Betraktelser kring moderaternas forskningsbaserade skolpolitik del 1

Jag börjar med huvudmannaskapet och betar därefter genom Tomas Tobés tre påstått forskningsbaserade skolutvecklingsförslag.

Det jag har allra svårast att förstå i svensk skolpolitik är oviljan att utvärdera och rätta till misstag.  Hur skulle det se ut om vi lärare fungerade likadant? Ponera att du planerar en lektion eller ett moment som visar sig bli ett riktigt stolpskott och sedan bara framhärdar? Det är sant att effekten inte blev den jag förväntade mig. Eleverna lär sig inte ett skit och de verkar snarast få avsmak för ämnet, men det betyder inte att jag lägger av med upplägget. Det skulle krävas alldeles för mycket resurser att skapa ett nytt. Dessutom finns det inga garantier för att det nya skulle vara bättre. Återgå till föregående koncept? Nej hu så bakåtsträvande.

Undrar om det finns lärare som resonerar så? Man kan omöjligt bli en skicklig – eller ens kompetent – lärare utan att fortlöpande utvärdera effekten av sin undervisning och justera den därefter. Det som fungerar i en grupp fungerar inte i en annan, det som fungerar på förmiddagen fungerar inte på eftermiddagen och en vacker dag visar det sig att kanonkonceptet som gått hem i varje klass i fem år har blivit suck, gäspning och 54 himlande ögon.  Det fantastiska är dock att varje gång man prövar något som inte fungerar lär man sig något nytt om eleverna, om inlärning, ämnet, åldern, sig själv. Misstag är utvecklande – så länge man uppmärksammar dem, insuper lärdomarna och rättar till dem.

När det gäller svensk politik i allmänhet och svensk skolpolitik i synnerhet talar man som om reformer var huggna i sten. Till och med skribenter som sågar reformer jäms med fotknölarna avslutar ofta med att konstatera att reformen, hur dum den är visade sig vara, är här för att stanna.

Att kommunaliseringen var en korkad reform och en reform som har ställt till med mycket skada – därom är de flesta överens. Är den naturliga konsekvensen av den insikten att göra om och göra rätt? Inte då. Så här skriver Tomas Tobé på DN-debatt: ”Nu är inte tiden för fler reformer som tar tid ifrån lärarnas huvuduppdrag, att undervisa sina elever. Därför är ett förstatligande av svensk skola inte prioriterat.” Snacka om svag motivering. Det är sant att vi lärare fick en kraftigt ökad arbetsbörda i samband med kommunaliseringen. Men det var inte reformen i sig som gav oss bekymmer utan bristen på förtroende, kompetens, resurser och kunskap hos våra nya huvudmän. Ett återförstatligande skulle nog ge Skolverket och tjänstemännen på departementet en hel del både arbete och huvudvärk. Vi lärare skulle jubla, gneta på med de uppgifter vi har i gott hopp om att de med tiden ska bli både färre och mer relevanta för huvuduppdraget.

Kommunaliseringen fick ingen av de positiva effekter som förutspåddes. Den svenska skolan har inte blivit billigare. Ökat lokalt inflytande har inte lett till högre motivation för studier eller bättre kvalitet. Däremot har samtliga domedagsprofetior infriats. Lärarnas status, löner och professionella ansvar och frihet har urholkats, likvärdigheten har försämrats och kunskapsresultaten sjunkit som en gråsten.  Med ett sådant facit, hur kan man försvara ett kommunalt huvudmannaskap? Det borde vara självklart att man efter att så grundligt ha trampat i klaveret gör om och gör rätt. Men framför allt borde skolan vara statlig för att utbildning är vårt mest angelägna gemensamma uppdrag. Det är rimligt och angeläget att vården, rättssäkerheten och omsorgen är likvärdig i landet. En hjärtinfarkt ska inte få olika konsekvenser i olika län. En åldring ska inte vara inlåst med maskar i liggsåren i en kommun och bli väl omhändertagen i en annan. Men om vården är sämre i Pajala påverkar det inte mig i Valdemarsvik och om en åldring far illa i Norrköping drabbar inte det stockholmarna. När det gäller skolan påverkas vi alla av dåliga skolor oberoende av var de befinner sig. Utbildning är inte bara ett gemensamt åtagande, utan en gemensam framtidsförutsättning.

