Helenas bästa läxrecept del 2: Engelska

--> ”Just a spoonful of sugar makes the medicine go down.”

Inget annat ämne är fullt ut lika viktigt för svenska elever som engelska. I deras egna ögon, vill säga. I princip alla elever vill lära sig engelska – eller åtminstone kunna engelska. När vi lyckas ger det raketbränsle till hela skolgången. När vi misslyckas sänker det hela skolgången.  Så vi måste hålla hårt i rodret vi engelsklärare – Björklunds atlantångare behöver verkligen oss.

Här är en sammanställning över hur engelska skiljer sig från andra skolämnen. Det är …

1.     Ämnet där eleverna är mest motiverade.

2.     Ämnet där skolan inte ens nästan räcker till.

3.     Ämnet där grupperna är som mest heterogena.

4.     Ämnet som i extra hög utsträckning präglar elevernas självbild. Misslyckandet är nästan aldrig självvalt och det blir också mer offentligt än i andra ämnen.

5.     Ämnet där eleverna kan nå de högsta målen utan några som helst insatser från skolans sida.

6.     Ämnet som kan ge raketbränsle till alla de övriga.

Hur ger man läxor i ett sådant ämne? Framför allt är det viktigt att lägga mycket tid på att diskutera hur man lär sig språk i allmänhet och engelska i synnerhet.

Den absolut viktigaste slanten som behöver trilla ner är att det är tid i språkbad med stigande svårighetsgrad som ger den högsta måluppfyllelsen – inte begåvning, inte väl genomförda lektioner, inte mest ifyllt i övningsboken, inte flest rätt i grammatikstenciler.  De som har underkänt när de kommer till årskurs sju – jag vet inget om deras begåvning, men jag vet något om deras fritidsintressen och jag kan ha teorier om engelskan på låg- och mellanstadiet. Elever med underkänt i engelska ägnar sig inte åt sådant som engelska serier, videobloggar och TV-spel på fritiden. Oftast kommer den här eleven från ett hem där engelska sällan förekommer – dvs utan syskon och föräldrar som har roligt på engelska. Vanligt är också att engelskan har kommit in i bilden sent i skolan. Elever som börjar med engelska i åk 1 har mycket längre tid på sig att snappa upp all den engelska som finns omkring oss än den som börjar i åk 4. En sak till som jag tror alla som har både engelska och svenska känner igen – de här två ämnena går hand i hand. Det är ytterst sällan elever är svaga i det ena och starka i det andra. Får man en elev ordentligt på tåget i engelska följer svenskan i allmänhet med. Språk stärker helt enkelt språk och lästräning på ett främmande språk ger bättre läsförståelse i svenska.

I den andra ändan av spektrumet finns de som redan uppfyller alla kunskapskrav. Många av de med högst måluppfyllelse tittar litet yrvaket oförstående upp från en tjock bok när man upplyser dem om saken. De har ju inte haft en tanke på vare sig skola eller betyg. Som Tomas Edison sa: ”I never did a day's work in my life. It was all fun”.

Det säger sig självt att de här två kategorierna behöver helt olika utmaningar både i skolan och hemma. Och att alla de som befinner sig mitt  emellan ytterligheterna behöver ytterligare något annat.

Jag brukar börja med enbart glosläxor.  Ibland är det glosor som hör till en film, ibland glosor från en saga, oftast glosor från en text i textboken. Jag ger många ord i läxa och förklarar varför jag tror att det är bättre att lära sig många ord litet slarvigt än att lära sig få ord ordentligt. 

Jag förklarar

1.     Att glosförhörsresultaten inte på något sätt påverkar deras betyg.

2.     Att ett språk består just av ord och att ju fler ord man kan desto bättre.

3.     Att den som redan har ett gott ordförråd för det mesta klarar glosförhören utan eller med minimal läxläsning.

4.     Att den som inte klarar glosförhören inte har ett tillräckligt ordförråd och att flera missade glosförhör visar mig att den eleven antagligen varken har nått målen eller arbetar för att göra det.

5.     Att det går att träna upp sitt ordförråd på andra sätt och att alla i klassen får föreslå och ha en annan läxa än den jag ger.

6.     Att läxan i engelska bara är en droppe i havet. Målen i engelska är högt ställda och de förutsätter ett rikligt engelskt språkbad. Spel med storyline, youtube-klipp, videodagböcker, serier med engelsk text eller utan text och – förstås och framför allt – skönlitteratur.

 De skriftliga läxförhören ser alltid likadana ut, kraven är alltid likadana – hälften av orden krävs för godkänt resultat. Får man inte det blir det omprov. Stavningen spelar ingen roll om ordet går att förstå, allt som är rätt är rätt, jag kollar vanliga ord från svenska till engelska och svåra från engelska till svenska.  Med andra ord – jag riggar för framgång.

Varför har jag en sådan här enkel läxa som bara gagnar en del av eleverna och som inte ensam räcker för att lyfta en elev från F till E? Just för att den är enkel och för att den gagnar precis rätt del av eleverna är det främsta svaret.

Glosläxan ger mig information om elevernas nivå, arbetsinsats och motivation. Den etablerar en läxrutin. Den är enkel och okomplicerad och det är lätt att lyckas. Ett basordförråd är dessutom en viktig förutsättning för att språkbaden ska bli lustfyllda.

Med jämna mellanrum har jag också läs- och lyssna-läxor. Ibland får eleverna själva välja mellan att titta på film, läsa artiklar eller böcker, ibland är jag tydlig med att det ska vara hälften lyssna, hälften läsa. En variant är också noveller och artiklar med skriftlig uppföljning den vanliga läxdagen. När det är fri lyssna-läsa läxa kan jag inte med full säkerhet veta att de verkligen har gjort läxan. Min erfarenhet är emellertid att de är ärliga med vad de gjort eller inte gjort. Dels för att de introduceras först när läxvanan är etablerad och automatisk. Dels för att de vet att missade läxor varken leder till mentorssamtal, samtal hem eller förebråelser – bara till omläxa.

De elever som ligger på underkänd nivå i engelska blir förutom glosläxan alltid ordinerade extra läxa. När det gäller nyanlända elever brukar jag helt enkelt ge dubbla läxor – en ur nybörjarbok, en ur den reguljära. Nästa steg är TV-serier. One Tree Hill och O.C. är favoriterna. Simpsons’ o.dyl. fungerar också, men bäst för inlärningen är en serie där man vill veta vad som händer sen. Det här är de elever jag lägger mest läxkrut på. Både när det gäller uppföljning av den ordinarie läxan, extra språkbad och uppmärksammandet av skillnader i arbetsinsats och resultat.

Eleverna som redan uppfyller alla kunskapskrav? Det första jag ordinerar är skönlitteratur. De får när som helst plocka fram sin roman under engelsklektionerna och får också en rad internet-länkar så att de kan plugga SO, NO ämnen på engelska ifall de vill. Jag har ett papper med länkar och instruktioner som gäller både lektionerna och hemma.  Jag erbjuder också rättning och kommentar om någon vill satsa extra på skrivandet.

Föräldrarna och engelskläxan? Precis som eleverna behöver föräldrarna informeras om vikten av fritid på engelska. Jag brukar skriva ett brev till alla föräldrar med sådan information och där jag även förklarar läxupplägget, mina mål och föreslår hur man som förälder kan hjälpa till. Inget läxtjat, däremot gärna möjliggörande och stöd för engelskt språkbad. När elever långvarigt ligger på underkänt brukar jag be elever om att få be föräldrarna om hjälp. Då brukar det handla om att se till att de verkligen kommer in i en serie – gärna sitta med och titta på de första avsnitten, alternativt ställa intresserade frågor om innehållet.

Engelska är ett otroligt häftigt ämne. Man kan göra nästan vad som helst. Ett år hade jag en C-kurs (steg 7) där vi nästan bara befann oss i rymden. Vi läste War of the Worlds, Stephen Hawking, vetenskapliga artiklar och vi tittade på dokumentärer och Sci-fi-filmer. Ett annat år var det Vietnam-kriget, Nixon och Full Metal Jacket vi spånade in på.  Engelska är också ett otroligt krävande ämne. Det går aldrig att vila på gamla lagrar och man måste verkligen hålla sig à jour. Med vad som händer, med tonårslitteratur och kultur och med IKT. Mycket jobb att förbereda bra lektioner, mycket rättningsarbete och mycket individualisering då eleverna befinner sig på så olika nivå.

Det jag älskar mest med att undervisa i engelska är att det är ett ämne där eleverna kan göra stora kunskapsresor på kort tid. Den elev som nördar en serie med engelsk text höjer nästan alltid sitt betyg. Den som kommer igång ordentligt med att läsa skönlitteratur på engelska når nästan alltid minst ett  B, ofta A innan de går ut åk 9.  Sådant ska lyftas i klassen så att det kan förundra, skaka om och smitta av sig ordentligt. En applåd passar fint i sådana sammanhang. 

... Men kunskapsresorna förutsätter läxor/ hemarbete. Jag har haft många elever som har gått från IG till VG och G till MVG i engelska, men inte en enda som gjort det utan att lägga ordentligt med tid på det utanför skolan. Akademikerbarnen är inte de enda här. Det finns många som aldrig gör någon läxa i något ämne som har full måluppfyllelse i engelska. Men istället för läxor ägnar de större delen av sin fritid åt att vistas i ett kvalitativt engelskt språkbad.  30 - 40 timmar är inte ovanligt.

I engelska finns det sålunda elever som inte behöver läxor, som redan ger sig själva läxor. Men läxorna är inkörsporten för den som inte har det här hemifrån.

"Ignorance is the curse of God; knowledge is the wing wherewith we fly to heaven."

