Det är för många påhopp och tankehopp i Törestads artikel

Bloggen har legat i dvala ett tag medan jag har ägnat mig åt styrelsearbete för LK och LMS,  återsett botten på tvättkorgen, meddelst machete tagit mig fram i något som eventuellt igen kan bli en trädgård, och allmänt lyft standarden i vårt långvarigt och varaktigt försummade hem. Nu är det dags att putsa och polera litet även här i bloggen. Skolan har nämligen börjat och Bertil Törestad har skrivit en provokativ artikel på Newsmill. Det sistnämnda märkte jag i och för sig inte själv, utan först när Skolvärlden hörde av sig för en intervju som nu finns i nättidningen: ”Törestads artikel är sexistisk” - snabbt försedd med en vitriolisk och bitter liten kommentar från Bertil.
 ... Egentligen hade jag tänkt skriva om mobbning och det viktiga förebyggande arbetet, men de flesta elever börjar först på måndag, så det kan vänta litet. Skolchatt-ämne kanske, Morrica och Anna_Kaya?

Så vad är det då Bertil har skrivit? Jo, att det finns för många kvinnor och för få män i skolan och att den könsmässiga snedfördelningen påverkar resultaten. Så långt är jag med på tåget. Likriktningen i lärarkåren är till skada för eleverna och där är kvinnodominansen en tydlig del.  Men inte som Bertil påstår för att kvinnor är ologiska,  överbetonar det verbala och saknar vetenskaplighet, utan för att elever behöver förebilder, bredd, många infallsvinklar och ingångar - variation - för att utvecklas optimalt.

Men det är inte bara när det gäller kön lärarkåren har likriktats. Lärare är mycket trevligare nuförtiden. Schyssta, socialt kompetenta, utåtriktade figurer. Det finns knappt några nerdar, inåtvända, blyga och tystlåtna, förlästa lärare. Det finns inte heller många yviga, originella och annorlunda lärare. De flesta rektorer ägnar genomtänkt möda åt att driva bort just förlästa, socialt handfallna, eller bråkiga och originella lärare ur kollegiet. Man ska vara en lagspelare idag. Man ska lära eleverna att göra snygga inlämningsuppgifter och att lämna in dem i tid. Man ska dokumentera, smörja maskineriet, vara trevlig. Charma och smöra för eleverna och gärna också  charma och smöra för deras föräldrar. Men eleverna har inte alls likriktats. Snarare tvärtom. Vad får det då för konsekvenser att lärare, vid sidan av föräldrarna elevernas främsta vuxenförebilder, är så likadana och gör så likadant nästan hela bunten? Jag är övertygad om att likriktningen är till skada både för kunskskapsresultaten och för värdegrundsarbetet och att den i sig behöver problematiseras.

Avakademiseringen är ett relaterat och minst lika allvarligt problem. Det finns idag en hel del ämneslärare med ett ljummet förhållande till sitt ämne, grunda ämneskunskaper och föga intresse för att fördjupa sig i sådant på egen tid och ingen arbetstid avsatt för ämnesfortbildning. Vi har svensklärare som inte frivilligt går på teatern och som enbart läser de klassiker som är obligatoriska på lärarutbildningen, vi har engelsklärare som inte skriver bättre engelska än sina elever, vi har mattelärare som börjar med att tala om för eleverna att de själva hatade matte i skolan och som därefter demonstrerar för sina elever att den sent uppflammade kärleken till ämnet varken är djup eller återgäldad. En inte överraskande konsekvens av det låga söktrycket på lärarutbildningarna och de länge rådande föraktet för ämneskunskaper hos skolpolitiker,  myndigheter och huvudmän, men en allvarlig sådan.  De elever som har akademiker vid frukostbordet reder sig hyfsat ändå, men den elev som inte kommer i kontakt med entusiastiska, motiverade akademiker vare sig hemma eller i skolan får ingenstans vare sig förebilder, incitament eller intresse för högre studier. En likriktad, handledarskola öppnar inte nya dörrar för eleverna. En sådan skola smörjer bara gångjärnen till de dörrar som redan är upplåsta.

Men nu var det alltså kön det handlar om. Och trots att vi i sak tycker relativt lika ger jag inget tummen upp för Törestads artikel. För det första är de logiska sambanden långt ifrån klara i artikeln. Verbal förmåga lyfts som den viktigaste framgångsfaktorn samtidigt som Törestad hävdar att den förmågan överbetonas på grund av kvinnodominansen och att just det är till nackdel för pojkarna.  Om den förmågan traditionellt är svagare hos pojkar borde det vara till fördel att den betonas. Vad som betonas i skolan styrs för övrigt mer av styrdokumenten än av enskilda lärare. Jag uppfattar tvärtom att alldeles för många elever lämnar den svenska skolan med en outvecklad och otillräcklig verbal förmåga. Litet om vad det beror på säger jag i Skolvärlden intervjun, men mycket mer finns att lyfta i det ämnet. För mycket för att det ska rymmas i det här blogginlägget.

Helt abrupt drar Törestad också upp logiskt tänkande. Från det okontroversiella pojkar har generellt sätt bättre spatial förmåga, flickor verbal sådan skuttar han till att kvinnodominansen leder till brister i logiskt tänkande. Farligt nära att påstå att kvinnor är babbliga, men litet korkade. Detta utan att presentera något som helst belägg, eller ens knyta påståendet till något annat i artikeln. 

