Skolan och konsekvenserna - om arbetsro och lönepiskor.

I fredags var arbetsro förstasidesnyhet i DN och ämnet plockades upp även i lördagens nummer. Det gladde mitt lärarhjärta. Det är en sak om en elev väljer att ta lätt på skolan. Även det ligger förstås på lärarens bord - vi ska göra vårt bästa att väcka lust att lära och arbeta för ökat ansvarstagande hos eleverna.
Men om arbetsro saknas, om inte förutsättningarna att lära sig finns - ja då har eleven inget val. Därför finns det heller inget val för oss lärare. Vi måste ta det här med arbetsron på allvar, se till att eleverna får den arbetsro skollagen ger dem rätt till. Varje lektion i varje klass.

Men det är inte alla lärare som håller med om den saken. Kadaverdisciplin ställs mot charmig frihet, kreativitet och ifrågasättande. Korvstoppning av kuvade stackare som aldrig lärt sig tänka själva mot ett levande, kreativt, modernt klassrum. Ett klassrum som kan verka stökigt, men som i själva verket sjuder av kunskapsinhämtning och samarbete.  Problemet här är att det handlar om de vuxnas tolkning, inte elevernas. Eleverna tycker nämligen inte att det är ett skvatt charmigt med bristande arbetsro. De klagar på huvudvärk, på att de måste göra allt arbete hemma för att de inte kan koncentrera sig på lektionerna. Och det är eleverna som ska uppfatta att de får arbetsro - inte lärarna. Det hade varit intressant att få veta hur lärarna skattade arbetsron på de olika skolorna. Var de överens med eleverna eller inte? Visste de vad eleverna tyckte eller inte?

”Eleverna vill ha straff och disciplin och vi lärare vill ha demokrati.”, så sa en av mina kollegor igår när vi diskuterade arbetsron och bristen på detsamma på skolan. Det var en bra sammanfattning av elevernas krav på hårdare tag, på utvisning av störande elever, samtal hem, på kännbara konsekvenser. Men här önskar ju eleverna precis de redskap skollagen anvisar - hur demokratiskt är det då att inte använda dem? Att inte ge dem den arbetsro de har rätt till enligt lag och riksdagsbeslut? ... Går det överhuvud taget att ha ett demokratiskt klassrum utan arbetsro? Jag undrar. Blir inte det snarare ett klansamhälle à la Afghanistan där en svag central ledning tillåter att lokala småpåvar terroriserar de övriga?

Som utvecklingsledare håller jag i skolans utvärderingar och en sak som är slående är att dålig arbetsro nästan alltid går hand i hand med dålig trivsel och ofta även med låg trygghet. I en klass med dålig arbetsro tillåts en grupp elever förstöra för resten, i en klass med dålig arbetsro signalerar de vuxna att de som stör är viktigare än de andra eleverna. En utmärkt grogrund för mobbning, trakasserier och annat skräckregemente. Något som också gjort djupt intryck på mig är den förtvivlan och frustration som lyser fram i elevernas frisvar. ”Min klass är hemsk :P”,  ”Gör det tystare på något sätt”. ”SÄG TILL när det händer något, annars kommer inget att ändras. Om någon gör något en gång säg till och om den gör det igen, låt den ta konsekvenserna. Gör nåt.”

Nu verkar det kanske som om jag lägger allt ansvar och all skuld på läraren, när det handlar om ett komplext problem - delvis ett samhällsproblem, för att ringa föräldrarna har verkligen inte samma effekt som när jag själv gick i skolan. Det är förstås också ett ledningsproblem. Den som verkligen har huvudansvaret här är rektor och det ansvaret är rakt ingen oviktig pusselbit. För att upprätta arbetsro och trygghet måste man många gånger vara obekväm och då är det absolut nödvändigt att ha ledningen i ryggen. På nittiotalet blev jag gång på gång kallad till rektor för att diskutera sådant som att jag låste dörren och släppte in de som kom sent i samlad tropp en kvart efter lektionens början och att jag visade ut elever som störde. Det här på ett gymnasium där det var så illa ställt att bara en tredjedel av eleverna någonsin fanns på plats när en morgonlektion började. Mina enkla konsekvenser som inte var avsedda som straff för senkomlingarna utan som skydd för den lilla tropp som alltid kom i tid var inte tillåtna. Inga andra medel erbjuds heller, utan det var laissez-faire som gällde.
Många gånger är arbetsro också en resursfråga. Finns det en korridorvärd? Finns det tillräckligt stöd för elever med kraftiga beteendeproblem, kriminell eller social belastning? Har en klass haft många lärarbyten, sjuka lärare, många vikarier eller många håltimmar? Det är mycket som spelar in.

