Vad beror det på att det är mest män i toppen av näringslivspyramiden?
Har samhället med saken att skaffa? Spelar det någon roll att det är så?
På dagens DN-debatt: "Vi måste lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer" besvarar Nyamko Sabuni de här tre frågorna. Hon kommer även med tre konkreta FP-förslag till åtgärder. Bra svar och rimliga åtgärder (så vitt jag med min begränsade business expertis kan bedöma), men är de tillräckliga?
Nyamko Sabuni svarar ja på de två senare frågorna och anger diskriminering som svar på frågan ”varför”. Hon skriver om glastak och om diskriminerande strukturer. Hon skriver också om den allmänna acceptansen för meritokrati som företeelse, men ifrågasätter att vi har meritokrati i praktiken. ... Visst finns det både manskvotering och könsdiskriminering i Sverige - likväl som i andra länder - men är förklaringen till att det är svårare för kvinnor att göra karriär i Sverige än annorstädes att vi har ett kraftigare glastak än andra länder? Jag tror inte det. Jag tror att vi därvidlag är ungefär lika goda kålsupare som andra västländer - varken bättre (trots att vi gärna vill tro det) eller sämre. Vad är det då som gör att vi hör till de sämsta i klassen i den här grenen? Som gör att både kvinnor och invandrare har svårt att klättra i karriären just i vårt land?
Mitt svar på den frågan är detsamma som Nyamkos. Vi har inte meritokrati i Sverige, utan ett system där relationer är viktigare än meriter, där en stor del av arbetsmarknaden är informell, där det är mer värt att vara i rätt jaktsällskap eller golfklubb än att ha rätt utbildning och bakgrund. Ett sådant system diskriminerar inte bara kvinnor och invandrare, utan alla som saknar de rätta kontakterna. Ett sådant system medför också att man gör klokare i att smörja och utöka sina kontakter än i att öka sin kompetens om man vill klättra i karriären. Ett sådant system är sålunda djupt skadligt för vår konkurrenskraft. Man kan också fråga sig vad det innebär för forskning och innovation att det är så viktigt att vara en god sällskapsmänniska som syns i rätt sammanhang i Sverige? Var Einstein det? Är Stephen Hawking det? Var Marie Curie en trevlig prick? Ju äldre jag blir desto fler exempel har jag sett på rövslickeri, svågerpolitik och märkliga tillsättningar, på fall där egennytta och relationer har gått före både anständighet och lönsamhet.
Nyamko Sabuni har rätt i att vår acceptans för begreppet meritokrati bör åtföljas av verkstad. Hon har också rätt i att samhället har med saken att skaffa. Näringslivets svågerpolitik, diskriminering och kortsynthet angår oss alla och bör åtgärdas av oss alla. Till de förslag som tas upp i artikeln skulle jag därför vilja lägga krav på utlysning av tjänster och ett öppet anställningsförfarande. Om man till det lägger obligatorisk jämställdhetsdeklarering av företag så att vi som skulle svara obetingat ja även på den tredje frågan kan rösta med fötterna, då tror jag att vi får ett mer jämställt samhälle, ett mer effektivt samhälle och ett mer lönsamt samhälle.
Bloggar: Vetenskapskvinnan, Chefsbloggen, Motpol,Politikken
Visar inlägg med etikett Nyamko Sabuni. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nyamko Sabuni. Visa alla inlägg
lördag 19 januari 2013
fredag 27 juli 2012
Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet - the extended version
Inspirerad av Sanna Raymans funderingar kring feminismen i FP i ledarbloggen lägger jag ut den oavkortade artikeln. I sin egen blogg får man ju faktiskt tala till punkt. :)
Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet?
Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot Folkpartiet. I artikeln ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon partiet för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen.
Bernström kommer emellertid inte med någon underbyggnad för sina anklagelser. Det enda hon har att anföra är att hon inte tror att Folkpartiet skulle publicera en antologi med namnet Liberal Feminism idag, något man gjorde för tio år sedan. Vad hon har för grund för den tron - annat än att det vore dålig hushållning med partiets medel att reprisera en sådan antologi så snabbt - berör hon inte. Önskar Bonnie Bernström mer aktuell lektyr kan jag anbefalla partiledningens rapport ”Ett parti för lika möjligheter. Jämställdhet och mångfald i Folkpartiet liberalerna” från 2008.
När det gäller Sabuni är det enbart det faktum att hon inte kallar sig feminist som lyfts. ”Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara feminist, även om hennes engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.” Problemet är alltså inte hur Nyamko Sabuni sköter sitt ministerium utan det faktum att hon inte kallar sig feminist.
Liberalismens kärna är alla människors lika värde, oberoende av kön, etnicitet, ålder, begåvning, ställning, egendom. Det är sålunda en självklarhet att jämställdhet är en huvudfråga i ett liberalt parti, en fråga som både engagerar partiets manliga och kvinnliga medlemmar. Till ordet feminist har emellertid många ett konfliktfyllt förhållande, både inom och utanför FP. Dels på grund av striden om själva definitionen. Särarts-, likhets- radikal- queer- extrem- ny- och anarkafeminism är bara några av förgreningarna. Förgreningar som följts av split om vad som är den sanna feminismen. Men också grund av vänstermonopolet på ordet som inneburit att det kommit att förknippas med ett särskilt åtgärdspaket. Under föregående decennium var det populärt att utmana framför allt män, få dem att svara på om de var feminister. Göran Persson svarade ja på frågan. Nyamko Sabuni säger att epitetet liberal är det enda hon vill ha och att det täcker allt. Gör det Persson till en bättre jämställdhetskämpe än Sabuni? Är det överhuvudtaget rimligt att använda ett ord som exkluderar män, ett ord som står för kvinnokampen för jämlikhet i ett parti där jämlikhet är en lika angelägen fråga för båda könen? Skall inte en jämställdhetsminister vara neutral? Se båda könens perspektiv?
Orsaken till det här utspelet mot det egna partiet är inte att Folkpartiet saknar en jämställdhetsplattform. En sådan antogs vid landsmötet i fjol och den bestod till övervägande del av jämställdhetsarbetsgruppens förslag - en grupp i vilken Bonnie Bernström själv ingick. Och vår duktiga och omtyckta jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, har FP enbart orsak att vara stolta över.
Orsaken är snarare att Liberala Kvinnor allt mer svängt från att vara partiets kvinnoförbund till att bli en lobbygrupp med en egen politisk agenda, en agenda som i flera stycken skiljer sig från den som röstats fram av Folkpartiets medlemmar och istället liknar vänsterpartiernas program.
Men högerpartierna är skyldiga sina väljare ett alternativ - inte mer av samma. Dessutom finns det ett växande sug efter en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i vänsterfeminismens verklighetsbild med kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Allt fler vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än vänsterfeminismens hårdhänta och förmyndaraktiga metoder. Men ska vi lyckas skapa ett trovärdigt alternativ för väljarna måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en ny verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. Kvinnor och män. Inte en som har lika många blöjbyten, lika många timmar Counterstrike, lika många fällda älgar som utgångspunkt. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt måste män och kvinnor samarbeta om vi ska nå målet jämställdhet. Då är det inte konstruktivt att använda ett epitet som exkluderar män och gör det hela till en kvinnokamp. Vi är feministerna stort tack skyldig för de många gånger dyrköpta landvinningar vi har. Men nu är det dags för nästa steg. Dags att vi tillsammans arbetar för jämställdhet. Kvinnor och män.
Helena von Schantz
ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
programgruppen för jämställdhet, FP
Länk till kortversionen i Aftonbladet.
Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet?
Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot Folkpartiet. I artikeln ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon partiet för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen.
Bernström kommer emellertid inte med någon underbyggnad för sina anklagelser. Det enda hon har att anföra är att hon inte tror att Folkpartiet skulle publicera en antologi med namnet Liberal Feminism idag, något man gjorde för tio år sedan. Vad hon har för grund för den tron - annat än att det vore dålig hushållning med partiets medel att reprisera en sådan antologi så snabbt - berör hon inte. Önskar Bonnie Bernström mer aktuell lektyr kan jag anbefalla partiledningens rapport ”Ett parti för lika möjligheter. Jämställdhet och mångfald i Folkpartiet liberalerna” från 2008.
När det gäller Sabuni är det enbart det faktum att hon inte kallar sig feminist som lyfts. ”Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara feminist, även om hennes engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.” Problemet är alltså inte hur Nyamko Sabuni sköter sitt ministerium utan det faktum att hon inte kallar sig feminist.
Liberalismens kärna är alla människors lika värde, oberoende av kön, etnicitet, ålder, begåvning, ställning, egendom. Det är sålunda en självklarhet att jämställdhet är en huvudfråga i ett liberalt parti, en fråga som både engagerar partiets manliga och kvinnliga medlemmar. Till ordet feminist har emellertid många ett konfliktfyllt förhållande, både inom och utanför FP. Dels på grund av striden om själva definitionen. Särarts-, likhets- radikal- queer- extrem- ny- och anarkafeminism är bara några av förgreningarna. Förgreningar som följts av split om vad som är den sanna feminismen. Men också grund av vänstermonopolet på ordet som inneburit att det kommit att förknippas med ett särskilt åtgärdspaket. Under föregående decennium var det populärt att utmana framför allt män, få dem att svara på om de var feminister. Göran Persson svarade ja på frågan. Nyamko Sabuni säger att epitetet liberal är det enda hon vill ha och att det täcker allt. Gör det Persson till en bättre jämställdhetskämpe än Sabuni? Är det överhuvudtaget rimligt att använda ett ord som exkluderar män, ett ord som står för kvinnokampen för jämlikhet i ett parti där jämlikhet är en lika angelägen fråga för båda könen? Skall inte en jämställdhetsminister vara neutral? Se båda könens perspektiv?
Orsaken till det här utspelet mot det egna partiet är inte att Folkpartiet saknar en jämställdhetsplattform. En sådan antogs vid landsmötet i fjol och den bestod till övervägande del av jämställdhetsarbetsgruppens förslag - en grupp i vilken Bonnie Bernström själv ingick. Och vår duktiga och omtyckta jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, har FP enbart orsak att vara stolta över.
Orsaken är snarare att Liberala Kvinnor allt mer svängt från att vara partiets kvinnoförbund till att bli en lobbygrupp med en egen politisk agenda, en agenda som i flera stycken skiljer sig från den som röstats fram av Folkpartiets medlemmar och istället liknar vänsterpartiernas program.