I slutklämmen kommer fler halsbrytande tankehopp. Vi ska enligt Törestad satsa mer på vetenskaplighet i lärarutbildningen ”och på det sättet komma bort från den kvinnlighetens subkultur som nu alltför starkt präglar skolan och utbildningen till lärare”:  Vetenskaplighet är något som överhuvudtaget inte diskuterats i artikeln. Vad Törestad har för belägg för att det finns sådana brister i skolan och i lärarutbildningen framgår sålunda inte. Inte heller varför han tror att brist på ”vetenskaplighet” skulle vara en orsak till att männen flytt lärarprofessionen. Vad som menas med den ”kvinnlighetens subkultur” Törestad plötsligt i sista meningen påstår råder i skolan och i lärarutbildningen förblir även det höljt i dunkel. Enligt SAOL betyder subkultur minoritetskultur - knappast applicerbart på halva jordens befolkning. På Wikipedia är definitionen ” en avvikande kulturell yttring, skild från de kulturella normer och värderingar som råder i det omkringliggande samhället. Många subkulturers uttryck är kriminaliserade eller vandrar på gränsen till det av samhället tillåtna.”  En kvinnlighetens subkultur som står i motsatsförhållande till vetenskaplighet i skolan? Jag trodde aldrig att jag skulle komma att kalla Törestad för flumforskare, men här finns det ingen stringens vare sig i det tänkta eller i det skrivna.

Bertil Törestads egen artikel är inte heller i övrigt något  exempel på vetenskaplighet. Här är ett längre citat: Det är således mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan. När sådana synpunkter har framförts framförs ofta motargumentet att om man bara är lärare så räcker det. Lärarnas kön skulle då alltså inte ha någon betydelse. Detta är en intressant synpunkt, särskilt när den framförs från vanligtvis feministiska debattörer, vilket faktiskt händer.”

Här argumenterar Törestad mot påstådda argument utan att ange några som helst källor. Vad är det för ”vanligtvis feministiska” debattörer som har sagt att lärarnas kön saknar betydelse? Var har de sagt det? Och när? Vem är det som framför synpunkten att ”det är mycket som talar för att det borde satsas resurser och medel för att genom rekryteringsinsatser öka männens andel som lärare i den obligatoriska skolan”? Vad är det som talar för det? Vad är det man ska satsa på? Resurser, medel eller rekryteringsinsatser?

Det här är en ofärdig artikel som borde ha stannat i byrålådan. Törestad kan skriva betydligt bättre än så här.  Men undertonen av lärarförakt och generaliseringarna om lärarkåren och lärarutbildningarna är tyvärr välbekanta. Bruket att argumentera mot sådant som påstås ha sagt utan att ange källor likaså.

Bristen på likvärdighet, de sjunkande skolresultaten, glappet mellan pojkars och flickors kunskapsresultat och det ännu större glappet mellan deras betyg ... Det handlar inte bara om allvarliga skolproblem utan om allvarliga samhällsproblem. De förtjänar betydligt mer vederhäftig och saklig behandling än så här.

 Det tycker även Mats i Tysta Tankar: Det går att kritisera skolan utan att vara sexistisk.

"Pajkastningen" på Newsmill fortsätter

För några dagar sedan recenserade Sahlgren mig på Newsmill i artikeln: Konkurrens inte orsak till svenskt skolfall.
Här har ni hans betygsliknande omdöme om mig:  Intellektuellt ohederlig, extemt polemisk, ägnar sig åt ad hominems, medvetet misstolkande, osaklig kritik, konfirmationsbias, halmgubbar, anekdotisk bevisföring samt pajkastning.

Igår publicerades min replik på repliken på repliken på Sahlgrens artikel: Finland inte orsak till svenskt skolfall. Det blir spännande att se om det blir en replik på repliken på repliken på repliken...

Medicinisk skrämselpropaganda mot transsexuella

I debattartikeln ”En man som bytt kön till kvinna ska inte kunna bli far”, skriver Marc Bygdeman (professor emeritus vid kvinnokliniken Karonlinska Institutet) på DN-debatt om en rad saker som han inte tycker är rimliga. De kan alla sammanfattas med att Bygdeman inte tycker att det är rimligt att transsexuella ska kunna få barn. Några motiv till varför det är orimligt ger Bygdeman ingenstans i artikeln.

Det första scenario Bygdeman vänder sig mot är om en transsexuell låter frysa ner spermier eller äggceller , genomgår kirurgisk korrigering och därefter genom surrogatmödraskap blir förälder.
 ”Det betyder att en man som bytt kön till kvinna kan bli far och en kvinna som bytt kön till man kan bli mor. Skall detta vara en fri rättighet? Enligt min uppfattning är en sådan rättighet inte rimlig.”
Nästa scenario är att man byter kön utan könskorrigerande ingrepp. Inte heller i det här fallet tycker Bygdeman att det är rimligt att man får bli förälder: ”Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.”

Det enda scenario där Bygdeman vill ge transsexuella rätten att bli föräldrar verkar vara om de går med på att leva i förnekelse. Men på vilket sätt samma person skulle bli en mer lämplig förälder genom att leva ut en livslögn gör Bygdeman ingen ansats att förklara.

