Licens att skolka?

Vuxenvärldens ursäkter för skolket fortsätter. I dagen SVD har två barnneurologer krafsat fram ytterligare en grupp som har goda skäl att skolka (efter mobboffer, vanvårdade och understimulerade elever) - de svagbegåvade. I en skola som inte anpassar sig till elever med inlärningssvårigheter, koncentrationsproblem och svag begåvning är skolk ”det enda sättet att klara sig från omöjliga krav”.

När det gäller problembeskrivningen finns det säkert elever som skolkar för att de har svårt att klara skolan - även om jag inte känner igen det här som någon betydande grupp. I skolan är vi rätt duktiga på att anpassa oss till de svagaste eller de som har svårast att sitta stilla. Då är det sämre ställt med de mest begåvade. Hur som helst behandlar den nya skollagen både rätten till stöd och rätten till stimulans och utveckling på sin nivå. Inte nog med att rätten till stöd är kraftigt skärpt - där man inte är nöjd med insatserna finns det möjlighet att överklaga. Vi ska till och med skicka ut en överklagandeblankett med varje åtgärdsprogram. Bara att fylla i och skicka in för den missbelåtne föräldern.

Samma brist på kunskap om skolan visar författarna i åtgärdsförslaget. Deras lösning är en stärkt elevhälsa. Men även här är jobbet redan gjort. Elevernas rätt till elevhälsa är skärpt i de nya styrdokumenten och regeringen har avsatt ordentligt med pengar för att stärka elevhälsan. Artikelförfattarna vill också se fler utredningar - men se även det finns reglerat i nya skollagen.

Först förstorar artikelförfattarna upp ett problem, därefter blundar de för redan utförda åtgärder och sist föreslår de ytterligare åtgärder som också redan genomförts. Allt detta i en artikel som utger sig handla om varför det inte är bra att addera terminens skolk i betygsdokumenten, men där man inte kommer med ett enda skäl till den tesen. Ja i varje fall om man inte ser en diagnos som en licens att skolka. Ibland finns det underliggande orsaker till skolk, ibland gör det det inte. Men så länge man blundar för omfattning och konsekvenser är det inte troligt att skolket upphör. Och skolket har en högre prislapp än svagbegåvning eller koncentrationsproblem.

”Vi kan inte längre bortse från barn och ungdomars olika förutsättningar när utbildningspolitik utformas”, skriver artikelförfattarna avslutningsvis. Ja det kan ingen som läst skollagen kalla för ett råd i rättan tid. Däremot finns det artikelförfattare som blundar för hur utbildningspolitiken utformas när de skriver skolpolitiska debattartiklar. Det problemet behöver vi däremot fortfarande åtgärda.

Skolpolitikens myror och dagsländor del 2

Idag skriver jag på Newsmill om skolpolitikens myror och dagsländor. Från början var det tänkt att bli ett blogginlägg, men sedan blev det så långt och – tycker jag själv – så viktigt att jag ville ha fler läsare än jag får på ett blogginlägg.
Så här börjar artikeln: ” Det finns två sorters skolpolitiker. Dagsländan sitter på sin kammare, lägger pannan i djupa veck, trycker upp och ner udden på kulspetspennan och klurar ut hur en bra skola skulle se ut. Man målar upp en bild på ”that inner eye that is the bliss of solitude” som Wordsworth skriver om . Små, rara barn rusar fram till bokhyllor och datorer på jakt efter kunskap. Inga lektioner, inga korridorer, inga betyg, inga läxor, inga katedrar, inga lärare som tror att de vet mer än eleverna. Istället välvilliga handledare som hjälper de små i deras kunskapsskapande verksamhet. Litet Mikael Wiehe i bakgrunden.

Dagsländan har inga problem med att förklara hur en bra skola för alla ska se ut. Den skolan har han eller hon ju redan skapat i sitt eget huvud.

Så har vi myran. Myran är ständigt i färd med att leta problem och föreslå lösningar. Han eller hon pratar med lärare, elever och föräldrar. Frågar vad det finns för problem och vad man föreslår för åtgärder. När samma problem dyker upp om och om igen lägger myran dem på sitt ritbord . Om så lösningar som provats verkar ha effekt, ja då lägger myran ett förslag. Sedan hör myran sig för igen. Blev det bättre? Är svaret nej så bär det av tillbaka till ritbordet igen.