William Shakespeare

Att välja med hjärtat eller rösta med fötterna?

”Om jag hade lyssnat på mitt hjärta skulle jag ha gått på Rytmus”, det var min dotters replik efter att hon hade hört min analys av debattartikeln i tisdagens NT: ”Välj gymnasieprogram med hjärtat” författad av rektorn för Rytmus i Norrköping. Medan jag fördjupade min analys förtydligade hon att de har sådana härliga rum och sköna soffor att softa i på Rytmus. "Vet du hur många timmar jag har pluggat kemi bara idag? Och matteprovet sabbade hela förra helgen.”

Från sådana lidanden vill Rytmus rektor Johan Lundberg helt befria våra barn: ”Min uppfattning är att det i princip är omöjligt att göra strategiskt riktiga val när man är så ung och jag anser också att det är orimligt att förvänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt på det sättet. Gymnasievalet är stor (rektorns stavfel) och svårt som det är och man behöver inte lägga last på bördan genom att även väga in strategi och långsiktighet. Jag förespråkar i stället att eleverna tillåts gå på känsla och att välja med hjärtat. Frågor som ”Vad gillar du?” ”Vad är du bra på?” ”Vad vill du hålla på med nu – inte om fem eller tio år?” anser jag bör få ta större plats och vara vägledande i valet av gymnasieprogram.”

Undrar hur rektorn får artikeln att gå ihop med gymnasieskolans styrdokument – styrdokument som tydligt gör klart att uppdraget är att förbereda eleverna för framtida studier och arbete? Personlig tillväxt ska också få utrymme, men inte precis genom att eleverna dansar, sjunger eller sminkar varandra. Så här står det i Gymnasieboken 2011: ”De ämnen som huvudsakligen bidrar till att ge en god grund för personlig utveckling och ett aktivt deltagande i samhällslivet är de gymnasiegemensamma ämnena, tidigare kallade kärnämnen eller allmänna ämnen, medan karaktärsämnenas huvudsakliga syfte är specialisering mot ett yrke eller mot högskoleförberedelse.”

Jag gissar att det ser mörkt ut till hösten för Rytmus då skolledningen letar efter gratiskanaler för sin marknadsföring. Drar budgeten ned mot minus? Drar elever och föräldrar öronen åt sig? Har de registrerat att det är rörmokare, läkare, serveringspersonal, ingenjörer, sjuksköterskor och lärare marknaden skriker efter – inte singer-songwriters?

Skulle inte tro att den här artikeln leder till många nya ansökningar till Rytmus. Den som läser debattsidor och morgontidningar lär vara bekant med arbetsmarknadens behov och även med hur det går för de elever som struntar i att väga in strategi och långsiktighet i sina val. Men just här håller jag med rektor Johan Lundberg. Det är orimligt att vänta sig att så unga människor ska tänka långsiktigt. Därför ska det inte vara möjligt att leka sig fram i tre år på skattebetalarnas bekostnad. Därför behöver yrkesutbildningarna på gymnasiet dimensioneras efter arbetsmarknadens behov. Därför ska man inte  - för att använda rektor Johan Lundbergs ord: ”liksom på köpet bli behörig till vidare studier”. Det är ju ingen som ”liksom på köpet” skaffar sig de kunskaper som krävs för vidare studier. Tyvärr skaffar man sig vid vissa skolor betygen ”liksom på köpet” och det är ett otyg vi snabbt måste göra upp med. Betyg utan innehåll är ett fruktansvärt svek mot eleverna och dessutom stöld av skattemedel. 
 

Visst är det bra om lärares arbetsbörda minskar, men det är inte det viktigaste skälet till att vallöftet centralrättning av nationella prov är så välkommet. Det viktigaste skälet är att vi som samhälle är skyldiga att kontrollera att varje unge har fått möjlighet att tillägna sig de kunskaper och färdigheter som krävs för att försörja sig och forma sin egen framtid. Den kontrollen fullgör vi helt uppenbart inte idag. I så fall skulle inte betygen gå rakt uppåt samtidigt som kunskaper och färdigheter barkar rakt neråt. Så länge det ser ut så finns det ingen reform jag längtar så mycket efter som studentexamen och centralrättade nationella prov. Allt vare sig behöver eller ska kontrolleras, men ingen elev ska kunna gå genom vårt skolsystem utan att få de kunskaper och färdigheter som krävs för att ta sig fram i tillvaron. Ingen elev ska luras på sin framtid.

… Den här artikeln publicerades samma dag som Kalla Fakta sågade svensk matematikundervisning i: Den stora felräkningen, en sågning som avslutades med en genomgång av tre åttonde-klassares framtidsdrömmar. Gossen i Hong-Kong planerade att bli läkare, flickan i Finland ekonom eller flygvärdinna. Den svenska flickan? … Gissa tre gånger…. Precis. Hon ska gå på musik och dans-gymnasium. 

Från pappersskola till kunskapsskola?

 ”Lovar dom att ta bort omdömena, då ska jag fan ta mig rösta på socialdemokraterna”. En röst i mitt kollegium som följdes av idel instämmande mummel dagen efter Ibrahim Baylans och Stefan Löfvens utspel om att minska lärarnas dokumentation. Eller muttranden snarare. De skriftliga omdömena väcker nämligen en hel del ont blod i lärarled. Varje termin har vi satt mängder av tid på att skriva dem. Varje termin har vi suttit i utvecklingssamtal och tillsammans med föräldrar och elever satt mängder av tid på att försöka tolka de omdömen våra kollegor skrivit. Ibland ger till och med de egna omdömena huvudbry. Det man skrev i december kanske inte alls stämmer i februari. Ibland stämmer det inte ens veckan därpå.

På senare tid har man vid Skolverket varit kritiska till hur vi har formulerat oss i omdömena, med påföljd att vi får våra små texter recenserade inte bara av eleven, föräldrarna, våra kollegor, den uppmärksamme och engagerade skolledaren utan även av Skolinspektionen. Just det här sistnämnda har lett till ett håll-ryggen-fri tänk hos många lärare. Istället för att skriva en personlig analys av elevens måluppfyllelse och utvecklingsområden klipper man och klistrar avsnitt ur kursplanen. Resultatet är omdömen som är så gott som obegripliga för både elever, föräldrar och mentorer och som alltså inte gör någon som helst nytta. ... Utöver att föreskrifterna följs och att Skolinspektionen inte kan hitta något fog för anmärkning.

Tänkte man helt fel när man en gång införde IUP och skriftliga omdömen? Det tror jag inte. Målen var att öka elevens förståelse för, inflytande över och delaktighet i sin egen inlärning och måluppfyllelse, att öka föräldrarnas insyn och också att skärpa kraven på att lärarna anpassar sin undervisning till de elever som verkligen sitter i klassrummet. Viktiga mål allesammans. Problemet är att kraven och även uppföljningen handlar om medlen - dvs om just IUP och skriftliga omdömen - inte om målen. Det man åstadkommer på så vis är att dokumentationen blir målet, och att kvittot på framgång blir att den inte kan kritiseras av Skolinspektionen. Klassisk håll-ryggen-fri-dokumentation med andra ord.


Mitt eget motstånd har långa rötter. Så här skrev jag i inlägget "Mitt omdöme om skriftliga omdömen" i mars 2010: "Mitt skriftliga omdöme om de skriftliga omdömena är att de inte når målen. De kommer ofta för sent och har sällan rätt material med sig. Dessutom stör de arbetsron, startar konflikter, försämrar kvaliteten på undervisningen och ger oss lärarna sömnlösa nätter. Snälla Jan Björklund, här räcker det inte med stramare tyglar, ta ungen ur skolan – åtminstone ur min skola."
 Nu tre år senare verkar jag ha fått gehör för min vädjan. I veckan tillkännagavJan Björklund att han föreslår att både omdömen och IUP slopas helt på högstadiet. Eftersom förslag som läggs i regeringsställning rätt snabbt brukar bli verkstad är det troligt att mina kollegor inte kommer att ha just den här anledningen att rösta på socialdemokraterna i nästa val.

Vad händer då med de vällovliga målen? Räcker det med betyg som återkoppling? Självklart inte. Elevens och föräldrarnas rätt att få fortlöpande information om både uppnådda mål och utvecklingsbehov finns kvar i skollagen - likaså kravet att undervisningen ska bygga på elevernas önskemål och behov och att den ska planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Det är ju inte IUP och skriftliga omdömen man slopar utan kravet på dem. Allt det som var syften för dokumentationen finns kvar. Skillnaden är att man i framtiden förhoppningsvis kan välja medel och ge information som behövs och önskas, när den behövs och önskas. Själv föredrar jag samtal. Det ger mig möjlighet att ställa frågor, att höra vad eleven har för mål, att diskutera arbetssätt och vilken insats som krävs för just det målet. I ett samtal finns det också en ömsesidighet. Jag kan kritisera elevens arbetsinsatser, eleven kan kontra med kritik av upplägget och läxorna eller med egna önskemål eller åtgärdsförslag. Sist men inte minst får det mycket bättre effekt att svara på frågor än att erbjuda information ingen har efterlyst.  Som till exempel när man får ett mejl från en elev som lyder så här: ”Helena, jag vill verkligen höja mig i engelska. Vad behöver jag göra? Har du nåt material?” Det omdöme man skriver då har man all orsak att lägga tid på för i det läget är det nästan säkert att det man föreslår blir verkstad. Jag kommer alltså inte att sluta skriva omdömen. Där det känns motiverat, där jag tror att det får rätt effekt kan jag tänka mig att skriva omdöme på omdöme. Men jag ser verkligen fram emot att få möjligheten att välja medel och metod efter elev och situation. Jag ser också fram emot att inte längre behöva störa den elev som får kunskaperna och färdigheterna som en biprodukt av passion och  fritidsintresse med oönskade skriverier om betygssteg och kunskapskrav - skriverier som i bästa fall tråkar ut och distansierar eleven, i sämsta fall skadar passionen och motivationen.

