I Europaparlamentsvalets efterdyningar

Nu är rösterna sammanräknade och Europaparlementsvalet avgjort. Roligt att Fredrick Federley blev  inkryssad för C. Vi delar åsikter i flera frågor, Fredrick och jag, och vi har stått på samma barrikad några gånger. Framför allt kring sexköpslagen. Än mer roligt att Marit Paulsen fick så många kryss. Hela 144 000 välförtjänta sådana. Det får mina 711 kryss att se anspråkslösa ut, men jag är glad och tacksam över att så många tror att jag kan göra ett bra jobb på en så ansvarsfull post och stolt över de fem steg jag klättrade på FP:s EP-lista, från plats 21 till 16. Glad är jag också över att Valdemarsvik är en av sex FP-kommuner i landet som ökade jämfört med valet 2009. FP ökade med hela 1% - näst mest i landet efter Mjölby som hade 1,2%.  Tack alla ni som röstade på mig. 

Där har jag även orsak att tacka Lärarnas tidning,  Skolvärlden och Valdemarsviks-journalisterna Bo Cederqvist och Hanna Andersson (NT)  för medieutrymmet. Ja och de partikamrater som delat ut valmaterial runt om i länet. Tack igen. 

Mina egna insatser är jag inte lika nöjd över.  Jag missade ett mejl med förfrågan om intervju från Folkbladet (hamnade i inaktuell brevlåda).  Min debattartikel platsade inte på debattsidan vare sig i Corren eller i NT och eftersom beskeden tog två veckor fanns det inte tid att skriva en ny. Den personvalsfolder som antagligen fick den största spridningen var felaktig (byggd på ett tidigt utkast) och inte särskilt lyckad. Den korrekta foldern kom för sent för att hinna få någon spridning. 

Men något jag däremot är nöjd över är FP:s och C:s öppna möte: Varför EU? Både för att det blev så lyckat och uppskattat och för att det var resultatet av samarbete partier emellan. Jag är trött på konfliktytor, bråk och misstänkliggörande och övertygad om att samarbete leder längre än rivalitet. Men helt lätt är det inte att samsas om utrymmet i valtider. På vårt möte samsades de olika partiernas foldrar på samma bord – de partier som hörsammat vår inbjudan att lämna material vill säga. Men de samsades framför en stor C-roll-up.

Det var vår sekreterare och flitiga revisionsledamot Marianne Franck-Nilsson som först tog initiativ till studiecirkeln. När vi i styrelsen hade gett tummen upp kontaktade hon Sigbritt Segergren (C). Så fort det var klart att vi var tillräckligt många för att studiecirkeln skulle bli av skickade vi inbjudan till samtliga partier i kommunstyrelsen, men det var inga andra än vi och C som var intresserade. Kulmen för studiecirkeln var det öppna mötet: Varför EU? Ett möte som bestod av många korta inlägg (mellan fem och 15 minuter), mingel och frågestund.

Carl Hamilton berättade om Baces och mussel-projekten. Göran Trysberg hade lämnat ett uttömmande underlag kring turismen och EU.  Julie Tran berättade om C:s valplattform. Cizzie Kemle lyckades med konststycket att på fem minuter få alla att verkligen se EU ur ett småföretagarperspektiv. Efter mina fem minuter som snarare handlade om EU och Valdemarsvik än om FP och EU var det miljöminister Lena Ek som tog till orda. Även hon var mycket duktig på att få minuterna att räknas. På en dryg kvart hann hon ge en överskådlig och pedagogisk översikt över vad EU gör, varför EU behövs, vilka frågor som är på agendan nu och vad de innebär konkret. Jag blev klart wowad av den insatsen och önskar att alla elever kunde få en sådan föreläsning. Bo Cederqvist var på plats och skrev en bra artikel om mötet: EU-beslut påverkar också lokalt. 

Det var den personliga valanalysen det. En mer allmän sådan följer här. 

Det här EP-valet var på flera sätt annorlunda än det föregående. Trots farhågorna inför valet var det betydligt mindre debatt för och emot EU som företeelse än 2009. Det var också betydligt mer och betydligt bättre mediabevakning. Den som ville skaffa input inför sitt kryss hade utmärkta möjligheter att göra just det. Bevakningen var också befriande saklig och neutral.