Myran kan inte ge ett recept på en bra skola för alla. Däremot kan myran, om tid och möjlighet ges, forma en bra skola för alla. ”


Seved Monke frågar sig varför alla i oppositionen är så kritiska mot folkpartiets skolpolitik. Jag tror att svaret ligger just i detta dagsländeperspektiv. Man kritiserar åtgärder och förslag som faktiskt har provats och funnits effektiva utifrån ideologiska motiv, inte utifrån vad som verkligen inte har fungerat eller har fått oönskade effekter.
Det här är riktigt illa för skolan. Även om jag är stolt över folkpartiets stora skolengagemang och Jan Björklund som skolminister skulle jag hundra gånger hellre se en skolpolitik obefläckad av ideologi. En skolpolitik där alla är nöjda så länge resultatet är bra och där ingen protesterar om man river upp något som inte blev som det var tänkt.
Vi är alla överens om målen. Vi vill alla att våra barn ska lära sig massor. Vi vill att de ska ha rättvisa chanser att forma sina liv. V vill alla också att de ska må bra, vara lyckliga och att de ska fostras till ansvarstagande, toleranta och demokratiska samhällsmedborgare. I min drömskola sätter vi våra klokaste lärare, forskare och politiker på att skriva styrdokument. Min drömskola är också likvärdig och utformad så att varje elev kan välja sin egen framtid och känna sig väl rustad för sitt vuxenliv. Därför är vi mycket noga med att ta reda på hur det går i min drömskola. Följs styrdokumenten? Fungerar de som det var tänkt? Behöver de revideras för nya samhällskrav? Lär sig eleverna det de behöver? Trivs de i skolan? Finns det utrymme att välja olika vägar för att nå samma mål?
I Sverige är skolfrågorna ovanligt politiserade. Jag är själv övertygad om att den främsta orsaken är bristen på resultatkontroll. Om vi hade en studentexamen, den stora resultatkontroll så gott som alla andra länder håller sig med, och centralrättade nationella prov skulle det inte alls finnas samma utrymme för löst tyckande. Med ett sådant årligt facit ser man snabbt när en åtgärd får rätt effekt och när det inte blev som man hade tänkt.
Givetvis är allt inte bara kunskapsresultat. Men vore det så svårt att samtidigt med en studentexamen ha en stor elevenkät? Där kunde eleverna få berätta hur de har trivts, om de har fått påverka det de vill påverka, om de har blivit sedda och respekterade av kamrater och personal på sin skola.

Mitt recept på en bra skola för alla? Minst fyra år till med Jan Björklund som skolminister kommer högt på listan. Men först av allt kommer en ordentlig uppföljning av vad våra barn lär sig och hur de behandlas i skolan. Det är inte bara den bästa vägen mot en bra skola för alla. Det är också det enda sätt vi kan få reda på om vi verkligen har en bra skola för alla, eller om myrorna måste ta ett nytt strå på stacken och streta tillbaka till myrstacken en gång till.


Media: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, Björklund och Ohly i SVT Play, Aftonbladet.

Bloggar: Kent Persson, Per Altenberg, Per Altenberg, Tankar om skolan i media, Pär Gustafsson, Peter Andersson, Karin Granbom Ellison, Kristina Palmgren, Mats Gerdau, Folkpartiet i Norrköping, Anne-Marie Körling, christermagister, Stockholmsvänstern, Rolf Eriksson, Amanda Brihed, Under den lugna korkeken, Tysta tankar, Martin Hall, Anna Helena Rudberg, Dr Cais blogg, Svensson, Liberala Anna, Rasmus Jonlund, Olof Linqvist, Metabolism, Christer Sörliden och Christian Tegnvallius.

Skolk i betyget?

Jan Björklunds förslag att skolk ska synas i betyget väcker upprörda känslor. Doktor Spinn twittrar att han inte längre tänker rösta på folkpartiet. Mary X är lika ogillande och påpekar att människor inte är maskiner. Christermagister undrar på vilket sätt en papperslapp kan kallas hårda tag och får sina farhågor om Björklund bekräftade. Mats hänger roat på.

Tillbaka från sommarstugan senare än Jan Björklund är det bara långsamt min hjärna gnisslar igång igen. Jag funderar på olika elever jag har haft, mina egna barn, mitt eget skolk. Men framför allt tänker jag på en dokumentär om hjärnan jag såg för länge sedan. Det handlade om vår förmåga att uppskjuta belöningar. Den fyraåring som kunde motstå karamellen i blickfånget mot löftet att få tio karameller om en stund klarar skolan med glans och blir antagligen en flitig arbetsmyra i samhällets tjänst. Ungen som äter upp karamellen? Ja den ungen är vi nog alla ibland. Jag har massor av saker jag borde göra. Hemsidan behöver fixas, jag har flera artiklar jag jobbar med, Liberala kvinnor, valkampanjen, trädgården, bloggen, mejlboxen, tvättkorgen. Vad gör jag? Jag sitter i nattlinne, äter choklad och spelar Betapet timme efter timme – ända tills samvetet vrålar så högt i örat att jag tar mig samman och motvilligt börjar beta av på måstelistan. Det gör jag för jag vet att det kommer att kosta mig både självrespekt och anseende om jag låter bli. Men där och naggar på den ensamma karamellen är jag nu och då och den har alltid ett högt pris.