Tummen upp för  både Baylans löfte och Jan Björklunds förslag, med andra ord. Men jag hoppas att det inte stannar där.  Det finns fler dokumentationskrav som behöver slopas. Åtgärdsprogrammen till exempel. Invecklade dokument som dessutom ska utvärderas skriftligen. Tänk om vi satte den tid vi idag lägger på att dokumentera problem på att åtgärda dem?  Med dagens system är huvudsaken att det finns pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram skrivna och att de är skrivna så att Skolinspektionen inget har att anmärka - inte att eleven har fått rätt stöd och nått målen, dvs att åtgärderna har haft effekt. Det är till och med så illa att de skärpta dokumentationskraven ibland medför att det dröjer längre än tidigare innan åtgärder sätts in - något som är förödande för eleverna.

Hur borde det se ut istället? För det första ska varken krav eller uppföljning ha fokus på medlen utan både krav och uppföljning ska utgå ifrån de viktigaste målen: Elevernas kunskaper, färdigheter, trivsel, trygghet och delaktighet. Självklart måste man följa upp att eleverna får sina rättigheter tillgodosedda. Men ett mer konstruktivt dokumentationskrav vore en överlämnande dokumentation, dvs att man inför stadiebyten skriftligen redovisar vilka utredningar som har gjorts, vilka åtgärder som har satts in, vilken effekt de har haft tillsammans med underkända betyg. Sådan dokumentation fyller ett praktiskt behov och tjänar dessutom som kontrollerbar dokumentation när det gäller om skolan ger eleverna det stöd de har rätt till. Varför skulle det behöva finnas dokumentation på alla elever man har fått i mål? Varför skall det krävas en skriftlig pedagogisk utredning, när den mest effektiva utredningen kan vara ett fem minuters samtal mellan mentor och ämneslärare eller mentor och elev?

Dessutom borde den verkliga måluppfyllelsen kontrolleras betydligt bättre. Förstår eleverna målen? Får de konstruktiv och lärande bedömning av sina lärare? Får eleverna välja arbetssätt? Får de planera och utvärdera undervisningen?  Får de tillfälle att visa sina färdigheter och kunskaper på olika sätt? Det borde vara en simpel sak att systematiskt begära svar på sådana frågor i nationella utvärderingar. Vid den regelbundna tillsynen kunde man följa upp med djupintervjuer och observationer. Här vore det dessutom betydligt mer konstruktivt att lyfta framgångsexempel än att publicera avvikelserapporter. Lägger vi till det en studentexamen som systematiskt mäter de viktigaste kunskaperna och färdigheterna och centralrättade nationella prov har vi en skola som får rätt incitament.

.En skola där tryggheten går före trygghetsplanen, där åtgärderna går före åtgärdsprogrammen, där betyg och provresultat står för samma saker överallt i landet, överallt i skolsystemet.
... En kunskapsskola istället för en pappersskola.

Media: Skolvärlden, SVT, Jan Björklunds nyhetsbrev. Aftonbladet, SVD,
Bloggar: Max Entin jublar i bild, Många folkpartister hurrar: Liberala Anna, Daniel Andersson, Rasmus Jonlund, Lotta Edholm, Staffan Werme, Helene Odenljung, Magister Björn tar avstamp i twitterflödet och Magnus Blixt resonerar om när och hur dokumentation får rätt effekt. Tankar om skolan i media,

Missa inte Max Entins: Kärnuppdraget.

Läraryrket - ett kneg bland andra eller världens viktigaste jobb?

På flera veckor har jag varken uppdaterat bloggen eller uppdaterat mig om någon annans och jag har knappt varit inne på FB och Twitter. Orsaken är att  Norrköpings nödbroms följdes av skolans nödbroms som följdes av min egen nödbroms. För en dryg månad sedan fick jag lägga mitt utvecklingsledaruppdrag på is och istället ta över tre nya klasser. En sjua och två nior som alla bara har haft obehöriga vikarier den här terminen, ovanpå de fyra grupper jag hade innan. En mycket tung tjänst också under de bästa omständigheter. Här var omständigheterna inget tidigare betygsunderlag, missnöjda, svikna elever och tre klasser med rediga problem med arbetsro och arbetsvanor.  Det har förstås varit niorna som har varit mitt främsta bekymmer.  Det har känts väldigt viktigt att de får så rättvisande betyg och så detaljerad feedback om sin måluppfyllelse som möjligt, inför sin sista termin hos oss. Därför har jag rättat prov  och skrivit uppsatskommentarer varje kväll och helg de senaste veckorna.

Samtidigt är den senare halvan av höstterminen alltid en tung tid för lärare. En tid av omdömen, betyg och utvecklingssamtal. Den här stora extra bördan på det redan tidigare tunga lasset har inneburit att jag har försummat familj, vänner, hem och alla mina andra uppdrag. Sjuk blev jag förstås också på kuppen. Lika förstås utan att för den skull stanna hemma. Nu är det tre dagar kvar till jul och det finns inte ett pynt, inte en pepparkaka, inte en klapp i vårt hem. Krukväxterna slokar förebrående, dammråttorna dansar ystert, mejlboxen är full av obesvarade mejl.

Det är nog många lärare som känner igen  den här ”eleverna först” prioriteringen. Någon som inte är lärare tycker kanske att det är korkat. Säkert en och annan lärare också. Vem tackar oss för att vi riskerar hälsa, relationer och sinnesfrid för ett jobb med låg status, låg lön och få avancemangsmöjligheter? Varför gör vi det?

Det självklart främsta svaret är att vi gör det för eleverna. Det är inte helt lätt att förklara varför andras ungar så ofta går före egna barn, men jag ska göra ett försök. Det är när man märker att elever inte känner att de är viktiga och när konsekvensen  av det är att de varken tycker att skolan eller att de lär sig något är viktigt, det är då som varningslamporna börjar blinka. När världen krympts istället för utvidgats i skolan. När det finns en anda av hopplöshet och av att allt kvittar lika i klassrummet. När skolan har blivit en fritidsgård och framtiden ett ointressant och lätt hotfullt töcken. Sådana elever har blivit ordentligt svikna av skolan och därmed av samhället och kliver man in i ett sådant läge är det ens förbaskade plikt att kavla upp ärmarna, vända båten och med all kraft paddla i motsatt riktning.

Men vi gör det också för själva läraryrket. Vår profession får den dignitet och värdighet vi själva ger den. Uppfattar vi vårt yrke som viktigt, sköter vi det som om det vore viktigt - då upprättar vi genom det förhållningssättet vårt  yrke. Det finns i dag många lärare som sköter själva kunskapsuppdraget med en klackspark. Att vara en trevlig kollega och en schyst kompis till eleverna är viktigare. Handledarskap och inlämningsuppgifter istället för undervisning. Klipp och klistra omdömen istället för verklig kommunikation med eleverna. När arbetstiden är klockad packar man sin väska och går hem.

Jag kan inte anklaga dem för att de håller sig med en dräglig arbetssituation och för att de inte utför mer arbete än de har betalt för. Men jag kan sörja över det. De lärarna har inte förstått att läraryrket är världens viktigaste yrke. Med en sådan lärarkår kan vi aldrig få en bra och likvärdig skola.




Missa inte dagens DN-debattartikel: ”Så kan lärarnas löner höjas med 10 000 kronor”.  Det är en utmärkt och underbyggd artikel som förtjänar att spridas.  Men det saknas en viktig komponent. Lärarnas arbetsvillkor. Visst är lärare underbetalda och visst tar vi gärna emot en högre lön. Men det är den omänskliga arbetsbelastningen och den usla arbetsmiljön som knäcker oss. Det är den som får mig att undra om jag klarar att jobba heltid som lärare ända till 65. Det är den som fått mig att strängt avråda mina egna barn från att följa i sina föräldrars och mina föräldrars fotspår. ...  Inte för att det behövts. De har ju fått följa vad världens viktigaste yrke kostar och kräver från första raden.

Den duktige pensionären och de svaga eleverna.

Han är en flitig pensionär, Per Acke Orstadius. En betygskritisk artikel i Skolvärlden och en Helena von Schantz-kritisk, eller kanske snarare FP-kritisk artikel i Pedagogiskt Magasin, allt på en och samma gång. Det öppna brevet besvarar jag i nästa nummer av tidningen,  däremot förtjänar den betygskritiska artikeln ett blogginlägg  om och när tiden och lusten infaller samtidigt.

Men först måste jag ta upp något som har skavt som en sten i stöveln, nämligen Orstadius flitiga bruk av det självmyntade ordet ”skolsvaga” om elever.  För det första är det en högst oprecis kategorisering. Hur många är det som buntas ihop här? Ingår de omotiverade? De med trassliga hemförhållanden? De som har skrala förkunskaper? Diagnoser? Utvecklingsstörning? Svagbegåvade? Alla som får underkänt i något? Alla som inte får mer än C i snitt?  Det är till stor hjälp i en diskussion om parterna är överens om vad och vem man diskuterar.

För det andra upplever jag ordet som nedlåtande,  provokativt, olämpligt och direkt felaktigt. En elev som trivs och lär sig i skolan kan näppeligen kallas ”skolsvag”.  Enligt min lärarerfarenhet finns det inga elever som inte kan trivas och lära sig i skolan - alltså finns det inga ”skolsvaga” elever.