Det här är illa nog, men lågvattenmärket i artikeln är när Bygdeman varnar för att transsexuella män som inte genomgått någon könskorrigering kan komma att ställa till med skandal i dambastun på badhuset. ”Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?”

Bygdeman tassar farligt nära yttrandefrihetens gränser med den här skrämselpropagandan mot transsexuella. En skrämselpropaganda som har stora likheter med den som förr var så vanlig mot homosexuella, där man anförde att homosexuella försökte ”omvända” barn och tonåringar till sin läggning och att man därför borde se till att barn inte kom i kontakt med homosexuella. Något som var osant, som ställde till med stor skada och kraftigt begränsade homosexuellas friheter och rättigheter.  Om det nu någonstans i vårt avlånga land skulle hända något så osannolikt som att en transsexuell går in i damduschen och gör helikoptern är jag övertygad om att både damerna och personalen i fråga kan hantera situationen. Precis lika väl som jag och min 16-åriga dotter kunde hantera en naken tysk man med långt vitt hår och stor kulmage i spa-anläggningen på vårt hotell i München för några månader sedan. Det som gjorde den situationen extra humoristisk är att han förebrådde mig för att jag som var iklädd sedesam baddräkt inte satt på en handduk i bastun. Orsaken till det var att någon hade snott min handduk. När han fick veta det hämtade han mig en ny från receptionen. Den lämnade han fram med en ytterst chevaleresk gest, helt obrydd av sin nakenhet. ( Det gillade jag. Vi har blivit alltmer amerikaniserade i vårt avståndstagande från våra kroppar i Sverige. Jag längtar tillbaka till det sjuttiotal då vi solade topless, skrotade behåarna och då det knappt fanns baddräkter till salu för barn under skolålder. )

Det här med transsexualitet och könsbyten, det finns många som har svårt att greppa det. För den som upplever en balans mellan sin inre och yttre person, för den som passar in i samhället, tillhör normen är det svårt - för att inte säga omöjligt - att helt leva sig in i vad det innebär och hur det skulle kännas att vara född i fel kropp. Genom att fråga och lyssna kan vi närma oss en förståelse, men det som är främmande, det man inte förstår väcker ofta rädsla och avståndstagande. Rädda och avståndstagande människor talar inte i frågor utan i utropstecken, och därmed förstärks både fördomarna, avståndet och rädslan.  Dessutom söker man trygghet i gruppen, i att flera tycker likadant, och så ökar fördomarna, rädslan och avståndet ytterligare några snäpp. Farliga, kontraproduktiva, men högst begripliga reaktioner, lika begripliga som den vrede och indignation som många transsexuella manifesterar när de möter bigotteriet.

Någon som verkar ha förstått de här mekanismerna är Hanna Söderström, själv transsexuell. Hon har skrivit många artiklar om transsexualitet (SVD, Newsmill  blogg) och de präglas alla av en vilja att upplysa, att minska avståndet och rädslan.  Jag tror att hon gör stor nytta med det tillvägagångssättet. Hon visar också att hon lyckas leva sig in i rädslan och avståndstagandet, att hon inte fördömer den som fördömer henne. För det är hon värd en stor eloge. Med större indignation, men med stor skärpa och auktoritet skriver Amanda Brihed (DN-intervju, SVD Brännpunkt, Newsmill och blogg). Bloggaren Trollhare är ytterligare ett starkt lästips för den som vill öka sin förståelse för och kunskap om transsexuellas verklighet i dagens Sverige.

Avståndstagande, rädsla och fördomsfullhet är som sagt begripliga reaktioner på det som är främmande och svårgreppbart. Men författaren till den här artikeln är inte vem som helst. Han är professor emeritus vid kvinnokliniken vid Karolinska Institutet och han anger att han både haft professionella samtal med och opererat många transsexuella. Han har alltså både utbildning och en professionell roll som förutsätter kunskap, förståelse och ett professionellt förhållningssätt till transsexuella. Hur kan det vara förenligt med åsikter som Bygdemans? Åsikter som han dessutom inte håller mellan skål och vägg utan publicerar i landets största dagstidning.  Bygdeman citerar ironiskt nog lagen om genetisk integritet (2006:351): ”läkaren skall i dessa fall pröva om det av medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att behandlingen äger rum och att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden”.  Uppenbarligen anser han att den lagen ger stöd för hans bigotteri.
... Det skrämmer mig mest av allt.

Bloggar: Det Progressiva USA,  Allt om Ingenting, Lukas Romson, Trollhare.

Nu är det bara verkstad som duger när det gäller tvångssteriliseringarna.

Nu är tvångssteriliseringen av transsexuella på tapeten igen. Ett ämne jag bloggade flitigt om för drygt 1,5 år sedan.  Orsaken är att det är tal om att lyfta ut dem från det övriga paketet och utreda ett varv till. Det trots att frågan redan är utredd, det trots att socialstyrelsen har lämnat sin rekommendation och uppfattningen att steriliseringarna är en skam för vårt samhälle, det trots att det finns en överväldigande politisk majoritet för att ta bort dem. Det skulle vara en befängd långbänk.Till vilken nytta? Förutom KD är det enda parti som kan tänkas vilja ha kvar tvångssteriliseringarna SD. Och när det gäller KD:s ställningstagande har vi hört allt flera gånger tidigare. En repris av den argumentationen kan varken vara bra för någons sinnesfrid eller matsmältning.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är kontentan av Lennart
Sacrédeus (KD) argumentation i frågan på Brännpunkt i SVD. Ja och så, varför hoppar ni jämt på oss i KD (”Ändå utsätts vi som parti för en ständig nedlåtande attityd från ledande liberala och socialdemokratiska ledarsidor när vi tar vårt parlamentariska och demokratiska ansvar”).

