Sveriges kluvna skola

Jag har skrivit en replik på artikeln ”Den svenska skolan bättre ur ett finländskt perspektiv” som nu ligger på DN-debatt.se: ”Finlands mål är en likvärdig skola”. Min ursprungliga artikel var något mustigare och en gnutta spydigare, men huvudbudskapet är detsamma. Vi tävlar inte med våra grannländer, slutsatserna vilar på lösan sand och en god värd återgäldar inte sina gästers hyfs med förolämpningar. Det är en helt felaktig bild Strandgren målar upp, men jag hade uppfattat det som skämsigt av Strandgren att återgälda sina gäster på sådant vis även om han hade haft rätt i sak. Det fick mig att fundera litet över vett och etikett. Hur ser det ut med sådant nuförtiden? Larmrapporten om riksdagsledamöter som ”sänder oförskämda signaler” och går klädda i shorts i fel sammanhang tyder på ett problemområde. 

Nu låter vett och etikett kanske tråkigt, men det handlar i grunden om hänsyn, omtanke och ett gott bemötande mot sina medmänniskor. I det ingår att vara en uppskattande gäst. I det ingår också att vara en god värd. Blomma till värdfolket, ett litet tackmeddelande, en flaska whisky till den vän eller bekant som bogserade bilen eller vattnade blommorna under semestern, en avstängd mobil när man fikar med väninnan, att betala tillbaka även små lån, att återgälda en bjuden öl eller cigarett. 

.... I vårt nyttofixerade samhälle är det kanske bäst att samtidigt påpeka att det kostar både affärer, goodwill, samarbete och fördelar att reta upp folk och framstå som ohyfsade internationellt.

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.

Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.

I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det. Idag är föräldrarnas utbildningsgrad den viktigaste faktorn i elevens skolframgång och skillnaden mellan skolor stor. Som en följd av bristen på uppföljning och konkurrensen mellan skolor har vi glädjebetyg och glädjerättning av nationella prov. Studenter kommer därför in på högskolan utan förutsättningar att klara utbildningen, medan andra går miste om framtidsmöjligheter de egentligen hade förtjänat. Det finns också gymnasieprogram som utbildar till arbetslöshet. En orsak är att många program och linjer har lös koppling till arbetsmarknaden.  En annan orsak är att eleverna inte lär sig att ta ansvar, hålla tider, vara trevliga mot kunder. Parallellt med kunskapskrisen har vi en lärarkris. Andelen behöriga lärare är låg, lärarna mår dåligt, är överarbetade, flyr yrket och söktrycket till lärarutbildningarna är på tok för lågt.

Att den här dystra bilden är förhärskande beror på att den vilar på ett tämligen digert underlag. Den bygger på  statistik, på Skolverkets undersökningar, på Skolinspektionens kontroller, på IFAU:s och SNS: undersökningar, på internationella undersökningar och tester och på återkoppling från universiteten.

Det finns heller inga större politiska motsättningar när det gäller verklighetsbilden. Det är när det gäller åtgärderna och orsakerna som åsikterna går isär i partipolitiken. Inte alls så mycket isär som de gjorde tidigare, förtjänar att tilläggas. Det så uppenbart allvarliga läget har fått som konsekvens att samtalet om skolan har blivit mer allvarligt och mindre demagogiskt. Själv håller jag ofta med både Olle Johansson (skolråd i Norrköping, S) och Ibrahim Baylan.  Johan Kant och jag tillhör också olika politiska läger och är ändå så gott som alltid överens i skolfrågor. När det gäller breda politiska skollösningar känner jag mig mer hoppfull än någonsin tidigare. Det vore i sig en väldigt bra sak. Den ideologiska striden om skolan är typiskt svensk och en av orsakerna till våra problem.

Men det finns en motbild. Den säger att den svenska skolan är på framkant. Vi har frimodiga, frågvisa och talföra elever som trivs i skolan. Visst surrar det i svenska klassrum, men det handlar om ett produktivt surr, om elever som samspelar. Våra elever blir duktiga på sådant som inte är så lätt att mäta - som förmågan att reflektera och analysera, entreprenörskap, samarbete, socialt samspel. De får inte så mycket faktakunskaper - men vad gör det? Vi har ju Wikipedia. I Sverige är vi i täten när det gäller IKT. Svenska skolor har flest laptops i Europa och eleverna är bra på att använda dem (den svaga länken är vissa reaktionära lärare). Det kommer att ge oss en stor konkurrensfördel i framtiden. Faktakunskaper, punktlighet och arbetsro - sådant hör forntiden till. Framtidens arbetsmarknad kommer att vara annorlunda och den kräver en annorlunda skola. En skola där klassrummen öppnas upp, där gränserna mellan artificiella ämnen suddas ut.