Däremot finns det elever som inte kan tillgodogöra sig den undervisning de får. Elever som av olika skäl inte trivs och lär sig i skolan. Det kan bero på att undervisningen håller låg kvalitet, är på fel nivå eller fel utformad för just den eleven. Det kan handla om att tryggheten, resurserna, förkunskaperna, självförtroendet, arbetsron, nattsömnen, husfriden, kosthållningen, motivationen är otillräcklig/ otillräckliga. Det kan också bero på en rad övriga faktorer. Eleven kanske ogillar sin lärare. Prioriterar rankingen i Counter Strike. Är djupt och olyckligt kär. Är för rädd att misslyckas för att vara villig att försöka. Är för rädd att framstå som en plugghäst.  De möjliga orsakerna är närmast oändliga.

Jag kan inte uttala mig om rikets alla elever, men mina är i varje fall inte svaga. Inte en endaste en.  Däremot är jag rätt svag för dem. Med tiden blir jag det för varendaste en. Då kanske det är jag som är ”skolsvag”?

 Sätter man en etikett som ”skolsvag” på en elev har man placerat problemet där. Elevens svaghet är problemet. Problemeleven. Jag kan förstå frestelsen att göra så. Men det är djupt orättfärdigt och helt orimligt att lägga bördan för skolans tillkortakommanden på eleverna.

Dessutom är varken människan eller skolan statisk. Om det skulle "skolsvaga" elever som Einstein och Newton kunna vittna.

Vem vinner på det nationella provlotteriet?

Härom veckan kom det en ny rapport om bristen på likvärdighet i rättningen av de nationella proven. Hur länge har det här pågått? När jag tittar i mina egna arkiv har den här frågan varit på tapeten minst en gång, ibland två gånger årligen sedan 2005. Ändå blir utropstecknen bara större. Ingen åtgärd har hittills haft någon märkbar effekt. Kanske är det därför Skolinspektionen slår ut med händerna och ger upp, men jag blir ändå både förvånad och besviken när jag läser om förslaget att man tar bort de mer svårbedömda delarna av de nationella proven. Vad är det här med att allt ska vara lätt? Det mesta som är värt något kräver ansträngning, insats. Och vad kunde väl vara viktigare än att ta reda på att våra barn - varje barn - har fått tillgång till en bra och likvärdig skola och lämnar den med tillräckliga färdigheter och kunskaper för ett produktivt och lyckligt liv?

Jag blir också provocerad när man lyfter att Finland inte har nationella prov (länk till artikeln i DN). Finland har för det första en studentexamen - ett prov som både rättas av den egna läraren och centralt, där alltså både elevens lärares och den centrala rättarens bedömning kan bli ifrågasatt och ett prov där men verkligen inte fokuserar på de mest lättmätta färdigheterna utan där uppgifterna framför allt prövar sådant som kommunikativa färdigheter, problemlösning, analys, förmåga att tillämpa kunskaper. Finland har också regelbundna nationella kunskapsutvärderingar. Då får eleverna i grundskolan skriva ett centralrättat större prov och dessutom besvara en rad frågor om undervisningen, elevinflytande, motivation med mera. Samtidigt får lärarna redogöra för sin arbetssituation, material, resurser, möjlighet till samarbete, lokaler - allt som påverkar kvaliteten. Detta i ett skolsystem där det varken finns konkurrens om elever eller vinstintressen. Som lärare i Finland vet man att måluppfyllelsen och undervisningens och bedömningens kvalitet kommer att granskas vid något tillfälle. I Sverige vet vi att vår dokumentation kommer att granskas omsorgsfullt vid varje upptänkligt tillfälle. Hur duktiga vi är på undervisning och bedömning är snarast en bisak. Det är också betydligt troligare att vi får kritik för att vi missat någon elevvårds- eller mentorsuppgift än för brister i undervisning och bedömning.

Så nej, Skolinspektionen, lösningen är inte att sluta ta reda på vad våra barn lär sig i skolan utöver lättkontrollerade faktakunskaper. Det vi måste göra är att utreda orsakerna till bedömningsbristerna och det kan vi inte göra generellt utan det måste göras kommun för kommun, skola för skola, lärare för lärare. Det finns nämligen inte en orsak utan en hel rad sådana.

Först vill jag lyfta konkurrensen. Valfrihetsreformerna och den individuella lönesättningen har gjort konkurrenter av både skolor och lärare. Ju bättre resultat en skola har desto mer attraktiv är den. Ju bättre resultat en lärare har desto högre blir lönen och desto vänligare nickar rektor, elever och föräldrar. Man kan inte låta skolor och lärare bedöma sig själva i ett konkurrensutsatt system. Just den slutsatsen bekräftas av Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich förträffliga och tänkvärda artikel på DN-debatt: ”Friskolorna sätter högre betyg på nationella proven”.  Jag citerar: ”För högstadiet är avvikelsen i bedömning så stor att den kan förklara en betydande del av det resultatförsprång som fristående skolor i andra undersökningar uppvisat gentemot kommunala skolor.”

Intressant är också att flickor, barn till högutbildade, elever födda i Sverige och elever födda tidigt på året får högre provbetyg av de egna lärarna än av de externa i år nio och på gymnasiet, medan det är tvärtom i år 3 och fem. Där får elever från svaga grupper relativt sett högre betyg av de egna lärarna än av de externa bedömarna. Antagligen är det så att man tycker synd om elever med dåliga förutsättningar i de låga åldrarna och ger dem snällbetyg - snällbetyg som innebär att de inte får den hjälp de behöver och har rätt till. På högstadiet och gymnasiet belönar man uppenbarligen istället ordning, reda, skötsamhet, uppförande även i de nationella provbetygen.

Något Vlachos och Hinnerich lyfter som en framgångsfaktor är sambedömning, medan de inte hittar någon indikation på att behörighet har betydelse. Men sambedömning ökar förstås behörigheten. Om man bedömer i grupp ingår det förhoppningsvis alltid någon behörig.  Deltagarna vet i allmänhet vem i gruppen som har det största ämnesdjupet och den största erfarenheten och den personens bedömning blir då tyngre vägande. Jag är skeptisk till den typen av sambedömning därför att konsensus kan bli viktigare än rätt bedömning och det är inte alltid den mest kompetenta är den som är tongivande. Med sambedömning blir bedömningen rättvis, men inte nödvändigtvis rättvisande.

Personligen är jag övertygad om att behörighet har stor betydelse - eller snarare det behörighet ska stå för - ämnesdjup och bedömarkompetens. Det finns nämligen en stor spridning i bedömningskompetens. Grunda ämneskunskaper är det vanligaste problemet. Vissa lärare vet att de inte kan tillräckligt och ber om hjälp av mer kunniga kollegor, men det är inte alla som inser när de tagit sig vatten över huvudet och då kan bedömningen bli rent felaktig och orättvis. Det är inte troligt att en lärare med för klena ämneskunskaper för att rätta ett nationellt prov kan bedriva god undervisning och sätta rättvisande betyg. Sådana lärare behöver därför identifieras och ges ämnesfortbildning. Ja, det skulle inte skada att ta den anställande rektorn i nacken samtidigt, för det är ju rektors ansvar att se till att alla lärare är mogna sina uppgifter. Dessutom finns det lärare som inte vill eller kan sätta den tid som krävs eller som helt enkelt inte är intellektuellt eller erfarenhetsmässigt mäktiga uppgiften. Vi ges också olika förutsättningar att lyckas. På vissa skolor avsätts rundligt med tid för rättningen, på andra får man kompensationsledigt, men det finns skolor där man förväntas klara rättningen inom ramen för sin vanliga undervisning. Att dubbelrätta, diskutera bedömning, rätta andra lärares prov - sådant som ökar kvaliteten i bedömningen - allt sådant tar extra tid, tid som sällan avsätts för arbetet. Lägger man till det att det finns stora skillnader i vilken träning i bedömning lärare har fått i sin utbildning eller fortbildning är det inte förvånande att bedömningen blir orättvis.

Det tredje problemet är själva proven. I engelska har vi välutformade prov med utförliga bedömningsanvisningar och färdigheter som är relativt lättbedömda för en erfaren och kompetent lärare.  Skillnader i bedömning i det ämnet beror därför antagligen på någon av de tidigare nämnda faktorerna. Men så ser det inte ut i alla ämnen. De nationella proven i svenska är mycket svårrättade. Komplicerade frågor med flera led i läsförståelsen där vi ofta har långa diskussioner i kollegiet om hur man ska bedöma olika svar, otillräckliga bedömningsanvisningar och bristande likvärdighet redan i genomförandet då eleverna får läsa och behandla texterna i förväg. Lika illa ställt är det med uppsatsdelen. Rubrikerna är i allmänhet antingen argumenterande eller självutlämnande, något som gynnar flickor över pojkar, infödda över invandrare och som dessutom ökar slumpfaktorn då vissa inspireras och andra får skrivkramp och ångest av samma ämne. Dessutom skall vi bedöma ett otal svårbedömda färdigheter enligt ett komplicerat schema. Det är någorlunda lätt att bedöma språknivå och kommunikativ skicklighet - ja även sådant som röd tråd, disposition, argumentation kan bedömas sakligt. Men i det nationella provet i svenska har man gjort misstaget att försöka få med så många kunskapskrav som möjligt istället för att plocka ut de viktigaste och konsekvensen av det är att provet är mycket svårbedömt.
 Självklart medför en mångfacetterad och komplicerad bedömning bristande likvärdighet. Eftersom eleverna så ofta presterar sämre i det nationella provet i svenska än vid andra bedömningstillfällen är arbetet även av tveksamt värde för betygssättningen.