Jag undrar om inte det är den självömkan som jag finner mest stötande. När det gäller transsexuella talar vi om en liten grupp människor som för det första måste hantera det svåra att vara född i fel kropp med det utanförskap det ger. De måste dessutom hantera både omvärldens fördomar och diskriminering och själva ta och hantera ett antal svåra beslut. Det är inte konstigt att det här är en grupp med mycket hög självmordsfrekvens och psykisk utsatthet. Dem misstänkliggör Sacrédeus genom att ifrågasätta att en kvinna som vill behålla sin livmoder ”genuint vill bli man” och behöver ett könsbyte. Därpå har han mage att klaga över att KD utsätts för ”nedlåtande attityd”. Vem är det som är nedlåtande mot vem här?

Sacrédeus (det måste väl ändå vara ett antaget namn när en kristdemokrat heter helige Gud?), denne representant för verklighetens folk förstår uppenbarligen inte att man både kan ha - var för sig eller tillsammans -  rätt till laglig könsdefinition, en kropp som överensstämmer med ens inre och familj. Rättigheter de flesta av oss tar för självklara.  Sacrédeus oroar sig över ett tredje kön - en man med livmoder. Finns det ingen förlossningsläkare som kan lugna honom? Naturen bjuder på väldigt mycket större könsvariation än vi kan ordna med vare sig lagparagrafer eller skalpell och suturer.
Den fråga Sacrédeus borde ställa sig är på vilket sätt transsexuellas frihet att välja om de vill ha barn, vilka ingrepp de låter göra och vilket kön de har på körkortet påverkar hans eller någon annans frihet? Det vill säga på vilket sätt och med vilken rätt han har något med saken att göra.

Nu är det bara att hoppas att övriga alliansen visar kurage,  handlingskraft - eller åtminstone politisk självbevarelsedrift. Tvångssteriliseringen av transsexuella är en pinsam kvarleva som vi inte kan bli av med fort nog. Om det ska lyftas ut ur övriga paketet ska det vara för turbobehandling - inte för långbänk.

... Inte för att jag själv deltagit, men är det inte dags att sluta stödrösta på KD?

Som tur är följdes Sacrédeus artikel ”Ett halvt könsbyte öppnar för ett tredje kön”
 av en alldeles utmärkt replik skriven av Hanna Wagenius och Adam Cwejman ”Regeringen borde inte gett efter för KD”. I dag har Hanna Söderström fått in en replik; "Juridiskt kön inte detsamma som biologiskt". Jag blir alltid imponerad av hur sakligt, nyktert och vänligt hon skriver - det trots att hon själv utsätts för de fördomar hon beskriver. På Newsmill har många skrivit.  Här är länken tillAmanda Briheds artikel. Sydsvenskan har en bra ledarartikel i ämnet: Dammigt Tvång.

Några av mina tidigare blogginlägg i ämnet: Mor lilla mor ...,  Bort med tvångssteriliseringarna, Könsbyte? Bara om du har skägg
Skäggiga damen,  Tvångssteriliseringar som skyttegravspolitik, Snart får även skägglösa byta kön.

Världens bästa skitprogram?

Litet efter som jag är har jag precis recenserat första avsnittet av Världens bästa skitskola på Newsmill. Här är länken till ”Ohederlig journalistik i UR:s skolsatsning”, en rubrik som är betydligt hårdare än min som nu pryder detta blogginlägg.

Många har redan skrivit. Johan Kant ger gott betyg till programmet men invänder att elevunderlaget faktiskt har betydelse för måluppfyllelsen och att det finns fler förklaringar än olika förväntningar till att Internationella Engelska Skolan har bättre resultat än Årbyskolan. Mats i Tysta Tankar var imponerad av både innehåll och utformning. Även Svenska Dagbladets mediekrönikör är mestadels positiv.

Så vad tyckte jag? Det fanns en hel del  i programmet som var bra. Men det fanns också sådant som fick mig att reagera skarpt. Att förväntningar har betydelse är knappast någon revolutionerande insikt. Brist på förväntningar är heller inte orsaken till problemen i svensk skola. Det Derwinger beskriver som resultatet av olika förväntningar är snarare resultatet av skolsegregation. Motiverade medelklasselever når alla mål på Internationella Engelska Skolan. Ett kvarter därifrån har Årbyskolan de elever som blev kvar och där ser det inte alls lika hoppfullt ut. Just därför är det inte heller rättvist att jämföra Årbyskolan och Nossebroskolan (även glädjebetygen förutan), för i Essunga har de inget skolval. På den skolan har de hela kommunens elevunderlag och därmed tillgång till både motorer och förebilder.

