Ge oss stålar och respekt - statusen kan ni hålla!

I morgon börjar sommarlovet. Jag firar med ett glas vin, ett gäng kokosbollar (alla åtta i paketet) och att äntligen få lätta mitt hjärta när det gäller lärarnas löner. Det är nämligen så att jag för snart en vecka sedan läste en krönika i DN som verkligen retade upp mig. ”Status inte bara lön” av Martin Liby Alonso. Till min förtrytelse länkades och rekommenderades den dessutom på Skolvärldens hemsida, (LR:s tidning). Lärarförbundet hade åtminstone förstånd att säga emot i ett blogginlägg.

Vad är det då han säger denne Alonso, förutom att status inte bara är lön - om nu någon hade påstått eller trott det. Jo att lönen inte är så himla viktig om man vill öka attraktionen i läraryrket. Som stöd för tesen nämner han Finlands måttliga lärarlöner. För det första är det här inget belägg för den tesen, för det andra är belägget felaktigt. Om yrket vore attraktiv trots medioker lön är det inget kvitto på att lönen är oviktig och dessutom stämmer det inte att Finlands lärarlöner är mediokra.

Jag vill också påpeka att status - till skillnad från en högre lön - inte är något självklart lärarmål. Hade vi varit statusjägare skulle vi nog ha valt ett annat yrke. Det vi däremot alla vill ha är rimlig ersättning för det arbete vi lägger ner och för den utbildning vi investerat i. Vi vill ha gehör när vi talar om vad vi behöver för redskap och villkor för att utföra ett riktigt bra jobb. Vi vill ha en kontroll av måluppfyllelsen som innebär att vi kan få respekt, tack och erkännande när vi utför det extra väl, fortbildning och annat stöd när vi utför det mindre väl.

Längre ner i texten kommer Alonso med ytterligare en tes: Det är den högre statusen som lockar studenter till lärarbanan i Finland - inte lönen. Nu är lönen inte längre en del av statusen. Nu har den rent av hamnat i det andra laget. För det första vore det sympatiskt att lyssna på oss svenska lärare när vi skriker från taknockarna att våra löner är åt helvete för låga. För det andra är lönerna i Finland kännbart högre. De är uppbyggda på ett helt annat sätt än de svenska. Grundlönerna är fasta med större skillnader mellan stadierna, men till grundlönen kommer en lång rad tillägg. Det är tjänsteårstillägg, glesortstillägg, resultattillägg, extrauppdragstillägg, yrkesskicklighetstillägg, resultatbonus, med mera. Det går alltså inte att jämföra grundlöner, man måste titta på vad det verkligen blir i slutändan. I Finland har man också betydligt mindre undervisning och inte alls de extrauppgifter vi har i Sverige. När man har blivit litet varm i kläderna är det därför vanligt att man jobbar övertid. Det handlar inte bara om strötimmar, utan man har ofta en tjänst som är på mer än 100% med en bra övertidsersättning. Tar man på sig mer än man klarar av syns det i resultaten och i den individuella potten så läraren har själv allt att vinna på att kalkylera sin arbetsförmåga rätt. Det här ger en stor frihet, goda möjligheter att tjäna bra /alternativt ha det ganska lugnt och avslappnat och ändå ha en anständig lön. Dessutom innebär den systematiska kontrollen av måluppfyllelse att duktiga lärare får mycket respekt och uppskattning.
Stålarna räknas också i Finland och även där är tid pengar.

Vad är det då Alonso vill ge oss lärare istället för bättre lön? Jo, han vill ge oss konkurrens av obehöriga. Han lyfter nämligen det av de amerikanska lärarfacken kritiserade Teach for America som en åtgärd för att höja läraryrkets attraktionskraft. Ett program som bygger på att studenter erbjuds en gratis snabbutbildning mot att de binder sig att undervisa i två år. Istället för att fundera över hur man ska göra läraryrket mer attraktivt gör man det alltså gratis och därmed attraktivt för ett gäng utvalda personer att jobba som lärare med en slags miniutbildning under bältet. Ett sådant system är i bästa fall en konstgjord andning, i värsta fall något som undergräver läraryrket och minskar attraktionskraften. Ska vi lärare få upp våra löner och få vår arbetsgivares gehör när vi talar om arbetsvillkor och annan behandling får det inte finnas fler av oss än det behövs och då ska det inte heller gå lika bra med halva utbildningen.

Om det här har läraren Daniel Sandin skrivit en förträfflig artikel på SVD.se: "Sommarlov – men samtidigt sänks lönen"(även om jag blir litet avis på att han har åtta veckor sommarlov och jag bara sju). Den borde Skolvärldens chefredaktör Jane af Sandberg läsa. Följes med fördel upp med Gustav Fridolins artikel i DN: "Höjda lärarlöner viktigast för att få en bra svensk skola".

I det nummer av Skolvärlden som precis damp ner i brevlådan skriver Jane af Sandberg att lärarna måste ta plats i debatten. När vi gör det, vore det väl då förträffligt att uppmärksamma det - istället för att flagga för en nybakad krönikör som verkar ha fått kommandot: Skriv något om skolan är du bussig!