Förmågan att kommunicera i skrift är en viktig sådan både för studier, yrkesliv och för samhällsmedborgaren. Självklart måste den prövas. Men vi måste inte samtidigt ta reda på om våra elever är spirande poeter, författare och om de gillar att berätta för främlingar eller sin lärare om känsloliv, barndomsupplevelser eller om livsförändrande händelser. Man kan också ha en god kommunikativ förmåga utan att vara beredd att argumentera inom förutbestämda områden.

Fick jag bestämma skulle mer krut läggas på att göra de nationella proven neutrala. De ska fungera lika bra om man är invandrad eller infödd, flicka eller pojke, nörd eller fjortis, extrovert eller introvert. Det finns heller ingen anledning att försöka täcka in alla kunskapskrav. Betydligt vettigare vore att välja ut de allra viktigaste och nöja sig med att pröva dem. Observera - inte de mest lättbedömda, utan de viktigaste.

 Nästa steg skulle bli att antingen lyfta bedömningen av de nationella proven från lärarna eller också att dubbelrätta proven. Fördelen med dubbelrättning är att man får en kontroll både av undervisningen och bedömningen, men det är förstås ett dyrt system. En variant kunde vara att proven enbart centralrättas vissa år i vissa delar av landet, och dubbelrättas i andra. Med ett sådant system kan man identifiera var problemen finns och börja utreda vad de beror på. 

Jonas Vlachos och Björn Tyrefors Hinnerich landar i samma slutsats: extern bedömning, men lyfter två invändningar. Dels påpekar de att den hjälp och vägledning eleverna får under eller innan provet också skiljer sig åt - något som är alldeles särskilt sant när det gäller svenska - dels lyfter de invändningen att extern rättning skulle ta ifrån lärarna bedömningskompetens.
Det första problemet löses rimligtvis genom en tydligare reglering av hur proven förbereds och genomförs. Det andra problemet är inget problem. Vi lärare ägnar oss åt bedömning varje lektion, varje dag. Vi bedömer vad eleverna kan, vi bedömer vad de behöver, vi bedömer hur vi ska lägga upp undervisningen och vi bedömer hur vi och de lyckas. Man kan inte vara en skicklig och framgångsrik lärare utan att vara skicklig på bedömning. De nationella proven är dessutom bara ett bland många prov för oss. Upplevs det som viktigt att pröva lärarnas bedömningskompetens är lösningen dubbelrättning.

DN-ledare-artikel i ämnet: Ingen säker kunskap,

Anders Jönsson och Lärande Bedömning IRL och i bokform

Jag har praktiskt taget marinerat mig i Lärande Bedömning på sistone. Först läste jag Anders Jönssons bok, därpå hörde jag och de flesta Norrköpingslärare honom föreläsa under en halvdag.
Det här en pegagogikforskare som motsvarar mina förväntningar på en forskare. Inga tvärsäkra, flashiga yttranden, inget ”jag ska visa er den rätta vägen”. Tvärtom inledde han sin föreläsning med att säga att han inte var där för att tala om för oss hur vi ska göra, utan för att resonera om olika sätt, problematisera och ge forskningsbakgrund. Det gjorde han också. Inte nog med att han angav alla sina källor så att man lätt kan följa upp, han resonerade också om källornas och rapporternas tillförlitlighet. Samma sak gäller boken. Gott om fotnötter,  den typen av ”å ena sidan- å andra sidan” resonemang som jag är så svag för och en tio sidor lång lista på referenser och litteratur. Dukat bord för den som vill granska eller motbevisa hans argument och en öppen inbjudan till lyssnaren / läsaren att tänka själv. Så ska forskning fungera. Den ska uppmuntra till egen reflektion och erbjuda stadiga axlar att stå på för den som vill klättra vidare i ämnet.

Jag gillar också att Jönsson använder ordet Lärande Bedömning. Jag har retat upp mig på det här med formativ ända sedan första gången jag hörde ordet. Precis som entreprenöriell är det ett ord som först måste förklaras och därmed ett ord som kan komma att representera många olika saker. På engelska förstår man formative. Det är ett levande ord med många konnotationer som har funnits i språket sedan1400-talet, ett ord som förknippas med skola, undervisning och inlärning. På svenska hittar man i princip bara ordet i uttrycket formativ bedömning. Jag gillar inte sådan språklig fördunkling och slapphet. Syftet måste vara att kommunicera så tydligt och begripligt som möjligt. Det lyckas man bäst med om man använder existerande ord som folk förstår.

Boken? Mycket ”food for thought”, intressanta resonemang och exempel - om än aningen tungläst. Dels för att den är faktaspäckad, dels för att den är sakligt och opersonligt skriven. Jönsson aktar sig för att lägga in sig själv mellan raderna - på gott och på ont.
  Jag läste hur som helst boken Lärande Bedömning med stor behållning. Intressanta resonemang kring tillförlitlighet, validitet, effekten av positiv och negativ bedömning, självbedömning och metakognition. Eftersom jag läste boken just medan jag rättade nationella prov i svenska var det emellertid ett resonemang runt kontextens betydelse för resultaten som gjorde det djupaste intrycket på mig. Jönsson skriver att om du har samma matematiska uppgift, men använder olika kontext skiljer sig resultatet. Det exempel han gav var hästar och parkeringsplatser. Handlar uppgiften om hästar klarar flickorna den bättre, medan pojkarna har plus av parkeringsplatser. Någonstans (i boken eller under föreläsningen) berörde han också något jag själv har märkt - att många pojkar föredrar att läsa och skriva texter med inslag av humor, fantasi eller äventyr. Det  bekräftade min uppfattning att NP i svenska - och även en hel del av svenskundervisningen -  missgynnar pojkar.
   Boken var som sagt faktaspäckad och därför är det mycket uppskattat att varje kapitel avslutas med en sammanfattning av de viktigaste resonemangen och förslagen. Det gör boken lätt att använda i det praktiska arbetet. Jönsson bjuder också på högst matnyttiga bilagor. Checklistor för den egna bedömningen och mycket annat. En bok som förtjänar sin plats både i lärarrum och på lärarutbildningen.

Föreläsningen? Jag tyckte om Anders Jönssons ton. Lågmält och med viss stillsam humor resonerade han kring bedömning och lärande. Nästan halva tiden ägnades åt en tillbakablick på bedömning i Sverige genom tiderna. Det irriterade vissa. För min del tyckte jag att han motiverade genomgången väl. Han konstaterade att  det antagligen är vårt långa bagage av sorteringsbedömning som är orsaken till att vi är dåliga på att använda lärande bedömning.  Personligen hade jag också stor glädje av historielektionen. Den gav en ökad förståelse för varför betyg så ofta ses som och behandlas som intelligensstämplar i Sverige.

Den andra halvan av föreläsningen handlade om bedömning här och nu. Även här var upplägget resonerande snarare än mästrande. Ett axplock av det jag minns bäst:  Målet är inte nått när vi har förmedlat kursmålen utan när eleven förstått dem. För det krävs exempel, resonemang, konkretisering. En mycket viktig poäng. Vad spelar det för roll om ”vi har gjort vårt” om eleverna inte förstått?  När det gäller kamratbedömning sade Jönsson att man akta sig för att låta eleverna sätta betyg. Han föreslog också att man anonymiserar prov, använder föregående årskulls svar eller byter med en annan klass. Det uppfattade jag som utmärkta råd -  i synnerhet i språk där mycket av det som ska bedömas är personligt och känsligt.  Jag har själv högst blandade erfarenheter av just kamratbedömning, så jag skulle nog vara mest pigg på att låta eleverna bedöma en tidigare årskulls alster.

Jag lyssnade på hela föreläsningen och kände mig helt nöjd. Men när frågorna från publiken uteblev började Jönsson tala fritt ur hjärtat om nationella prov och vips upphörde mina vänliga nickar. Det var allvarlig och kategorisk kritik han kom med. Proven mätte fel saker och även i bästa fall bara en del av kursmålen. Om en elev har otur med frågorna kan det få stora konsekvenser om proven ges för mycket tyngd. Han sade också att det finns forskning som visar att resultaten på samma prov kan skilja sig åt från vecka till vecka hos samma elever och hävdade också att sådant som dagsform och nerver har en stor effekt på provresultaten.
    Så ser det inte ut i något av mina ämnen. Det är ytterst sällan jag blir förvånad över resultat i NP - eller i andra färdighetsprov - i franska eller engelska och gör man ett likvärdigt prov med några veckors intervall blir det i allmänhet precis samma resultat. Visst kan man skriva en bättre uppsats om ett ämne man gillar, men vilken färdighetsnivå man har nått i sitt skrivande, vad man förstår av en text eller av vad man hör och hur man formulerar sig muntligt och skriftligt - allt det går att mäta effektivt och rättssäkert. Det tycker jag också att man gör i våra NP. Eleverna gillar proven, och i de sällsynta fall där någon blir nervös eller har en dålig dag använder man sig antingen av gammalt underlag - eller om eleven föredrar prövar man färdigheterna en gång till.  Där handlar det inte bara om betygsunderlag utan om det minst lika viktiga behovet av att ge sig upp i sadeln igen när man har trillat av. Provrädsla är inget statiskt tillstånd. Det är något vi som lärare behöver träna våra elever att övervinna där det dyker upp. På köpet får eleven både bättre stresstålighet och bättre förmåga att hantera alla pressade situationer i livet - professionella likaväl som privata.
   Svenskprovet är jag inte alls lika nöjd med, men även om överensstämmelsen inte är lika god mäter även det färdighetsmål och inte detaljkunskaper. Om fokus hamnar på att träna elevernas läsförståelse, förmåga att lyssna, eller formulera sig i tal och skrift snarare än på mer faktaspäckade områden som litteraturhistoria, grammatik eller språkhistoria är det ingen stor katastrof. Tidigare har det snarare varit så att färdigheterna fått stå tillbaka för att allt det innehållet ska betas av oberoende av elevernas uppmärksamhet och intresse. Jag vet inte hur det ser ut i matte, och i NO är det ännu för tidigt att bedöma hur proven påverkar undervisningen, men lär man för NP i engelska eller franska ägnar man sig åt precis rätt saker och gör man det i svenska är man också på rätt spår - även om spåret kunde göras både bredare och mer lustfyllt.
   En sak jag har tänkt på nu när jag sett mina elever förbereda sig för och utföra NP i svenska och NO är att de så tydligt uppfattar det som betydelsefullt och litet högtidligt. De kommer i god tid, rosenkindade och litet spända, bullar upp med dricka, tuggummi, bananer och mörk choklad (teacher's order), de sitter tiden ut, anstränger sig och växer av det. Vissa saker ska vara litet viktigare, ibland ska man anstränga sig litet extra. Det tror jag att vi alla mår bra av.

