I Europaparlamentsvalets efterdyningar

Nu är rösterna sammanräknade och Europaparlementsvalet avgjort. Roligt att Fredrick Federley blev  inkryssad för C. Vi delar åsikter i flera frågor, Fredrick och jag, och vi har stått på samma barrikad några gånger. Framför allt kring sexköpslagen. Än mer roligt att Marit Paulsen fick så många kryss. Hela 144 000 välförtjänta sådana. Det får mina 711 kryss att se anspråkslösa ut, men jag är glad och tacksam över att så många tror att jag kan göra ett bra jobb på en så ansvarsfull post och stolt över de fem steg jag klättrade på FP:s EP-lista, från plats 21 till 16. Glad är jag också över att Valdemarsvik är en av sex FP-kommuner i landet som ökade jämfört med valet 2009. FP ökade med hela 1% - näst mest i landet efter Mjölby som hade 1,2%.  Tack alla ni som röstade på mig. 

Där har jag även orsak att tacka Lärarnas tidning,  Skolvärlden och Valdemarsviks-journalisterna Bo Cederqvist och Hanna Andersson (NT)  för medieutrymmet. Ja och de partikamrater som delat ut valmaterial runt om i länet. Tack igen. 

Mina egna insatser är jag inte lika nöjd över.  Jag missade ett mejl med förfrågan om intervju från Folkbladet (hamnade i inaktuell brevlåda).  Min debattartikel platsade inte på debattsidan vare sig i Corren eller i NT och eftersom beskeden tog två veckor fanns det inte tid att skriva en ny. Den personvalsfolder som antagligen fick den största spridningen var felaktig (byggd på ett tidigt utkast) och inte särskilt lyckad. Den korrekta foldern kom för sent för att hinna få någon spridning. 

Men något jag däremot är nöjd över är FP:s och C:s öppna möte: Varför EU? Både för att det blev så lyckat och uppskattat och för att det var resultatet av samarbete partier emellan. Jag är trött på konfliktytor, bråk och misstänkliggörande och övertygad om att samarbete leder längre än rivalitet. Men helt lätt är det inte att samsas om utrymmet i valtider. På vårt möte samsades de olika partiernas foldrar på samma bord – de partier som hörsammat vår inbjudan att lämna material vill säga. Men de samsades framför en stor C-roll-up.

Det var vår sekreterare och flitiga revisionsledamot Marianne Franck-Nilsson som först tog initiativ till studiecirkeln. När vi i styrelsen hade gett tummen upp kontaktade hon Sigbritt Segergren (C). Så fort det var klart att vi var tillräckligt många för att studiecirkeln skulle bli av skickade vi inbjudan till samtliga partier i kommunstyrelsen, men det var inga andra än vi och C som var intresserade. Kulmen för studiecirkeln var det öppna mötet: Varför EU? Ett möte som bestod av många korta inlägg (mellan fem och 15 minuter), mingel och frågestund.

Carl Hamilton berättade om Baces och mussel-projekten. Göran Trysberg hade lämnat ett uttömmande underlag kring turismen och EU.  Julie Tran berättade om C:s valplattform. Cizzie Kemle lyckades med konststycket att på fem minuter få alla att verkligen se EU ur ett småföretagarperspektiv. Efter mina fem minuter som snarare handlade om EU och Valdemarsvik än om FP och EU var det miljöminister Lena Ek som tog till orda. Även hon var mycket duktig på att få minuterna att räknas. På en dryg kvart hann hon ge en överskådlig och pedagogisk översikt över vad EU gör, varför EU behövs, vilka frågor som är på agendan nu och vad de innebär konkret. Jag blev klart wowad av den insatsen och önskar att alla elever kunde få en sådan föreläsning. Bo Cederqvist var på plats och skrev en bra artikel om mötet: EU-beslut påverkar också lokalt. 

Det var den personliga valanalysen det. En mer allmän sådan följer här. 

Det här EP-valet var på flera sätt annorlunda än det föregående. Trots farhågorna inför valet var det betydligt mindre debatt för och emot EU som företeelse än 2009. Det var också betydligt mer och betydligt bättre mediabevakning. Den som ville skaffa input inför sitt kryss hade utmärkta möjligheter att göra just det. Bevakningen var också befriande saklig och neutral.

Som EP-kandidat fick jag många mejl med frågor om förtydliganden och ställningstaganden. Det både överraskade och gladde mig. Frågorna var detaljerade och initierade – något som gav mig en välbehövlig skjuts att lära mig mer om sådant jag var otillräckligt insatt i som frihandelsavtalet med USA och EU:s jordbrukspolitik. Mindre uppskattade var de kedjemejl som översvämmade brevlådan där man uppmanades lova olika saker inför valet. Om man är orolig över lobbyverksamheten i Bryssel och politikers förmåga att stå emot gäller det att rösta in politiker med integritet, vilja och förmåga att sätta sig in i frågor, snarare än sådana som svarar lättvindigt på utskickade enkäter - a.k.a. lobbyverksamhet. Men sammantaget var signalen jag fick att det finns många engagerade väljare som verkligen tar sitt demokratiska ansvar på allvar. Härligt.

I efterdebatten har fokus varit på SD:s landvinningar. Många tar avstånd och förfasar sig. Det irriterar mig för förfasandet bara ökar klyftorna i ett samhälle som redan är tillräckligt segregerat och fyllt av motsättningar.  Vad vi istället borde göra är analysera, reflektera och idka självkritik. Vi visste innan valet att det låga valdeltagandet gynnar borgerliga partier. Ett ökat valdeltagande kunde förväntas gynna SD, S och V. Vi ville ha ett högre valdeltagande, då måste vi vara beredda på konsekvenserna. Men det var trots allt inte SD som var segraren i det här valet utan MP. Miljön är vår stora gemensamma ödesfråga och efter freden EU:s viktigaste uppdrag. Samtidigt var det alldeles för få av kandidaterna som pratade miljö.