Men högerpartierna är skyldiga sina väljare ett alternativ - inte mer av samma. Dessutom finns det ett växande sug efter en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i vänsterfeminismens verklighetsbild med kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Allt fler vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än vänsterfeminismens hårdhänta och förmyndaraktiga metoder. Men ska vi lyckas skapa ett trovärdigt alternativ för väljarna måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en ny verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. Kvinnor och män. Inte en som har lika många blöjbyten, lika många timmar Counterstrike, lika många fällda älgar som utgångspunkt. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt måste män och kvinnor samarbeta om vi ska nå målet jämställdhet. Då är det inte konstruktivt att använda ett epitet som exkluderar män och gör det hela till en kvinnokamp. Vi är feministerna stort tack skyldig för de många gånger dyrköpta landvinningar vi har. Men nu är det dags för nästa steg. Dags att vi tillsammans arbetar för jämställdhet. Kvinnor och män.
Helena von Schantz
ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
programgruppen för jämställdhet, FP
Länk till kortversionen i Aftonbladet.
torsdag 26 juli 2012
Feminism eller jämställdhet?
Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot partiet. I ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?”
(AB 5.7.) anklagar hon FP för ett minskat intresse för
jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår
jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen. Nu finns min replik
på Aftonbladet.se: FP borde ersätta feminism med jämställdhet.
Jag var tvungen att kapa ner den från 4500 tecken till 1500 så den är
rätt sparsmakad, men det var det värt för att få in en replik i
papperstidningen.
Det behövs en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i bilden av offer-kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och den själviska och farliga mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Många vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än hårdhänt förmynderi. Men ska vi lyckas skapa ett begripligt och trovärdigt alternativ måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en alternativ verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt ska varje metod, lag och förslag ha ett tydligt mål och syfte och följas av en förutsättningslös utvärdering. Kartan får aldrig få företräde framför verkligheten.
Hur kan man skaffa en sann bild av verkligheten när det handlar om något så komplicerat som jämställdhet? Är vi överhuvud taget kapabla att bedöma vilka friheter vi har och saknar? Vi har ju trots allt fått i oss våra könsroller ända från den första rosa eller ljusblå babysockan. Hur ska man kunna avgöra vilka val man gör utifrån förväntningar och mönster man knappt är medveten om och vilka som stammar från ens mest ofjättrade inre själv? Svaret är att det kan vi inte. Vi inser sannolikt inte till fullo hur förtryckta och ofria vi är. Men det gör å andra sidan inte heller våra politiker, tjänstemän och forskare. På många sätt finns jämställdhet som skönhet ”in the eye of the beholder”. Om vi genom användandet av social ingenjörskonst lyckas få millimeterrättvisa i statistiken - lika löner, lika blöjbyten, hästar, motorcyklar, dockhus och World ofWarcraft timmar - är det inget som säger att vi därmed skulle känna oss jämställda och uppleva att vi har den frihet till självförverkligande och den rätt att forma våra liv som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss.
Jag blev upprörd över Bonnie Bernströms debattartikel av tre skäl. För det första tycker jag att den här Folkparti-traditionen att hugga inåt är så trist. Under Folkpartiets dag när vi verkligen borde ha slutit upp bakom våra ledare togs nästan hela medieljuset av olika utspel. Det var Hamilton och sammanslagningen, Cwejman och partiledarposten och Bernström och jämställdheten. Jan Björklunds utmärkta tal, Nina Larssons artikel på Brännpunkt i SVD, vem bryr sig om det när det finns så mycket kittlande osämja att skriva och prata om? Jan Björklund får en hel del kritik och väcker starka känslor. Men det gäller inte inom FP. Han är en mycket populär partiledare som blev omvald med rungande bifall. Ska han behöva läsa att han borde bli utbytt i kvällspressen? Och om inte vi själva stödjer våra ministrar, hur ska vi kunna vänta sig att någon annan gör det? Politik är ett grupparbete. Man har olika infallsvinklar, talanger och åsikter, men man samarbetar för ett gemensamt mål.
För det andra beklagar jag djupt att Liberala Kvinnor håller sig med en egen politisk agenda. Det innebär att LK inte fungerar fullt ut som Folkpartiets kvinnoförbund, utan bara känns bekvämt för den som tycker rätt, en slags intern lobbygrupp. Det finns de som menar att kvinnoförbunden är förlegade och borde avskaffas. Jag tror att kvinnoförbunden fortfarande behövs. Vi har en bra bit kvar till politisk jämställdhet och politisk jämställdhet är viktig inte bara ur demokrati och jämställdhetshänseende, utan också för att vi ska fatta de bästa besluten. Kvinnoförbunden ger oss nätverk, inspiration, möjlighet att stödja, hjälpa och lyfta varandra. Ingen offerroll där inte, utan systerskap och egenmakt.
För det tredje tycker jag att det är både trist och intolerant att haka upp sig på vad folk kallar sig. Är det när alla kallar sig feminister som vi har nått jämställdhetsnirvana? Det påminner mig bara om Sovjet och partiböcker. Det är handlingar som har betydelse inte epitet. Jag är så trött på att folk stoltserar med och fördömer åsikter och tankar. Skryter med hur medlidsamma de är, skryter med sina tårar och korrekta åsikter och fördömer andras brist på tårar och felaktiga åsikter.
Actions speak louder than words, heter det. Men ord påverkar trots allt. Ord kan såra, förändra, upplysa. Det gör varken tårar eller tankar. Handlingar skriker jämfört med tankar och de vrålar jämfört med de etiketter vi klistrar på oss själva och på varandra.
Det behövs en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i bilden av offer-kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och den själviska och farliga mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Många vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än hårdhänt förmynderi. Men ska vi lyckas skapa ett begripligt och trovärdigt alternativ måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en alternativ verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt ska varje metod, lag och förslag ha ett tydligt mål och syfte och följas av en förutsättningslös utvärdering. Kartan får aldrig få företräde framför verkligheten.
Hur kan man skaffa en sann bild av verkligheten när det handlar om något så komplicerat som jämställdhet? Är vi överhuvud taget kapabla att bedöma vilka friheter vi har och saknar? Vi har ju trots allt fått i oss våra könsroller ända från den första rosa eller ljusblå babysockan. Hur ska man kunna avgöra vilka val man gör utifrån förväntningar och mönster man knappt är medveten om och vilka som stammar från ens mest ofjättrade inre själv? Svaret är att det kan vi inte. Vi inser sannolikt inte till fullo hur förtryckta och ofria vi är. Men det gör å andra sidan inte heller våra politiker, tjänstemän och forskare. På många sätt finns jämställdhet som skönhet ”in the eye of the beholder”. Om vi genom användandet av social ingenjörskonst lyckas få millimeterrättvisa i statistiken - lika löner, lika blöjbyten, hästar, motorcyklar, dockhus och World ofWarcraft timmar - är det inget som säger att vi därmed skulle känna oss jämställda och uppleva att vi har den frihet till självförverkligande och den rätt att forma våra liv som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss.
Jag blev upprörd över Bonnie Bernströms debattartikel av tre skäl. För det första tycker jag att den här Folkparti-traditionen att hugga inåt är så trist. Under Folkpartiets dag när vi verkligen borde ha slutit upp bakom våra ledare togs nästan hela medieljuset av olika utspel. Det var Hamilton och sammanslagningen, Cwejman och partiledarposten och Bernström och jämställdheten. Jan Björklunds utmärkta tal, Nina Larssons artikel på Brännpunkt i SVD, vem bryr sig om det när det finns så mycket kittlande osämja att skriva och prata om? Jan Björklund får en hel del kritik och väcker starka känslor. Men det gäller inte inom FP. Han är en mycket populär partiledare som blev omvald med rungande bifall. Ska han behöva läsa att han borde bli utbytt i kvällspressen? Och om inte vi själva stödjer våra ministrar, hur ska vi kunna vänta sig att någon annan gör det? Politik är ett grupparbete. Man har olika infallsvinklar, talanger och åsikter, men man samarbetar för ett gemensamt mål.
För det andra beklagar jag djupt att Liberala Kvinnor håller sig med en egen politisk agenda. Det innebär att LK inte fungerar fullt ut som Folkpartiets kvinnoförbund, utan bara känns bekvämt för den som tycker rätt, en slags intern lobbygrupp. Det finns de som menar att kvinnoförbunden är förlegade och borde avskaffas. Jag tror att kvinnoförbunden fortfarande behövs. Vi har en bra bit kvar till politisk jämställdhet och politisk jämställdhet är viktig inte bara ur demokrati och jämställdhetshänseende, utan också för att vi ska fatta de bästa besluten. Kvinnoförbunden ger oss nätverk, inspiration, möjlighet att stödja, hjälpa och lyfta varandra. Ingen offerroll där inte, utan systerskap och egenmakt.
För det tredje tycker jag att det är både trist och intolerant att haka upp sig på vad folk kallar sig. Är det när alla kallar sig feminister som vi har nått jämställdhetsnirvana? Det påminner mig bara om Sovjet och partiböcker. Det är handlingar som har betydelse inte epitet. Jag är så trött på att folk stoltserar med och fördömer åsikter och tankar. Skryter med hur medlidsamma de är, skryter med sina tårar och korrekta åsikter och fördömer andras brist på tårar och felaktiga åsikter.
Actions speak louder than words, heter det. Men ord påverkar trots allt. Ord kan såra, förändra, upplysa. Det gör varken tårar eller tankar. Handlingar skriker jämfört med tankar och de vrålar jämfört med de etiketter vi klistrar på oss själva och på varandra.
söndag 9 oktober 2011
Skolutveckling och konsten att jonglera
Det har varit stiltje i bloggen ett tag, men jag kan försäkra att det
inte har rått stiltje i mitt liv - vare sig privat, yrkesmässigt eller
politiskt.
De senaste veckorna har det känts som om alla bollar är i luften samtidigt. Det värsta och bästa är att alla bollar är viktiga - ingen får ramla ner på marken. ”Först kommer liv och hälsa, sedan jobbet”, Så sa min rektor till mig när jag berättade om hälsobekymmer i familjen. Sympatiskt och klokt. Självfallet har den bollen haft prioritet. Men jobb-bollen har också känts extra betydelsefull just nu. På Djäkneparksskolan har vi rivstartat utvecklingsarbetet - mitt nya ansvarsområde och något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. En annan hjärtefråga är likvärdig bedömning. På måndag ska jag och rektor Ylva presentera våra tankar kring centrala bedömningsgrupper för Norrköpings skolförvaltning. Till ett sådant möte vill man inte gå oförberedd, så här har det både tänkts och plitats en hel del. De senaste dagarna har jag ägnat åt Qualis granskarutbildning - något som också känns både viktigt och meningsfullt.
Politiken då? Nästa helg har FP landsmöte. Det är där vi spikar politiskt program och i år har jag privilegiet att vara ett av ombuden för Östergötland. Förra lördagen hade vi minilandsmöte, det finns en tjock lunta med motioner att sätta sig in i och dessutom har jag mina egna frågor att driva. Dels de förslag som kommer från den jämställdhetsarbetsgrupp jag satt med i under Nyamko Sabuni, dels mina skolmotioner om studentexamen och moderna språk som obligatoriskt skolämne. De motionerna lämnade jag in för sent och jag har härjat runt på alla tänkbara nivåer för att de ända ska bli ordentligt behandlade på landsmötet. Av allt jag gör och har gjort politiskt är studentexamen det absolut viktigaste. Jag är nämligen övertygad om att en systematisk resultatkontroll är en förutsättning för likvärdighet och goda kunskapsresultat i skolan. Ja och sist men inte minst för den frihet och det manöverutrymme som krävs för att en lärare ska kunna göra ett riktigt bra jobb.
