Språklärare - ett framtidsyrke?

Nu är söktrycket för att bli språklärare så lågt att det blivit förstasidesnyhet. Jag har blivit intervjuad både för en artikel på SVT:s hemsida: "Osäker arbetsmarknad avskräcker språklärare" och för morgonnyheterna.
Det här är förstås mycket illavarslande. Hoppet står till att det katastrofala läget kan leda till politiska beslut som stärker språkens ställning i skolan - och därmed även språklärarna. Det trots att signalerna på senare tid varit dystra. Vi har en omläggning av meritpoängssystemet som missgynnar moderna språk på gymnasiet och vi har framskridna planer på att introducera kinesiska som ett fjärde språk i grundskolan. Ett språk till kan låta som en god nyhet, men på verkstadsgolvet innebär ett nytt språk att andra slås ut och att anställningstryggheten minskar för alla språklärare - inklusive de i det nyaste språket. Är arbetsvillkor, trygghet och status i botten för språklärarna vill ingen ha yrket och då står vi där utan valfrihet, utan språkstudier - med skägget i brevlådan.

När jag valde att bli språklärare hade språklärare hög status och antagligen bättre  arbetsvillkor än många andra lärare. Regelbundna fortbildningskurser utomlands och - om du ville - årliga språkresor med eleverna. Ofta små grupper av motiverade till mycket motiverade elever, elever som drömde om att se världen, jobba utomlands och som tyckte att språk var viktigt och roligt. Det fanns två språk att välja mellan och relationen mellan språken var rätt konstant.

Men samtidigt som jag blev färdig språklärare genomfördes språkreformen och vad blev resultatet? På gymnasiet försvann språken nästan helt. Under mina år på gymnasiet hade jag aldrig en kurs i franska, utan enbart undervisning i engelska. På hela Bolandsgymnasiet,med cirka 1600 elever, hade vi en liten grupp i varje språk - det var allt. Att utbilda sig till gymnasielärare i engelska och franska visade sig alltså vara en dundertabbe. På högstadiet finns språken i varje fall kvar. Men statusen är lägre än för andra ämneslärare och arbetsvillkoren för en lärare i våra konkurrerande och frivilliga ämnen både osäkra och förödmjukande.

Har tillräckligt många elever valt mitt språk för att det ska finnas en grupp till hösten? Om de inte har valt  mitt språk, är det för att jag inte är tillräckligt rolig (mycket film)? Tillräckligt snäll (sluta tidigare/inga läxor)? Tillräckligt duktig på att motivera dem (godis till filmen)? När de väl har valt kan de när som helst under de tre åren välja att hoppa av till SV/EN gruppen. Eller också kommer de på att man tittar mer på film och att de roligaste kompisarna finns i en annan språkgrupp. Så kommer vi till lönesamtalet: ”Din språkgrupp har halverats. Har du några teorier om vad det kan bero på? Hur har du lagt upp undervisningen? Eleverna säger att ditt språk är tråkigt. Att du ger för mycket läxor. Vad säger du om det?”

Du kanske själv blir orolig efter ett sådant nedslående lönesamtal. Har rektor rätt? Är jag otillräckligt rolig/duktig/engagerande? Kanske det, kanske behövs det litet fortbildning. En kurs i målspråkslandet så du kan fylla på både språkreservoaren, kulturreservoaren och materialbanken. Dream on, säger jag om det. Fortbildningspengar är svåra att skaka loss när det gäller all ämnes- eller didaktisk fortbildning, men extra svårt är det för språk. Ett frivilligt ämne (som inte behövs för det räcker ju med engelska) satsar man inte något extra på. Kurser utomlands är dessutom dyrt. Språkresor för eleverna? Bara om det går att få loss ett EU-bidrag. Fortbildningsläget för språklärare är att de fortbildar sig flitigt, men på egen tid och på egen bekostnad. Ett exempel på det är de stipendier för fortbildning utomlands vi delar ut i Språklärarnas riksförbund. De pengarna kommer ju från medlemsavgifter - dvs från lärarna själva, och kurserna ligger oftast under sommarlovet.