 Varför gick det så bra för SD? För det första var de ensamma om att vara tydligt EU-fientliga och det finns en hel del svenskar som vill se oss lämna den europeiska gemenskapen. För dem framstod kanske SD som det säkraste kortet. För det andra hade de en effektiv kampanj. Det var bara SD och S material jag fick i min brevlåda och SD hade effektiva kampanjslogans. För det tredje var vi andra dåliga på att bemöta deras argument.

Av det skälet tror jag att det hade varit bättre om de hade bjudits in till fler tv-debatter.  Någon borde ha kommit åt att tala om att den fria rörligheten inte har lett till lönedumpning eller till att andra européer tar svenska jobb som svenskar hade velat ha. Någon borde ha fått tillfälle att påpeka att de pengar vi betalar till EU är till för vår egen säkerhet, miljö och framtid, att vårt välstånd till väldigt stor del bygger på export till EU, en export-andel som vuxit mycket sedan vi gick med i EU.  Bror-Tommy Sturk (MP) tycker att vi bör isolera SD. Det receptet tror inte jag alls på. Vi har alla del i det samhälle vi lever i. Det finns aldrig en ursäkt för att ägna sig åt förakt, utfrysning och intolerans. Här håller jag istället med Gunnar Hökmark i uttalandet: Föraktar vi andra kan vi inte kalla oss toleranta. Tycker vi att andra är inne på fel spår måste målet vara att få dem att reflektera och omvärdera – inte att utsätta dem för någon slags demonisering och utanförskap.

I min kampanj förklarade jag mig trött på att tala om kronor och ören. Det stämmer att jag är det. Jag tycker att vi borde vara mer långsiktiga och mer osjälviska än så. Vi är skyldiga våra barn och barnbarn att ta ett gemensamt ansvar för miljön och för fred och frihet i vår del av världen. Vi mår bättre av dialog med länderna i vårt närområde än av misstänksam rädsla. 

Men det är nog ändå så att vi också måste tala kronor och ören – så även jag. Vad innebär det för en kommun om exporten sjunker eller stiger en procent? Vad innebär det för oss om det finns misär, förtryck eller politisk instabilitet i vårt närområde? 11 september-kraschen, tsunamin i Thailand, den i Japan med kärnkraftshaveriet, instabiliteten i Syrien och Ukraina – allt sådant hade och har en direkt effekt på vår trygghet och ekonomi vare sig vi intresserar oss för omvärlden eller inte.

Nej media får högt betyg för den här valrörelsen. Väljarna med sitt ökade valdeltagande och många gröna röster likaså. Däremot behöver de politiska partierna göra bättre ifrån sig.  Bättre och mer karismatiska och pålästa kandidater, en valrörelse som börjar tidigare än i sista stund och mer dialog och känsla för frågor som engagerar.  Jag tycker också att alla partier behöver ha miljön på agendan i ett Europa-val och att det är dags att rensa bort frågor som inte rör EU ur partiprogrammen.

Men nu är i varje fall våra 20 Europa-parlamentariker valda och snart på plats i Bryssel. Jag önskar dem all lycka till och hoppas jag får sällskap av många engagerade medborgare och journalister i att bevaka vad de uträttar och vad som händer i parlamentet de följande fem åren.

En till som reflekterar är Tjelsi 3.0: Några tankar efter valet.

Röstar du för en bättre värld i morgon? För frihet, miljö och tillväxt?

”Sköt dig själv och skit i andra” och ”what’s in it for me?” har aldrig varit framgångsrecept och är det mindre än någonsin idag. I en värld där både möjligheter och hot är globala behöver konkurrens ersättas av samarbete, gränser av broar, megafoner av dialog.

Vi behöver bredda diskussionen om EU. Jag är trött på att höra vad som lönar sig och vad som inte lönar sig för Sverige – som om EU var ett extraerbjudande som ska vägas mot ett annat. Jag vill diskutera etik och moral, krig och fred, rivalitet och samverkan. Inte debet och kredit. EU ska varken ses som en möjlighet att åka snålskjuts eller en arena för att läxa upp andra.  

Istället behöver vi samarbeta kring rätt saker i EU, samarbeten som gör alla till vinnare. Utbildning, forskning, miljö, arbetsmarknad, brottsbekämpning, jordbruk, mänskliga rättigheter - på alla de områdena blir vi rikare, klokare, friare och/eller tryggare om vi samarbetar. Vi behöver EU och EU behöver oss.

Den här texten är klippt ur min personvalsfolder för EU-valet. Den dyker upp i bloggen av det enkla skälet att foldern – på grund av en miss på länsnivå - fanns i min hand först i måndags och därför mestadels kommer att återfinnas i pappersåtervinningen. Det är bara ett sätt på vilket den här valrörelsen inte gick som det var tänkt.  Min EU-debattartikel blev refuserad av både NT och Corren. Här har jag emellertid ingen att skylla på, här var det mitt eget skrivande som tydligen inte höll måttet. Jag klipper in artikeln på slutet så får den som orkar läsa döma själv. Men först den utlovade informationen om mina hjärtefrågor:

Vad vill jag åstadkomma om jag blir EU-parlamentariker?

Utbildning:

Utbildning är inte bara en nyckel till tillväxt, utan också till demokrati och individens frihet och makt över den egna tillvaron. I vårt EU-samarbete är utbildning ett eftersatt område. Gemensam utbildningsforskning, goda exempel, samarbeten, studieresor, elevutbyten – allt det behöver stärkas. 

Innovation och forskning:

Samarbete leder längre än konkurrens. Det bör vara regel- inte undantag att europeiska doktorander och forskare tillbringar en del av sin arbetstid vid ett universitet i ett annat EU-land. Gemensamma forskningsprojekt bör uppmuntras och språkkunskaperna i universitetsvärlden stärkas.

Mänskliga rättigheter:

Det är en hel del fokus på mänskliga rättigheter vid en medlemsansökan. Men vi har sett flera exempel på länder som redan är medlemmar som infört lagar som skulle ha omöjliggjort en godkänd ansökan. Om Hitlers Tyskland eller Mussolinis Italien hade hört till EU – hur skulle vi ha hanterat dem?  Det måste vara samma ribba för medlemsländerna som gäller vid inträde. Vid sexism, homofobi, rasism och religiös förföljelse bör medlemsstaten kunna varnas, bötfällas och i sista skedet uteslutas.