Inte så konstigt att lokalpolitiken har fått stå tillbaka. En insändare om busstrafiken och Ringarums och en artikel från oss i styrelsen om kommunal granskning är allt jag har presterat. Men eftersom jag inte sitter i kommunstyrelsen har jag heller ingen annan input än den som kommer från NT. Det innebär att det enda jag har att förhålla mig till är Lionas och andras förslag om gågata. Låt mig därför avslutningsvis påpeka att jag tycker att det är ett utmärkt och intressant förslag och att jag hoppas att vi kan pröva konceptet redan nästa sommar.
Ikväll blir det i alla fall start på något spännande. Klockan sex träffar Cizzie Kemle, Erland Olausson och jag Lennart Sjöberg för första delen av Radio Wix tycker till.. Det kommer att handla om vargar och mycket annat spännande. Fortsättning följer... :)
De senaste veckorna har det känts som om alla bollar är i luften samtidigt. Det värsta och bästa är att alla bollar är viktiga - ingen får ramla ner på marken. ”Först kommer liv och hälsa, sedan jobbet”, Så sa min rektor till mig när jag berättade om hälsobekymmer i familjen. Sympatiskt och klokt. Självfallet har den bollen haft prioritet. Men jobb-bollen har också känts extra betydelsefull just nu. På Djäkneparksskolan har vi rivstartat utvecklingsarbetet - mitt nya ansvarsområde och något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. En annan hjärtefråga är likvärdig bedömning. På måndag ska jag och rektor Ylva presentera våra tankar kring centrala bedömningsgrupper för Norrköpings skolförvaltning. Till ett sådant möte vill man inte gå oförberedd, så här har det både tänkts och plitats en hel del. De senaste dagarna har jag ägnat åt Qualis granskarutbildning - något som också känns både viktigt och meningsfullt.
Politiken då? Nästa helg har FP landsmöte. Det är där vi spikar politiskt program och i år har jag privilegiet att vara ett av ombuden för Östergötland. Förra lördagen hade vi minilandsmöte, det finns en tjock lunta med motioner att sätta sig in i och dessutom har jag mina egna frågor att driva. Dels de förslag som kommer från den jämställdhetsarbetsgrupp jag satt med i under Nyamko Sabuni, dels mina skolmotioner om studentexamen och moderna språk som obligatoriskt skolämne. De motionerna lämnade jag in för sent och jag har härjat runt på alla tänkbara nivåer för att de ända ska bli ordentligt behandlade på landsmötet. Av allt jag gör och har gjort politiskt är studentexamen det absolut viktigaste. Jag är nämligen övertygad om att en systematisk resultatkontroll är en förutsättning för likvärdighet och goda kunskapsresultat i skolan. Ja och sist men inte minst för den frihet och det manöverutrymme som krävs för att en lärare ska kunna göra ett riktigt bra jobb.
Inte så konstigt att lokalpolitiken har fått stå tillbaka. En insändare om busstrafiken och Ringarums och en artikel från oss i styrelsen om kommunal granskning är allt jag har presterat. Men eftersom jag inte sitter i kommunstyrelsen har jag heller ingen annan input än den som kommer från NT. Det innebär att det enda jag har att förhålla mig till är Lionas och andras förslag om gågata. Låt mig därför avslutningsvis påpeka att jag tycker att det är ett utmärkt och intressant förslag och att jag hoppas att vi kan pröva konceptet redan nästa sommar.
Ikväll blir det i alla fall start på något spännande. Klockan sex träffar Cizzie Kemle, Erland Olausson och jag Lennart Sjöberg för första delen av Radio Wix tycker till.. Det kommer att handla om vargar och mycket annat spännande. Fortsättning följer... :)
onsdag 31 augusti 2011
Från män i förskolan via forskare till förstatligande (med ett litet servicestopp vid lärarlönerna)
Mats är flitig på Newsmill. Hans senaste alster anklagar P1 för att begrava frågan om män i förskolan. Jag tycker inte att just P1 förtjänar kritik för programmet. Programledaren ställde vassa frågor och lät ingen komma undan med något halvkvädet. Däremot har Mats helt rätt i att stereotypa könsroller befästes på ett häpnadsväckande sätt i programmet. Huvudansvarig för det var pedagogikprofessor Inga Wernersson.
Wernersson kläckte ur sig det ena häpnadsväckande påståendet efter den andra utan att erbjuda något som helst belägg. Det kvittar lika om förskolepersonalen är enkönad var ett sådant. Men det som verkligen fick mig att hixtra till var när hon menade att män i förskolan ändå inte skulle erbjuda pojkar manliga förebilder eftersom ”extrema manliga uttryck” inte förekommer bland de män som väljer att bli förskollärare. När hon pressades att förklara vad hon menade förtydligade hon med ”aggressivitet och så”. Där lyckades hon med konststycket att förolämpa det manliga könet i allmänhet och manliga förskollärare i synnerhet. Män är aggressiva och de män som väljer att jobba i förskolan är det inte och därför inga manliga förebilder.
Jag kan bara hoppas att artikeln "Intellektuell inavel hotar svensk forskning"(DN debatt) som förgyllde min lördagsfrukost får ordentligt genomslag. Det måste verkligen rensas upp i den svenska forskarvärlden. I synnerhet inom det som artikelförfattarna så fint kallar de ”politiskt opportuna områdena", områden som inte tarvar någon vidare introduktion i den här bloggen.
Lärarförbundets Eva-Liis Sirén var också en av gästerna. Hon var precis lika säker på sin sak som Wernersson. Orsaken till att förskolläraryrket inte lockar män är lönen. Den skapar brist på 'attraktivitet' lät hon berätta. Igen och igen. Med dryg stämma upprepade hon samma lärarna-måste-få-mer-budskap vad hon än fick för fråga. Det var nästan så att jag började tycka att de jävlarna inte ska ha en krona till - fast jag själv är en av jävlarna.
Mats retade mest upp sig på den tredje gästen, Nyamko Sabuni. Jag undrar om inte en orsak till det var att han missförstod henne. I sin artikel förundrar han sig nämligen över att hon sade att det är naturligt med män i förskolan, men det var inte vad hon sade. Hon konstaterade istället att förskolan inte är en naturlig arbetsplats för män och att det är något vi måste ändra på. Med 3% män i förskolan de senaste fyra decennierna och en värld bakåt där det alltid har varit kvinnor som tagit hand om de små barnen vill väl knappast någon argumentera mot det. När det gäller det andra ledet förtydligade hon att barnen behöver se att det är naturligt att också män jobbar i förskolan, annars riskerar vi att cementera könsroller. Hon hade också den goda smaken att inte uttala sig tvärsäkert om orsakerna. Men även Sabuni satt fast i ett inkört spår när det gällde just lärarlönerna. Det är fackets sak att se till att lönerna höjs, inte statens. Staten ska inte behöva gå in och korrigera lärarfackens misslyckanden, förklarade hon. Igen och igen.
Den visan har jag hört förr. Då som nu undrar jag hur hon har tänkt att det ska gå till? Hittills har fackens enda oavgjorda matcher mot SKL kommit genom att kraftfullt påverka opinionen. Det var så vi fick det enda större lönelyftet i modern tid (som snabbt åts upp av en rad extra låga sådana), det var så vi slapp en ännu större detaljreglering av vår arbetstid (efter mängder av tidigare detaljregleringar). Men för det första kan vi inte sköta vår avtalsrörelse i media varje år, för det andra tröttnar folk på att lyssna på gnället om lärarnas löner och status.
Det spelar ingen roll om det handlar om arbetsvillkor, lön eller inflytande. Det har mig veterligen aldrig hänt att SKL har lyssnat på våra synpunkter och önskemål när det gäller hur vi lärare ska trivas bättre i vårt yrke och göra ett bättre jobb. I diskussioner mellan lärarna och SKL kommer lärarna alltid till korta. Om vi så hade världens bästa förhandlare skulle det se ut på samma sätt. Vi har helt enkelt inget att sätta emot. Strejkar vi är det bara bra för kommunernas ekonomi. Om behöriga, skickligalärare säger upp sig går de snabbt att ersätta med någon billig och följsam person - igen till gagn för kommunernas ekonomi. Priset betalar vi förstås alla på sikt i sjunkande välfärd, tillväxt och demokrati.
Skolan är därför inte bara statens sak, utan statens viktigaste sak. Vi lärare tackar så mycket för sjökorten, pilotböckerna och de nya prickarna men det räcker inte. Ska den här atlantångaren undvika alla isbergen måste den obehörige och olegitimerade styrmannen bort.
Wernersson kläckte ur sig det ena häpnadsväckande påståendet efter den andra utan att erbjuda något som helst belägg. Det kvittar lika om förskolepersonalen är enkönad var ett sådant. Men det som verkligen fick mig att hixtra till var när hon menade att män i förskolan ändå inte skulle erbjuda pojkar manliga förebilder eftersom ”extrema manliga uttryck” inte förekommer bland de män som väljer att bli förskollärare. När hon pressades att förklara vad hon menade förtydligade hon med ”aggressivitet och så”. Där lyckades hon med konststycket att förolämpa det manliga könet i allmänhet och manliga förskollärare i synnerhet. Män är aggressiva och de män som väljer att jobba i förskolan är det inte och därför inga manliga förebilder.
Jag kan bara hoppas att artikeln "Intellektuell inavel hotar svensk forskning"(DN debatt) som förgyllde min lördagsfrukost får ordentligt genomslag. Det måste verkligen rensas upp i den svenska forskarvärlden. I synnerhet inom det som artikelförfattarna så fint kallar de ”politiskt opportuna områdena", områden som inte tarvar någon vidare introduktion i den här bloggen.
Lärarförbundets Eva-Liis Sirén var också en av gästerna. Hon var precis lika säker på sin sak som Wernersson. Orsaken till att förskolläraryrket inte lockar män är lönen. Den skapar brist på 'attraktivitet' lät hon berätta. Igen och igen. Med dryg stämma upprepade hon samma lärarna-måste-få-mer-budskap vad hon än fick för fråga. Det var nästan så att jag började tycka att de jävlarna inte ska ha en krona till - fast jag själv är en av jävlarna.