En likvärdig och bra skola för alla våra barn är förutsättningen för vår framtida demokrati, välfärd och utveckling som nation. Däri ligger också det mest grundläggande i ett demokratiskt och liberalt samhälle – allas möjlighet att med vilja, uthållighet och hårt arbete bygga upp en god och produktiv tillvaro. Hur kan man vifta bort allt det med en fullkomligt falsk premiss – att ett ändrat huvudmannaskap skulle ge lärarna merarbete?

Media: SVT: Spricka i regeringen, DN: Moderaterna grusar Björklunds planer för skolan, Bo Jansson på DN-debatt: ”Kommunerna har haft sin chans – staten måste ta över”.Tina Acketoft i DN-artikeln: Förstatligad skola splittrar alliansen. Lena Melin i Aftonbladet. 

Bloggar: Plura,  Norah4you, MMR, Kent Persson

Världens Bästa Skitskola - debatt i Kunskapskanalen i morgon

I morgon packar jag trunken och åker till Stockholm för att debattera skola i UR:s regi. Jag gillar att det är UR, för jag gillar UR. Jag har dem att tacka för många bra lektioner, fortbildning för oss lärare, bra dialog om utbud och även för kampen för en bättre skola. Just i franska är utbudet fantastiskt och har varit det länge. Det finns ett program om en marockansk guide som jag älskar, ett annat om med franska tonåringar i Marseille som berättar vad de vet om Sverige, kortfilmerna, serierna, musiken, Anaconda... Världens bästa skitskola är en serie som gjorde stor nytta. I Skolfront var jag med en gång och då handlade det om glädjerättning. Jag har också varit med i ett I Love Språk och i ett Skolministeriet.

Debatten i "Världens bästa Skitskola" i morgon /idag  ska  handla om likvärdighet, om det fria skolvalet, om vinsterna och om lärarnas status, löner och arbetsvillkor. Karriärtjänsterna kommer säkert upp. För min del blir det fokus på friskolorna och de två andra som bjuds ner till bordet i den frågan är Mikaela Valtersson, ny ordförande för Friskolornas riksförbund och Lina Axelsson, rektor för Ronnaskolan i Södertälje. Lina Axelsson är med i UR:serien Rektorerna och hon hon sa många kloka saker i en DN:intervju för en dryg vecka sedan: Regler och konkret pedagogik har lyft Ronnaelever.

Men först i debatten ska Ibrahim Baylan, Tobias Tobé och Freddy Grip prata om likvärdighet. Det blir intressant att höra krumbukterna. Alla representerar de grupper som inte kan kritisera det fria skolvalet - åtminstone inte mycket - och vad kan man då ge för recept för likvärdighet?
Ibrahim Baylan har jag debatterat med en gång tidigare, vid en konferens om flerspråkighet förra hösten. Han hade många kloka saker att säga då och talade helt uppenbart inte från något förbestämt manus. Men när det gäller språk har inte S någon central policy. När det gäller skolvalet finns en sådan och den är dessutom kontroversiell och omdiskuterad. Min gissning är att  läget hade varit ett annat om kongressen hade hållits efter JB-konkursen. Som läget är nu gäller walking on eggshells för Ibrahim.

Det är faktiskt rätt skönt att vara jag, känner jag när jag tänker efter. Jag kan säga precis vad jag tycker, vare sig det stämmer med FP:s politik eller hur vindar blåser eller inte. Om jag gör bort mig är det en axelryckning och bortglömt nästa vecka - även av mig själv.  Och vad kan väl vara häftigare än att få ställa sig på barrikaden när det gäller en bra skola? Inte en bättre skola, inte en mångfald skolor, utan en bra skola för varendaste enda unge i vårt avlånga land, hela mångfalden ungar, i hela mångfalden kommuner. Inget mindre duger.

Bloggar: Olle Johansson, Utbildningsråd i Norrköping håller i varje fall likvärdighetsfanan högt. Här skriver han om JB i Norrköping, här om likvärdigheten.  Tror att just Norrköping kommer upp även i övrigt i programmet. :) I förberedelserna ingår Jonas Vlachos guide till skoldebatten i bloggen Ekonomistas. Kanske en överflödsgärning då Jonas själv är med i debatten. :)