Vad är det egentligen som har hänt med språken i Sverige?

I förrgår kväll publicerades min, Gerhard Austrups och Karl-Heinz Schneiders artikel: ”Mycket att förlora när tyska språket väljs bort” på SVD Brännpunkt. Den har fått ett förbluffande varmt mottagande. Både i går och idag var den mest läst och mest delad på SVD Opinion.
Den gav också upphov till många diskussioner och kommentarer både på FB och Twitter. Det hade jag inte väntat mig. Eftersom attityden till språk utöver engelska är så ljummen i Sverige trodde jag att vi skulle mötas av en och annan avmätt vänlig nick, några avslagna protester och ”the rest is silence”. Debatten om språk på DN-kultur blev ju varken särskilt livlig eller uppmärksammad. Inte ens det här med införandet av kinesiska i grundskolan har satt igång någon diskussion. Är det för att vi pratar öppet om den starka USA-orienteringen i Sverige? Är det Europa och kultur-vinklingen? Eller vågar man rent av hoppas att insikten att något måste göras för att vända den negativa språktrenden börjar sjunka in?

Sverige har varit ett land med en rörlig och språkkunnig befolkning. och det för alls inte länge sedan.Tyska och franska var de största språken, men många lärde sig även språk som ryska, italienska och spanska. Ännu i början av nittiotalet hade jag stora grupper i nybörjarfranska på Komvux i Uppsala.  Fulla klasser med vuxna som kom efter sin arbetstid för att lära sig ett nytt språk. Hugo Lagercrantz brukar påpeka att det är nästintill omöjligt att lära sig språk i vuxen ålder och att språkstudier måste påbörjas tidigt. Det är inte alls min erfarenhet. Mina vuxna elever lärde sig på en termin lika mycket franska som de flesta högstadielever lär sig under hela högstadietiden. Uttalet kräver litet mer möda i vuxen ålder, men viljan och arbetsinsatsen är de viktigaste pusselbitarna om man ska lära sig ett nytt språk. Hur många nya? Det finns inga kända gränser. Ju fler språk man kan desto lättare kommer nästa och desto bättre blir man på de föregående.

Så kom nittiotalets språkreformer. Nu skulle vi hörsamma EU:målet att alla medborgare ska kunna minst två EU-språk utöver det egna. Men eftersom man - för att använda Jan Björklunds formulering tyckte att ”Språk är viktigt, men svårt och tungt” ökade man timantalet kraftigt medan målen hölls oförändrade. Men inte ens med ökat timantal och låga krav ansåg man att alla skulle klara studierna. Därför skapade man en nödutgång. Den elev som tyckte att språket var för ”svårt och tungt” kunde välja bort det till förmån för mer svenska och eller engelska. I praktiken innebar det här att moderna språk blev ett frivilligt ämne - det enda i grundskolan. Den som hoppade av språken fick inte bara en minskad läxbörda utan även möjlighet att göra läxor på lektionstid. Inte nog med det - språken ställdes dessutom mot två kärnämnen.

 Den snabbaste konsekvensen av den här reformen och av den samtidiga gymnasiereformen var att språken praktiskt taget försvann på gymnasiet. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet i Uppsala  - en gymnasieskola med cirka 1500 elever - hade vi en steg 3 grupp i franska, en i tyska och en i spanska totalt på skolan. Jag hade 80 poäng franska och 80 poäng engelska i min utbildning - två år ren ämnesutbildning i franska, men aldrig en kurs i franska på gymnasiet.

Enligt dagens DN besitter endast 24 % av fransklärarna tillräckliga ämneskunskaper för sin undervisning. Ack ja,  och vi som har tillräckliga ämneskunskaper har ingen undervisning.

På högstadiet då? Där blev nödutgången snabbt det populäraste språkvalet och de få elever som stannade i språkgrupperna förväntade sig litet läxor, mycket lattjo-lajbans och höga betyg - i övrigt varför stanna? Spanska blev samtidigt det största språkvalet - men spanskeleverna samtidigt de minst motiverade språkeleverna på de flesta skolor.