Mer om det på Newsmill, som sagt. Men där har jag inte skrivit om eftersnacket i Kunskapskanalen. Skolinspektionens Anne-Marie Begler imponerade verkligen. Saklig och lugn svarade hon först att skolan visst är ett lotteri och förklarade därpå vad vi behöver göra åt saken. Göran Greider från Dalademokraten stod inte henne efter i saklighet och lyckades dessutom formulera sig träffsäkert, målande och minnesvärt. Så här skickligt sammanfattade han programmet: ” Skolan blir liksom ett Hollywood. Bara vi riktigt tänker positivt utav helvete kommer det att gå bra.” 
En mindre lyckad deltagare var Zanyar Abadi. Han presenterades som regissör och föreläsare och hann klämma ur sig många grodor med tanke på den korta tiden.
Ett exempel är ”Det är en myt att man inte klarar sig lika bra om man kommer från ett studieovant hem”  ett annat: ”alla de mest begåvade personer jag känner har hoppat av skolan”. Men det som verkligen fick mitt nackhår att resa sig var när han sade att skolan inte ska förstatligas för att kommunpolitiker vet bäst hur den ska skötas. Snacka om ett för lärare hårresande yttrande. Ja, nackhåret reste sig nog på mig i rollen som kommunpolitiker också.

Artigt och vänligt anmälde då Göran Greider annan åsikt gällande kommunpolitiker och beskrev sitt recept för att komma åt snedrekryteringen:  ”Mitt ideal är att varje skola landar nästan som en främmande farkost i bostadskvarteret och kommer med andra mål utifrån.” Ja, där håller jag med precis. I Östhammar där trivsel och trygghet värderas hästlängder före kunskaper kan inte lokalpolitikerna få hålla eleverna tillbaka. Studieskeptiska föräldrar kan inte tillåtas värdera och prioritera träningarna över läxorna. Och pådrivande streberföräldrar ska inte få avfärda mobbning och trakasserier som karaktärsdanande. Skolan ska ge varje unge som är villig att kavla upp ärmarna en hel stor nyckelknippa till nya spännande världar och horisonter.

Den sista gästen i diskussionen var Expressens Karin Olsson. Hon var väl frälst på programmets förväntningsbudskap tyckte jag, uppenbart på grund av sin egen klassresa.  Jag skulle vilja be henne fundera över hur det hade sett ut och gått för henne om - för att låna Johan Kants formulering - ”de elever som hade det goda omdömet att välja företagsamma föräldrar” hade bytt till en annan skola? Hur långt hade lärarnas förväntningar räckt utan positiva förebilder och lok i klassen?
    Antagligen har hon  redan tänkt i de banorna för även hon fördömde kommunaliseringen och lyfte ett återförstatligande som viktigaste åtgärd. Hon oroade sig bara för att skolan inte skulle orka med ytterligare en reform. Om det vill jag säga ’no worries’, Karin. Jag tror vi hanterar att byta till en huvudman som sätter kunskaper före balansräkning och som är villig att lyssna på oss när vi berättar vad som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb utan några problem.

Men det som gjorde mig gladast var att Karin Olsson lyfte Norrköping som ett positivt exempel. I Norrköping har man vägrat ta stadens arbetarklassprägel som en ursäkt för dåliga skolresultat, förklarade hon. Istället satte man in riktad fortbildning och satsade ordentligt på basfärdigheterna i de tidigare årskurserna och nådde glädjande resultat. Det var andra gången på bara en vecka jag hörde Norrköping nämnas som en föredömlig skolkommun. Vår moderator vid SNS seminariet - från SKL var också imponerad och jag håller med. Jag delade ut ett MVG till Norrköping för implementeringen av Skola 2011. De mål man stakat ut för framtiden, strävan efter likvärdighet och det sätt på vilket man nu förankrar beslut i lärarkåren är också mycket bra.  Man kanske inte når upp till ett A men ett B tycker jag allt kommunen förtjänar.

Att Norrköping sköter sig betyder emellertid inte att skolan bör förbli kommunal. Inte för att en svala inte gör en sommar  - även om det förvisso är på det viset - utan för att skolan måste vara bra för varje unge, i varje kvarter, i varje kommun.

Inget annat duger.

Retorikreflektioner i en hetsig tid

En vän till mig går en retorikkurs och i samband med det läste jag i går Sokrates tal från den rättegång där han dömdes till giftdöden för att ha förlett ungdomen. Ett långt och mycket skickligt tal som känns förunderligt fräscht och aktuellt även i våra dagar. I samma veva fick jag förhandsläsa en artikel till NT. Den imponerade på mig just för att journalisten fick så mycket sagt med så få ord. Det har fått mig att fundera över ordets makt och vanmakt, tjusning och plåga.

Det är individuellt det där med formuleringskonst. Somliga är långrandiga i skrift och andra i ord. Själv har jag svårt att begränsa mig när jag skriver, men jag är rätt duktig på att vara kortfattad och kärnfull i tal. Det finns säkert många orsaker till sådant, men för min del tror jag den främsta är att jag själv är en otålig person, med mycket att göra och ständig tidsbrist. Jag har lärt mig att hushålla med min egen tid och då måste jag rimligtvis hushålla även med andras.

Gäller inte det också i skrift? Jag tycker inte det. Den som läser har alltid ett val. Man kan nöja sig med rubriken och ingressen, skumma genom hela texten,  läsa valda delar eller omsorgsfullt läsa hela texten. När man lyssnar är man i de flesta lägen talarens gisslan. De alternativ som står till buds är att lyssna eller tänka på annat. Det innebär att man som talare har ett mycket större ansvar att hålla sig till saken, fatta sig kort och notera när ögon glasas över och gäspningar kvävs.