Miljö:

Skall vi ha ren luft, rent vatten och goda livsvillkor måste vi samarbeta. Men det här är också ett område där kloka huvuden behöver slås ihop. Satsningar på gemensamma forskningprojekt, tillgång till både goda och mindre lyckade exempel. Vi behöver lära tillsammans och av varandra. Här behöver vi mer och strängare gemensam lagstiftning – inte mindre. Vi behöver ett Europa där det lönar sig att ta ansvar för vår gemensamma miljö. Ett Europa utan förebyggande antibiotika-användning, avklippta grisknorrar och flyg som är billigare än tåget.

Arbetsmarknad:

Den öppna arbetsmarknad som var en del av EU-visionen har inte förverkligats. Det är inte acceptabelt. En flexibel och öppen arbetsmarknad är till gagn för alla medlemsländer. Arbetslösheten sjunker och vi lär av varandra, kommer hem med nya grepp och fräscha idéer, eller exporterar svenska lösningar och grepp till ett nytt land. En satsning på europeiska praktikplatser för gymnasieelever. Program för jobbyte – byt jobb med någon med motsvarande arbetsuppgifter i ett annat EU-land i allt mellan en vecka och ett år. Utveckling av den europeiska arbetsförmedlingen.

Refuserad artikel: 

Fram för EU-lagar som gör Sverige grönt, friskt och konkurrenskraftigt. 

”60 procent av alla beslut i kommuner och landsting påverkas av EU-lagstiftning”. Det här är en skattning gjord av SKL som används som bevis för att EU lagstiftar i frågor som man borde lämna till medlemsländerna. Den slutsatsen är orättvis. Vi har ett gemensamt ansvar för att överstatlig lagstiftning begränsas till frågor som verkligen angår oss alla. Det ligger på våra politiker hemma och i EU att se till att den gemensamma lagstiftning vi har skyddar medborgarna och gagnar Europa. Vår miljö, vår hälsa, våra mänskliga rättigheter och våra möjligheter att konkurrera på rättvisa villkor.

EU lagstiftning bestäms av flera övergripande principer. För det första ska all EU-lagstiftning motiveras. För det andra gäller subsidiaritetsprincipen – beslut ska fattas så nära de berörda som möjligt.  Men för att det här ska fungera som det är tänkt behöver varje medlemsland ta sitt ansvar. Om vi är missnöjda med en EU-lag måste de första frågorna gälla hur våra politiker har agerat. Vi pratar ibland om EU som om det var en främmande enhet.  Men vi är ju själva en del av EU, vi delar ansvaret.  Både för att skydda oss från lagar vi inte vill ha och för att inte i vår tur tvinga värderingar och prioriteringar på andra. När V och S verkar för europeisk kvotering till bolagsstyrelser – är det exempel på lagstiftning som knappast är en förutsättning för fred och välstånd.

En sådan förutsättning är däremot en god miljö. På inget annat område är det så uppenbart hur beroende vi är av samverkan och gemensamma spelregler. Klimatet, luften och vattnet följer inga nationsgränser, och här står både vår överlevnad och vår konkurrenskraft på spel. Utan EU lagstiftning skulle våra företag och bönder ha svårare att konkurrera, utan EU lagstiftning skulle hotet om antibiotika-resistens vara överhängande. Svenska bönder ska inte bli utkonkurrerade för att svensk lag kräver god djurhållning. Kemikalielagstiftningen är ytterligare ett exempel på lagstiftning som skyddar hälsa och miljö för varje europé och samtidigt ger mer rättvis konkurrens.

Det viktiga är inte om vi har mer eller mindre lagstiftning inom EU. Det viktiga är att vi lagstiftar om rätt saker. De demokratiska fri- och rättigheter vi kräver för inträde ska gälla alla. Överträdelser bör kunna leda till sanktioner och uteslutning. Vi behöver striktare kemikalielagstiftning, gemensam bekämpning av gränsöverskridande brottslighet och bättre djurskydd. Vi behöver långsiktiga, gröna spelregler för företagen och gröna val som lönar sig på alla nivåer.

Fler eller färre lagar – det kan kvitta lika. Det viktiga är att vi stiftar rätt lagar på rätt nivå. Ansvaret för att så sker är också vårt. Och steg ett bör vara att sopa rent framför egen dörr. 

Helena von Schantz

Östgöta-kandidat till Europaparlamentet (FP)

Vad kan och vill en lärare uträtta i EU-parlamentet?

 Nu är det precis en vecka kvar till valdagen för EU-parlamentet. Ett val där jag finns på FP-s valsedel som nummer 21. Jag och Ademir Zilic  (plats 28) är Östergötlands två EU-parlamentskandidater.

Det är både en heder och ett ansvar att leva upp till att stå på den listan. Det räcker inte att vi har några rikskändisar som syns och hörs i media och på valda torg. Vi behöver vara många som sätter oss in i europapolitiken, många som diskuterar EU-frågor och väljarna förtjänar att ha många att välja på. I synnerhet i det här valet där så mycket hänger på person.

En journalist på Lärarnas Nyheter frågade i en telefonintervju vad jag tror om mina chanser att bli invald. Mitt svar var att det inte är så troligt att jag åker till Bryssel. Efteråt ångrade jag mig. Det är väljarnas sak att välja, det är min sak som kandidat att så effektivt och tydligt som möjligt förmedla vad jag för till bordet och vad jag vill åstadkomma. Den här fokuseringen vid opinionsmätningar, vid hur vinden ligger och vid odds och chanser är varken bra för själen, journalistiken eller för demokratin. 

Så vad för jag till bordet och vad vill jag åstadkomma?