Som EP-kandidat fick jag många mejl med frågor om förtydliganden och ställningstaganden. Det både överraskade och gladde mig. Frågorna var detaljerade och initierade – något som gav mig en välbehövlig skjuts att lära mig mer om sådant jag var otillräckligt insatt i som frihandelsavtalet med USA och EU:s jordbrukspolitik. Mindre uppskattade var de kedjemejl som översvämmade brevlådan där man uppmanades lova olika saker inför valet. Om man är orolig över lobbyverksamheten i Bryssel och politikers förmåga att stå emot gäller det att rösta in politiker med integritet, vilja och förmåga att sätta sig in i frågor, snarare än sådana som svarar lättvindigt på utskickade enkäter - a.k.a. lobbyverksamhet. Men sammantaget var signalen jag fick att det finns många engagerade väljare som verkligen tar sitt demokratiska ansvar på allvar. Härligt.

I efterdebatten har fokus varit på SD:s landvinningar. Många tar avstånd och förfasar sig. Det irriterar mig för förfasandet bara ökar klyftorna i ett samhälle som redan är tillräckligt segregerat och fyllt av motsättningar.  Vad vi istället borde göra är analysera, reflektera och idka självkritik. Vi visste innan valet att det låga valdeltagandet gynnar borgerliga partier. Ett ökat valdeltagande kunde förväntas gynna SD, S och V. Vi ville ha ett högre valdeltagande, då måste vi vara beredda på konsekvenserna. Men det var trots allt inte SD som var segraren i det här valet utan MP. Miljön är vår stora gemensamma ödesfråga och efter freden EU:s viktigaste uppdrag. Samtidigt var det alldeles för få av kandidaterna som pratade miljö.

 Varför gick det så bra för SD? För det första var de ensamma om att vara tydligt EU-fientliga och det finns en hel del svenskar som vill se oss lämna den europeiska gemenskapen. För dem framstod kanske SD som det säkraste kortet. För det andra hade de en effektiv kampanj. Det var bara SD och S material jag fick i min brevlåda och SD hade effektiva kampanjslogans. För det tredje var vi andra dåliga på att bemöta deras argument.

Av det skälet tror jag att det hade varit bättre om de hade bjudits in till fler tv-debatter.  Någon borde ha kommit åt att tala om att den fria rörligheten inte har lett till lönedumpning eller till att andra européer tar svenska jobb som svenskar hade velat ha. Någon borde ha fått tillfälle att påpeka att de pengar vi betalar till EU är till för vår egen säkerhet, miljö och framtid, att vårt välstånd till väldigt stor del bygger på export till EU, en export-andel som vuxit mycket sedan vi gick med i EU.  Bror-Tommy Sturk (MP) tycker att vi bör isolera SD. Det receptet tror inte jag alls på. Vi har alla del i det samhälle vi lever i. Det finns aldrig en ursäkt för att ägna sig åt förakt, utfrysning och intolerans. Här håller jag istället med Gunnar Hökmark i uttalandet: Föraktar vi andra kan vi inte kalla oss toleranta. Tycker vi att andra är inne på fel spår måste målet vara att få dem att reflektera och omvärdera – inte att utsätta dem för någon slags demonisering och utanförskap.

I min kampanj förklarade jag mig trött på att tala om kronor och ören. Det stämmer att jag är det. Jag tycker att vi borde vara mer långsiktiga och mer osjälviska än så. Vi är skyldiga våra barn och barnbarn att ta ett gemensamt ansvar för miljön och för fred och frihet i vår del av världen. Vi mår bättre av dialog med länderna i vårt närområde än av misstänksam rädsla. 

Men det är nog ändå så att vi också måste tala kronor och ören – så även jag. Vad innebär det för en kommun om exporten sjunker eller stiger en procent? Vad innebär det för oss om det finns misär, förtryck eller politisk instabilitet i vårt närområde? 11 september-kraschen, tsunamin i Thailand, den i Japan med kärnkraftshaveriet, instabiliteten i Syrien och Ukraina – allt sådant hade och har en direkt effekt på vår trygghet och ekonomi vare sig vi intresserar oss för omvärlden eller inte.

