Adoptionscentrum: Det är barnen, inte bögarna som är vårt bord.

För sju år sedan fick samkönade par rätt att adoptera barn. Gissa hur många barn som adopterats av ett samkönat par? Inte en endaste unge på sju år är det lika beklämmande som pinsamma svaret. Då frågar man sig vad i helskotta lagändringen är värd?

Det är just precis vad folkpartisterna Seved Monke och Anna Steele Karlström har gjort i tidningen QX. De uppmanar adoptionsorganisationerna att få tummen ur och göra något åt saken. "Not a day too soon" tänker i varje fall jag om det.

Men se det tycker inte kommunikationschefen för Adoptionscentrum, Margret Josefsson. Hennes försvarsargument är både suspekta och suspekt många:
1. Det är barnen - inte bögarna som är vårt ansvar.
2. Utlänningar är homofoba, vad kan VI göra åt den saken?
3. Det finns färre barn på marknaden så det är minst lika synd om de ensamstående, handikappade och gamla som vill adoptera och som numera också ofta blir utan unge.

Men värst av allt blir det ändå när hon skyller ifrån sig på kommunerna:
”Idag finns cirka 20 barn per år(i Sverige) som behöver adoptivfamilj. Dessa adoptioner handläggs av kommunerna och de är självklart fria att välja homosexuella föräldrar! Men så vitt jag känner till har detta inte skett än. Och det kan verkligen ifrågasättas, för hur tror vi att andra länder, där synen på homosexuella är en helt annan än den i Sverige, ska välja samkönade par till sina barn om vi i Sverige inte gör det själva? 
Adoptionscentrum anser att de nationella adoptionerna bör vara fler med tanke på antalet barn som familjehemsplaceras. Forskning visar att barn i familjehem klara sig sämre än barn som adopteras. Därför driver vi denna fråga aktivt.”

Eller med andra ord. Vad gnäller ni på oss för? Kommunerna är ju mycket dummare. Om inte vi i framstegslandet nummer ett låter bögar adoptera hur kan ni vänta er att någon annan ska göra det? Dessutom är vi på Adoptionscentrum dom snälla här, vi försöker se ju faktiskt se till att det finns fler barn att adoptera. Försök fixa er ett av de barnen istället, och sluta bråka med oss.

Det är möjligt att kommunerna behöver granskas de också, men det har inte ett skvatt med saken att göra. Om kommunikationschefen för Adoptionscentrum ska bemöta kritik är det faktiskt den egna verksamheten hon ska redogöra för - inte någon annans. Och när det gäller den egna verksamheten är dumma undanflykter allt hon har att komma med. Klart att de ska ha ett barnperspektiv, men vad har det med det här att skaffa? Självklart kan de ha rutiner som inte är diskriminerande eller uteslutande för någon grupp utan att tappa sitt barnperspektiv. Att det finns organisationer eller länder där man inte accepterar samkönade par är en lika dum undanflykt. Men så ta kontakt med åtminstone några länder och organisationer som GÖR det då.

Och rappa på med det. För vad betyder rätten att adoptera om den bara finns på en papperslapp, men inte i praktiken?

Jo det ska jag tala om: Det betyder att vi är ena jävla hycklare!



Media: QX inlägg 1, 2, 3, 4., DN, Sydsvenskan.
Seved bloggar också om det här på på Liberati: Lögnerna om homoadoption. Andra bloggar: Helds HBT-nytt, Seved Monke, Jöran Fagerlund Rasmus Liberal, Carina Boberg.

Jan Björklund och lärarkåren

Innan jag började blogga trodde jag att så gott som alla lärare uppskattar Jan Björklunds och folkpartiets skolpolitik. Under hela min lärarkarriär har tongångarna varit positiva i de lärarrum där jag har vistats. Helt klart är också att lärarandelen är hög bland folkpartister så den som anklagar Björklund för att sakna kontakt med skolverkligheten vet inte vad han eller hon pratar om. Jag skulle förstå om han istället kräktes åt alla lärare som talar om vad som han ska göra– både inom och utanför partiet. Men det gör han inte, utan även om han är en bestämd och svårövertalad man lyssnar han.

