens ursäkter för skolket fortsätter. I dagen SVD har två barnneurologer krafsat fram ytterligare en grupp som har goda skäl att skolka (efter mobboffer, vanvårdade och understimulerade elever) - de svagbegåvade. I en skola som inte anpassar sig till elever med inlärningssvårigheter, koncentrationsproblem och svag begåvning är skolk ”det enda sättet att klara sig från omöjliga krav”.

När det gäller problembeskrivningen finns det säkert elever som skolkar för att de har svårt att klara skolan - även om jag inte känner igen det här som någon betydande grupp. I skolan är vi rätt duktiga på att anpassa oss till de svagaste eller de som har svårast att sitta stilla. Då är det sämre ställt med de mest begåvade. Hur som helst behandlar den nya skollagen både rätten till stöd och rätten till stimulans och utveckling på sin nivå. Inte nog med att rätten till stöd är kraftigt skärpt - där man inte är nöjd med insatserna finns det möjlighet att överklaga. Vi ska till och med skicka ut en överklagandeblankett med varje åtgärdsprogram. Bara att fylla i och skicka in för den missbelåtne föräldern.

Samma brist på kunskap om skolan visar författarna i åtgärdsförslaget. Deras lösning är en stärkt elevhälsa. Men även här är jobbet redan gjort. Elevernas rätt till elevhälsa är skärpt i de nya styrdokumenten och regeringen har avsatt ordentligt med pengar för att stärka elevhälsan. Artikelförfattarna vill också se fler utredningar - men se även det finns reglerat i nya skollagen.

Först förstorar artikelförfattarna upp ett problem, därefter blundar de för redan utförda åtgärder och sist föreslår de ytterligare åtgärder som också redan genomförts. Allt detta i en artikel som utger sig handla om varför det inte är bra att addera terminens skolk i betygsdokumenten, men där man inte kommer med ett enda skäl till den tesen. Ja i varje fall om man inte ser en diagnos som en licens att skolka. Ibland finns det underliggande orsaker till skolk, ibland gör det det inte. Men så länge man blundar för omfattning och konsekvenser är det inte troligt att skolket upphör. Och skolket har en högre prislapp än svagbegåvning eller koncentrationsproblem.

”Vi kan inte längre bortse från barn och ungdomars olika förutsättningar när utbildningspolitik utformas”, skriver artikelförfattarna avslutningsvis. Ja det kan ingen som läst skollagen kalla för ett råd i rättan tid. Däremot finns det artikelförfattare som blundar för hur utbildningspolitiken utformas när de skriver skolpolitiska debattartiklar. Det problemet behöver vi däremot fortfarande åtgärda.

Den svenska skolan – eller down shit creek without a paddle.

När vettigare människor har plaskat med fötterna i strandbrynet eller suttit under ett parasoll bakom en drink med ett parasoll har jag plöjt genom stora delar av IFAU:s 344 sidor långa rapport om betydelsen av den förda utbildningspolitiken på elevers skolresultat och framtida arbetssituation. Hur rapporten har kunnat bli så lång är en gåta för gång på gång tvingas man konstera att det inte finns mycket till underlag. Tidvis blir läsningen farsartad. Man får veta att den senaste stora kunskapskontrollen Skolverket gjorde 2003 inte kan ses som tillförlitligt underlag eftersom delar av provet fanns på Internet innan provtillfället. (Vilken amatörernas afton). Inte heller de internationella undersökningarna ger fullgott underlag för att de ”svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna varit vacklande”. (Se föregående kommentar). Och till slut dödsstöten för vår resultatkontroll: ”Vi måste därför dra slutsatsen att vare sig de relativa eller de kriterierelaterade betygen ger någon information om kunskapsutveckling över tid”.

Här sågar de både skolverket och ”den förda skolpolitiken” jäms med fotknölarna, men med tanke på att deras uppdrag har varit att ta reda på vad våra skolreformer har haft för utfall är det förståeligt att de blir irriterade när det visar sig att det knappt finns något underlag för sådana studier. Undra på att vår skoldebatt innehåller fler troende än den svenska kyrkan. Undra på att ”Det samlade intrycket är att resultatnedgången är av betydande omfattning”, för hur ska vi kunna förbättra skolan om vi inte har en fortlöpande resultatkontroll? Hur ska vi veta vilka lärare som är bra, vilka rektorer som är bra, vilka skolor som är bra om vi inte tar reda på vad de uträttar?

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det tills jag blir blå i ansiktet: Gör oss en paddel. Återinför studentexamen och centralrätta alla nationella prov. Det är politikernas jobb att sätta betyg på lärarna, på skolan och på sig själva, det är inte elevernas, och hör sen Ilmar Reepalu et consortes.



Mer läsning: Ett mycket bra inlägg av PJ Anders Linder i SVD, Att mer pengar eller "fler vuxna i skolan" inte är lösningen skriver Johannes Åman i DN, Expressen hade en strålande ledarartikel om skolan förra veckan.

Rasmus Liberal, Jonas Vlachos har skrivit flera inlägg om rapporten i blogen Economistas. Här, här och här, Morrica råder läraren att bli vid sin kateder, .