Nej media får högt betyg för den här valrörelsen. Väljarna med sitt ökade valdeltagande och många gröna röster likaså. Däremot behöver de politiska partierna göra bättre ifrån sig.  Bättre och mer karismatiska och pålästa kandidater, en valrörelse som börjar tidigare än i sista stund och mer dialog och känsla för frågor som engagerar.  Jag tycker också att alla partier behöver ha miljön på agendan i ett Europa-val och att det är dags att rensa bort frågor som inte rör EU ur partiprogrammen.

Men nu är i varje fall våra 20 Europa-parlamentariker valda och snart på plats i Bryssel. Jag önskar dem all lycka till och hoppas jag får sällskap av många engagerade medborgare och journalister i att bevaka vad de uträttar och vad som händer i parlamentet de följande fem åren.

En till som reflekterar är Tjelsi 3.0: Några tankar efter valet.

Littorin och perspektivförskjutningen

Det viktiga med sexköpslagen är att det handlar om en perspektivförskjutning. Så sa Anna Skarhed på presskonferensen där hon presenterade sexköpslagsutredningen. Det hon menade var att vi har gått från att tracka prostituerade till att tracka sexköpare. Nu är jag förstås inte med på att vi har dragit ner på trackandet av prostituerade, snarare tvärtom. Hora är fortfarande det värsta och det vanligaste skällsordet för en kvinna och inte kan man påstå att vi har välkomnat hororna ibland oss sedan lagen infördes. Det som däremot har ändrats är attityden till sexköparna. Jag förstår inte riktigt hur världen har blivit bättre av denna kraftiga ökning av folk vi beskärmar oss över.

Men det förklarar hur den 26-åriga Anna som horade litet som extraknäck medan hon pluggade och som valde sina kunder med omsorg och fotografi blir ett utnyttjat offer, beröms för mod när hon anonymt ägnar sig åt angiveri, medan Littorin får stå på torget, lila kuvert i högsta hugg, huvudet böjt i skam och det lilla skägget i brevlådan. Allt detta utan att han har erkänt, blivit åtalad eller föremål för polisrannsakan.

I Aftonbladet konstaterar man att sexköp ”rent generellt är ett brutalt utnyttjande av svaga människor” Göran Hägglund säger att det ”inte finns något försvar för sådana handlingar”. Så starkt skulle ingen formulera sig om våldtäkt, bankrån eller ens om mord, men sexköp kan man inte fördöma i nog starka ordalag. Är inte det där för övrigt ett ganska märkligt uttalande från en kristdemokrat? Vad har hänt med ”Den som är utan skuld kastar den första stenen?” Nu är det länge sedan jag läste bibeln, men jag tror inte att Jesus skulle rösta på Göran Hägglund. Det var dubbelmoral och hyckleri han hade nolltolerans mot – inte prostitution eller narkotika.

Utan minsta lilla siffra att luta påståendet mot förklarar Anna Skarhed under presskonferensen att prostitutionen ”i vart fall inte har ökat”. Det kanske den inte har, om det är det svårt att sia, för hur bevisar eller motbevisar man det?, men jag kan berätta för Anna Skarhed om sådant som definitivt har ökat i detta vårt avlånga land: Dubbelmoralen, hyckleriet, fördömandet och angiveriet.

Vi är verkligen att gratulera.



Media: Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, Aftonbladet, DN, SVD,

Mina egna tidigare inlägg i sexköpsdebatten: Nu har hon ställt till med rabalder igen, Camilla Lindberg, Nästa Evidensfria utredning eller Sexköpslagen och Skammen, Beatrice Ask borde skämmas på torget och Newsmillartikeln: Hur långt sträcker sig alla människors lika värde: Ända ner till hororna?