Det jag för till bordet (förutom ett antal språk och ett flackande världsmedborgarliv) är inställningen att Sverige varken är överlägset eller underlägset övriga EU-länder. Allas lika värde på nationell nivå, helt enkelt. Det här låter kanske som en självklarhet, men det är det inte. Vi har en skrämselretorik kring EU där andra människor framställs som mindre kompetenta och som hot. Gräshoppssvärmar påstås komma att välla in över gränserna och utnyttja vårt bidragssystem eller sno våra jobb. När det gäller handeln måste vi konkurrera, sälja mer än andra, vinna eller försvinna. Men den andre kan lika gärna ses som en möjlighet som ett hot och ett samarbete som fungerar som det ska ger inga förlorare. Vi har ju faktiskt precis tagit flera kliv framåt från en värld av vinnare och förlorare. Det är betydligt färre som svälter ihjäl, färre analfabeter, färre som dör i sjukdomar vi kan bota än för bara några decennier sedan. Det var inte kul att leva i en värld där vi såg bilder av barn med skelettliknande kroppar, stora ögon och uppsvällda magar dagligdags. En värld där vi uppmanade våra barn att tänka på barnen i Biafra när de inte ville äta upp sina kokta grönsaker.

En inställning är också att de andra är idioter som man kan blåsa eller utnyttja, typ som Grekland gjorde. En inte särskilt lönsam inställning, uppenbarligen. En annan är att andra länder bara vill åka snålskjuts på vårt välstånd. Men vårt välstånd bygger till största delen på export - dvs på just andra länder.

 Somliga vill att vi ska sprida vårt överlägsna samhällsskick till mindre utvecklade och ”bra” länder, eller att vi ska tillrättavisa och mästra dem. Till exempel genom att pådyvla dem vår sexköpslag eller tvinga dem att anamma ett föräldraförsäkringssystem och en arbetsrätt som är mer lika våra. Särskilt ironiskt blir det när samma kandidater vill göra omfattande ingrepp i andra länders lagstiftning, men slår bakut inför varje reglering som tvingar oss själva till förändring.

Här måste vi ändra vårt synsätt. Vi är varken bättre eller sämre än andra människor. Ibland kan andra lära av oss, ibland vi av andra och ibland lär vi oss saker tillsammans. Den andre är varken en idiot att utnyttja eller tillrättavisa eller en konkurrent som ska mosas utan en jämlike att samarbeta med. På lika villkor, till ömsesidig nytta, med respekt, tolerans och dialog.

Jag tror att min inställning är ganska typisk för lärare. Man kan nämligen knappast vara en bra lärare utan att tillmäta alla sina elever samma värde och utan att praktisera allas lika värde varje dag, i varje klass. Av hävd är läraryrket också ett samarbetsyrke, även om samarbetet till viss del har satts ur spel av skolkonkurrensen och av den individuella och ibland rätt godtyckliga lönesättningen.

Det är var vad jag för till bordet. Jag ska skriva ett blogginlägg om mina fokusfrågor också. Men jag tycker faktiskt inte att det är lika viktigt. För utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera blir inget samarbete framgångsrikt. … Och utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera kan man heller inte få någon annan att tänka om. Än mindre ett land att ändra sin lagstiftning eller sina värderingar. 

"Virtue can only flourish among equals."

Mary Wollstonecraft

Min profil i SVT:s Valkompass.

Om föräldrar i katedern och om elevkvotering

Jag sitter på ett Lufthansa-flyg på väg till det europeiska språkcentret i Graz för en workshop. Ämnet är: föräldrar som resurs i det flerspråkiga klassrummet.  Det finns redan sådana projekt på gång och eftersom resultaten har överträffat förväntningarna vill man ha en spridning och en acceleration över hela EU – därför samlar man representanter från alla medlemsländer i en workshop.  

Vad är det då man vill och tror sig kunna uppnå? Tanken är att när man bjuder in föräldrar att bidra med sin kunskap – främst då språk och kultur – blir alla berikade och integrationen bättre. Klyftorna mellan hem och skola minskar samtidigt som kunskap, förståelse och tolerans ökar på alla håll.  Men en ökad språklig och kulturell kompetens hos alla våra barn är också ett viktigt mål – sådan kompetens är hårdvaluta på arbetsmarknaden och dessutom en förutsättning för ett framgångsrikt pluralistiskt samhälle. Ett samhälle som berikas av globalisering, mångkultur och flerspråkighet snarare än ett samhälle som präglas av slutenhet, misstro och intolerans.

Det var väl inga pjåkiga mål? Kan man annat än nicka instämmande åt dem. Receptet är också smått genialiskt. Föräldrar som är aktivt involverade och som inbjuds som värdefulla bärare av kunskap och kultur måste självklart få ett bättre förhållande till sina barns skola och till det nya landets kultur och utbildning. Samtidigt får de en annan ställning och status i de infödda barnens och deras föräldrars ögon.

Varje EU-land har en representant.Tanken är att vi ska lära oss av goda exempel, lära av varandra, brainstorma, åka hem till våra länder och sprida goda idéer. Det är roligt att få representera Sverige i ett sådant sammanhang. Det här är ett område som är såå viktig just för oss. Nyanlända och invandrare är kanske det första man tänker på, men vi har också flera egna minoritetsspråk och en ökad mångkultur och flerspråkighet som kommit med EU:s öppna arbets- och studiemarknad.  Allt det här behöver vi göra till fördelar både på individ-nivå och nationellt.

Men innan vi kan dra ordentlig nytta av insatser för att använda mångkultur för att berika oss alla har vi ett stort problem att hantera – vår segregerade skola. Det är ju så fullkomligt huvudlöst och dumt att inbilla sig att man kan lyckas med integration i ett samhälle där vi inte lever tillsammans. Kulturer som lever sida vid sida utan naturliga möten  berikar inte varandra, utan de krockar.  Och krockar… de tenderar att leda till skador.  Till allt från plåtskador, personskador till ond bråd död. Varför beskärma sig över främlingsfientlighet och nynazister? Vi skördar bara vad vi sår.