Så hur svåra och tunga är dessa språkstudier som så få svenskar tycker är viktiga?
De flesta ämnen kan göras svåra och tunga om man anstränger sig, språk varken mer eller mindre än andra ämnen.  Som i alla ämnen är det alltså viktigt med kunniga, duktiga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb.
Efter ökningen av timantalet hör moderna språk tvärtom till de lättare skolämnena i grundskolan. Massor av undervisningstid och lågt ställda mål - varje elev över särskolenivå kan klara sitt tredje språk med tämligen anspråkslösa insatser om undervisningen och förutsättningarna håller måttet. Många under särskolenivå också - men där kan det krävas litet läxläsning. Det är heller inte svårare att lära sig tyska än att lära sig engelska - snarare lättare - och om det språket är det ingen som säger att det är ”svårt och tungt”

Det här med att sprida språkkunskaperna till de bredare folklagren - det blev ett fiasko. Det man bäst lyckades sprida var förvissningen att språkkunskaper är onödiga. Men reformen skadade även den grupp som tidigare läste språk. Som läste fler än tre språk och som lärde sig dem ordentligt.

Min familj är en språkfamilj. Jag har tidigare deklarerat att jag själv talar fem språk - svenska, finska, engelska, franska och tyska.  Men det gör även min mamma. Hon har dessutom roat sig med att lära sig turkiska och latin på äldre dar. Min far nöjde sig också med fem, min bror med fyra. Min man talar svenska, engelska, franska och tyska.
   ... Så hur går det för barn i en språkfamilj om språkfamiljen bor i Sverige? Svaret är att fram till nittiotalet gick det alldeles utmärkt. Vår äldsta dotter som är född -87 började med franska i sjuan, tyska i åttan och hon kunde fortsätta med båda språken gymnasietiden igenom. Ville hon lära sig ytterligare ett fanns det gott om språkkurser på Komvux.
Sonen som är en -89 gick i skola i tre olika kommuner. Uppsala, Sollentuna och Söderköping. Han började med tyska i sjuan, ville därefter lära sig även franska. Men varken på högstadiet eller på gymnasiet fanns någon sådan möjlighet. I samma läge är i dag vår yngsta. Hon har ingen möjlighet att lära sig mer än tre språk i skolan. Och på Komvux? Där finns det knappt några moderna språk kvar.

I och med nittiotalets språkreformer lyckades man med konststycket att nedmontera den språkundervisning och språkkunskap som fanns i landet, sänka studietempot i hela grundskolan, ge svenska folket uppfattningen att det är onödigt att lära sig fler språk än engelska samtidigt som man fullkomligt misslyckades med det utsatta målet - att göra fler svenskar trespråkiga. När man ändå var i farten passade man på att ge elever friheten att välja fritid framför kunskap, stundens lättja framför framtidens möjligheter - detta samtidigt som de som ville lära sig fler än tre språk blev berövade den valmöjligheten - ett val som skulle ha gagnat både dem själva och hela samhället.

Ja det är svårt att räkna ut hur man kunde ha konstruerat en sämre reform. Och det enda som väntar på horisonten är kinesiska i grundskolan? Arbetsro för oss språklärare? Nej tack.

Språklärarnas riksförbund

Varför måste språken jämt försvaras?

Jag vet inte varför jag har så svårt att skriva om språk. Jag har en mapp på datorn som är full av ofullbordade artiklar och blogginlägg om just språk. Kanske är det för att jag är för känslomässigt involverad? Varje gång jag tänker på hur illa det har gått med språken sedan jag flyttade till Sverige får jag en klump i halsen. Varje gång någon säger att det räcker med engelska, eller att de aldrig har haft någon nytta av sin skolfranska tar jag det personligt. Mest arg och frustrerad blir jag över att det är så svårt att få makthavare att inse konsekvenserna av att de gett språken en särställning som det enda frivilliga grundskoleämnet. Jag är nämligen övertygad om att det framför allt är den särställningen som fört med sig att svenskar blivit mer negativa till att lära sig språk i samma takt som övriga européer blivit mer positiva.