I dag publicerade NT en debattartikel som jag skickade in för snart två veckor sedan. Då i betydligt längre form. Som så många gånger tidigare tvingades jag hugga, stympa och ta bort de formuleringar jag älskade mest. Orsakerna till det är högst rationella. En dagstidning får inte producera gäspningar och ögon som glasas över. De flesta texter vinner dessutom på att beskäras lika mycket som gamla äppelträd.  Ändå har jag kommit underfund med att det är de längsta artiklarna som betyder mest för mig. Korta texter blir rappa och slagfärdiga och det är betydligt fler som orkar läsa till punkt. Men de är färdiga produkter, något man tänkt och sedan bara satt på pränt. De långa texterna växer fram ungefär som ett foster. Förändras, sväller, formas och definieras samtidigt som tankarna förändras, sväller, formas och definieras. Det är inte alla långa texter som har tio fingrar och tår. Ibland är det rent av mer vitala delar som saknas. Men jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. Därför är jag glad att Newsmill finns och glad över mina egna bloggar. Det är en fantastisk sak att veta att man alltid kan få skriva till punkt.

Här är länken till min längsta artikel ever: Breiviks kamp var också en kamp mot kvinnan.
och här till den senaste som handlar om ideologiska skygglappar, glädjebetyg och om konsten av att kunna lära av sina misstag: Privatiseringarna tycks vara heliga för högern. Båda på Newsmill förstås.

Vad kostar det att dissa betygen?

Ingen rast och ingen ro i mitt liv just nu. Sedan i onsdags eftermiddag är jag i Stockholm på Qualis granskarutbildning och i tisdags upptogs kvällen av ett föräldramöte. Inte egentligen någon tid att skriva artiklar med andra ord. Men i tisdags läste jag en artikel av Katerina Janouch på Newsmill som jag inte kunde låta bli att bemöta. Det är en artikel där hon i rollen som upprörd förälder sågar det nya betygssystemet jäms med fotknölarna. Det ironiska var att när jag läste den hade jag tio minuter tidigare stått i vår aula och förklarat det nya betygssystemet för våra åk 8 föräldrar med hjälp av Skolverkets powerpoint. Jag tyckte det gick bra. Lugnt, sansat och sakligt togs informationen emot.

Det fick mig att fundera över skolans informationsroll. Hur kommer det sig att Janouch blir så upprörd att hon gör något så uppenbart gagnlöst? Hennes barn kommer att bedömas enligt det här systemet hur många artiklar hon än skriver. Om hon ingår en allians med barnen mot det ”sadistiska”, ”ogenomtänkta”, ”knäckande”, ”obegripliga” betygssystemet gör hon dem bara otrygga och sämre rustade att trivas och prestera bra i skolan. En känslosam och destruktiv typ av ”föräldrahjälp” som är alltför bekant för alla lärare. Man bondar med sitt barn mot skolan och skaffar sig samhörighet på skolans bekostnad. Men vad triggade henne?Det är inte troligt att hon på sitt föräldramöte fick höra att personalen var på banan och eleverna i goda händer eller att några av syftena med förändringarna var ökad tydlighet, likvärdighet och rättssäkerhet.

I augusti skrev jag ett inlägg om en föreläsning med Christian Lundahl där han kritiserade betyg, kunskapssynen bakom styrdokumenten och det nya betygssystemet (Raketbränsle eller grus i maskineriet). Jag menade att han gjorde de lärare som lyssnade en björntjänst. Handlar det här om samma sak i nästa led? Eller är det bara okunskap och  bristande professionalitet som blottas?

Här är länken till min Newsmillartikel: De nya betygen är inte problemen.

Newsmill, Breiviks manifest och skolan

Jag ägnade en hel del tid åt att läsa i Breiviks manifest i somras. Jag hoppades på insikter som skulle hjälpa mig att bli en bättre lärare. Bättre framför allt på att arbeta mot skolans demokrati och värdegrundsmål. Jag hoppades också lära mig något om varför jämställdhetsdebatten har utvecklats till ett könens sandlådekrig om makt och offerkoftor.

Jag skrev artikeln som av Newsmill fick namnet: ”Breiviks krig var också ett krig mot kvinnan” under flera veckor. Samtidigt var medierna fulla av reaktioner och debattinlägg som studsade mot det jag läst och mot mina egna tankar. Resultatet är att den artikel som först handlar om Breivik och feminismen allt mer kom att ha fokus på det kollektiva ansvaret för polariseringen i samhället. Oron inför polariseringen och insikten om hur skadligt vi-och-dom och offertänkande är kommer framför allt från skolan. Jag har haft elever som är kvinnofientliga, homofoba, invandrarfientliga, rasister, svenskfientliga, vänsteraktivister, nynazister, brottslingar - you name it. Reaktionerna på en skola påminner ofta om reaktionerna i samhället. Elever som har eller som ens misstänks ha främlingsfientliga åsikter eller sympatier blir utpekade, fördömda och negativt särbehandlade av personalen. Det blir ibland mer liv om elever som har röstat på Sverigedemokraterna i ett skolval än om sådana som sålt knark på skolgården.