 Vill vi ha en annan gröda  måste vi helt enkelt så andra frön. Och det arbetet måste börja direkt - oberoende av hur det går med kommunaliseringen och med friskolorna. Mitt huvudsakliga förslag är kvotering. Vi ska inte kvotera i bolagsstyrelser. Där räcker det med att offentliggöra könsfördelningen så får vi konsumenter klara den biffen. Dessutom är inte företagens tjänstetillsättning något staten ska lägga sig i. Men vi måste börja kvotera i skolan. Skolan är statens ansvarsområde nummer ett och det främsta instrumentet för integration, tolerans, demokrati och tillväxt.

Hur skulle kvotering kunna gå till? Slumpmässigt utvalda kvotelever kan bussas från skolor som är kulturellt oberikade av svenska till skolor som är kulturellt oberikade punkt Kvotelever kan bussas från skolor med låg andel nyanlända i motsatt riktning. Just det pillret kan gärna sockras med både laptop, körkort och resa.  På motsvarande sätt kan kvoteleverna förses med en extra trevlig skolpeng. Vad än som behövs för att vi ska få frivilliga skolresenärer till  och från Rosengård, Södertälje, Gottsunda, Skäggetorp och andra ställen med extra kraftig skolsegregation.

Låter det här drastiskt? Inte ett skvatt i mina öron. Tvärtom skulle jag vilja sprida receptet till alla skolor. Det har talats en hel del om likvärdighet och blandning i skolan ur ett kunskapsperspektiv. Vi har fått lära oss att likvärdighet och goda resultat går hand i hand och att resultaten blir högre när det finns blandning i klassrummet. Nu är det hög tid att vi uppmärksammar konsekvenserna av vår skolsegregation även för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har ökande motsättningar, allt svårare att förstå varandra och en krympande benägenhet att lyssna på varandra. Inte bara över språk- och kulturgränser utan även när det gäller kön, klass, stad och landsbygd och sexualitet. Det uppfattar jag däremot som drastiskt. Drastiskt och skrämmande.

Vi har en skola där alla slåss för sig och sitt - i all synnerhet föräldrarna. Inte av själviskhet utan för att vi har ett system som bygger på att föräldrar bevakar sina barns rättigheter och möjligheter. Ska vi få en bra skola, ska vi få ett land präglat av kulturell rikedom, tolerans och samarbete då måste vi göra just det till mål och inte ge oss innan vi är i hamn. Föräldraengagemang behöver kanaliseras att gälla hela skolan, snarare än det egna barnet, och vi måste - bara måste - se till att det barn som inte har engagerade och/eller kunniga föräldrar får en riktigt bra skolgång. Ska vi förverkliga den kompensatoriska skola vi så vackert målar upp i våra styrdokument ska de ju faktiskt ha den bästa skolgången.

Så fram för kulturrikedom och mångspråkighet genom föräldrar som deltar i undervisningen, men först behöver vi blanda våra elever och se till att de bästa lärarna och mesta resurserna finns på rätt ställe. Skolan ska vara  en mötesplats för de grupper och grupperingar som finns i vårt samhälle - och den ska vara som bäst där det behövs som mest.

Länk till projektet: PARENTS Involving parents in plurilingual and intercultural education
Media: DN: Skola och bostadsort påverkar dina betyg, Skolvärlden: Den orättvisa skolan, Corren: Våldsamt upplopp i Skäggetorp, Uppdrag granskning: Rosengårdsskolan - ett politiskt misslyckande, SVD: Storbråk i Södertälje, UNT: Våg av skadegörelse i Gottsunda. 

Ett språklyft för Sverige 1

1. att Folkpartiet ställer sig bakom att det andra främmande språket blir ett obligatoriskt och behörighetsgivande ämne i grundskolan,
Internationellt lyfts flerspråkighet som en allt viktigare kompetens i vår tid av globalisering. En funktionell kompetens i två främmande språk är också en av EU:s åtta nyckelkompetenser. Men i Sverige är resultatet av språkstudierna skrala och motivationen för att läsa språk utöver engelska lägre än i  övriga Europa. Varför är det så?

Det ointresse som har tagit form under de två senaste decennierna kan direkt kopplas till nittiotalets språkreform, en reform som i praktiken gjorde språkstudierna frivilliga. Särställningen som det enda frivilliga ämnet i grundskolan har medfört en annan särställning - den som det enda skolämne vars nytta och värde i vardagslag diskuteras vid svenska köksbord. En behandling få - om något - skolämne skulle klara.

En orsak till språkens särställning är att språkkunskaper av hävd har uppfattats som något som bara är av intresse för en intellektuell elit. I dagens krympande och allt mer kulturellt sammanvävda och blandade värld är emellertid den snäva synen på språkstudier och språkkunskaper både otidsenlig och kostsam.

Den kostnad som har uppmärksammats mest i debatten är att näringslivets behov av språkkunskaper inte tillgodoses av dagens skolsystem. Våra bristande språkkunskaper innebär en minskad export och en konkurrensnackdel på den internationella marknaden.

En kostnad som inte uppmärksammas lika mycket är att de bristande språkkunskaperna har lett till att svenska studenters val av universitetsstudier utomlands snedvrids och till att svenska forskare inte har tillräcklig kunskap om forskning på andra språk än engelska och svenska. ”Om Sverige vill hävda sig som kunskapsnation  måste kunskaper i språk prioriteras högre inom universitetsvärlden”, skriver LR och Svenskt Näringsliv i en rapport från 2011.

Men det finns många fler vinster med flerspråkighet. En sådan är tillgången till en internationell arbetsmarknad. EU-medlemskapet innebär en viktig möjlighet att söka jobb på en starkare marknad vid hög arbetslöshet i det egna området. Det här ökar konkurrenskraften och förutsättningarna för god försörjning både för individen och för samhället - men förutsättningen är funktionella språkkunskaper i flera språk.

Språkkunskaper påverkar även våra attityder. I vårt mångkulturella land ger flerspråkighet bättre förutsättningar för integration, förståelse och tolerans inom landets gränser. För en mångspråkig befolkning är den globalisering vår tid präglas av inte lika hotfull. Språkkunskaper ökar vår interkulturella kunskap och förståelse och ger oss bättre förutsättningar att dra fördel av både globaliseringen och av vårt eget mångkulturella samhälle.