Några rationella orsaker till den svenska inställningen finns det nämligen inte. Vi som bor i ett litet land i utkanten av Europa har betydligt större nytta och behov av språkkunskaper än en tysk eller en spanjor. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och har därmed nytta av många språk även på hemmaplan. Ändå måste man som språklärare ständigt försvara sina ämnen - till och med inför andra lärare. Senast var det slöjdläraren som frankt upplyste mig om att han inte såg någon som helst nytta med att lära sig fler språk än engelska och undrade hur jag kunde motivera mina elever att lära sig något så poänglöst. Han sa det skämtsamt, men jag fick ändå anstränga mig för att svara i ett tonläge som passar sig i ett lärarrum. Det är aldrig någon som föreslår att slöjd, bild eller kemi ska vara frivilligt eller tas bort från läroplanen. Kan man leva ett fullgott vuxenliv utan att måla eller virka? Uppenbarligen. Varken jag eller min man handarbetar, tecknar eller snickrar. Någonsin. Behöver något uträttas på huset ringer vi hantverkare.  Går kläder sönder köper vi nya. Av mina kemikurser är allt som återstår några beteckningar som förekommer i korsord och ett suddigt minne av vita rockar och illaluktande blandningar i glasrör. Matten kommer jag heller inte ihåg mycket av. De fyra enkla räknesätten är allt jag använder till vardags.

Skulle jag ha fått välja bort ämnen i skolan är syslöjden det första som skulle ha rykt. Jag verkligen hatade syslöjd. Förödmjukelsen när mina klasskamrater blev ombedda att göra klart något av mina  halvfärdiga alster så att det skulle finnas något från mig på de obligatoriska utställningarna för föräldrar, den kommer jag aldrig att glömma. Tätt efter det skulle bilden ha rykt. Därefter idrotten, fysiken och matten. Men någon sådan valfrihet fanns inte, och tur är det. Som vuxen har jag varit glad och tacksam över allt jag har lärt mig. Just det att få grunderna i många olika ämnen ger makt och möjlighet att välja. Dessutom känns det bra att ha ett hum om många saker. Jag är glad att jag kan virka och sticka - även om jag aldrig gör det. Jag är glad att jag har haft kemi även om ämnet lämnade så få spår i min hjärna. Dessutom vet man aldrig fullt ut vilka spår ett ämne lämnat.  Kanske har jag blivit smartare av bildlektionerna? Kanske har skulle jag ha varit ännu mer ohändig och opraktisk utan syslöjden?

Så varför borde alla barn få lära sig fler språk än svenska och engelska? Först och främst för att få fler ingångar i vår krympande, globaliserade värld. ”The world is my oyster” gäller bara för den som kan språk. Självsäkerhet, trygghet, valmöjligheter, tillhörighet - allt det får man mer av med varje nytt språk.  Inträde till en ny kultur, nya sätt att tänka, en annan humor, en annan värld.

För det andra, det man känner skrämmer inte. Språkkunskaper är därför ett slags vaccin mot främlingsfientlighet. Inte så att språk innebär någon garanti, men risken och rädslan minskar för varje nytt språk.

För det tredje, nya språk ger ökad kompetens i de tidigare. I USA använder man begreppet conceptual reservoir - en språkbassäng som helst ska bli så djup och välfylld som möjligt för all inlärning. Ju fler språk, desto större bassäng. Det har jag själv verkligen känt av. Jag lärde mig finska, engelska, franska och tyska i skolan. Vilket ordförråd och vilken läsförståelse det har gett. Tristan och Isolde på 900-talsfranska, gamla versioner av bibeln, en holländsk tidning, spanska turister - allt blir spännande utmaningar, allt går att klura ut. Mönster, likheter, nyanser, ändelser, prefix - tack säger jag till den finska skolan för den skattkistan.

