Vad ska man reta upp sig på utan Klass 9 A?

I går tog Klass 9 A slut. Och det gjorde den i ett märkligt blodfattigt jaså. Och trots titeln på blogginlägget är det ingen överhängande risk för några abstinensbesvär, om man säger så.

Under de senaste veckorna har jag faktiskt nästan marinerat mig i Klass 9 A. Först fick jag en inbjudan att skriva en artikel om lärarcoachning till Skolvärlden. Duktig flicka som jag är såg jag då om alla avsnitt av den nu avslutade säsongen (något som verkligen krävde en ansenlig dos just duktighet). Samtidigt har Johan Grafström som var projektledare för första Klass 9 A skickat mig hela den säsongen. Orsaken till det är att jag skrev några svepande och kritiska omdömen om serien i ett blogginlägg där jag också medgav att jag aldrig har sett ett helt avsnitt. Nu har jag sett alla 13 delar av säsong 1 och jag känner mig tacksam över att ha fått den möjligheten. Både för att serien var oväntat bra och för att den gav en intressant kontrast till den senaste. Där den här säsongen beskriver elever och föräldrar som offer utan ansvar och lärare och rektor som inkompetenta mesar skildrade föregående säsong elever, lärare, föräldrar och skolledare både nyanserat och ömsint. Där man den här gången valt att trycka ner sina egna högst tveksamma tolkningar i halsen på tittarna hade föregående säsong undertext och lät tittarna dra egna slutsatser.

En av de många saker som slog mig i parallelltittandet är hur mycket mer roligt eleverna hade i säsong ett. Igor Ardoris hade ett till synes aldrig sinande lager av nya grepp, lekar och inspirerande peptalks. Något helt annat än den fotboll/orientering/basket som mina motvilliga ungar fått sig till livs. NO-läraren växlade mellan att chockera och underhålla sina elever, flera av de SO-lektioner man fick se bestod av lyckade diskussioner i helklass, man gjorde studiebesök på polisstation, träffade en transvestit och en hemlös, fick gäster som brandmannen Lasse Gustavsson, hade Nobelfest. Visst var det betygshets även den gången, men det handlade också mycket om motivation, inspiration, samhället utanför, lust och skratt. Intressant nog var slutomdömet från en av första säsongens elever: ”De här lärarna berättade mycket mer för oss. De talade med oss, de kunde lära ut”. ... Kanske rent av från en kateder?

Pratat har pedagogerna förstås gjort den här gången också. Om betyg, meritpoäng och om hur katastrofalt usla alla var innan räddarna red in i sin vita tv-buss. Allt är arbete, ansträngning, kämpa, bli ödmjuk, se sina brister och lyssna noga. Verkligen inget för mig och mina elever. Vi vill ha KUL i skolan.