När det gäller projektet EU är den språkliga och kulturella variationen både ett hot och en potentiell styrka. För ett lyckat samarbete krävs kunskap, förståelse och språkkunskaper - inte bara hos en mindre skara utan hos EU-medborgarna allmänt. Lär vi oss att kommunicera, lär vi oss om och av varandra kan det lyfta hela Europa. Inte bara ekonomiskt, utan även kulturellt, intellektuellt och socialt.

En aspekt av flerspråkighet som ofta lyfts internationellt men mer sällan i Sverige är att forskning visar att flerspråkighet är bra för hjärnan. Det handlar både om en gynnsam effekt på de tidigare språken, om förmågan att lära sig nya språk och om effekten på kognition och hjärnans flexibilitet. Högre IQ hos flerspråkiga, lägre förekomst av Alzheimers, förbättring av arbetsminnet, med mera.
Ser vi på fjolårets Pearson rankning av utbildningssystem förefaller flerspråkighet vara en framgångsfaktor. Av de tio länder som placerar sig på topp är majoriteten länder där man satsar på språk. Finland, Hong Kong, Singapore, Canada och Schweiz är alla flerspråkiga länder. Både Finland och Singapore lyfter just flerspråkigheten som en av sina främsta framgångsfaktorer. I Korea lär sig barnen tre språk i skolan och holländarna är antagligen den mest språkkunniga befolkningen i Europa.

Nyttan av att lära sig språk sträcker sig från näringslivets behov och skolans generella kunskapsresultat till individens frihet, försörjningsmöjligheter och kommunikativa och kognitiva utveckling. Den nyttan bör både kommuniceras bättre och komma alla elever till del: Likställ moderna språk med övriga ämnen och gör det till ett behörighetsgivande och obligatoriskt ämne i grundskolan.

Varför måste språken jämt försvaras?

Jag vet inte varför jag har så svårt att skriva om språk. Jag har en mapp på datorn som är full av ofullbordade artiklar och blogginlägg om just språk. Kanske är det för att jag är för känslomässigt involverad? Varje gång jag tänker på hur illa det har gått med språken sedan jag flyttade till Sverige får jag en klump i halsen. Varje gång någon säger att det räcker med engelska, eller att de aldrig har haft någon nytta av sin skolfranska tar jag det personligt. Mest arg och frustrerad blir jag över att det är så svårt att få makthavare att inse konsekvenserna av att de gett språken en särställning som det enda frivilliga grundskoleämnet. Jag är nämligen övertygad om att det framför allt är den särställningen som fört med sig att svenskar blivit mer negativa till att lära sig språk i samma takt som övriga européer blivit mer positiva.

Några rationella orsaker till den svenska inställningen finns det nämligen inte. Vi som bor i ett litet land i utkanten av Europa har betydligt större nytta och behov av språkkunskaper än en tysk eller en spanjor. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och har därmed nytta av många språk även på hemmaplan. Ändå måste man som språklärare ständigt försvara sina ämnen - till och med inför andra lärare. Senast var det slöjdläraren som frankt upplyste mig om att han inte såg någon som helst nytta med att lära sig fler språk än engelska och undrade hur jag kunde motivera mina elever att lära sig något så poänglöst. Han sa det skämtsamt, men jag fick ändå anstränga mig för att svara i ett tonläge som passar sig i ett lärarrum. Det är aldrig någon som föreslår att slöjd, bild eller kemi ska vara frivilligt eller tas bort från läroplanen. Kan man leva ett fullgott vuxenliv utan att måla eller virka? Uppenbarligen. Varken jag eller min man handarbetar, tecknar eller snickrar. Någonsin. Behöver något uträttas på huset ringer vi hantverkare.  Går kläder sönder köper vi nya. Av mina kemikurser är allt som återstår några beteckningar som förekommer i korsord och ett suddigt minne av vita rockar och illaluktande blandningar i glasrör. Matten kommer jag heller inte ihåg mycket av. De fyra enkla räknesätten är allt jag använder till vardags.

Skulle jag ha fått välja bort ämnen i skolan är syslöjden det första som skulle ha rykt. Jag verkligen hatade syslöjd. Förödmjukelsen när mina klasskamrater blev ombedda att göra klart något av mina  halvfärdiga alster så att det skulle finnas något från mig på de obligatoriska utställningarna för föräldrar, den kommer jag aldrig att glömma. Tätt efter det skulle bilden ha rykt. Därefter idrotten, fysiken och matten. Men någon sådan valfrihet fanns inte, och tur är det. Som vuxen har jag varit glad och tacksam över allt jag har lärt mig. Just det att få grunderna i många olika ämnen ger makt och möjlighet att välja. Dessutom känns det bra att ha ett hum om många saker. Jag är glad att jag kan virka och sticka - även om jag aldrig gör det. Jag är glad att jag har haft kemi även om ämnet lämnade så få spår i min hjärna. Dessutom vet man aldrig fullt ut vilka spår ett ämne lämnat.  Kanske har jag blivit smartare av bildlektionerna? Kanske har skulle jag ha varit ännu mer ohändig och opraktisk utan syslöjden?

Så varför borde alla barn få lära sig fler språk än svenska och engelska? Först och främst för att få fler ingångar i vår krympande, globaliserade värld. ”The world is my oyster” gäller bara för den som kan språk. Självsäkerhet, trygghet, valmöjligheter, tillhörighet - allt det får man mer av med varje nytt språk.  Inträde till en ny kultur, nya sätt att tänka, en annan humor, en annan värld.

För det andra, det man känner skrämmer inte. Språkkunskaper är därför ett slags vaccin mot främlingsfientlighet. Inte så att språk innebär någon garanti, men risken och rädslan minskar för varje nytt språk.