Allra sist gav Anders Jönsson ett avslutningsråd till Norrköpings kommun:  Bilda ämnesgrupper och stärk ämnessamarbetet och diskussionen i kommunen. Det tyckte jag var ett alldeles utmärkt råd. Ämnesföreningarna, ämnessamarbetet och ämnesfortbildningen har fört en tynande existens under hela tiden skolan varit kommunal. Det är till stor skada för vår yrkesskicklighet, vår möjlighet att påverka och för vår ämneskompetens. Vi behöver prata om bedömning för ökad likvärdighet, givetvis. Men kanske också ägna oss åt litet lärande bedömning för oss själva. Var befinner vi oss, var vill och borde vi vara och vad behövs för att vi ska komma dit?

På fredag är det dags för Lärarfortbildnings Bedömningsdag där Anders Jönsson inleder, Anne-Marie Körling avslutar och jag föreläser om Bedömning och motivation på förmiddagen. På söndag bär det av till Landskrona för Qualis-granskning. Stimulerande, spännande och roligt alltsammans, men idag känns det som om jag står uppe på en trampolin och gör mig klar att dyka.  Vi ses på andra sidan. :)

Fler chanser och mer kunskap med studentexamen

Vilken fin julklapp i  dagens DN:  ”Studentexamen kommer tillbaka”. Nästan precis ett halvår efter artikeln på DN debatt: "Dags att svenska skolan återinför studentexamen".
Till min överraskning finns det en hel del moteld på Twitter. Återgång till sextiotalet, prov- ranknings- och betygshysteri, fokus på ytlig faktakunskap, tänk om man har en dålig dag,  ännu fler prov, etc. Visst går det att skapa en dålig studentexamen. En examen som är en återgång till sextiotalet, en examen som mäter ytlig dagsfärsk kunskap, en utformning som innebär att allt hänger på en dag. Men varför skulle man göra något så korkat? Och varför måla fan på väggen när det är så mycket vettigare att komma med konstruktiva önskemål och förslag?

 Några exempel på omformulering:

Vi vill ha en modern studentexamen som mäter de kunskaper och färdigheter som är viktigast i dagens samhälle. Förslagsvis sådant som kommunikation, språk, analys, problemlösning och reflektion.
Vi vill att studentexamen ersätter de nationella proven på gymnasiet och på så vis ger färre prov - inte fler. På sikt går det kanske rent av att gallra bland de nationella proven i grundskolan om vi har en centralrättad studentexamen.
Vi vill att det finns flera omprovstillfällen. Förslagsvis en gratisgång och följande försök till självkostnadspris.

I DN-artikeln talas det om att utreda under flera år. Det gjorde mig glad för det här är inte en reform man ska jäkta fram.  Prov påverkar både undervisning och inlärning och därför måste man se till att proven påverkar på rätt sätt.

Det enda i DN-artikeln jag inte tyckte om var att Björklund sa att studentexamen är tänkt att styra slutbetygen. Det svenska gymnasiebetyget har en avgörande betydelse för en elevs studiemöjligheter. För de mest attraktiva utbildningarna krävs det MVG (snart A) i alla ämnen. Med dagens betygslotteri är det här systemet förstås extremt orättfärdigt. Men också om vi får rättvisa och rättvisande (Morrica) betyg finns det problem med det. Om jag har gett en elev C i Historia och hon eller han skriver A på studentexamen, skall betyget då bli A fast studentbetyget är baserat på en fråga om andra världskriget och gymnasiebetyget baserat på hela världshistorien? Det vore högst orättfärdigt. Samtidigt som det är helt omöjligt att utforma ett prov som mäter alla kunskapskrav i en kurs.

 Dessutom är  hela det här urvalssystemet där MVG i varje skolämne är en förutsättning för att komma in på de mest eftertraktade utbildningarna nationalekonomisk galenskap. Varför ska man behöva ha MVG i musik, slöjd och spanska för att få bli veterinär?  Hur hade det gått för Stephen Hawking i vårt universitetssystem? Framgång består av en kombination av anlag, motivation och arbetsvilja. Vissa har bred kompetens, medan andra har en smal specialbegåvning. Vi måste ha system som tar vara på båda sorterna. Vad jag förstår måste vårt urvalssystem ha som konsekvens att vi hindrar en massa unga människor från att uppnå sin fulla potential. Vem säger att den som kan hitta lösningen på våra energiproblem är duktig på att rita? Ska det krävas att man kan sjunga klart och sy korsstygn om man vill  bli en Marie Curie i Sverige?

Nej gymnasiebetyg, examensbetyg, en välkomnande och effektiv vuxenutbildning och antagningsprov till attraktiva utbildningar, det är mitt recept. När en student har bestämt bana och är villig att kavla upp ärmarna för att nå sina mål ska alla dörrar öppnas och möjligheterna vara många.  Vårt nuvarande system är snålt och orättvist mot våra unga. Ska vi göra om ska vi förstås se till att vi gör rätt. Och där har vi alla ett ansvar.

Media: Olof Petersons replik på min artikel: Liberaler drev på när studentexamen försvann, min replik på Petersons replik: Vi ska inte damma av den gamla studentexamen.
I DN har Johannes Åman förstått att ordet studentexamen har nytt innehåll, men han oroar sig över provets utformning och betydelse.
Bloggar: Tysta Tankar, Morrica, Plura, Ann Helena Rudberg,

Lärarföraktande föräldrar

I dag tog det lång tid att läsa morgontidningen. Ögonöppnande ledare om Juholt, intressant om en beklämmande rapportering om klimatförhandlingar och läge, goda råd till whistleblowers och andra som vill slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen (finns inte på nätet) och en underhållande artikel om ett lidanden under en internetfri vecka (finns inte heller på nätet). Men med mest tillfredsställelse läste jag krönikan ”En rejäl utskällning kan också göra gott”. Kjöller påminner om att föräldraskapet är ett ansvarsfullt jobb - inte någon popularitetstävling och därpå beskriver hon föräldrarnas förändrade attityd till skolan. Både den alltmer utbredda ängslan att vara sina tonåringar till lags (som om något sådant var vare sig önskvärt eller möjligt) som leder till kravlöshet och föräldrabristen på respekt för skolan och lärarna.

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.  Nästan lika illa är när man ska vara sitt barns riddare; Varför fick Gullet bara VG på provet/betyget? Varför fick Gullet ingen skriftlig information om provet? Varför var det bara frågor om si i provet när de skulle plugga både si och så? Inte nog med att man undergräver sitt barns respekt för både lärare och skola, man stjäl lärarens tid från sitt eget och andras barn och man bekräftar sitt barn i vad som oftast bara är bortförklaringar och undanflykter när man inte läst på tillräckligt.

 När jag var barn hade skolan, och lärarna alltid rätt och man fick inte sina föräldrar att ens lyssna på några klagomål. Det var inte strålande det heller, men för skolresultaten var det då bra mycket bättre än den nuvarande ordningen. En klok förälder lyssnar på sitt barn, ställer de frågor som avslöjar barnets egen del, sätter saker i rätt proportion - vilket när det handlar om tonåringar nästan alltid betyder att krympa dem.

I morgon bär det av till Stockholm för ett seminarium om skolkapitlet i SNS rapporten Konkurrensens Konsekvenser. Rapport följer.

Här är bilden Jan Lenander tipsade om:

Ser att Johan Kant bloggar om samma ämne: Föräldrar som blir ett problem. Morrica skriver klokt och balanserat som vanligt i: Behöver skolan bättre föräldrar? Ulf Tornberg berättar om en besvärlig förälder i Utskällning. Jan Lenander tror att det handlar om legitim föräldraoro över sjunkande kvalitet. Det kan förstås förekomma det också, men det är inte om det jag skriver.

Vad kostar det att dissa betygen?

Ingen rast och ingen ro i mitt liv just nu. Sedan i onsdags eftermiddag är jag i Stockholm på Qualis granskarutbildning och i tisdags upptogs kvällen av ett föräldramöte. Inte egentligen någon tid att skriva artiklar med andra ord. Men i tisdags läste jag en artikel av Katerina Janouch på Newsmill som jag inte kunde låta bli att bemöta. Det är en artikel där hon i rollen som upprörd förälder sågar det nya betygssystemet jäms med fotknölarna. Det ironiska var att när jag läste den hade jag tio minuter tidigare stått i vår aula och förklarat det nya betygssystemet för våra åk 8 föräldrar med hjälp av Skolverkets powerpoint. Jag tyckte det gick bra. Lugnt, sansat och sakligt togs informationen emot.