För det fjärde, att lära sig språk är rena rama hjärngymnastiken. Man blir smartare, får vidare referenser, minskar risken för alzheimers. Det finns ett antal forskningsrapporter som visar på det här. Intressant nog är flera av dem amerikanska - en kontinent där språkkunskaperna aldrig varit i topp. Personligen har jag en teori om att mängden språkinlärning är en av orsakerna till det finska skolundret. Man lär sig det andra hemlandsspråket från första klass, alla lär sig också engelska. Dessutom lär sig många ett eller flera övriga språk. Inte nog med det - i Finland ägnar man sig dessutom åt språkbad. Elever med finska som modersmål går i svensk skola och tvärtom.  Men det är inte bara på landsnivå man kan se effekten av språkkunskaper. Tittar vi på individer som utmärkt sig ser vi samma sak. Einstein kunde förutom tyska franska, engelska, italienska, grekiska och latin. Carl Michael Bellman talade flytande tyska, franska, engelska, italienska och latin. Årsjubilaren Strindberg talade franska, tyska, latin och kinesiska (det sista vet jag tack var Trofinios som gav detta ljuvliga citat: "Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" Marie Curie hade polska som modersmål, gick i skola på ryska och tyska och flyttade sedan till Frankrike och hade därefter franska som första språk.

För det femte vill jag lyfta internationellt samarbete. Vi har så mycket att lära av varandra och så mycket att vinna på att hjälpas åt. Vad spelar det för roll vem som botar aids eller hittar lösningen på våra energiproblem? Blir det gjort gagnar det oss alla. Vad kan vi lära av Japan när det gäller brottsbekämpning, av Afrika när det gäller att vila i stunden, av Kina och Indien om kost och hälsa, av Mellanöstern om rådslag och gästfrihet? För bara några decennier sedan kunde de flesta forskare flera språk. Redan på medeltiden var samarbetet mellan europeiska universitet intensivt. Hur ironiskt är det inte att samarbetet och språkkunskaperna dalat samtidigt som både behoven och möjligheterna ökat?

Som sjätte och sista argument vill jag ta de ekonomiska incitamenten - både  för landet och för individen. För vår export och turism är det av stor betydelse att ha en språkkunnig befolkning. För individen betyder språkkunskaper en betydande merit på arbetsmarknaden och friheten och tryggheten det innebär att ha tillgång till en större arbetsmarknad än Sverige. Med tyska köper man sig tillgång till Europas starkaste arbetsmarknad med 100 miljoner som talar språket, med franskan får man tillgång till en stark europeisk arbetsmarknad på 75 miljoner invånare och dessutom till Canada och stora delar av Afrika.   Spanien är längre borta och har stor arbetslöshet, men spanska talas dessutom över nästan hela Latinamerika. Man kanske aldrig vill eller behöver lämna Sverige, men redan vetskapen om att man har ett val och den minskade otrygghet det ger har  stort värde i sig.

Språk och möjligheten att kommunicera är en förutsättning för all bildning och kunskap - inklusive den naturvetenskapliga. Dessutom gör språkkunskaper oss bättre, världen bättre. Hur kommer det sig att man ständigt måste försvara just det ämnet? Hur kommer det sig att det är det enda frivilliga ämnet i grundskolan? Hur är det möjligt att man tagit bort möjligheterna att läsa fler främmande språk än två och att man genomfört universitetsreformer som strypt alla språkinstitutioner till svältgränsen?

Hur är det möjligt och vad kostar det oss?


"Mitt språks gränser är mitt universums gränser."
– Ludwig Wittgenstein

"Den som inte känner något främmande språk, vet inget om sitt eget."

– Johann Wolfgang von Goethe

En ledarartikel i Corren som jag varmt rekommenderar: Utan språk blir vi torftiga. Lika varmt rekommenderar jag Johannes Åmans: Engelskans triumf gör oss inskränkta i DN och Glöm inte glosorna i UNT. Intervju med mig i Skolvärlden om studien; Så bra är svenska niors språkkunskaper. I Alfa finns en mycket bra intervju med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström om ämnet. Maria Lannvik Duregård har också skrivit en mycket bra artikel om de nordiska språken. Starkt lästips.
 I NT skriver man om situationen på universiteten i Rationalisering inte alltid rationellt. Om samma sak skriver en rad professorer i GP: Illa tänkt om språk vid Göteborgs Universitet. Fortsättningen kan läsas i DN: Göteborgs Universitet slutar med italienskan.