För det tredje, nya språk ger ökad kompetens i de tidigare. I USA använder man begreppet conceptual reservoir - en språkbassäng som helst ska bli så djup och välfylld som möjligt för all inlärning. Ju fler språk, desto större bassäng. Det har jag själv verkligen känt av. Jag lärde mig finska, engelska, franska och tyska i skolan. Vilket ordförråd och vilken läsförståelse det har gett. Tristan och Isolde på 900-talsfranska, gamla versioner av bibeln, en holländsk tidning, spanska turister - allt blir spännande utmaningar, allt går att klura ut. Mönster, likheter, nyanser, ändelser, prefix - tack säger jag till den finska skolan för den skattkistan.

För det fjärde, att lära sig språk är rena rama hjärngymnastiken. Man blir smartare, får vidare referenser, minskar risken för alzheimers. Det finns ett antal forskningsrapporter som visar på det här. Intressant nog är flera av dem amerikanska - en kontinent där språkkunskaperna aldrig varit i topp. Personligen har jag en teori om att mängden språkinlärning är en av orsakerna till det finska skolundret. Man lär sig det andra hemlandsspråket från första klass, alla lär sig också engelska. Dessutom lär sig många ett eller flera övriga språk. Inte nog med det - i Finland ägnar man sig dessutom åt språkbad. Elever med finska som modersmål går i svensk skola och tvärtom.  Men det är inte bara på landsnivå man kan se effekten av språkkunskaper. Tittar vi på individer som utmärkt sig ser vi samma sak. Einstein kunde förutom tyska franska, engelska, italienska, grekiska och latin. Carl Michael Bellman talade flytande tyska, franska, engelska, italienska och latin. Årsjubilaren Strindberg talade franska, tyska, latin och kinesiska (det sista vet jag tack var Trofinios som gav detta ljuvliga citat: "Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" Marie Curie hade polska som modersmål, gick i skola på ryska och tyska och flyttade sedan till Frankrike och hade därefter franska som första språk.

För det femte vill jag lyfta internationellt samarbete. Vi har så mycket att lära av varandra och så mycket att vinna på att hjälpas åt. Vad spelar det för roll vem som botar aids eller hittar lösningen på våra energiproblem? Blir det gjort gagnar det oss alla. Vad kan vi lära av Japan när det gäller brottsbekämpning, av Afrika när det gäller att vila i stunden, av Kina och Indien om kost och hälsa, av Mellanöstern om rådslag och gästfrihet? För bara några decennier sedan kunde de flesta forskare flera språk. Redan på medeltiden var samarbetet mellan europeiska universitet intensivt. Hur ironiskt är det inte att samarbetet och språkkunskaperna dalat samtidigt som både behoven och möjligheterna ökat?

Som sjätte och sista argument vill jag ta de ekonomiska incitamenten - både  för landet och för individen. För vår export och turism är det av stor betydelse att ha en språkkunnig befolkning. För individen betyder språkkunskaper en betydande merit på arbetsmarknaden och friheten och tryggheten det innebär att ha tillgång till en större arbetsmarknad än Sverige. Med tyska köper man sig tillgång till Europas starkaste arbetsmarknad med 100 miljoner som talar språket, med franskan får man tillgång till en stark europeisk arbetsmarknad på 75 miljoner invånare och dessutom till Canada och stora delar av Afrika.   Spanien är längre borta och har stor arbetslöshet, men spanska talas dessutom över nästan hela Latinamerika. Man kanske aldrig vill eller behöver lämna Sverige, men redan vetskapen om att man har ett val och den minskade otrygghet det ger har  stort värde i sig.

Språk och möjligheten att kommunicera är en förutsättning för all bildning och kunskap - inklusive den naturvetenskapliga. Dessutom gör språkkunskaper oss bättre, världen bättre. Hur kommer det sig att man ständigt måste försvara just det ämnet? Hur kommer det sig att det är det enda frivilliga ämnet i grundskolan? Hur är det möjligt att man tagit bort möjligheterna att läsa fler främmande språk än två och att man genomfört universitetsreformer som strypt alla språkinstitutioner till svältgränsen?

Hur är det möjligt och vad kostar det oss?


"Mitt språks gränser är mitt universums gränser."
– Ludwig Wittgenstein

"Den som inte känner något främmande språk, vet inget om sitt eget."

– Johann Wolfgang von Goethe

En ledarartikel i Corren som jag varmt rekommenderar: Utan språk blir vi torftiga. Lika varmt rekommenderar jag Johannes Åmans: Engelskans triumf gör oss inskränkta i DN och Glöm inte glosorna i UNT. Intervju med mig i Skolvärlden om studien; Så bra är svenska niors språkkunskaper. I Alfa finns en mycket bra intervju med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström om ämnet. Maria Lannvik Duregård har också skrivit en mycket bra artikel om de nordiska språken. Starkt lästips.
 I NT skriver man om situationen på universiteten i Rationalisering inte alltid rationellt. Om samma sak skriver en rad professorer i GP: Illa tänkt om språk vid Göteborgs Universitet. Fortsättningen kan läsas i DN: Göteborgs Universitet slutar med italienskan.

Från Saab och Volvo till Sexköpslag?

I tio år, dvs så länge den har existerat, har sexköpslagen varit en flitigt marknadsförd exportprodukt. Man kan fråga sig varför man med sådan iver och kraft försöker sprida en lag till andra länder. Man kan också fråga sig hur det kom sig att exporten startade genast lagen togs. Det verkar så mycket mer både sympatiskt och konstruktivt att försöka lära av andra länders rättssystem än att trycka ner sitt eget i halsen på resten av världen. Det är också minst sagt märkligt att lobba för spridning av en lag innan man har haft någon möjlighet att undersöka effekterna.
I tisdags hade Anna Hedh och Margareta Winberg en debattartikel på Brännpunkt med rubriken "Vi tar strid mot sexhandeln i Europa". Med tanke på att de har fäktat mot samma väderkvarnar i tio år är rubriken absurd. Så här beskriver de den decennielånga processen:
"Vi har gått från att ha blivit hånade och skrattade åt, till att sitta vid förhandlingsbordet där motparten tvingas förhandla med en stark, svensk socialdemokrat, Anna Hedh, som är Europaparlamentets förhandlare i denna fråga. Vi har på drygt tio år, genom opinionsarbete, lyckats förändra synsättet en smula hos EU:s makthavare."