Mats retade mest upp sig på den tredje gästen, Nyamko Sabuni. Jag undrar om inte en orsak till det var att han missförstod henne. I sin artikel förundrar han sig nämligen över att hon sade att det är naturligt med män i förskolan, men det var inte vad hon sade. Hon konstaterade istället att förskolan inte är en naturlig arbetsplats för män och att det är något vi måste ändra på. Med 3% män i förskolan de senaste fyra decennierna och en värld bakåt där det alltid har varit kvinnor som tagit hand om de små barnen vill väl knappast någon argumentera mot det. När det gäller det andra ledet förtydligade hon att barnen behöver se att det är naturligt att också män jobbar i förskolan, annars riskerar vi att cementera könsroller. Hon hade också den goda smaken att inte uttala sig tvärsäkert om orsakerna. Men även Sabuni satt fast i ett inkört spår när det gällde just lärarlönerna. Det är fackets sak att se till att lönerna höjs, inte statens. Staten ska inte behöva gå in och korrigera lärarfackens misslyckanden, förklarade hon. Igen och igen.
Den visan har jag hört förr. Då som nu undrar jag hur hon har tänkt att det ska gå till? Hittills har fackens enda oavgjorda matcher mot SKL kommit genom att kraftfullt påverka opinionen. Det var så vi fick det enda större lönelyftet i modern tid (som snabbt åts upp av en rad extra låga sådana), det var så vi slapp en ännu större detaljreglering av vår arbetstid (efter mängder av tidigare detaljregleringar). Men för det första kan vi inte sköta vår avtalsrörelse i media varje år, för det andra tröttnar folk på att lyssna på gnället om lärarnas löner och status.
Det spelar ingen roll om det handlar om arbetsvillkor, lön eller inflytande. Det har mig veterligen aldrig hänt att SKL har lyssnat på våra synpunkter och önskemål när det gäller hur vi lärare ska trivas bättre i vårt yrke och göra ett bättre jobb. I diskussioner mellan lärarna och SKL kommer lärarna alltid till korta. Om vi så hade världens bästa förhandlare skulle det se ut på samma sätt. Vi har helt enkelt inget att sätta emot. Strejkar vi är det bara bra för kommunernas ekonomi. Om behöriga, skickligalärare säger upp sig går de snabbt att ersätta med någon billig och följsam person - igen till gagn för kommunernas ekonomi. Priset betalar vi förstås alla på sikt i sjunkande välfärd, tillväxt och demokrati.
Skolan är därför inte bara statens sak, utan statens viktigaste sak. Vi lärare tackar så mycket för sjökorten, pilotböckerna och de nya prickarna men det räcker inte. Ska den här atlantångaren undvika alla isbergen måste den obehörige och olegitimerade styrmannen bort.
torsdag 11 augusti 2011
Mer frihet till folket - och mindre frihet till politikerna!
Idag försvarar jag Nyamko Sabunis kvoteringsförslag på Newsmill. Något jag aldrig trodde skulle hända. Jag har med stort ogillande sett hur mer kompetenta kandidater fått stå tillbaka för kvoterade kvinnor på olika universitetsfakultet och jag tycker att det är odemokratiskt och diskriminerande att män kvoterats in på veterinärsutbildningen i Uppsala och att kvinnor som bäst kvoteras in till polis- och brandmansutbildningar. Åtgärdar man orättvisor med orättvisor kallas åtgärden hämnd - och det vet vi alla att hämnd inte leder till något gott.
Men det är inte bara det. Jag har helt och hållet stora problem med politiker som mästrar, bevakar och styr medborgarna. Jag tror att sådant leder till en sämre värld hur ädla motiven än må vara. Men jag har upptäckt att jag inte har något som helst problem med att politiker mästrar, bevakar och styr politiker. Av den varan behövs det tvärtom mycket mer.
Det är inte bara oskicket att valresultat åsidosätts i vad jag skulle vilja kalla en kvotering av infödda män i övre medelåldern som behöver stoppas. Det gäller i minst lika hög grad bristen på kontroll av sambandet mellan politiska insatser och arvoden, mellan avsatta medel och resultat. Politiker handhar och tar emot mycket pengar med på tok för litet granskning och insyn. Varje nämnd, styrelse och utskott borde inför väljarna och kommunfullmäktige årsvis redovisa både sitt arbete och de utgifter man åsamkat kommunen. Varje avlönad politiker borde årsvis redovisa sitt eget arbete för väljarna och för sina politikerkollegor. Gärna tillsammans med en redogörelse för tidsanvändning vecka för vecka. Givetvis sida vid sida med arvoden och övriga kostnader och ersättningar. Det är ju faktiskt rent absurt att samma politiker som är så svaga för att kontrollera, mästra och topprida sina väljare - dvs sina uppdragsgivare - inte själva utsätts för den kontroll, styrning och ansvarsavkrävning de ägnar andra och själva i så hög grad förtjänar.
Vi har få mutskandaler i lärarkåren. Inte är det vanligt med ekonomiska oegentligheter heller (även om jag inte håller det för omöjligt att en och annan lärare kopierar privata dokument i skolan, eller tar en kopp kaffe de glömmer betala för). Ändå tvingas vi dokumentera precis allt vi gör, ändå ses den lilla professionella frihet vi har kvar med misstänksamhet och girighet av våra folkvalda - som själv åtnjuter en frihet från granskning och redovisning som är få förunnad. Jag föreslår att vi ägnar vår kollektiva gräsrotsmakt åt att försöka vända på det förhållandet.
Mer frihet till folket och fler stämpelur i riksdag, kommunhus och landsting!
Media: Thomas Gür i SVD skriver "Rör inte vårt kommunala självstyre". Det vill vi inte göra, det är bara den kommunala diskrimineringen vi vill åt. Maria Ludvigsson (SVD) skriver "Principskillnad". Men den princip hon beskriver är inte applicerbar. Hon vill ha lika spelregler istället för lika utfall. Tänk det är ju precis det här förslaget syftar till. I Corren uppmanar Maria Björk Hummelgren oss folkpartister att säga nej till kvotering.
Bloggar: Tysta Tankar, Per Hagwall (M), Dennis Nilsson (M), Mikael Wendt (FP).
Men det är inte bara det. Jag har helt och hållet stora problem med politiker som mästrar, bevakar och styr medborgarna. Jag tror att sådant leder till en sämre värld hur ädla motiven än må vara. Men jag har upptäckt att jag inte har något som helst problem med att politiker mästrar, bevakar och styr politiker. Av den varan behövs det tvärtom mycket mer.
Det är inte bara oskicket att valresultat åsidosätts i vad jag skulle vilja kalla en kvotering av infödda män i övre medelåldern som behöver stoppas. Det gäller i minst lika hög grad bristen på kontroll av sambandet mellan politiska insatser och arvoden, mellan avsatta medel och resultat. Politiker handhar och tar emot mycket pengar med på tok för litet granskning och insyn. Varje nämnd, styrelse och utskott borde inför väljarna och kommunfullmäktige årsvis redovisa både sitt arbete och de utgifter man åsamkat kommunen. Varje avlönad politiker borde årsvis redovisa sitt eget arbete för väljarna och för sina politikerkollegor. Gärna tillsammans med en redogörelse för tidsanvändning vecka för vecka. Givetvis sida vid sida med arvoden och övriga kostnader och ersättningar. Det är ju faktiskt rent absurt att samma politiker som är så svaga för att kontrollera, mästra och topprida sina väljare - dvs sina uppdragsgivare - inte själva utsätts för den kontroll, styrning och ansvarsavkrävning de ägnar andra och själva i så hög grad förtjänar.
Vi har få mutskandaler i lärarkåren. Inte är det vanligt med ekonomiska oegentligheter heller (även om jag inte håller det för omöjligt att en och annan lärare kopierar privata dokument i skolan, eller tar en kopp kaffe de glömmer betala för). Ändå tvingas vi dokumentera precis allt vi gör, ändå ses den lilla professionella frihet vi har kvar med misstänksamhet och girighet av våra folkvalda - som själv åtnjuter en frihet från granskning och redovisning som är få förunnad. Jag föreslår att vi ägnar vår kollektiva gräsrotsmakt åt att försöka vända på det förhållandet.
Mer frihet till folket och fler stämpelur i riksdag, kommunhus och landsting!
Media: Thomas Gür i SVD skriver "Rör inte vårt kommunala självstyre". Det vill vi inte göra, det är bara den kommunala diskrimineringen vi vill åt. Maria Ludvigsson (SVD) skriver "Principskillnad". Men den princip hon beskriver är inte applicerbar. Hon vill ha lika spelregler istället för lika utfall. Tänk det är ju precis det här förslaget syftar till. I Corren uppmanar Maria Björk Hummelgren oss folkpartister att säga nej till kvotering.
Bloggar: Tysta Tankar, Per Hagwall (M), Dennis Nilsson (M), Mikael Wendt (FP).
söndag 17 juli 2011
Skolan, jämställdheten och Nyamko Sabuni
Idag skriver jag om jämställdhet i skolan på Newsmill. Redaktionen har försett artikeln med den hallelujaartade rubriken: Sabunis satsning på jämställdhet är imponerande.
Det som fick mig att ta till pennan var en attack på Newsmill: 80 kronor per lärare är ingen seriös satsning, Sabuni. Jag läste visserligen Sabunis artikel: "Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex" och tyckte att den var bra (även om rubriken givetvis provocerar upphovskvinnan till serien Allt är lärarnas fel en del). Men på nästa sida fanns Olof Peterssons artikel och den upptog av naturliga skäl min uppmärksamhet just då.
Artikeln var som sagt bra, konkret och saklig, men även här fanns ett orättvist påhopp på lärarkåren: ”Det är oacceptabelt när det i skolkorridoren hörs mer av kränkande tillmäten som ”hora” eller ”bögjävel” än förtroendefulla samtal mellan elever och lärare.” Den här typen av svepande generaliseringar kan vi gott klara oss utan. Jag upplever inte heller att just den här generaliseringen är särskilt träffsäker. På alla skolor där jag jobbat arbetar man kraftfullt mot den typen av språkbruk. Förtroendefulla samtal mellan elever och lärare är inte bara vanligare än sådant utan vanliga. Vi är mycket mera kompisar, kuratorer och reservföräldrar för våra elever idag än någonsin tidigare. Ofta på bekostnad av undervisningen. Det är heller inte första gången Nyamko Sabuni uttryckt sig tvärsäkert och fördömande om lärarkåren. Mer i mitt blogginlägg Allt är lärarnas fel 10.
Men det är aldrig lätt att prata jämställdhet i det här landet. Hur man än formulerar sig är det troligt att man lyckas reta upp någon. I det här fallet har Nyamko Sabuni fått eld från två håll: För litet lyder alltså klagomålet på Newsmill. Borgerliga Correns kvinnliga ledarskribenter kallar istället henne normpolis och menar att det där med sex och samlevnad i huvudsak ska lämnas åt föräldrarna. Om attacken från vänster och bristen på kunskap om vad som gäller i skolan bakom den har jag skrivit i min artikel på Newsmill. Men även ledarartikeln i Corren är präglad av okunskap. Allt det som Sabuni vill att vi ska ägna oss åt står redan i skollag och läroplan och våra styrdokument går nu - och gick även tidigare - bra mycket längre än det skribenterna föreslår: "Skolan bör dock bara åläggas att sprida sådana normer och värderingar som majoriteten är överens om är moraliskt överlägsna, till exempel alla människors lika värde eller att demokrati är bättre än diktatur". Här är ett exempel ur kapitel 1: "Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser".
