Medicinisk skrämselpropaganda mot transsexuella

I debattartikeln ”En man som bytt kön till kvinna ska inte kunna bli far”, skriver Marc Bygdeman (professor emeritus vid kvinnokliniken Karonlinska Institutet) på DN-debatt om en rad saker som han inte tycker är rimliga. De kan alla sammanfattas med att Bygdeman inte tycker att det är rimligt att transsexuella ska kunna få barn. Några motiv till varför det är orimligt ger Bygdeman ingenstans i artikeln.

Det första scenario Bygdeman vänder sig mot är om en transsexuell låter frysa ner spermier eller äggceller , genomgår kirurgisk korrigering och därefter genom surrogatmödraskap blir förälder.
 ”Det betyder att en man som bytt kön till kvinna kan bli far och en kvinna som bytt kön till man kan bli mor. Skall detta vara en fri rättighet? Enligt min uppfattning är en sådan rättighet inte rimlig.”
Nästa scenario är att man byter kön utan könskorrigerande ingrepp. Inte heller i det här fallet tycker Bygdeman att det är rimligt att man får bli förälder: ”Har man fått ändrad könstillhörighet (personnummer) med till exempel bara hormonbehandling, alltså utan könskorrigerande ingrepp, kan personen utan någon prövning sluta med denna behandling, bli fertil och med kvinnlig könstillhörighet bli far och med manlig könstillhörighet bli mor. Inte heller detta är enligt min mening rimligt.”

Det enda scenario där Bygdeman vill ge transsexuella rätten att bli föräldrar verkar vara om de går med på att leva i förnekelse. Men på vilket sätt samma person skulle bli en mer lämplig förälder genom att leva ut en livslögn gör Bygdeman ingen ansats att förklara.

Det här är illa nog, men lågvattenmärket i artikeln är när Bygdeman varnar för att transsexuella män som inte genomgått någon könskorrigering kan komma att ställa till med skandal i dambastun på badhuset. ”Det finns också en social aspekt. Det finns flera aktiviteter, till exempel badinrättningar, som är uppdelade efter kön. Eftersom könstillhörighet endast bestäms av personnummer kan en man utan kirurgisk korrigering men med kvinnligt personnummer begära att få tillträde till den kvinnliga avdelningen. Är det önskvärt?”

Bygdeman tassar farligt nära yttrandefrihetens gränser med den här skrämselpropagandan mot transsexuella. En skrämselpropaganda som har stora likheter med den som förr var så vanlig mot homosexuella, där man anförde att homosexuella försökte ”omvända” barn och tonåringar till sin läggning och att man därför borde se till att barn inte kom i kontakt med homosexuella. Något som var osant, som ställde till med stor skada och kraftigt begränsade homosexuellas friheter och rättigheter.  Om det nu någonstans i vårt avlånga land skulle hända något så osannolikt som att en transsexuell går in i damduschen och gör helikoptern är jag övertygad om att både damerna och personalen i fråga kan hantera situationen. Precis lika väl som jag och min 16-åriga dotter kunde hantera en naken tysk man med långt vitt hår och stor kulmage i spa-anläggningen på vårt hotell i München för några månader sedan. Det som gjorde den situationen extra humoristisk är att han förebrådde mig för att jag som var iklädd sedesam baddräkt inte satt på en handduk i bastun. Orsaken till det var att någon hade snott min handduk. När han fick veta det hämtade han mig en ny från receptionen. Den lämnade han fram med en ytterst chevaleresk gest, helt obrydd av sin nakenhet. ( Det gillade jag. Vi har blivit alltmer amerikaniserade i vårt avståndstagande från våra kroppar i Sverige. Jag längtar tillbaka till det sjuttiotal då vi solade topless, skrotade behåarna och då det knappt fanns baddräkter till salu för barn under skolålder. )

Det här med transsexualitet och könsbyten, det finns många som har svårt att greppa det. För den som upplever en balans mellan sin inre och yttre person, för den som passar in i samhället, tillhör normen är det svårt - för att inte säga omöjligt - att helt leva sig in i vad det innebär och hur det skulle kännas att vara född i fel kropp. Genom att fråga och lyssna kan vi närma oss en förståelse, men det som är främmande, det man inte förstår väcker ofta rädsla och avståndstagande. Rädda och avståndstagande människor talar inte i frågor utan i utropstecken, och därmed förstärks både fördomarna, avståndet och rädslan.  Dessutom söker man trygghet i gruppen, i att flera tycker likadant, och så ökar fördomarna, rädslan och avståndet ytterligare några snäpp. Farliga, kontraproduktiva, men högst begripliga reaktioner, lika begripliga som den vrede och indignation som många transsexuella manifesterar när de möter bigotteriet.