Men bloggande skolfolk är inte nådiga. Anne-Marie Körling använder ord som fostra, tukta och skampåle om förslaget som gäller föräldrastöd i klassrummet och tycker dessutom att det är synd att Björklund ägnar så mycket tid åt detaljer. De här känslorna ekas i många bloggar. Exempelvis i Metabolism, Johan Kant, Emmas nötskal och Eldkossa, Christermagister, junitjejen, Dagens skola.
Men för det första är det inte rättvist att anklaga Björklund för att satsa på detaljer. Han har genomdrivit enorma reformer i skolan och det handlar om genomgripande saker som skollag, lärarutildning och läroplaner. Media väljer förstås var fokus ligger och därför är det också föräldranärvaro och skolk i betyget alla skriver och talar om, inte om satsningen på elevhälsa eller kampanjen för ett återförstatligande. För det andra är varken skolket eller arbetsmiljön i skolan småsaker. Det handlar om stora problem - när det gäller stökigheten dessutom ett problem som eleverna värderar betydligt tyngre än lärarna.

Ytterligare ett problem som Jan Björklund försöker komma åt är att min och många andra lärares situation är den att vi äts upp av mentorsrollen och ofta ägnar mycket mer tid åt att kvacka som kuratorer och reservföräldrar än åt vår egen undervisning.
En orsak till det här är förstås brister i elevvården, men en annan är att många föräldrar har abdikerat en hel del av sitt ansvar. Det är viktigare att vara kompis och allierad med sitt barn än uppfostrare. Många tonårsföräldrar lämnar dessutom sina barn för mycket i fred. Ibland för att de inte vill utsättas för samma vrede och förakt som de kände för sina föräldrar, ibland av tidsbrist och karriärfokus, ibland av osäkerhet och otillräcklighet.
Det här är ett samhällsproblem och en viktig konsekvens av Björklunds föräldranärvaro förslag är att vi åtminstone börjar diskutera våra attityder, curlingföräldrarna och ansvarsfördelningen mellan hem och skola. För ju mer tid vi behöver sätta på de elever utan diagnos och med bra föräldrar som ändå stör lektionerna, desto mindre tid har vi för elever med inlärningsproblem, koncentrationsproblem, depressioner och annat som i allra högsta grad är samhällets bord.

Jag har skrivit mycket mer ingående om det här i en artikel på Newsmill: Skolpolitikens myror och dagsländor.


Idag gästbloggar en gymnasielärar i Seved Monkes blogg, Kristina Lindsjö. Hon skriver klokt om både föräldramedverkan, satsningarna på elevhälsan och något som det har skrivits väldigt litet om: Jättesatsningen mot mobbning. 40 miljoner per år är avsatt för forskning, utvärdering, utbildning och kvalitetssäkring när det gäller mobbning. Det känns fint att läsa en kollega som har fokus på problemen och lösningsvärdet. Det är nämligen hög tid att vi lärare ägnar oss åt samarbete och konstruktiva förslag när det gäller de problem vi möts av i vårt yrke. Jan Lenander är sådan samarbetskollega. Han bloggar här och har dessutom startat ett nätverk på Facebook som jag hoppas får många medlemmar: Lärare är bra att ha. Gertie Hammarberg Tersmeden har en blogg där hon skriver mycket klokt och tänkvärt om skolan. Morrica och Christermagister är ytterligare två kloka och lösningsorienterade lärarröster i skoldebatten även om Christer även platsar bland de kritiska rösterna i början av inlägget.

Ett sista ord när det gäller kritik ... vore det inte mer konstruktivt om vi provade saker innan vi sågar dem?



Media: Johan Croneman raljerar i DN, Expressen, Lotta Gröning, Lärarnas Nyheter.

Bloggar: Erik Laakso som nu bloggar på Voltaire tycker inte att vi ska ha mer föräldrar i skolan, Björn gör sig lustig, Helene Sigfridsson, Per Altenberg,

Skolpolitikens myror och dagsländor del 2

Idag skriver jag på Newsmill om skolpolitikens myror och dagsländor. Från början var det tänkt att bli ett blogginlägg, men sedan blev det så långt och – tycker jag själv – så viktigt att jag ville ha fler läsare än jag får på ett blogginlägg.
Så här börjar artikeln: ” Det finns två sorters skolpolitiker. Dagsländan sitter på sin kammare, lägger pannan i djupa veck, trycker upp och ner udden på kulspetspennan och klurar ut hur en bra skola skulle se ut. Man målar upp en bild på ”that inner eye that is the bliss of solitude” som Wordsworth skriver om . Små, rara barn rusar fram till bokhyllor och datorer på jakt efter kunskap. Inga lektioner, inga korridorer, inga betyg, inga läxor, inga katedrar, inga lärare som tror att de vet mer än eleverna. Istället välvilliga handledare som hjälper de små i deras kunskapsskapande verksamhet. Litet Mikael Wiehe i bakgrunden.