Ledarskribenterna menar också att porrfilmerna ger input nog till dagens ungdom. "De behöver inte lära sig avancerade ställningar och att bejaka sin homosexualitet i skolan". Suck säger jag om det. Det står inget om samlagsställningar i någon kursplan, Däremot instrueras vi att diskutera, informera, problematisera och förklara sådant som risker, konsekvenser, lagar, porr, känslor, sexualitet, sexuell läggning, relationer och mycket annat. Innan man kritiserar skolans mål borde man nog ta reda på vilka de är.
Något jag tycker är dumt och kortsynt är att man så mycket hellre ägnar sig åt negativ feedback än åt positiv. Vi har under en period haft en tydlig kursändring i jämställdhetspolitiken. Bort från kvotering, offertänkande och yvig retorik mot konkreta åtgärder som gör skillnad här och nu. Den politiken får mycket kritik från just de personer belackarna fräsande och spottande kallar statsfeminister. Däremot sällan beröm från alla de som borde glädja sig åt kursändringen och blåsa på seglen. Det tycker jag är synd. Jämställdhet är en viktig frihetsfråga som berör oss alla och vi har fortfarande långt kvar innan vi når jämställdhetsnirvana. Att klä sig i offerkoftor och bonda med likasinnade är precis lika destruktivt vilket av de två fiendelagen man än väljer.
Betydligt mer konstruktivt är att gräva där man står. Till att börja med kan vi alla ge varandra mer frihet, förståelse och manöverutrymme. Mer lyssnande och mindre skrikande vore också välkommet. Men de viktigaste jämställdhetsinsatserna gör vi som föräldrar och i skolan, för det är där vi rör framtiden. Med tanke på skolans absoluta nyckelroll i kampen för ett friare och mer jämställt samhälle är det märkligt att den fått en sådan liten plats i jämställdhetsdebatten. Och positivt att så mycket görs för att göra skolan mer jämställd just nu. Här tror jag också vi kan tacka Anna Ekström och den balanserade och problematiserande rapport som DEJA producerade.
Men precis som när det gäller jämställdhetspolitiken är det även även i skolans värld destruktivt att misstänkliggöra och fokusera på det negativa. Det arbetas mycket med jämställdhet i skolan och jag skulle tro att de flesta elever blir mer medvetna och mer jämställda i skolan än utanför. Så inget mer "allt är lärarnas fel", tack. Ge oss istället tydliga mål, den fortbildning och de arbetsredskap vi själva efterlyser, en dialog om material, metoder och behov. Med andra ord - rigga för positiv feedback - och glöm sedan inte bort att ge oss den.
Bloggar: Tysta Tankar, Don Christos värld, Katedervarg, Gretas svammel, Johanna Sjödin, Per Billing, 之乎者也, Heldts HBT-nyheter, Alltid rött, alltid rätt.
Det som fick mig att ta till pennan var en attack på Newsmill: 80 kronor per lärare är ingen seriös satsning, Sabuni. Jag läste visserligen Sabunis artikel: "Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex" och tyckte att den var bra (även om rubriken givetvis provocerar upphovskvinnan till serien Allt är lärarnas fel en del). Men på nästa sida fanns Olof Peterssons artikel och den upptog av naturliga skäl min uppmärksamhet just då.
Artikeln var som sagt bra, konkret och saklig, men även här fanns ett orättvist påhopp på lärarkåren: ”Det är oacceptabelt när det i skolkorridoren hörs mer av kränkande tillmäten som ”hora” eller ”bögjävel” än förtroendefulla samtal mellan elever och lärare.” Den här typen av svepande generaliseringar kan vi gott klara oss utan. Jag upplever inte heller att just den här generaliseringen är särskilt träffsäker. På alla skolor där jag jobbat arbetar man kraftfullt mot den typen av språkbruk. Förtroendefulla samtal mellan elever och lärare är inte bara vanligare än sådant utan vanliga. Vi är mycket mera kompisar, kuratorer och reservföräldrar för våra elever idag än någonsin tidigare. Ofta på bekostnad av undervisningen. Det är heller inte första gången Nyamko Sabuni uttryckt sig tvärsäkert och fördömande om lärarkåren. Mer i mitt blogginlägg Allt är lärarnas fel 10.
Men det är aldrig lätt att prata jämställdhet i det här landet. Hur man än formulerar sig är det troligt att man lyckas reta upp någon. I det här fallet har Nyamko Sabuni fått eld från två håll: För litet lyder alltså klagomålet på Newsmill. Borgerliga Correns kvinnliga ledarskribenter kallar istället henne normpolis och menar att det där med sex och samlevnad i huvudsak ska lämnas åt föräldrarna. Om attacken från vänster och bristen på kunskap om vad som gäller i skolan bakom den har jag skrivit i min artikel på Newsmill. Men även ledarartikeln i Corren är präglad av okunskap. Allt det som Sabuni vill att vi ska ägna oss åt står redan i skollag och läroplan och våra styrdokument går nu - och gick även tidigare - bra mycket längre än det skribenterna föreslår: "Skolan bör dock bara åläggas att sprida sådana normer och värderingar som majoriteten är överens om är moraliskt överlägsna, till exempel alla människors lika värde eller att demokrati är bättre än diktatur". Här är ett exempel ur kapitel 1: "Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser".
Ledarskribenterna menar också att porrfilmerna ger input nog till dagens ungdom. "De behöver inte lära sig avancerade ställningar och att bejaka sin homosexualitet i skolan". Suck säger jag om det. Det står inget om samlagsställningar i någon kursplan, Däremot instrueras vi att diskutera, informera, problematisera och förklara sådant som risker, konsekvenser, lagar, porr, känslor, sexualitet, sexuell läggning, relationer och mycket annat. Innan man kritiserar skolans mål borde man nog ta reda på vilka de är.
Något jag tycker är dumt och kortsynt är att man så mycket hellre ägnar sig åt negativ feedback än åt positiv. Vi har under en period haft en tydlig kursändring i jämställdhetspolitiken. Bort från kvotering, offertänkande och yvig retorik mot konkreta åtgärder som gör skillnad här och nu. Den politiken får mycket kritik från just de personer belackarna fräsande och spottande kallar statsfeminister. Däremot sällan beröm från alla de som borde glädja sig åt kursändringen och blåsa på seglen. Det tycker jag är synd. Jämställdhet är en viktig frihetsfråga som berör oss alla och vi har fortfarande långt kvar innan vi når jämställdhetsnirvana. Att klä sig i offerkoftor och bonda med likasinnade är precis lika destruktivt vilket av de två fiendelagen man än väljer.
Betydligt mer konstruktivt är att gräva där man står. Till att börja med kan vi alla ge varandra mer frihet, förståelse och manöverutrymme. Mer lyssnande och mindre skrikande vore också välkommet. Men de viktigaste jämställdhetsinsatserna gör vi som föräldrar och i skolan, för det är där vi rör framtiden. Med tanke på skolans absoluta nyckelroll i kampen för ett friare och mer jämställt samhälle är det märkligt att den fått en sådan liten plats i jämställdhetsdebatten. Och positivt att så mycket görs för att göra skolan mer jämställd just nu. Här tror jag också vi kan tacka Anna Ekström och den balanserade och problematiserande rapport som DEJA producerade.
Men precis som när det gäller jämställdhetspolitiken är det även även i skolans värld destruktivt att misstänkliggöra och fokusera på det negativa. Det arbetas mycket med jämställdhet i skolan och jag skulle tro att de flesta elever blir mer medvetna och mer jämställda i skolan än utanför. Så inget mer "allt är lärarnas fel", tack. Ge oss istället tydliga mål, den fortbildning och de arbetsredskap vi själva efterlyser, en dialog om material, metoder och behov. Med andra ord - rigga för positiv feedback - och glöm sedan inte bort att ge oss den.
Bloggar: Tysta Tankar, Don Christos värld, Katedervarg, Gretas svammel, Johanna Sjödin, Per Billing, 之乎者也, Heldts HBT-nyheter, Alltid rött, alltid rätt.
lördag 9 april 2011
Bloggsemester ... eller inte.
Det är skumt så svårt det är att skriva ett blogginlägg efter ett uppehåll. Det känns som om jag har glömt hur man gör och dessutom inte har något att förmedla - det trots att det händer massor av saker i skoldebatten hela tiden. Som Maciej Zarembas artiklar, Mats Olssons artiklar, katederdebatten som bara fortsätter och fortsätter ...
Så vad har jag gjort istället för att blogga? Ja, först på listan är att jag är med i en programgrupp inom Folkpartiet som ska ta fram ett jämställdhetspolitiskt program inför vårt landsmöte i höst. Det är Nyamko Sabuni som leder gruppen som består av Lars Tysklind, Monica Renstig, Ulf Öfverberg, Ulrika Francke, Bonnie Bernström och mig. Det här tycker jag är väldigt spännande och roligt och jag vill verkligen dra det största strå jag kan till den stacken. Så nu ägnar jag en hel del tid åt att skriva motioner och läsa rapporter. Deadline för det här är 1 juni så tills dess går jämställdheten före skolan ”after hours”. Samtidigt har jag blivit utvecklingsledare på min skola. Halva tjänsten utvecklingsledare, halva lärare från och med i höst. Även det är både spännande och roligt, men just nu är det mera som 100% lärare, 50% utvecklingsledare, så ”after hours” har krympt en hel del. På det får man lägga omdömen, implementering av skola 2011, Liberala Kvinnor, kommunpolitiken, politiska årsmöten och en del andra åtaganden, så det är tur att jag bara sover 6 timmar och klarar av att äta lunch på en kvart. :)
Intressant nog var ett huvudnummer när programgruppen träffades den 31.3 hur bekymmersamt litet kvinnor arbetar - 29 timmar i veckan i snitt om jag inte missminner mig. Kvinnor deltidar, vabbar, är sjukskrivna väldigt mycket mer än män. I torsdags när vi hade årsmöte i Liberala Kvinnor Östergötland föreläste professor Elisabeth Sundin om orättvisa löneskillnader under rubriken ”Varför väljer kvinnor alltid fel?” Där dök samma problematik upp igen. Ett fel vi kvinnor gör är att vi jobbar på tok för litet både på årsbasis och på livsbasis.