Jag skaffade examen samma år som just min ämneskombination kördes i botten. Uppvaknandet kom under en fortbildningsdag i Uppsala under sent nittiotal då en kvinna från Skolverket läxade upp oss språklärare för att vi inte hade gjort oss förtjänta av det dukade bord statsmakten hade gett oss (gissa vem som var generaldirektör för Skolverket på den tiden?) Här hade vi fått möjlighet att motivera alla elever att lära sig språk. Istället drev vi bort de små stackrarna med vår ålderdomliga tråkiga undervisning. Det här i mästrande otrevlig ton, i ett läge där vi som satt där fortfarande yrvaket tittade oss omkring och undrade hur det gick till när det stimulerande, roliga, trygga och behagliga jobb vi haft förvandlades till det jag nu beskriver - ett jobb där vi saknar anställningstrygghet, utvecklingsmöjligheter och ständigt blir utsatta för förödmjukande utkvalningar ... och dessutom uppläxningar. 

... Så vad behöver då göras? Jo därom vet jag ge besked. Språklyft för Sverige 1, Språklyft för Sverige 2, Språklyft för Sverige 3. .... och Språklyft för Sverige 4, om jag hinner bli klar med den. Allt motioner till Folkpartiet, men det går lika bra för mig om det blir någon annan som verkställer. Och så måste förstås vi ämneslärare kämpa för våra ämnen och våra elever - så gå med i Språklärarnas riksförbund så hjälps vi åt att slåss.

Bloggar: Språk och gatsten , Perfect foreign language teachers: who are they?
Media: K-märk språklärarna i Sundsvalls Tidning,
Plus de français, s'il vous plaît i Allehanda.

Norrköping bromsar skolan

Så var det dags igen. Anställningsstopp och inköpsstopp på skolorna i Norrköping. Hur kommer det sig att det jämt är när det gäller barnen vi drar i nödbromsen? Norrköping har redan låg skolpeng, billig skolmat och jämförelsevis låga lärarlöner och hög lärararbetsbelastning. När man inför ytterligare försämringar och åtstramningar, vad händer då?  Jag förutspår högre belastning på socialtjänst och polis och sämre framtida skatteintäkter.

 På min skola har vi dessutom ett rejält underskott, så våra svångremmar dras åt extra. En av orsakerna till det är att vår verksamhet för asylsökande och nyanlända elever har gått med ett kraftigt underskott i flera terminer. Detta efter att villkoren plötsligt ändrades mitt under ett läsår. Jag förstår inte hur det är möjligt. Vare sig att spelreglerna ändras mitt i eller att man spar just på de här barnen. I Valdemarsvik var undervisningen för de nyanlända en verksamhet som istället gav skolan ett överskott. Så var det också i Uppsala, min tidigare hemkommun. Då undrar jag hur elevpengen för nyanlända ser ut i Norrköping jämfört med i andra kommuner? Jag undrar också hur man tänker när hanteringen av nyanlända barn och tonåringar görs till en ekonomisk börda för den mottagande skolan och därmed också för skolans övriga elever? Är det god integrationspolitik? Är det ens god ekonomisk hushållning? Visserligen blir somliga avvisade och får ta med sig den utbildning de har fått här tillbaka till sitt hemland - om nu någon vill missunna dem den resväskan -  men när det gäller majoriteten som får asyl är det av största betydelse att de snabbt lär sig svenska och snabbt kommer in i det svenska skolsystemet. Av betydelse för dem själva och av betydelse för samhället.


Det verkar vara betydligt lättare att få de styrande i Norrköping att satsa på broar, idrottsarenor, musikfestivaler och byggnader än på kunskap. Inte konstigt att skatteintäkterna aldrig vill öka. Kunskaper är en mindre spektakulär investering. Men det är en betydligt mer säker och långsiktig sådan än något som beslutas av Tekniska Nämnden.