Dagsländan har inga problem med att förklara hur en bra skola för alla ska se ut. Den skolan har han eller hon ju redan skapat i sitt eget huvud.

Så har vi myran. Myran är ständigt i färd med att leta problem och föreslå lösningar. Han eller hon pratar med lärare, elever och föräldrar. Frågar vad det finns för problem och vad man föreslår för åtgärder. När samma problem dyker upp om och om igen lägger myran dem på sitt ritbord . Om så lösningar som provats verkar ha effekt, ja då lägger myran ett förslag. Sedan hör myran sig för igen. Blev det bättre? Är svaret nej så bär det av tillbaka till ritbordet igen.

Myran kan inte ge ett recept på en bra skola för alla. Däremot kan myran, om tid och möjlighet ges, forma en bra skola för alla. ”


Seved Monke frågar sig varför alla i oppositionen är så kritiska mot folkpartiets skolpolitik. Jag tror att svaret ligger just i detta dagsländeperspektiv. Man kritiserar åtgärder och förslag som faktiskt har provats och funnits effektiva utifrån ideologiska motiv, inte utifrån vad som verkligen inte har fungerat eller har fått oönskade effekter.
Det här är riktigt illa för skolan. Även om jag är stolt över folkpartiets stora skolengagemang och Jan Björklund som skolminister skulle jag hundra gånger hellre se en skolpolitik obefläckad av ideologi. En skolpolitik där alla är nöjda så länge resultatet är bra och där ingen protesterar om man river upp något som inte blev som det var tänkt.
Vi är alla överens om målen. Vi vill alla att våra barn ska lära sig massor. Vi vill att de ska ha rättvisa chanser att forma sina liv. V vill alla också att de ska må bra, vara lyckliga och att de ska fostras till ansvarstagande, toleranta och demokratiska samhällsmedborgare. I min drömskola sätter vi våra klokaste lärare, forskare och politiker på att skriva styrdokument. Min drömskola är också likvärdig och utformad så att varje elev kan välja sin egen framtid och känna sig väl rustad för sitt vuxenliv. Därför är vi mycket noga med att ta reda på hur det går i min drömskola. Följs styrdokumenten? Fungerar de som det var tänkt? Behöver de revideras för nya samhällskrav? Lär sig eleverna det de behöver? Trivs de i skolan? Finns det utrymme att välja olika vägar för att nå samma mål?
I Sverige är skolfrågorna ovanligt politiserade. Jag är själv övertygad om att den främsta orsaken är bristen på resultatkontroll. Om vi hade en studentexamen, den stora resultatkontroll så gott som alla andra länder håller sig med, och centralrättade nationella prov skulle det inte alls finnas samma utrymme för löst tyckande. Med ett sådant årligt facit ser man snabbt när en åtgärd får rätt effekt och när det inte blev som man hade tänkt.
Givetvis är allt inte bara kunskapsresultat. Men vore det så svårt att samtidigt med en studentexamen ha en stor elevenkät? Där kunde eleverna få berätta hur de har trivts, om de har fått påverka det de vill påverka, om de har blivit sedda och respekterade av kamrater och personal på sin skola.

Mitt recept på en bra skola för alla? Minst fyra år till med Jan Björklund som skolminister kommer högt på listan. Men först av allt kommer en ordentlig uppföljning av vad våra barn lär sig och hur de behandlas i skolan. Det är inte bara den bästa vägen mot en bra skola för alla. Det är också det enda sätt vi kan få reda på om vi verkligen har en bra skola för alla, eller om myrorna måste ta ett nytt strå på stacken och streta tillbaka till myrstacken en gång till.


Media: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, Björklund och Ohly i SVT Play, Aftonbladet.

Bloggar: Kent Persson, Per Altenberg, Per Altenberg, Tankar om skolan i media, Pär Gustafsson, Peter Andersson, Karin Granbom Ellison, Kristina Palmgren, Mats Gerdau, Folkpartiet i Norrköping, Anne-Marie Körling, christermagister, Stockholmsvänstern, Rolf Eriksson, Amanda Brihed, Under den lugna korkeken, Tysta tankar, Martin Hall, Anna Helena Rudberg, Dr Cais blogg, Svensson, Liberala Anna, Rasmus Jonlund, Olof Linqvist, Metabolism, Christer Sörliden och Christian Tegnvallius.