Någon som verkar ha förstått de här mekanismerna är Hanna Söderström, själv transsexuell. Hon har skrivit många artiklar om transsexualitet (SVD, Newsmill  blogg) och de präglas alla av en vilja att upplysa, att minska avståndet och rädslan.  Jag tror att hon gör stor nytta med det tillvägagångssättet. Hon visar också att hon lyckas leva sig in i rädslan och avståndstagandet, att hon inte fördömer den som fördömer henne. För det är hon värd en stor eloge. Med större indignation, men med stor skärpa och auktoritet skriver Amanda Brihed (DN-intervju, SVD Brännpunkt, Newsmill och blogg). Bloggaren Trollhare är ytterligare ett starkt lästips för den som vill öka sin förståelse för och kunskap om transsexuellas verklighet i dagens Sverige.

Avståndstagande, rädsla och fördomsfullhet är som sagt begripliga reaktioner på det som är främmande och svårgreppbart. Men författaren till den här artikeln är inte vem som helst. Han är professor emeritus vid kvinnokliniken vid Karolinska Institutet och han anger att han både haft professionella samtal med och opererat många transsexuella. Han har alltså både utbildning och en professionell roll som förutsätter kunskap, förståelse och ett professionellt förhållningssätt till transsexuella. Hur kan det vara förenligt med åsikter som Bygdemans? Åsikter som han dessutom inte håller mellan skål och vägg utan publicerar i landets största dagstidning.  Bygdeman citerar ironiskt nog lagen om genetisk integritet (2006:351): ”läkaren skall i dessa fall pröva om det av medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att behandlingen äger rum och att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden”.  Uppenbarligen anser han att den lagen ger stöd för hans bigotteri.
... Det skrämmer mig mest av allt.

Bloggar: Det Progressiva USA,  Allt om Ingenting, Lukas Romson, Trollhare.

Nu är det bara verkstad som duger när det gäller tvångssteriliseringarna.

Nu är tvångssteriliseringen av transsexuella på tapeten igen. Ett ämne jag bloggade flitigt om för drygt 1,5 år sedan.  Orsaken är att det är tal om att lyfta ut dem från det övriga paketet och utreda ett varv till. Det trots att frågan redan är utredd, det trots att socialstyrelsen har lämnat sin rekommendation och uppfattningen att steriliseringarna är en skam för vårt samhälle, det trots att det finns en överväldigande politisk majoritet för att ta bort dem. Det skulle vara en befängd långbänk.Till vilken nytta? Förutom KD är det enda parti som kan tänkas vilja ha kvar tvångssteriliseringarna SD. Och när det gäller KD:s ställningstagande har vi hört allt flera gånger tidigare. En repris av den argumentationen kan varken vara bra för någons sinnesfrid eller matsmältning.

Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Det är kontentan av Lennart
Sacrédeus (KD) argumentation i frågan på Brännpunkt i SVD. Ja och så, varför hoppar ni jämt på oss i KD (”Ändå utsätts vi som parti för en ständig nedlåtande attityd från ledande liberala och socialdemokratiska ledarsidor när vi tar vårt parlamentariska och demokratiska ansvar”).

Jag undrar om inte det är den självömkan som jag finner mest stötande. När det gäller transsexuella talar vi om en liten grupp människor som för det första måste hantera det svåra att vara född i fel kropp med det utanförskap det ger. De måste dessutom hantera både omvärldens fördomar och diskriminering och själva ta och hantera ett antal svåra beslut. Det är inte konstigt att det här är en grupp med mycket hög självmordsfrekvens och psykisk utsatthet. Dem misstänkliggör Sacrédeus genom att ifrågasätta att en kvinna som vill behålla sin livmoder ”genuint vill bli man” och behöver ett könsbyte. Därpå har han mage att klaga över att KD utsätts för ”nedlåtande attityd”. Vem är det som är nedlåtande mot vem här?

Sacrédeus (det måste väl ändå vara ett antaget namn när en kristdemokrat heter helige Gud?), denne representant för verklighetens folk förstår uppenbarligen inte att man både kan ha - var för sig eller tillsammans -  rätt till laglig könsdefinition, en kropp som överensstämmer med ens inre och familj. Rättigheter de flesta av oss tar för självklara.  Sacrédeus oroar sig över ett tredje kön - en man med livmoder. Finns det ingen förlossningsläkare som kan lugna honom? Naturen bjuder på väldigt mycket större könsvariation än vi kan ordna med vare sig lagparagrafer eller skalpell och suturer.
Den fråga Sacrédeus borde ställa sig är på vilket sätt transsexuellas frihet att välja om de vill ha barn, vilka ingrepp de låter göra och vilket kön de har på körkortet påverkar hans eller någon annans frihet? Det vill säga på vilket sätt och med vilken rätt han har något med saken att göra.

Nu är det bara att hoppas att övriga alliansen visar kurage,  handlingskraft - eller åtminstone politisk självbevarelsedrift. Tvångssteriliseringen av transsexuella är en pinsam kvarleva som vi inte kan bli av med fort nog. Om det ska lyftas ut ur övriga paketet ska det vara för turbobehandling - inte för långbänk.