Bloggar: Det är konstigt tyst i den här frågan i mitt eget liberala parti, men Liberati har ett skarpt och roligt inlägg och Ann-Cathrin Andersson skriver ilsket, skarpt och brilljant om Lena Melin och Aftonbladets solkiga roll i det hela och Mikael Ståldahl har ett mycket bra inlägg om just perspektivförskjutningen och Monica Lundin gillar varken sexköpare eller kvotering. Men det finns många liberaler utanför folkpartiet också. I Mina Moderata karameller hittar ni flera bra inlägg i den här frågan. Missa inte heller Louise Perssons J'accuse. Hon har också skrivit en brilliant krönika om journalistikens kris på Opinionen.se. Missa inte heller Henrik Alexanderssons utmärkta inlaga om morallagar i allmänhet och sexköpslagen i synnerhet, Hagwall har också skrivit mycket klokt och tänkvärt om denna vår nyaste morallag. Mer läsvärt: Sagor från Livbåten, Annarkia, Svensson,, Strötankar i samtidens liberala utmarker och Hanna Wagenius.

Måste lägga till ännu en rekommendation: Niklas Dougherty gör en skarp analys av samhällssynen på sexsäljare/ sexköpare, verkligheten och skillnaden mellan de två. Läs den!

Det är SVD:s fel, inte Victorias

TV:n har vi kunnat ha avstängd, kvällstidningarna behöver man inte köpa, radio lyssnar vi inte på och på Internet kan man välja sina sidor, men SVD är vår morgontidning. Den kan man förstås också slänga raka vägen i pappersåtervinningen, men nu är vanan att läsa morgontidningen till frukost djupt rotad och svår att vänja sig av med. Dessutom har vi ju betalat för fanskapet.

Överdosen kunglighet har pågått i flera månader, men det är de sista dagarna som har rågat måttet. Den ena dagen efter den andra med halva tidningen kungligheter, andra halvan VM. I går nådde SVD:s rojalistiska frossa sin kulmen. Första sidan kunde lika gärna ha prytt ”Hänt Extra” . Dessutom prackade man på oss, flera artiklar om bröllopet, en tjock bröllopsbilaga och ett vämjeligt och fjantigt pekoral av PJ Anders Linder som täckte nästan hela ledarsidan. SVD:s chefredaktör är en man jag tidigare har haft respekt för, men som har trillat långt ner i min aktning sedan han satte sig på sina monarkikramande höga hästar. I den här artikeln lastar han pinsamhet på pinsamhet; Det är de ”grinollar som jämrar sig över feodalism och svassande som dväljs i en tidsbubbla från gamla dagar”, ”Där dessa gråterskor ser ett hjälplöst offer ser jag en levnadsglad och nygift ung kvinna, tillika pliktmedveten prinsessa och tronföljare”. Han påstår att vi kommer att tala om ”tilldragelser som ägde rum året efter att drottningen gifte sig med Daniel”.

Nä dra mig på en liten vagn.

Det finns gott om skäl att vara republikan och det har jag också varit i hela mitt vuxna liv. Tidigare har jag däremot varit en ljummen och oengagerad sådan. Men den mediebevakning ur alla proportioner och ensidigheten och bristen på skärpa och kritik i nämnda bevakning har aktiverat mig. Så hör mitt stridsrop och anslut er till den goda kampen: Monarkin är ett hån mot demokratin och principen om alla människors lika värde. Den har en fördummande och trivialiserande effekt på media och i förlängningen på oss alla. Den när och stärker den osunda kändisdyrkan och frossandet i skvaller. Den kostar oss en massa pengar som hellre kan användas i skolan, vården och för att förbättra mottagandet av ensamstående flyktingbarn. Den står i vägen för ett jämställt, demokratiskt och gott samhälle.

Växthuseffekten och ungdomsarbetslösheten, visst, för all del, även det är värt att ta itu med, men först måste vi faktiskt störta monarkin.

First things first.

Media: SVD, Lena Andersson i DN, DN, Katrine Kielos i Aftonbladet, Aftonbladet.

Bloggar: Satmaran lider också, Jinge med, Alltid rött, alltid rätt är inte heller glad, Annika Beijbom, Mary X Jensen är glad och nöjd, Martin Hall sitter på gärdsgården, Andreas Froby skrider från ord till handling, Röda Malmö gratulerar inte, Rasmus Jonlund vill göra annat först och Per Altenberg lyckas hitta en feministisk vinkel på bröllopet. Tokmoderaten tycker det har gått för långt med mediabevakningen.