Ibland räcker det med att man ser ut på ett sätt som väcker farhågor. På nittiotalet hade jag en komvuxelev med rakad skalle, tatueringar och grova kängor. Kollegiet stämplade honom som främlingsfientlig och därefter ägnade sig många av hans lärare åt att markera sitt avståndstagande. När jag fick honom i engelska hade han ett G i betyg från A-kursen och berättade att hans föregående lärare inte hade tyckt om honom. Jag gav honom MVG för B-kursen - det var också det betyg han skrev på de nationella proven. Något som bekräftade både för honom och mig att hans A-kursbetyg var felaktigt.
Den här gossen var blyg, eftertänksam och musikintresserad. Skötte läxorna, kom i tid till varje lektion, hade utmärkt måluppfyllelse, störde eller trakasserade ingen. Hade han främlingsfientliga åsikter? Nej. Han var ett av de skinheads som inte är främlingsfientliga. Skinheadrörelsen blev ju kapad och har egentligen helt andra rötter. Men om han hade haft sådana åsikter? Skulle han ha förtjänat att bli ovänligt behandlad och få felaktiga betyg för det? Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Vi har däremot inte rätt att bete oss hur som helst. I synnerhet inte som lärare. Tvärtom har vi som explicit uppdrag att behandla våra elever lika och rättvist, att befrämja demokrati, öppenhet och alla människors lika värde - i handling, inte bara i ord.

Något som jag tycker är otäckt är att jag är säker på att den här läraren gick tillbaka in i lärarrummet med en behaglig känsla av att ha gjort en insats för demokratin. Hon hade visat vad hon tyckte, visat vad som gällde, visat att här accepteras minsann ingen främlingsfientlighet.
Stolt över att ha begått tjänstefel på tjänstefel. Nöjd över att hon hade ägnat sig åt diskriminering och negativ särbehandling. Belåten över at hon förmedlade en bild av korrupta myndigheter och en orättvis och godtycklig värld till alla i klassen. Tur i oturen att pojken inte var rasist, för då skulle hon bara ha befäst hans åsikter och utanförskap och ställt till med ännu mer skada.

Så länge det finns lärare som hanterar främlingsfientlighet, homofobi och sexism på det här sättet är vi bara en del av problemet - inte en del av lösningen.

Bloggsemester

De senaste dagarna har ägnats åt debatt och kommentarer kring en artikel på Newsmill som av mig fick namnet: Därför lämnar jag nu min man. Känns litet konstigt att diskutera den så långt efter att jag skrev den, men den har ändå lett till en lång och för min del väldigt givande diskussion på Liberaldemokraternas Facebooksida. Vi har pratat takhöjd, mobbning, debattklimat, karriärister och idealister inom politiken och mycket annat.

Läsningen och grubblandet över Breiviks manifest fortsätter och jag ber att få återkomma.

Nu bär det av mot smörgåsbord, färja,efterlängtad släkt, bastu och en vecka med världens mest fantastiska utsikt över kobbar och öppet hav i Vasa skärgård.
På återdebatterande.

Friskoleargumentation i lösmustasch och solglasögon

Ännu en gång har det som började som ett blogginlägg blivit en artikel på Newsmill: "Ett magplask i friskoledebatten". Det som satte igång mig var en krönika: ”Avarterna finns i den kommunala skolan” av Roland Poirier Martinsson (SVD 23/5). Jag vet inte när jag har läst något som retat upp mig så till den grad. Ja det skulle i så fall vara Eva-Liis Siréns och Andrs Knapes artikel om lärarnas påstådda motstånd mot ett återförstatligande. Det känns trist för även om jag ofta tycker annorlunda än Poirier Martinsson har jag haft respekt för honom som tänkare och skribent. Den respekten naggades i kanten av den här krönikan.

Man kan tycka att en liberal borde vara odelat positiv till friskolor - individens rätt att välja, möjligheten att rösta med fötterna. Nog tycker jag också att allt det är attraktivt, men det är en jäkla skillnad mellan att ge vuxna valfrihet som kan kosta dem i framtiden och att ge samma sak till barn. Jag tror att individen växer av frihet, av att göra egna val, av att lära sig av sina motgångar och medgångar. Jag tror att frihet har ett egenvärde också när man inte hanterar den väl. Men utan en likvärdig och bra skola, vad är friheten värd? Vad har man att välja mellan när man saknar betyg? Om man knappt kan läsa och skriva? Om ens fina betyg står för luft?

Jag träffade en föredetta elev som går i åk 3 på en friskola i Norrköping (en av de stora koncernerna). Jag berättade att min dotter börjar på gymnasiet i höst och att hon haft stort sjå att välja skola. ”Ja vad du gör låt inte henne välja X”, sade min elev, ”den är sämst”. Därpå följde en deprimerande redogörelse. Lärare som inte kunde svara på en enda fråga utan att konsultera en lärobok, mycket egenarbete, inställda lektioner, lärarbyten - ja hon var inte nöjd med något. Jag nämner inget namn för det är möjligt att koncernen har fantastiska skolor på andra orter, men när det gäller den här skolan känner jag flera elever som bytt till andra skolor och ytterligare elever som instämmer i den här elevens tummen ner. Jag vet att det också finns seriösa, välfungerande friskolor där eleverna lyfts till nya höjder. När det händer är det förstås fantastiskt. Men ingen elev ska kunna bli lurad på sin framtid på det sätt den här flickan blev. Ett sådant utbildningssystem får tummen ner av mig - oberoende av hur väl enstaka skolor i systemet fungerar.