 I DN intervjuade man en rektor vid en skola med dåliga siffror gällande arbetsron, Tomas Hultqvist. Hans svar var högst avslöjande. Inte en gnutta probleminsikt eller beredskap att göra något åt den dåliga arbetsron. Däremot serverade han undanflykt på undanflykt och bortförklaring på bortförklaring.
”Man kan inte läsa statistik rakt av”, var en av hans invändningar. Våra elever ställer nog högre krav på arbetsro än andra (det här var Engelbrektsskolan en innerstadsskola i Stockholm med högt söktryck) en annan. En beklämmande demonstration av effekterna av att ha konkurrenskraften i högsätet istället för eleverna. Men hans uppenbara brist på ansvarstagande och probleminsikt lär inte resultera i några konsekvenser.

Däremot har Stockholms stad bestämt sig för kollektiva lärarkonsekvenser - lägre lönelyft till lärarna på de sämst presterande skolorna. ... Om det nu ens är de sämst presterande skolorna. Det kan ju faktiskt också vara de skolor där man sätter de mest rättvisande betygen. Något redskap för systematisk resultatutvärdering har vi ju inte. Vi kan varken lita på betyg eller på resultat i de nationella proven och SALSA-värdesberäkningen lägger inte tillräcklig vikt vid föräldrarnas utbildningsnivå och är inte rättvisande.

Du kan inte heller jämföra skolorna på orter där det inte finns konkurrens med till exempel Stockholm där valfrihetsreformerna slagit genom som starkast. Bor du i en förort där utbildningsnivån är låg och där de få eleverna med akademikerföräldrar tar bussen till en friskola i innerstan - ja då har du dragit skolsystemets värsta nitlott. Då kan du glömma FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Rätten till utbildning, alla människors lika värde och rätten att fritt forma sitt liv gäller inte dig. Till de här orättvisorna får läggas att huvudmän satsar och prioriterar olika, att rektorer satsar och prioriterar olika. Den lärare som ska undervisa i flera moderna språk i samtidigt, den lärare som har tre årskurser i samma klassrum, den lärare som har ett omöjligt schema utan möjlighet till raster - eller ens tid att ta sig från klassrum till klassrum, den lärare som har en klass på 30 elever där det finns alla möjliga diagnoser, sociala problem har aldrig själv valt den situationen utan blivit tvingad in i den. Den läraren är ett offer lika mycket som eleverna. Ett offer och en hjälte. ... Det är alltså fullt möjligt att de lärare som nu får de minsta lönepåslagen i Stockholm i själva verket är de lärare som har gjort de största insatserna, de lärare som förtjänar den högsta premien.

Jag är för konsekvenser. Att göra ett dåligt jobb som lärare, rektor, tjänsteman eller politiker - det ska få konsekvenser.  Först konsekvensen att man får hjälp att göra ett bättre jobb. Hjälper inte det borde konsekvensen vara ett annat jobb, inget jobb eller indraget förtroende.

 Men att straffas för att man arbetar på en skola där resultaten är inte motsvarar politikernas förväntningar är inget annat än absurt. Ansvaret är ju politikernas och då är det de egna arvodena som bör bekantas med en osthyvel. ...  Rektor Tomas Hultqvist verkar inte heller - av intervjun att döma - förtjäna något vidare lönepåslag.

Media: DN1, DN2, DN-ledaren "Testresultat ger dålig lönegrund", SVD Brännpunkts: Edholm måste be Stockholms lärare om ursäkt,  Aftonbladet ledare, Lärare från "sämre" skolor protesterar, Expressens ledare. "Högerns blinda marknadsdyrkan".

... jag skulle gärna ha länkat till inlägg om arbetsron också om jag bara hade hittat något sådant. ...