Skolan ska vara likvärdig. Så står det i vår skollag. Men skollagen sätts ur spel om kommunens skatteunderlag minskar och om beslutade investeringar och infrastruktursatsningar skenar i höjden. Då får man antingen flytta till en mer välskött kommun eller bita i det sura äpplet och acceptera en sämre skola.

Sabuni eller KD, vem älskar barnen mest?

Medan jag har varit i Uppsala har Nyamko Sabuni hamnat i debattstorm. Upprinnelsen är en tämligen beskedlig debattartikel i SVD. I artikeln hyllar Nyamko den svenska förskolan och valfriheten, men hon konstaterar att man i kommunerna gör olika bedömningar när det gäller kraven på pedagogiskt innehåll utanför förskolan och lovar skärpta kvalitetskrav.

Att kristdemokrater går i taket är väl inte så förvånande. Deras främsta existensberättigande är värnandet om valfrihet för familjerna under de första åren. Hemmafruar, dagmammor, grannsamverkan, allt ska vara möjligt. Det är väl inget fel i det, men föräldrarnas valfrihet får inte gå ut över barnens framtida möjligheter. Det händer stora saker med hjärnan i den där åldern och den ambitiösa läroplan som finns för förskolan ska självklart gälla alla barn. Var är problemet med att personal i annan barnomsorg än dagis får lära sig hur småbarns hjärnor fungerar och hur de stimuleras och annat som hjälper dem att göra ett bättre jobb?

”Vad menar Nyamko Sabuni?” skriver kristdemokraten Magnus Jacobsson, och visar att hon hade rätt i sin misstro mot kommunerna genom att förklara att det nya var att det räcker med dokumenterad erfarenhet av barn för att få dagbarnvårdarverksamhet godkänd. I nästa andetag påstår han att Sabuni pläderar för samma utbildningskrav i dagbarnvården som på dagis. Det gör hon inte, men det finns något mitt emellan att man har lyckats klämma ur sig en eller två ungar och tre års högskoleutbildning. Det hon de facto skriver är det här: ” Det ska också ställas krav på personalens kompetens. Det ska finnas personal som har en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn. ”

En annan kristdemokrat, Emma Henriksson, är ännu mer fel ute. ”Nyamko Sabuni har fel om nya skollagen”, skriver hon, och förklarar att kraven på pedagogiskt innehåll redan finns i den gällande skollagen. Men något annat har heller inte Sabuni påstått. Hon skriver att målen förtydligas – inte att de förändras. Jag har läst båda dokumenten och kan intyga att hon har helt och fullt rätt. Däremot borde borde Henriksson läsa både skollag, läroplan och Sabunis artikel mer uppmärksamt.

När jag var på sjukhuset i Uppsala med min svärfar läste jag en UNT som låg kvar på rummet. Där kunde man läsa en häpnadsväckande historia om en ”frireligiös ledarfigur” som hade lurat 26 miljoner kronor av släktingar, vänner och bekanta genom att lova enorm avkastning och slå i dem de märkvärdigaste skepparhistorier. Bland annat hade han kontakter och inside information i 30 världsbanker och guldobligationer från Ungern. En av de lurade var den kristdemokratiske riksdagsledamoten från Uppsala. Ingen Einstein får man gissa. Till det får man lägga att min f.d. lärarkollega var ordförande för kristdemokraterna i Uppsala när han åkte på skolresa till Afrika, anlitade prostituerade och blev filmad ”in the act” av eleverna. Allt detta sammantaget får mig att undra om det verkligen är vettigt att stödrösta på kristdemokrater?



I SVD skriver Maria Eriksson ett inlägg där hon menar att socialdemokratin har segrat när liberaler för en sån här politik. Där visar hon bara att hon inte förstår vad liberalism handlar om. Ett liberalt samhälle ska ge alla samma chans. Därför är en likvärdig skola och en bra grundutbildning den viktigaste hörnpelaren i ett liberalt samhälle. Att ge föräldrar valfrihet på deras barns bekostnad är korkat och orätt. Inte ett skvatt liberalt.

Media: SVD

Bloggar: Den hälsosamma ekonomisten, Karin Långström Vinge, Pluraword, Hemmaföräldrar.