Utan fundamentet alla barns rätt till en god allmänbildning och möjligheter att forma sina liv har vi inget liberalt samhälle. Därför håller jag likvärdigheten högre än valfriheten. Varken elever eller föräldrar får ges möjlighet att välja bort elevernas framtid.

Bloggtips: Gossarnes riddare Mats Olsson

Det har varit magert med blogginlägg från mig ett tag. Först hade vår folkpartiförening årsmöte och därefter åkte Djäkneparksskolan till Vadstena för att jobba med implementering och Tänk Om i två dagar. I går började sportlovet och då åkte vi till Stockholm. Inte så sportigt kanske, men väldigt trevligt. :)

Då känns det som ett bra läge att rikta blicken mot en favoritblogg: Tysta tankar.
Det kan ske rätt tvära kast i Mats Olssons blogg, men ofta handlar det om förskolan, Malmö och det som är dagsaktuellt i skol- och annan debatt. För några veckor sedan blev Mats upphöjd till allmän genusdebattör/expert. Han har framträtt i radion, i pressen och citerats flitigt. Roten till det är en mycket välläst artikel på Newsmill: Klass 9 A har en sexistisk inställning till pojkar.
Missa inte heller radioklippet. Mats låter lugn som en filbunke och säger väldigt kloka saker. I Tysta Tankar finns det många bra inlägg runt det här, men eftersom Mats är så otroligt produktiv är det enklare att använda sökord än att bläddra sig bakåt i bloggen.

P.S. Bilden har jag snott från photofunia mästaren Mats själv.

Inga morallagar i ett liberalt parti

Jag vill faktiskt helst skriva om skolan (hör du det, Jan) – ja gärna om Egypten också. Men vad ska man göra med en så lomhörd regering ? Det är faktiskt bara att hämta andan, samla ihop allt tålamod man kan uppamma och förklara en gång till.
Det handlar förstås om sexköpslagen. Alla argument är vädrade, folkopinionen är allt mer kritisk, ledarskribenterna skriver allt mer mer ifrågsättande, tidningsartiklarna är allt mer nyanserade och varierade – idag berättar både manliga och kvinnliga sexsäljare om sina liv och val i pressen. Ändå drar regeringen iväg och skärper straffen på grundval av en utvärdering som har sådana svåra brister när det gäller underlag och objektivitet att den är pinsam både inom landets gränser och internationellt. Vad kan man då göra annat än fortsätta att slänga iväg de droppar som man hoppas till slut ska urholka till och med en så hård sten som Beatrice Ask?

Till min sorg och bedrövelse har hon fått sällskap på barrikaden av partikamraterna Johan Pehrson och Bonnie Bernström. Här är länken till deras artikel på Newsmill. Till Carl Johan Rehbinders artikel som har vissa ekon av vår bloggvägg i somras kommer ni här. Och här är portalen till mitt senaste Newsmill-alster.

I dag är Sanna Rayman dessutom riktigt på G. Här skriver hon kort och kärnfullt om den skandalösa mangadomen. Här ifrågsätter hon hyschet runt ordet assimilering och här är det bristen på kunskap runt ungdomsarbetslösheten och förtidspensioneringarna som får sig ett välriktat pennhugg.



Hon är riktigt, riktigt bra.

Loggboksinlägg från Björklunds Atlantångare

Torsdagen den 16 december, 17.16. Måttlig nordvästlig vind, dålig sikt, sextanten ur funktion och kaptenen berusad under däck. Men vi har nya länspumpar, uppdaterade sjökort, loggböckerna är i ordning och radion fungerar bra.

Man tycker ju att en skolbloggare borde ha varit flitig de senaste veckorna. Gudarna ska veta att det har funnits material att skriva om. Först Pisa-rapporten och sedan den förutsägbara uppsjön av kommentarer och rekommendationer. Jag har läst och jag har skrivit, faktiskt nästan varje dag trots den jättearbetspuckel vi lärare har den här tiden på året, men jag lyckades aldrig få fram precis det jag tyckte så att jag själv blev nöjd. I slutändan blev det en artikel som var för lång för att skicka till någon tidning. Den finns nu på Newsmill.

Där skriver jag om den Atlantångare som trots alla pumpar, nya sjökort och vattentäta skott närmast för tankarna till Titanic och Lusitania - de enda atlantångare jag kan namnen på. För om vi inte lyckas skaffa oss en nykter och kompetent kapten och om vi inte lär oss att använda sextant finns det stor risk för att vi går på grund istället för att komma i hamn. Och vad händer då med vår dyrbara last?



Media: DN, Metta Fjelkner skriver vasst och engagerat i SVD, en klok och läsvärd lärarartikel hittar ni i GP, Expressen, Aftonbladet, Johannes Åman i DN och PJ Anders Linder i SVD.
Bloggar: Tankar om skolan i media 1, 2, Morrica, Jan Lenander, Tysta Tankar, Kristina Palmgren, Christermagister, Rasmus Jonlund, Gabrielle Peteri, Lotta Edholm, Lars Björndahl, Ekonomistas, Ny i Svenska Skolan.