... Inte för att jag själv deltagit, men är det inte dags att sluta stödrösta på KD?

Som tur är följdes Sacrédeus artikel ”Ett halvt könsbyte öppnar för ett tredje kön”
 av en alldeles utmärkt replik skriven av Hanna Wagenius och Adam Cwejman ”Regeringen borde inte gett efter för KD”. I dag har Hanna Söderström fått in en replik; "Juridiskt kön inte detsamma som biologiskt". Jag blir alltid imponerad av hur sakligt, nyktert och vänligt hon skriver - det trots att hon själv utsätts för de fördomar hon beskriver. På Newsmill har många skrivit.  Här är länken tillAmanda Briheds artikel. Sydsvenskan har en bra ledarartikel i ämnet: Dammigt Tvång.

Några av mina tidigare blogginlägg i ämnet: Mor lilla mor ...,  Bort med tvångssteriliseringarna, Könsbyte? Bara om du har skägg
Skäggiga damen,  Tvångssteriliseringar som skyttegravspolitik, Snart får även skägglösa byta kön.

Sabuni eller KD, vem älskar barnen mest?

Medan jag har varit i Uppsala har Nyamko Sabuni hamnat i debattstorm. Upprinnelsen är en tämligen beskedlig debattartikel i SVD. I artikeln hyllar Nyamko den svenska förskolan och valfriheten, men hon konstaterar att man i kommunerna gör olika bedömningar när det gäller kraven på pedagogiskt innehåll utanför förskolan och lovar skärpta kvalitetskrav.

Att kristdemokrater går i taket är väl inte så förvånande. Deras främsta existensberättigande är värnandet om valfrihet för familjerna under de första åren. Hemmafruar, dagmammor, grannsamverkan, allt ska vara möjligt. Det är väl inget fel i det, men föräldrarnas valfrihet får inte gå ut över barnens framtida möjligheter. Det händer stora saker med hjärnan i den där åldern och den ambitiösa läroplan som finns för förskolan ska självklart gälla alla barn. Var är problemet med att personal i annan barnomsorg än dagis får lära sig hur småbarns hjärnor fungerar och hur de stimuleras och annat som hjälper dem att göra ett bättre jobb?

”Vad menar Nyamko Sabuni?” skriver kristdemokraten Magnus Jacobsson, och visar att hon hade rätt i sin misstro mot kommunerna genom att förklara att det nya var att det räcker med dokumenterad erfarenhet av barn för att få dagbarnvårdarverksamhet godkänd. I nästa andetag påstår han att Sabuni pläderar för samma utbildningskrav i dagbarnvården som på dagis. Det gör hon inte, men det finns något mitt emellan att man har lyckats klämma ur sig en eller två ungar och tre års högskoleutbildning. Det hon de facto skriver är det här: ” Det ska också ställas krav på personalens kompetens. Det ska finnas personal som har en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn. ”

En annan kristdemokrat, Emma Henriksson, är ännu mer fel ute. ”Nyamko Sabuni har fel om nya skollagen”, skriver hon, och förklarar att kraven på pedagogiskt innehåll redan finns i den gällande skollagen. Men något annat har heller inte Sabuni påstått. Hon skriver att målen förtydligas – inte att de förändras. Jag har läst båda dokumenten och kan intyga att hon har helt och fullt rätt. Däremot borde borde Henriksson läsa både skollag, läroplan och Sabunis artikel mer uppmärksamt.

När jag var på sjukhuset i Uppsala med min svärfar läste jag en UNT som låg kvar på rummet. Där kunde man läsa en häpnadsväckande historia om en ”frireligiös ledarfigur” som hade lurat 26 miljoner kronor av släktingar, vänner och bekanta genom att lova enorm avkastning och slå i dem de märkvärdigaste skepparhistorier. Bland annat hade han kontakter och inside information i 30 världsbanker och guldobligationer från Ungern. En av de lurade var den kristdemokratiske riksdagsledamoten från Uppsala. Ingen Einstein får man gissa. Till det får man lägga att min f.d. lärarkollega var ordförande för kristdemokraterna i Uppsala när han åkte på skolresa till Afrika, anlitade prostituerade och blev filmad ”in the act” av eleverna. Allt detta sammantaget får mig att undra om det verkligen är vettigt att stödrösta på kristdemokrater?



I SVD skriver Maria Eriksson ett inlägg där hon menar att socialdemokratin har segrat när liberaler för en sån här politik. Där visar hon bara att hon inte förstår vad liberalism handlar om. Ett liberalt samhälle ska ge alla samma chans. Därför är en likvärdig skola och en bra grundutbildning den viktigaste hörnpelaren i ett liberalt samhälle. Att ge föräldrar valfrihet på deras barns bekostnad är korkat och orätt. Inte ett skvatt liberalt.

Media: SVD

Bloggar: Den hälsosamma ekonomisten, Karin Långström Vinge, Pluraword, Hemmaföräldrar.