Det fick mig att fundera över skolans informationsroll. Hur kommer det sig att Janouch blir så upprörd att hon gör något så uppenbart gagnlöst? Hennes barn kommer att bedömas enligt det här systemet hur många artiklar hon än skriver. Om hon ingår en allians med barnen mot det ”sadistiska”, ”ogenomtänkta”, ”knäckande”, ”obegripliga” betygssystemet gör hon dem bara otrygga och sämre rustade att trivas och prestera bra i skolan. En känslosam och destruktiv typ av ”föräldrahjälp” som är alltför bekant för alla lärare. Man bondar med sitt barn mot skolan och skaffar sig samhörighet på skolans bekostnad. Men vad triggade henne?Det är inte troligt att hon på sitt föräldramöte fick höra att personalen var på banan och eleverna i goda händer eller att några av syftena med förändringarna var ökad tydlighet, likvärdighet och rättssäkerhet.

I augusti skrev jag ett inlägg om en föreläsning med Christian Lundahl där han kritiserade betyg, kunskapssynen bakom styrdokumenten och det nya betygssystemet (Raketbränsle eller grus i maskineriet). Jag menade att han gjorde de lärare som lyssnade en björntjänst. Handlar det här om samma sak i nästa led? Eller är det bara okunskap och  bristande professionalitet som blottas?

Här är länken till min Newsmillartikel: De nya betygen är inte problemen.

Vem har roligt i skolan?

Det har varit bråda dagar här i början av terminen, med skoljobb som äter sig långt in i kvällarna. Bråda dagar och korta nätter. Helgen har jag ägnat åt att sätta ihop och igång vår nya dator.(Word to the wise: Akta er för partitioner om ni inte vet vad ni sysslar med.) Det är därför jag först nu har upptäckt att Mats i Tysta Tankar skrivit om skolstarten på Newsmill. Mer specifikt om pojkar och om deras rätt att få gå i en skola som möter deras intressen och behov och som tillvaratar deras styrkor och inte bara lyfter deras svagheter.

Morrica lyfter upp bollen och nyanserar diskussionen. Hon påpekar att även flickor har rätt att ha roligt i skolan och att det enkla faktum att det är få flickor som tuttar eld på papperskorgar, kallar sin lärare din jävla fitta och sprutar ketchup i skolbespisningen inte kan tas som intäkt på att de har roligt.

Jag skulle vilja gå ett steg längre än Morrica. Min uppfattning är att det är fler flickor än pojkar som lider i skolan. De biter ihop och gör som de blir tillsagda, ängsligt väntande på bekräftelse på att de inte är korkade, på att de duger. Pojkarna är mindre benägna att ifrågasätta sig själva och även mindre benägna att lyssna på sina lärares omdömen. De kommer till skolan med en god självbild och lämnar den med självförtroendet tämligen intakt. Men framför allt accepterar de inte i samma utsträckning att ha tråkigt. En utdragen maktkamp med läraren kan liva upp den segaste lektion och vem blir inte uppiggad av att spruta ketchup på sina kamrater?

Jag uppfattar pojkarnas reaktion på skolan som sundare än flickornas. De går ut med sämre betyg, men de låter sig varken kuvas eller uttråkas i samma utsträckning. Tror man att vi i framtiden behöver en massa lydiga personer med snygg handstil som lämnar in rapporter i tid, som gnetar på självständigt med meningslösa uppgifter hur länge som helst utan att protestera då ska vi hurra över flickornas skolframgångar och knuffa våra gossar i samma riktning.

Min dotter har precis börjat på gymnasiet. Hon berättade om sin första lektion i samhällskunskap. Först fick de läsa kursplanen och kunskapskraven. I grupper fick de sedan skriva om styrdokumentet till ett enklare språk. Avslutningsvis ombads de skriva ner sina egna mål för kursen. Inte önskemål, förhoppningar eller intressen utan betygsmål.
Min gissning är att de redan nästa vecka sätts att arbeta i grupper med ett självständigt arbete som de får välja att redovisa muntligt eller skriftligt. Så här ser det nämligen ut i den svenska skolan. Ett oändligt ältande av mål och bedömning som dödar den lilla lust till ämnet eleven möjligen hade från början. Om något har det här blivit värre sedan man kom på det här med formativ bedömning. Nu ska det pratas mål och vägen dit oupphörligen. Tänk så inspirerande! Jag gick i en skola där vi hade betyg från första klass och jag minns inte att vi någonsin pratade om betyg annat än när de var underkända. Då ledde de nämligen till jobbiga villkorskurser och risken att behöva gå om klassen. Däremot kommer jag ihåg att vi pratade om sådant vi lärde oss. Vi pratade om genetik, Pavlovs hundar, vänskaps och biståndspakten med Ryssland och även om jag aldrig tog matten utanför klassrummet kunde jag inte undgå att märka att jag hade klasskamrater som diskuterade matematiska formler över skollunchen. Svenska elever pratar inte om det de lär sig. De pratar om bedömning och de pratar om betyg.

Hoppas att min dotter klarar sig genom vår hostmedicinsskola utan att ha fått avsmak för allt vad studier heter. Hoppas att hon kastar köttbullar och drygar sig mot sina lärare hellre än lydigt böjer nacken och lämnar in prydliga rapporter på utsatt tid för att kvittera ut ett A.

Ska vi få en bra skola måste vi uppmuntra flickorna att ansluta sig till pojkarnas revolt, inte tvinga även pojkarna till underkastelse.



"It is important that students bring a certain ragamuffin, barefoot irreverence to their studies; they are not here to worship what is known, but to question it. ..."

Jacob Bronowski

Bloggar: Gertie skriver klokt om bildning. Lästips.

Raketbränsle eller grus i maskineriet?

I tisdags bjöd Norrköpings kommun sina lärare på obligatorisk fortbildning. Rubriken var Bedömning för Lärande. Föredragshållaren hette Christian Lundahl, pegagogikforskare vid Uppsala Universitet - känd från ett otal ettriga debattinlägg mot Jan Björklund i allmänhet och betyg i synnerhet.

Det var ett förbluffande drag att man valde att bjuda in en av landets argaste betygskritiker att föreläsa om bedömning just när vi ska sjösätta ett nytt betygssystem med både nytt tänk, nya steg och betyg i flera årskurser. I synnerhet när den obligatoriska fortbildningen ordnades av samma instans som gett oss nyckelpersoner en gedigen utbildning i att implementera de nya styrdokumenten och som utsett Skola 2011 till prioriterad fortbildning för hela kommunen. Mycket tid sattes under föregående läsår just på att prata om hur man skulle hantera och på sikt övervinna motstånd hos lärarna. Just när det är dags att göra verkstad av alla vackra ord får vi då veta hur dåliga de här reformerna är - och vi får informationen av en av kommunen inbjuden pedagogikdocent.

Lundahl nöjde sig visserligen med att personligen misstänkliggöra Björklund två - högst tre gånger, vilket inte är så farligt för en svensk pedagogikforskare, men vi fick också veta att de nya styrdokumenten var utslag för en kunskapssyn mer präglad av kvantitet än av kvalitet och att det ”var olyckligt” med de två mellanbetygstegen. Men vi behövde inte oroa oss så farligt lugnade han oss. De skulle knappast bli långvariga. Vi fick också se en hel del statistik som visade på skadan med betyg. Den kanske Lundahl borde publicera internationellt? Man verkar ju inte ha insett farorna i resten av världen.

Nu var det inte bara betygen, Björklund, riksdagen, skoldepartementet och Skolverket Lundahl misstänkliggjorde. Lärarhögskolorna fick sig en skopa de också. Lundahl upplyste oss nämligen att svenska lärare suger på bedömning och att en av huvudorsakerna är att vi knappt får någon utbildning i sådant. Många lärarstudenter fick just 0 utbildning i bedömning, för de flesta handlade det om 5 % av utbildningen och några lyckliga satar har hela 10% i bagaget.

Ja saker måste ha ändrat sig väldeliga sedan -94. I min ett-åriga pedagogiska utbildning vid Stockholms Universitet hade vi en kurs i betyg och bedömning. Vi arbetade med betygskriterierna i seminarieform, läste boken Betyg men på Vad? av Per Måhl och även något skolverksmaterial om bedömning. Sätt att pröva måluppfyllelse och testa eleverna fick vi tips om och hjälp med i didaktiken. Inom det ämnet hade vi också diskussioner om olika bedömningssätt och deras effekter och syften. Under praktiken fick vi både konstruera prov och hjälpa till med rättning av handledarnas. Inte skulle jag ha kommit på idén att reda ut hur många procent av utbildningen det var - det räckte så fint att utbildningen var av god kvalitet, ändamålsenlig och mer än tillräcklig. Hade den inte varit det skulle jag ha klargjort det i utvärderingen. Inte har de kommuner där jag jobbat legat på latsidan heller. I Uppsala skickade man kvalitetspiloter och lagledare till Stockholm på utbildning i betyg och bedömning - jag var en av dem. Vi hade också flera utbildningstillfällen med föreläsare från Skolverket.

Grus i maskineriet bjöd herr Lundahl tveklöst på. En hel del maktfullkomlighet också. Man kan ju nämligen tycka att det är vi lärare som ska utvärdera de nya betygsstegen och därpå tala om för forskarskaran huruvida de är besvärliga eller ändamålsenliga. Här får vi nog lägga en del av skulden på en mångårig pedogikforskartradition att mästra lärarna i överlägset tonfall och aldrig någonsin ställa frågor till så underlägsna varelser.  Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel.
Men visst fick vi raketbränsle också. Många intressanta exempel, forskningsrön och infallsvinklar bjöd han på mitt bland statistik som konsekvent visade på de enorma farorna med betyg och de stora förtjänsterna med skriftliga omdömen och andra typer av betygsfrämmande feedback.

Men det främsta raketbränslet gav nog den förnyade insikten om hur viktigt det är att vi har en forskande inställning till vår egen undervisning. För den pedagogiska forskningen i vårt eget land följer partilinjerna. Vill vi ta reda på vilka metoder och vilken feedback som gagnar eleverna bäst måste vi göra det själva.