Då uppstår frågan vad uppfattas som att jobba? Och frågan vem bestämmer när det är för litet av vad i ett liv? Rent statistiskt jobbar jag 100% dvs 45 timmars arbetsvecka i snitt. Den arbetstid jag verkligen lägger ner just på min skola ligger betydligt högre. På det får läggas sådant jag upplever som jobb - eller åtminstone annan nyttoverksamhet än hushållsarbete - minst 20 timmar i veckan. Drygt 70 timmar och på det ungar, hushållsarbete och trädgårdsarbete (fördelat rättvist och i endräkt med min man och med flitigt utnyttjande av barnarbetskraft). Jag tror att de flesta av de kvinnor som ”jobbar för litet” egentligen jobbar rätt mycket. Men vad är det då de jobbar med? Varför får de inte betalt för det de gör? Är det ”onödigt” arbete, eller borde de egentligen ha betalt? En intressant fråga är också; varför prioriterar många kvinnor obetalt arbete framför betalt sådant? Själv prioriterar jag betalt arbete framför obetalt, men jag prioriterar samtidigt obetalt arbete som politik och opinionsbildning framför fritid. Sitter det i våra upplevda könsroller? Kvinnan ska vara omaterialistisk, självuppoffrande och god medan mannen ska vara god familjeförsörjare och antingen göra karriär eller också ha motorsåg, bränna sprit och fiffla med skatterna. Eller handlar det om samma duktighetssyndrom som ger flickorna magont och depressioner i skolan?
Vad är egentligen meningen med livet? Vad innebär det att förverkliga sig själv? Väljer vi till och med det efter kön, eller - som Elisabeth Sundin skulle ha sagt - efter genussystemet? ... Och hur mycket eget val handlar det egentligen om i så fall?
fredag 14 januari 2011
Allt är lärarnas fel 10
Tänk jag trodde att min ”allt är lärarnas fel” serie var avslutad. Det var naivt av mig. Den här gången är det jämställdheten vi anklagas för att ha sabbat. I tisdagens Gomorgon Sverige soffa kunde man se tre personer samsas så väl att de kunde ha gift sig. Den närmast berörda ministern Nyamko Sabuni, LR:s vice ordförande Anders Almgren och 9 A läraren Gunillla Hammar Säfström.
”Det här med jämställdhet i skolan har varit på tapeten sedan jag gick där” konstaterade journalisten torrt. Sedan vände hon sig till Nyamko Sabuni: ”Varför har det hänt så litet?” Brist på kunskap svarar Sabuni tvärsäkert. Otillräcklig fortbildning vet hon också att vi lärare har. Dessutom ställer vi för låga krav på våra elever - i synnerhet på pojkarna.
Allt är sålunda ytterligare en gång lärarnas fel. Litet skit hamnar även på lärarutbildarna som inte lär oss rätt saker och på rektorerna som inte tar oss i örat, men i grunden är det vi som inte gör vårt jobb, som inte ens kan vårt jobb. Till min chock och indignation bräkte både LR:s viceordförande och 9Aläraren med: ”Ja det stämmer väldigt väl överens”, sa Bill, ”mycket väl beskrivet” sa Bull.
Längre fram går Sabuni till och med så långt att hon undrar om tonåringars negativa attityd till jämställdhetsarbete i attitydundersökningar beror på att ”samhället har kommit längre än skolan och det är de normer och kulturer som råder där (i skolan) som är det som är naturligt för dem”. En anklagelse så oförskämd att man baxnar.
För det första visar man här en enorm tilltro till social ingenjörskonst och lärarnas och skolans makt att påverka samhället. Skolan är en del av samhället. Samma attityder som råder på stan och i hemmet råder i skolan. Visst kan man få en och annan att tänka till, visst kan man påverka attityder, men att på något mer genomgripande sätt förändra de normer och värderingar som råder? Det tar lång tid och kräver att hela samhället är involverat. Och att skolan skulle vara mindre jämställd än resten av samhället? Var kom det otäcka påhoppet ifrån? Det är inte konstigt om elever tycker att ”det har gått för långt med jämställdheten” för vi tjatar om den och prackar på eleverna politiskt korrekt material från första klass till sista klass. Där har vi en tanke för minister Sabuni: Har alla genuspengar resulterat i mer motstånd och mindre jämställdhet istället för den avsedda motsatsen?
För det andra undrar jag på vad man baserar den här anklagelsen om okunnighet? Jag tror att om man istället hade konstaterat att jämställdheten har gått framåt så skulle slutsatsen ha varit: ja vi har satsat stora resurser på det här och det är glädjande att det äntligen har gett resultat. Då skulle förtjänsten ha varit beställarnas. Nu när det handlar om skuld placerar man den på utförarna. Istället för att inleda en välbehövlig diskussion om orsakerna till antipluggkulturen och varför alla de pengar man satsat på genusutbildning och andra jämställdhetsinsatser gett så klent resultat väljer man att kasta ytterligare en skopa skit på den populäraste syndabocken i landet. Lycka till med att rekrytera studenter till lärarhögskolan så länge den här smutskastningen pågår.
För det tredje, hur är det med resten av världen? Är lärarna lika illa utbildade, fortbildade och medvetna överallt? Vi ser nämligen samma antipluggkultur och samma skillnad mellan flickors och pojkars studieresultat i hela västvärlden. Det vore intressant att veta om det finns någon skillnad mellan Sverige och övriga länder och åt vilket håll den skillnaden i så fall pekar.
Min uppfattning är att Sverige är ett land av potemkinkulisser. Mycket som låter bra, mycket som ser bra ut, men under ytan pyr det. Ploppar det upp ett problem slänger man antingen pengar på det eller också skriver man en lag eller ett direktiv och tycker sig ha gjort sitt. Det att man har gjort något, det att det ser bra ut på papper har länge gått före faktiska resultat - framför allt när det gäller sådant som rasism och jämställdhet. På de områdena måste vi helt enkelt se bra ut - och den prestigen går ut över resultaten.
Det var väldigt tråkigt att se Nyamko Sabuni inta en sådan osjälvkritisk, oreflekterande hållning. Misslyckas vi med jämställdhet i skolan kan vi inte vänta oss ett jämställt samhälle, sade Nyamko. Jag vill vända på orden och skicka dem rakt tillbaka: Misslyckas vi med jämställdhet i samhället kan vi inte vänta oss en jämställd skola.
Ännu tristare var det att lyssna på de ömsom självgoda, ömsom moralistiska och fördömande utläggningarna från 9A läraren. Först beskärmade hon sig över machokulturen ”inte minst bland pojkar”, en intressant lapsus från en kvinna som några minuter senare pratar om vikten av språket, därefter riktade hon sitt ogillande mot lärare som highfivar elever. Och när hon berättar om idrottslärare med snus under överläppen darrar rösten av indignation. "Så kan det se ut", förklarade hon och nickade förnumstigt till höger och till vänster.
Är det någon som tror att den kvinnan och hennes gelikar sprider tolerans och vidsynthet omkring sig? Man lär elever de starkaste och mest varaktiga lektionerna om tolerans och alla människors lika värde genom att visa och praktisera tolerans och alla människors lika värde i sin lärargärning. Ett exempel överträffar ett tjog föreläsningar. Det inkluderar för övrigt tolerans mot kollegor. Dessutom borde någon upplysa kvinnan om att alla highfivar nuförtiden. Det är inget tecken på att man ingår i någon machokultur, möjligen på att man ingår i samtiden. Det finns så många olika elever med så många olika behov. Nog sjutton måste väl var och en förstå att det måste finnas många olika sorters lärare med många olika infallsvinklar, framtoning och kommunikationssätt för att vi ska nå dem alla? Vi lärare måste vara neutrala, sa hon. Vi lärare får inte vara neutrala, säger jag. Den dag vi känner oss neutrala är den dag det är dags att leta efter ett nytt jobb.
Men mest besviken blev jag nog över LR:s Vice Ordförande Anders Almgren. Hans uppgift är att tala för oss lärare, att visa på vårt perspektiv. Istället stämde han in i klagokören som om han hade skrivit den själv. Inget av det lärarna anklagas för i min långa och ständigt växande serie ”Allt är lärarnas fel” är lärarnas fel, Anders Almgren. En av dina främsta uppgifter är att se till att resten av befolkningen inser det. Ta inte den där typen av uppdrag innan du har vuxit in i den rollen.
Det här ljuvliga youtubeklippet hittade jag i Morricas blogg You're no different from me. Mats Olsson har också skrivit många kloka och tankeväckande saker i det här ämnet i bloggen Tysta Tankar.
Här hittar ni hela min serie Allt är lärarnas fel: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8 och 9.
”Det här med jämställdhet i skolan har varit på tapeten sedan jag gick där” konstaterade journalisten torrt. Sedan vände hon sig till Nyamko Sabuni: ”Varför har det hänt så litet?” Brist på kunskap svarar Sabuni tvärsäkert. Otillräcklig fortbildning vet hon också att vi lärare har. Dessutom ställer vi för låga krav på våra elever - i synnerhet på pojkarna.
Allt är sålunda ytterligare en gång lärarnas fel. Litet skit hamnar även på lärarutbildarna som inte lär oss rätt saker och på rektorerna som inte tar oss i örat, men i grunden är det vi som inte gör vårt jobb, som inte ens kan vårt jobb. Till min chock och indignation bräkte både LR:s viceordförande och 9Aläraren med: ”Ja det stämmer väldigt väl överens”, sa Bill, ”mycket väl beskrivet” sa Bull.
Längre fram går Sabuni till och med så långt att hon undrar om tonåringars negativa attityd till jämställdhetsarbete i attitydundersökningar beror på att ”samhället har kommit längre än skolan och det är de normer och kulturer som råder där (i skolan) som är det som är naturligt för dem”. En anklagelse så oförskämd att man baxnar.
För det första visar man här en enorm tilltro till social ingenjörskonst och lärarnas och skolans makt att påverka samhället. Skolan är en del av samhället. Samma attityder som råder på stan och i hemmet råder i skolan. Visst kan man få en och annan att tänka till, visst kan man påverka attityder, men att på något mer genomgripande sätt förändra de normer och värderingar som råder? Det tar lång tid och kräver att hela samhället är involverat. Och att skolan skulle vara mindre jämställd än resten av samhället? Var kom det otäcka påhoppet ifrån? Det är inte konstigt om elever tycker att ”det har gått för långt med jämställdheten” för vi tjatar om den och prackar på eleverna politiskt korrekt material från första klass till sista klass. Där har vi en tanke för minister Sabuni: Har alla genuspengar resulterat i mer motstånd och mindre jämställdhet istället för den avsedda motsatsen?
För det andra undrar jag på vad man baserar den här anklagelsen om okunnighet? Jag tror att om man istället hade konstaterat att jämställdheten har gått framåt så skulle slutsatsen ha varit: ja vi har satsat stora resurser på det här och det är glädjande att det äntligen har gett resultat. Då skulle förtjänsten ha varit beställarnas. Nu när det handlar om skuld placerar man den på utförarna. Istället för att inleda en välbehövlig diskussion om orsakerna till antipluggkulturen och varför alla de pengar man satsat på genusutbildning och andra jämställdhetsinsatser gett så klent resultat väljer man att kasta ytterligare en skopa skit på den populäraste syndabocken i landet. Lycka till med att rekrytera studenter till lärarhögskolan så länge den här smutskastningen pågår.