När det gäller den här bilden är det svårare att hitta underlag. Den sprids ofta av lärare och rektorer som är trötta på larmrapporter om sin arbetsplats, som tycker att de själva är duktiga på sitt jobb och att de inte känner igen den dystra mediebilden på sina skolor. Det finns också en oro att den negativa bilden blir självförverkligande och en tro att en ljusare bild i sig skulle leda till en bättre skola. Det finns även forskare och skoldebattörer som sprider den ljusa bilden ( forskare med visioner - dvs den typ av forskare som gör mig orolig). 

Jag kan förstå de här reaktionerna. För det första ser verkligheten väldigt olika ut. Det finns skolor som är rena katastrofen och andra som är alldeles utmärkta. Och givetvis allt däremellan. Lärare och skolledare som protesterar kan därför göra det utifrån egen erfarenhet. De gör själva ett bra jobb, har duktiga kollegor, nöjda elever och föräldrar. En sådan skola är Nyströmska i Söderköping där min dotter går. Hon blir motiverad, stimulerad och utmanad och eftersom storebror gick i samma skola och precis har fullgjort sin examen vid KTH på utsatt tid har vi facit. Det är kunskaper och inte luftbetyg man får med sig från den skolan. Jag hoppas att det finns många lika bra skolor i Sverige och tycker att de alla förtjänar att lyftas. Visst är det också viktigt att vi lärare har yrkesstolthet och raka ryggar, att vi begär och får erkänsla för det goda arbete vi gör.

En mindre positiv orsak till att den här bilden får en sådan spridning är den svenska självbilden, en självbild som präglas av en hel del arrogans. Vi vill inte se vårt land som ett i mängden. Andra länder ska undersöka,  imponeras av och imitera den svenska modellen. Tanken att vi skulle ha orsak att följa andras exempel, att våra reformer har varit misslyckade och kontraproduktiva slår vi ifrån oss med kraft. Det är typiskt oss att gå längre än alla andra och sedan stoltsera med det. Sexköpslagen, friskolereformen, högskolebehörighet för alla, kvoteringen i föräldraförsäkringen är några exempel på det här.  Vi ska vara mest jämställda, mest moraliska, mest framgångsrika och vi hade också ställt siktet mot ”Världens bästa skola”. 

Den här självbilden är lika felaktig och lika destruktiv som den imperialistiska självgodhet som England så plågsamt fick göra sig av med under sjuttio- och åttiotalen. Men vi har vår i kärt behåll. 

Inte konstigt därför att den ljusa bilden är så lockande. Enligt den är vi ju fortfarande de visionära pionjärerna. Har vi bara litet is i magen är det snart hit alla kommer på studiebesök igen. Den är lockande, men den är också omoralisk. Vi är skyldiga alla de elever som slås ut bättre än så. Vi är också skyldiga alla de kollegor som lämnar läraryrket bättre än så.  (i min närhet finns det fler sådana i år än någonsin tidigare under min lärarkarriär). För även om det finns lärare som trivs och mår bra, elever som lär sig precis det de ska är det alldeles för många som inte gör det, ändå är den svenska skolan i kris. Och det är riktiga, viktiga barn och tonåringar som får sina liv och valmöjligheter krympta av det skälet, varje dag. Deras försummade möjligheter kompenseras inte av någon annans vinstlott. Det finns inga acceptabla förluster i en fungerande skola. Varje barn måste få tillgång till en fullgod utbildning, till en fullgod möjlighet att forma sitt eget liv efter egna önskemål och förutsättningar.

Att se till att de får den rätten är ett kollektivt ansvar.  Alla barn måste vara allas ansvar. Därför behöver skolan bli statlig. Därför måste vi få till stånd en systematisk kontroll av kunskapsresultaten så att lärare, skolor, huvudmän som inte håller måttet kan identiferas och gallras bort. Det räcker inte med ett facit som visar procentsatser för landet, länet eller en huvudman. Vi måste ha facit för varje elev. Det är bara då vi ger dem alla samma värde, samma rätt och samma möjlighet. 

Media: Maria Ludvigsson har skrivit en bra ledare om det här i SVD: Lägre krav ger inte gladare elever. 
Bloggar: Morrica skriver klokt om social kompetens och om sociala koder, Plura reflekterar över likvärdighet.

Även kvinnor är människor

Utan rätten att förfoga över våra egna kroppar åtnjuter kvinnor inte de mänskliga rättigheter FN garanterar oss. I dagens UNT föreslår Ismail Kamil och Eva Edwardsson att svensk abortlagstiftning ska läggas ihop med EU:s fria rörlighet för tjänster. Det tycker jag är ett strålande förslag. Låt Sverige bli för Polen vad Polen var för Sverige på sextiotalet - en fristad för kvinnor som vill ha makt över sina kroppar och sina liv.

Ismail skriver också om det här i sin blogg.