Precis när jag har tänkt på det här och på hur dåliga vi är på att lära våra barn att skjuta upp belöningar och bädda för en bra framtid läser jag Morricas blogg där hon berättar om en soldat som sparade sin chokladkaka till sista dagen då den gjorde maximal nytta för hela gruppen. Morrica kopplar historian till värdet av små generösa gester. Jag håller med om hennes tolkning men ser det också som en klassisk kamp mellan en och tio karameller. Alla de andra käkade upp sin choklad genast. En enda kunde skjuta upp belöningen och det gav en ordentlig pay-off.

Efter denna långa inledning, vad händer med ungen som skolkar och varför skolkar man? Visst finns det elever som far illa och behöver hjälp, men orsaken till att den svenska skolan utmärker sig när det gäller skolk, disciplinproblem och brist på arbetsro är inte att det är fler elever som lider här än annanstans. Jag tror att de främsta orsakerna är brist på förmåga att skjuta upp belöningar och bristen på negativa konsekvenser på negativt beteende. En lektion blir roligare när man sitter och SMS:ar och skickar lappar. Det är den ena karamellen. De tio man förlorar är att varken man själv eller de andra lär sig något. De flesta elever spelar hellre CS eller lägger ut skumma redigerade bilder på sig själv på Bdb än sitter på sina hårda och obekväma skolbänkar. Den ena karamellen är en slapp och trevlig tonårstid. Det man förlorar är en vass hjärna, kunskaper, valmöjligheter, roliga, intressanta och välbetalda karriärmöjligheter m.m. Man får det litet behagligare i tre-fyra år och betalar med ränta på ränta med ett sunkigt liv under de övriga sextio. I skolan blir det alltså snarare 1 mot 100 än 1 mot 10 karameller, och det är den slappa, välvilliga curlingvuxenvärlden som bär skulden. Jag är uppriktigt tacksam över att Björklund försöker ta strid mot det.

Hans förslag att införa skolkinformation på terminsbetyget har flera fördelar. För det första blir det en piska på skolan att verkligen sköta frånvarorapporteringen och följa upp skolk. För det andra blir det svårare för föräldrarna att smita undan sitt ansvar. Du kan ringa hem dagligen och skriva hur många mejl som helst, vår förmåga att rationalisera och försköna våra egna föräldrainsatser är oändlig. En slutsummering varje termin är betydligt svårare att vifta bort. För det tredje mår både lärare, föräldrar och elever bra av att se den ogiltiga frånvaron och betygen sida vid sida. Kostnaden för den ensamma karamellen blir så mycket tydligare på det sättet.
Mycket av bloggindignationen riktar sig felaktigt mot skolkinformation på slutbetyget - något som inte finns med i förslaget. Just det skulle inte heller jag kunna argumentera för. Dels är det som sagt curlingföräldrarna och curlingsamhället som bär den största skulden och därför ska inte eleven bestraffas, dels kan frånvaron ha så vitt skilda orsaker att informationen måste ses som vilseledande snarare än vägledande.

Vi vuxna måste skärpa oss och våga vara mer obekväma. Det är vårt gemensamma ansvar att våra barn går in i vuxenvärlden med välpackade ryggsäckar och hjärnor. Det ansvaret förpliktigar. Det behövs föräldrar som tar tempen på sina barn innan de får stannar hemma (och även då kan det vara klokt att ta med modemet och antennsladden till jobbet). Det behövs föräldrar som placerar semestern under skolloven och som tar ledigt från sina jobb för att se till att deras ungar verkligen hamnar i skolan. Det behövs lärare som är noga med att följa upp frånvaro och socialassistenter som prioriterar barnens framtid framför sin relation till föräldrarna. Och riktigt bra blir det också med rapportering av ogiltig frånvaro i ett officiellt dokument, inte bara i sms och mejlform. Tydlig och pockande information som förhoppningsvis leder till troubleshooting och vidare åtgärder.



Tidningar: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, DN.

Bloggar: Seved Monke, Lotta Edholm, Mathias Sundin, Niklas Frykman, Mats Gerdau, Annarkia, Kent Persson, Alliansfritt Sverige, Krassman, kulturbloggen, Runo Johansson Folkpartiet Norrköping, Liberala Anna, Carina Boberg, Linnéa Darell, Mikael Wendt, Sebastian Hallén,Lars Hansson och andra bloggar om skolk.