För det tredje, hur är det med resten av världen? Är lärarna lika illa utbildade, fortbildade och medvetna överallt? Vi ser nämligen samma antipluggkultur och samma skillnad mellan flickors och pojkars studieresultat i hela västvärlden. Det vore intressant att veta om det finns någon skillnad mellan Sverige och övriga länder och åt vilket håll den skillnaden i så fall pekar.
Min uppfattning är att Sverige är ett land av potemkinkulisser. Mycket som låter bra, mycket som ser bra ut, men under ytan pyr det. Ploppar det upp ett problem slänger man antingen pengar på det eller också skriver man en lag eller ett direktiv och tycker sig ha gjort sitt. Det att man har gjort något, det att det ser bra ut på papper har länge gått före faktiska resultat - framför allt när det gäller sådant som rasism och jämställdhet. På de områdena måste vi helt enkelt se bra ut - och den prestigen går ut över resultaten.
Det var väldigt tråkigt att se Nyamko Sabuni inta en sådan osjälvkritisk, oreflekterande hållning. Misslyckas vi med jämställdhet i skolan kan vi inte vänta oss ett jämställt samhälle, sade Nyamko. Jag vill vända på orden och skicka dem rakt tillbaka: Misslyckas vi med jämställdhet i samhället kan vi inte vänta oss en jämställd skola.
Ännu tristare var det att lyssna på de ömsom självgoda, ömsom moralistiska och fördömande utläggningarna från 9A läraren. Först beskärmade hon sig över machokulturen ”inte minst bland pojkar”, en intressant lapsus från en kvinna som några minuter senare pratar om vikten av språket, därefter riktade hon sitt ogillande mot lärare som highfivar elever. Och när hon berättar om idrottslärare med snus under överläppen darrar rösten av indignation. "Så kan det se ut", förklarade hon och nickade förnumstigt till höger och till vänster.
Är det någon som tror att den kvinnan och hennes gelikar sprider tolerans och vidsynthet omkring sig? Man lär elever de starkaste och mest varaktiga lektionerna om tolerans och alla människors lika värde genom att visa och praktisera tolerans och alla människors lika värde i sin lärargärning. Ett exempel överträffar ett tjog föreläsningar. Det inkluderar för övrigt tolerans mot kollegor. Dessutom borde någon upplysa kvinnan om att alla highfivar nuförtiden. Det är inget tecken på att man ingår i någon machokultur, möjligen på att man ingår i samtiden. Det finns så många olika elever med så många olika behov. Nog sjutton måste väl var och en förstå att det måste finnas många olika sorters lärare med många olika infallsvinklar, framtoning och kommunikationssätt för att vi ska nå dem alla? Vi lärare måste vara neutrala, sa hon. Vi lärare får inte vara neutrala, säger jag. Den dag vi känner oss neutrala är den dag det är dags att leta efter ett nytt jobb.
Men mest besviken blev jag nog över LR:s Vice Ordförande Anders Almgren. Hans uppgift är att tala för oss lärare, att visa på vårt perspektiv. Istället stämde han in i klagokören som om han hade skrivit den själv. Inget av det lärarna anklagas för i min långa och ständigt växande serie ”Allt är lärarnas fel” är lärarnas fel, Anders Almgren. En av dina främsta uppgifter är att se till att resten av befolkningen inser det. Ta inte den där typen av uppdrag innan du har vuxit in i den rollen.
Det här ljuvliga youtubeklippet hittade jag i Morricas blogg You're no different from me. Mats Olsson har också skrivit många kloka och tankeväckande saker i det här ämnet i bloggen Tysta Tankar.
Här hittar ni hela min serie Allt är lärarnas fel: Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8 och 9.
söndag 7 november 2010
Sabuni eller KD, vem älskar barnen mest?
Medan jag har varit i Uppsala har Nyamko Sabuni hamnat i debattstorm. Upprinnelsen är en tämligen beskedlig debattartikel i SVD. I artikeln hyllar Nyamko den svenska förskolan och valfriheten, men hon konstaterar att man i kommunerna gör olika bedömningar när det gäller kraven på pedagogiskt innehåll utanför förskolan och lovar skärpta kvalitetskrav.
Att kristdemokrater går i taket är väl inte så förvånande. Deras främsta existensberättigande är värnandet om valfrihet för familjerna under de första åren. Hemmafruar, dagmammor, grannsamverkan, allt ska vara möjligt. Det är väl inget fel i det, men föräldrarnas valfrihet får inte gå ut över barnens framtida möjligheter. Det händer stora saker med hjärnan i den där åldern och den ambitiösa läroplan som finns för förskolan ska självklart gälla alla barn. Var är problemet med att personal i annan barnomsorg än dagis får lära sig hur småbarns hjärnor fungerar och hur de stimuleras och annat som hjälper dem att göra ett bättre jobb?
”Vad menar Nyamko Sabuni?” skriver kristdemokraten Magnus Jacobsson, och visar att hon hade rätt i sin misstro mot kommunerna genom att förklara att det nya var att det räcker med dokumenterad erfarenhet av barn för att få dagbarnvårdarverksamhet godkänd. I nästa andetag påstår han att Sabuni pläderar för samma utbildningskrav i dagbarnvården som på dagis. Det gör hon inte, men det finns något mitt emellan att man har lyckats klämma ur sig en eller två ungar och tre års högskoleutbildning. Det hon de facto skriver är det här: ” Det ska också ställas krav på personalens kompetens. Det ska finnas personal som har en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn. ”
En annan kristdemokrat, Emma Henriksson, är ännu mer fel ute. ”Nyamko Sabuni har fel om nya skollagen”, skriver hon, och förklarar att kraven på pedagogiskt innehåll redan finns i den gällande skollagen. Men något annat har heller inte Sabuni påstått. Hon skriver att målen förtydligas – inte att de förändras. Jag har läst båda dokumenten och kan intyga att hon har helt och fullt rätt. Däremot borde borde Henriksson läsa både skollag, läroplan och Sabunis artikel mer uppmärksamt.
När jag var på sjukhuset i Uppsala med min svärfar läste jag en UNT som låg kvar på rummet. Där kunde man läsa en häpnadsväckande historia om en ”frireligiös ledarfigur” som hade lurat 26 miljoner kronor av släktingar, vänner och bekanta genom att lova enorm avkastning och slå i dem de märkvärdigaste skepparhistorier. Bland annat hade han kontakter och inside information i 30 världsbanker och guldobligationer från Ungern. En av de lurade var den kristdemokratiske riksdagsledamoten från Uppsala. Ingen Einstein får man gissa. Till det får man lägga att min f.d. lärarkollega var ordförande för kristdemokraterna i Uppsala när han åkte på skolresa till Afrika, anlitade prostituerade och blev filmad ”in the act” av eleverna. Allt detta sammantaget får mig att undra om det verkligen är vettigt att stödrösta på kristdemokrater?
I SVD skriver Maria Eriksson ett inlägg där hon menar att socialdemokratin har segrat när liberaler för en sån här politik. Där visar hon bara att hon inte förstår vad liberalism handlar om. Ett liberalt samhälle ska ge alla samma chans. Därför är en likvärdig skola och en bra grundutbildning den viktigaste hörnpelaren i ett liberalt samhälle. Att ge föräldrar valfrihet på deras barns bekostnad är korkat och orätt. Inte ett skvatt liberalt.
Media: SVD
Bloggar: Den hälsosamma ekonomisten, Karin Långström Vinge, Pluraword, Hemmaföräldrar.
Att kristdemokrater går i taket är väl inte så förvånande. Deras främsta existensberättigande är värnandet om valfrihet för familjerna under de första åren. Hemmafruar, dagmammor, grannsamverkan, allt ska vara möjligt. Det är väl inget fel i det, men föräldrarnas valfrihet får inte gå ut över barnens framtida möjligheter. Det händer stora saker med hjärnan i den där åldern och den ambitiösa läroplan som finns för förskolan ska självklart gälla alla barn. Var är problemet med att personal i annan barnomsorg än dagis får lära sig hur småbarns hjärnor fungerar och hur de stimuleras och annat som hjälper dem att göra ett bättre jobb?
”Vad menar Nyamko Sabuni?” skriver kristdemokraten Magnus Jacobsson, och visar att hon hade rätt i sin misstro mot kommunerna genom att förklara att det nya var att det räcker med dokumenterad erfarenhet av barn för att få dagbarnvårdarverksamhet godkänd. I nästa andetag påstår han att Sabuni pläderar för samma utbildningskrav i dagbarnvården som på dagis. Det gör hon inte, men det finns något mitt emellan att man har lyckats klämma ur sig en eller två ungar och tre års högskoleutbildning. Det hon de facto skriver är det här: ” Det ska också ställas krav på personalens kompetens. Det ska finnas personal som har en utbildning med inriktning mot barn eller erfarenhet av att arbeta med barn i de åldrar det gäller. Med andra ord så räcker det inte med att endast ha erfarenhet av att ha tagit hand om egna barn. ”
En annan kristdemokrat, Emma Henriksson, är ännu mer fel ute. ”Nyamko Sabuni har fel om nya skollagen”, skriver hon, och förklarar att kraven på pedagogiskt innehåll redan finns i den gällande skollagen. Men något annat har heller inte Sabuni påstått. Hon skriver att målen förtydligas – inte att de förändras. Jag har läst båda dokumenten och kan intyga att hon har helt och fullt rätt. Däremot borde borde Henriksson läsa både skollag, läroplan och Sabunis artikel mer uppmärksamt.
När jag var på sjukhuset i Uppsala med min svärfar läste jag en UNT som låg kvar på rummet. Där kunde man läsa en häpnadsväckande historia om en ”frireligiös ledarfigur” som hade lurat 26 miljoner kronor av släktingar, vänner och bekanta genom att lova enorm avkastning och slå i dem de märkvärdigaste skepparhistorier. Bland annat hade han kontakter och inside information i 30 världsbanker och guldobligationer från Ungern. En av de lurade var den kristdemokratiske riksdagsledamoten från Uppsala. Ingen Einstein får man gissa. Till det får man lägga att min f.d. lärarkollega var ordförande för kristdemokraterna i Uppsala när han åkte på skolresa till Afrika, anlitade prostituerade och blev filmad ”in the act” av eleverna. Allt detta sammantaget får mig att undra om det verkligen är vettigt att stödrösta på kristdemokrater?