Lärarhelg i betygstider

Igår var det Luciafirande och Öppet Hus på min dotters skola. De satsar verkligen på musiken på Vammarskolan. Kören tränar året om, alla talanger sätts i arbete och de två musiklärarna ger järnet. Min dotter nålade upp storasysters Lucialinne med säkerhetsnålar, sjöng, spelade gitarr och sålde sockerkaka.

Idag har jag skottat taket, bakat en enorm massa saffransbullar med mandelmassa, rättat uppsatser, svarat på föräldramejl, letat julklappar på Internet, lagat mat och städat. Det låter inte så kul, men utsikten från vårt tak är vidunderlig och solen sken, bullarna blev fantastiska (extra mycket saffran och mycket fyllning med mandelmassa, färskriven mandel, russin, kardemumma, smör och socker), maten var god och det är trevligt att ha det litet städat. Men gladast blev jag ändå över uppsatserna. Mina jag-hatar-att-skriva elever hade alla skrivit mer än den obligatoriska sidan, med text på varje rad. De hade dessutom skrivit hela raden ut och normal textstorlek. Riktigt bra saker dessutom. Hela klassen hade skärpt sig med skrivregler och stavning och några hade skrivit riktigt tänkvärda, roliga och kluriga texter. Det ni, med en kopp kaffe och en saffransbulle som man måste hålla rätt vänd för att fyllningen inte ska trilla ut.

En sådan stund känns det rätt okej att betygen ska vara satta i morgon.



Har ingen vinterbild från taket, men det är minst lika vackert nu. :)

Kultur att banna betyg?

Jag har ingen ”prior knowledge” om Eva-Lotta Hultén, ”kulturskribent kultur” som hon undertecknar sin debattartikel om betyg i GP. Men redan i de första två raderna står det klart att hon är "vänsterskribent, vänster" snarare än "kulturskribent, kultur". ”En väldokumenterad effekt av betyg är att eleverna tappar lusten att lära”, skriver hon. ”Svenska elever är som lägst motiverade i årskurs åtta och nio” är nästa häpnadsväckande påstående. Hon relaterar betygen till en syn på barn som ”varelser som man behöver starka maktmedel för att undertvinga sig” och ställer den ”orwellsk-björklundska” informationen i form av betyg mot det ”utmärkta verktyget” individuella utvecklingsplaner.

Det Hultén gör är att hon tar sina egna högst subjektiva åsikter, kryddar dem med en redig dos, förakt, indignation och rättmätig vrede, för att till slut presentera dem som etablerade fakta. Där är hon tyvärr långt ifrån unik. Det finns en lång sådan tradition inom den svenska skolforskningen.

Hultén utgår ifrån att betygens funktion är att motivera eller straffa eleverna, men betygen ska snarare ses som vägvisare som visar om man är på väg mot Malmö eller Haparanda och de finns där inte bara för eleven utan i minst lika hög grad för läraren, föräldrarna, skolledningen och politikerna. När hon utgår ifrån utvecklingssamtal och skriftliga omdömen som bättre och tydligare feeedback än betyg ägnar hon sig åt önsketänkande. Varken föräldrar eller elever upplever den feedbacken som lika tydlig och konkret som sifferbetyg.

I Sverige får eleverna betyg senare än i något annt land jag känner till. Inte nog med att det ger oss dålig måluppfyllelse, det har också inneburit att betygen får en speciell och upphöjd status för eleverna som i många fall leder till skadlig betygsfokusering och hets.

På en punkt ger jag Hultén rätt. För stark fokus vid yttre motivation kan sänka den inre och betydligt viktigare motivationen. Men när eleverna lägger större fokus vid betygen än vid kunskapsmålen är inte det betygens fel. Skulden ligger helt och fullt på vuxna axlar, bland annat på Hulténs egna. Det är vi som skjuter upp betygen. Det är vi som förser dem med både varningslampor och strålglans. Det är den retoriken och fokuseringen som behöver rensas bort – inte betygen.

Allt är lärarnas fel 9

Jag var övertygad om att SKL var bäst i landet på att kasta skit på lärarkåren. Men jag hade fel. Första priset går faktiskt till Expressens ledarredaktion. I artikeln ”Lärare, ta ert ansvar” lägger de både skulden för snedrekryteringen och för betygsinflationen helt och enbart på landets lärarkår. Eller vad sägs om följande citat angående snedrekryteringen: ”Det som tarvas är att lärarkåren inser att det är hos lärarna huvudförklaringen finns. Inte hos föräldrarna. Eller politikerna.” Nästa citat och här handlar det om betygsinflationen: ”Denna betygsinflation trots en försämrad kunskapsnivå kommenterar Lärarnas Riksförbund inte. För den utvecklingen går inte att skylla på några andra än lärarna själva”.

Ja giv mig styrka. Eller en brevbomb att skicka till Expressens ledarredaktion.

När det handlar om betygsinflationen är det lärarna som är offer, inte förövare. Det är helt befängt att ha en skola där lärare, rektorer, skolor och politiker tävlar om elevernas, föräldrarnas, chefernas, medias gunst med höga betyg som främsta lockbete utan att ha en central kontroll av måluppfyllelsen. Visa mig ett enda annat land där man har ett så idiotiskt system?
I övrigt hänvisar jag till min egen debattartikel i Expressen: ”Klart att vi lärare ger för höga betyg”. Där talar jag om hur vi vet att svenska lärare är ena riktiga hedersknyfflar.

Snedrekryteringen då?

En viktig orsak är som många redan påpekat den ökade valfriheten. Friskolereformen, självklart, men också det faktum att eleverna tillåts en stor valfrihet när det gäller ämnen. I försöket att mörka att gymnasiet i själva verket gjordes obligatoriskt gav man eleverna en stor valfrihet när det gäller ämnen. Inte en unge blev lurad av det, däremot blev de lurade på sin framtid genom att tillåtas välja gymnasiekurser som mumsig mat i mysig miljö. Att man får välja bort B-språk i högstadiet är en liknande blunder. Där låter vi trettonåringar stänga massor av spännande och lukrativa framtidsdörrar och för vad då? För att sitta och rulla tummarna i den fritidsgård som kallas SVEN (språkval svenska/engelska) så att de blir än mer förslappade och förslöade än de redan blir i vår allt för slappa och slöa skola (givetvis är även slappheten en orsak till snedrekryteringen).

En annan stor bov är kommunaliseringen. I kommuner med många akademiker satsar man på behöriga lärare och höga kunskapskrav, i kommuner utan akademisk tradition är det viktigare med ”många vuxna i skolan” och att alla känner att de duger som de är. Ett fenomenalt sätt att se till att ungar som växer upp i arbetarklasskommuner blir vid sin läst och att akademikerungar går direkt till universiteten.

En tredje orsak är som sagt kravlösheten. Växer man upp i ett akademikerhem med väggarna klädda av böcker, årliga utlandsredor, föräldrar som tittar på franska filmer, pratar filosofi vid matbordet och som skrattar hjärtligt när de tittar på Frasier har man fått både motivation och en hel del måluppfyllelse med sig hemifrån. Då gör det inte så mycket att skolan är slapp och kravlös och att betygen mest är luft. Man klarar sig ändå. Det gör inte den som kommer från ett hem utan studietradition.

Något som tangerar valfriheten är bristen på förebilder. Klassresor kräver förebilder och om akademikerbarnen försvinner till friskolorna finns det inga akademiska förebilder, bara värstingsförebilder eller sportförebilder. Och efter avakademiseringen av lärarkåren letar man förgäves efter förebilder i katedrarna. Det är inte i många lärarrum man nämner Nietsche eller Strindberg i dag. Bra mycket troligare att diskussionen handlar om Idol eller Melodifestivalen. Träffar man vuxna akademiker vid middagsbordet varje dag spelar det inte så stor roll. Men växer man upp på falukorv och frysta pommes är det helt nödvändigt att komma i kontakt med nördar och fullblodsakademiker i skolan, för någon annanstans gör man det inte.
På Economistas hävdade Jonas Vlachos att det tar tid för en dålig lärarutbildning att slå igenom. Det är helt enkelt inte sant. V arje år går lärare i pension. Varje år kommer det nyutbildade lärare in på arbetsmarknaden och varje kull, varje år har inneburit en avakademisering av lärarkåren. Från när jag blev färdig lärare 94 tills nu har det skett en enorm förändring.

Jag skulle kunna skriva flera A-fyrasidor till om orsakerna till att den svenska skolan inte är likvärdig och att snedrekryteringen ökar, men det tänker jag inte göra. Jag nöjer mig med att konstatera att ingenting av det jag har tagit upp i min serie ”Allt är lärarnas fel” är lärarnas fel. INGENTING!
Sverige har inte de lärare landet förtjänar. Sverige har jävligt mycket bättre lärare än landet förtjänar.

Och om någon som läser det här känner någon på Expressens ledarredaktion, tvångsmata honom eller henne med min ”Allt är lärarnas fel” serie så vi aldrig behöver läsa något så urbota korkat och kränkande igen:
Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7 och 8.



Media: Aftonbladet, DN, Sydsvenskan, SVD, SVT, Expressen, GP, DN.

Bloggar: Tysta Tankar, Morrica, Christermagister, Lilla O, Gerdaus skolblogg, Huddingeperspektiv, Grindsson, Anne-Marie Körling, Tankar om skolan i media, nördblogg, Marie Demker, VA-bloggen, politikbloggen, Economistas, Arrelius, Motpol, Lars Björndahl, Röda Malmö, Lena Sommerstad, Nonicoclolasos.