Vilken arrogans att uppfatta EU som en arena där lilla Sverige ska mästra och tillrättavisa övriga Europa. Och vad är det för synsätt man har förändrat? Ingen är inne på att kriminalisera sexköp. Trafficking har det däremot hela tiden funnits lagar mot i Europa. Orsaken till att man nu motvilligt har slagit in på gemensam lagstiftning - något som de flesta EU-länder vill undvika i möjligaste mån - är att människohandel och trafficking är brott som sträcker sig över gränserna och är svåra att få bukt med utan internationellt samarbete och gemensamma förhållningssätt.

... En motpart som tvingas förhandla med Anna Hedh ... tja efter att ha läst artikeln skulle inte heller jag sätta mig vid ett förhandlingsbord med den damen annat än under tvång - även om det knappast är hon som har skrivit den. Åtminstone får man hoppas att hon inte skulle smickra sig själv i alla tonarter i tredje person i en debattartikel.

Här får vi en inblick i politiskt maktspel i ett parti där makten är 'up för grabs'. Genom att grovt smickra Anna Hedh och dessutom lägga hennes namn först under artikeln förstärker Margareta Winberg alliansen mellan dem och sätter Hedh i tacksamhetsskuld. Undrar vad det är för position Winberg har siktat in sig på?

Det främsta syftet med artikeln är förstås att skaffa makt och prestige. Samma syften har även sexköpslagen. Den svenska självbilden är att vi är världens mest jämställda land. Den rollen är viktig för oss och den måste ständigt återerövras om vi inte ska bli om sprungna. Eftersom det främsta syftet med Sexköpslagen är att förstärka och bekräfta bilden av Sverige som ett föregångsland på jämställdhetsfronten får lagen inte ifrågasättas. Därför kan den inte utvärderas annat än med en lång rad villkor och förbehåll och en i förväg angiven slutsats. Därför struntar man högaktningsfullt i vad sexsäljarna själva tycker och önskar.

Att man på detta otillständiga sätt vill massera vårt nationella ego är illa nog. Vi behöver växa upp och inse att Sverige är ett land bland alla de andra.
Men till skillnad från när vi inbillar oss att vi är mer framstegsvänliga, mindre främlingsfientliga eller har bättre sjukvård än andra kommer det här envetna fastklamrandet vid en diskutabel självbild som jämställdhetsföredöme med en fruktansvärd prislapp. På grund av den självbilden är vi oförmögna att diskutera och problematisera begreppet jämställdhet. På grund av den självbilden klamrar vi oss fast vid en bild av kvinnan som offer och mannen som förövare. Nu har vi dessutom introducerat en morallag som har gjort vårt land mindre liberalt och mer moralistiskt, fördömande, hycklande och förljuget. Den har inskränkt våra friheter i ett fall där friheten inte inkräktar på någon annans frihet - en klassisk definition på var liberalismens gränspålar ska sättas ner. Allt under parollen att det är fel att sälja sin kropp. Snacka om storebrorssamhälle! Ska vi utgå ifrån vad som är fel är det mer rimligt att man förbjuder rökning, alkohol, bacon och wienerbröd. För röker, super eller äter vi oss sjuka måste våra grannar betala för det, så friheten att missköta vår hälsa inkräktar ju faktiskt på andras frihet betydligt mer än om någon av fri vilja säljer en sexuell tjänst.

Mahatma Gandhi sade så här: "Frihet är inte värd att ha om den inte omfattar friheten att fela." Jag skulle vilja gå ett snäpp längre och säga: Vad i helskotta har man för slags frihet om man inte har friheten att fela?




Media: Gårdagens replik på Brännpunkt: "EU säger nej tack till svensk morallag." undertecknad Alexander Bard, Camilla Lindberg, Carl Johan Rehbinder, Malin Westberg och yours truly. De två damernas kraftfulla svar hittar ni här.

Bloggar: In Your Face, Gretas Svammel, Motpol, Tantrablog, Camilla Lindberg, genusnytt, gothbarbie, Amelia Andersdotter, Torbjörn Jerlerup, Vakare, Alltid rött alltid rätt, Per Pettersson, Patriarkatet i Blodet, Per Billing, 100 sekunder, Den hälsosamme ekonomisten, Reformera sexköpslagen, Zac's huvud på ett fat, felväsendet,

Gör ett exempel av Cypern

I mitten på nittiotalet, när mina föräldrar flyttade till norra Cypern, var den grekcypriotiska berättelsen om vad som hände på Cypern etablerad sanning. Att bakgrunden till Turkiets inblandning var en statskupp med syfte att göra Cypern till en del av Grekland och en pågående etnisk rensning av turkcyprioterna var det inte många svenskar som visste. Inte heller att Turkiet tillsammans med Grekland och England var garanter för Cyperns självständighet och därför hade skyldighet att ingripa. I dag är situationen en annan. Mycket mer är känt både om konflikten och händelserna som ledde fram till den. Södra Cyperns oförsonlighet och ständiga veton i EU, norra Cyperns ja och södra Cyperns nej till FN:s fredsförslag, upplevelsen av Grekland som en besvärlig EU-medlem har antagligen påverkat opinionen i norra Cyperns favör. Mot det får man ställa rädslan för att bjuda in ett stort muslimskt och inte så så värst europeiskt land som Turkiet i EU och den globala striden mellan väst och öst, mellan kristendom och islam, mellan fundamentalistisk kollektivism och sekulariserad individualism.
I vårt nuvarande världsläge är vi i desperat behov av goda exempel. Om EU, FN och Turkiet gör sitt yttersta kan kanske Cypern bli ett sådant.

Carl Bildt tillhör de goda krafterna i den här frågan och DN har en riktigt bra huvudledare om Cypern. Här är länken till min Newsmillartikel om Cypernkonflikten.