I SVD skriver Maria Eriksson ett inlägg där hon menar att socialdemokratin har segrat när liberaler för en sån här politik. Där visar hon bara att hon inte förstår vad liberalism handlar om. Ett liberalt samhälle ska ge alla samma chans. Därför är en likvärdig skola och en bra grundutbildning den viktigaste hörnpelaren i ett liberalt samhälle. Att ge föräldrar valfrihet på deras barns bekostnad är korkat och orätt. Inte ett skvatt liberalt.
Media: SVD
Bloggar: Den hälsosamma ekonomisten, Karin Långström Vinge, Pluraword, Hemmaföräldrar.
måndag 30 augusti 2010
FP enda partiet med en integrationspolitik
Förra veckan gick två miljöpartister till hårt angrepp mot Folkpartiet i NT. Folkpartiet är främlingsfientligt påstod de och tyckte att det är läge för de röd-gröna att följa Bengt Westerbergs exempel och resa sig och gå när en folkpartist kliver in i tv-studion. Eftersom NT inte publicerar debattartiklar lägger jag in bemötandet här:
FP enda partiet med en integrationspolitik.
Hur kommer det sig att vi i Sverige är så dåliga på integration? Hur kommer det sig att invandrare lär sig språket och kommer in på arbetsmarknaden bättre och snabbare i andra länder? Hur kommer det sig att brottsligheten bland invandrare är högre här än i andra länder? Vad gör vi fel och andra rätt?
Det här är frågor som ingen annan verkar ställa än Folkpartiet. Sverigedemokraterna ser invandrarna i sig som ett problem. I FP ser vi mångfalden som en tillgång. Däremot uppfattar vi vår passiviserande flyktingpolitik och bristfälliga integration som problem - problem som det är varje politikers skyldighet att göra något åt.
I NT den 23 augusti går två miljöpartister till skarp attack mot FP. I artikeln står inget om deras egen politik. Man ska helt enkelt rösta på dem för att Folkpartiet är ”skrämmande främlingsfientligt”.
Vilka är då anklagelsepunkterna? Det första man nämner är ”kravet på språktester”. Språk är nyckeln till en god integration. Det är alla partier överens om. Men där andra partier lider av beröringsångest har folkpartiet kommit med en rad konkreta åtgärder och förslag. Skärpta krav på kommunernas SFI undervisning, statliga kursplaner, prov och resultatuppföljning innebär en kraftfull stärkning av rätten till god svenskundervisning. Det förslag om krav på svenskkunskaper för medborgarskap som antogs vid folkpartiets förra landsmöte är en tämligen anspråkslös skärpning av skyldigheter. Att medborgarskap knyts till grundläggande kunskaper i svenska är något vi hoppas kan fungera som en morot att lära sig svenska. Någon piska är det ju inte. Att ansöka om medborgarskap är inget villkor för att bo här. Det är något man gör när man har bestämt sig för att rota sig i Sverige och vill axla både de rättigheter och skyldigheter som följer med ett medborgarskap.
Nästa anklagelsepunkt är förslag som Nyamko Sabuni tar upp i sin nyutgivna, självbiografiska bok. Sabuni ser framför sig riktiga människor av kött och blod och kommer med några förslag för att minska lågutbildade kvinnors utanförskap. Förslag som är Sabunis egna och inget som hittills diskuterats i Folkpartiet. Självklart kan Miljöpartisterna i likhet med många folkpartister ifrågasätta förslagen. Men när de ifrågsätter Sabunis rätt att diskutera ett utanförskap hon som invandrarkvinna sett på nära håll är det de själva som gör sig skyldiga till främlingsfientlighet.
Den sista anklagelsepunkten är den mest absurda. Man kallar Henrik Emilsson Sabunis närmaste medarbetare och ondgör sig över att han kunnat ha inflytande över regeringens politik. Den tjänsteman som jämförde islam med kommunism var anställd på departementet långt innan Sabuni blev minister och har enligt egen utsago träffat henne en gång. Han har aldrig haft något inflytande över något partis politik. Däremot borde vi politiker anstränga oss mer för att skydda Emilssons rätt till religionsfrihet - den inkluderar nämligen rätten att förhålla sig kritisk till religion.
Det känns ironiskt att miljöpartiets dräpa mot FP finns i samma tidning där en huvudnyhet är att somaliska folkpartister för andra gången blivit misshandlade och hotade till livet av en landsman när de bedriver valkampanj. Ett skriande exempel på både bristande integration och bristande rättssäkerhet.
Att se de samhällsproblem och det utanförskap som finns och försöka göra något åt saken är inte främlingsfientligt, det kallas integrationspolitik. Det är något fler partier borde ägna sig åt. Då kanske Miljöpartiet skulle kunna diskutera problem och lösningar istället för att på tveksam grund ifrågasätta andras goda avsikter.
Helena von Schantz FP Valdemarsvik
Mattias Sundin FP Norrköping
Anders Nordin FP Norrköping
Press: Aftonbladet, Expressen, SVD, Expressen.
Bloggar: Youbetterthink, Niklas Hellgren, In Your Face.
FP enda partiet med en integrationspolitik.
Hur kommer det sig att vi i Sverige är så dåliga på integration? Hur kommer det sig att invandrare lär sig språket och kommer in på arbetsmarknaden bättre och snabbare i andra länder? Hur kommer det sig att brottsligheten bland invandrare är högre här än i andra länder? Vad gör vi fel och andra rätt?
Det här är frågor som ingen annan verkar ställa än Folkpartiet. Sverigedemokraterna ser invandrarna i sig som ett problem. I FP ser vi mångfalden som en tillgång. Däremot uppfattar vi vår passiviserande flyktingpolitik och bristfälliga integration som problem - problem som det är varje politikers skyldighet att göra något åt.
I NT den 23 augusti går två miljöpartister till skarp attack mot FP. I artikeln står inget om deras egen politik. Man ska helt enkelt rösta på dem för att Folkpartiet är ”skrämmande främlingsfientligt”.
Vilka är då anklagelsepunkterna? Det första man nämner är ”kravet på språktester”. Språk är nyckeln till en god integration. Det är alla partier överens om. Men där andra partier lider av beröringsångest har folkpartiet kommit med en rad konkreta åtgärder och förslag. Skärpta krav på kommunernas SFI undervisning, statliga kursplaner, prov och resultatuppföljning innebär en kraftfull stärkning av rätten till god svenskundervisning. Det förslag om krav på svenskkunskaper för medborgarskap som antogs vid folkpartiets förra landsmöte är en tämligen anspråkslös skärpning av skyldigheter. Att medborgarskap knyts till grundläggande kunskaper i svenska är något vi hoppas kan fungera som en morot att lära sig svenska. Någon piska är det ju inte. Att ansöka om medborgarskap är inget villkor för att bo här. Det är något man gör när man har bestämt sig för att rota sig i Sverige och vill axla både de rättigheter och skyldigheter som följer med ett medborgarskap.
Nästa anklagelsepunkt är förslag som Nyamko Sabuni tar upp i sin nyutgivna, självbiografiska bok. Sabuni ser framför sig riktiga människor av kött och blod och kommer med några förslag för att minska lågutbildade kvinnors utanförskap. Förslag som är Sabunis egna och inget som hittills diskuterats i Folkpartiet. Självklart kan Miljöpartisterna i likhet med många folkpartister ifrågasätta förslagen. Men när de ifrågsätter Sabunis rätt att diskutera ett utanförskap hon som invandrarkvinna sett på nära håll är det de själva som gör sig skyldiga till främlingsfientlighet.
Den sista anklagelsepunkten är den mest absurda. Man kallar Henrik Emilsson Sabunis närmaste medarbetare och ondgör sig över att han kunnat ha inflytande över regeringens politik. Den tjänsteman som jämförde islam med kommunism var anställd på departementet långt innan Sabuni blev minister och har enligt egen utsago träffat henne en gång. Han har aldrig haft något inflytande över något partis politik. Däremot borde vi politiker anstränga oss mer för att skydda Emilssons rätt till religionsfrihet - den inkluderar nämligen rätten att förhålla sig kritisk till religion.
Det känns ironiskt att miljöpartiets dräpa mot FP finns i samma tidning där en huvudnyhet är att somaliska folkpartister för andra gången blivit misshandlade och hotade till livet av en landsman när de bedriver valkampanj. Ett skriande exempel på både bristande integration och bristande rättssäkerhet.
Att se de samhällsproblem och det utanförskap som finns och försöka göra något åt saken är inte främlingsfientligt, det kallas integrationspolitik. Det är något fler partier borde ägna sig åt. Då kanske Miljöpartiet skulle kunna diskutera problem och lösningar istället för att på tveksam grund ifrågasätta andras goda avsikter.
Helena von Schantz FP Valdemarsvik
Mattias Sundin FP Norrköping
Anders Nordin FP Norrköping
Press: Aftonbladet, Expressen, SVD, Expressen.
Bloggar: Youbetterthink, Niklas Hellgren, In Your Face.
söndag 22 augusti 2010
Jag tänker på Nyamko Sabuni ...
och hoppas att hon är duktig på att skaka av sig. Inte ens Folkpartiet tar Sabuni på allvar, skriver Martin Ezpeleta. Sabuni inte värd sin statsrådstitel, skriver Peter Andersson. Sabuni kravlar fram i populistisk lervälling, skriver Evin Cetin. Folkpartiet misstänkliggör invandrare, skriver Mikael Trolin, själv folkpartist och invandrare.
Vad är det Nyamko Sabuni har gjort som är så hemskt? Ett misstag hon har gjort är att strunta i kvotering till bolagsstyrelser och andra populära symbolfrågor och istället ägna sig åt osexiga men verkningsfulla saker som jämställdhetsintegrering, att öka rättssäkerheten för våldtagna kvinnor och att få bukt med hedersvåldet. De flesta feminister är välutbildade medelklasskvinnor med jämställda män. Åtgärder som uppskattas av dem ger omedelbar utdelning i media. Lågutbildade och invandrade kvinnor kan man däremot lugnt strunta i. Men det gör inte Sabuni.
Integration då? Hon får skit för att en tjänsteman som hon varken har anställt eller haft någon kontakt med jämför religion med kommunism och nazism. Det har jag också gjort efter några glas vin, men jag har förstås tänkt på kristendom och den får man ju racka ner på ostraffat.
Nästa sak som läggs vid hennes dörr är språktestet. Att ha ett språktest inför medborgarskap är ett folkpartiförslag som togs vid förra landsmötet. Förslaget har funnits i partiet länge och är nu vår politik. Inte Sabunis politik, utan folkpartiets alltså.
Så till låglönejobb och föräldraförsäkring. Nyamko Sabuni tänker på riktiga kvinnor av kött och blod. Kvinnor som varit hemma i många år med sina barn, med lågt självförtroende, dålig skolunderbyggnad, skrala språkkunskaper. Hon tänker på dem, på deras utanförskap, utsatthet och ofrihet och försöker hitta nycklar, sätt att förhindra att de hamnar i sitsar de inte kan ta sig ur. Än en gång ägnar hon sig åt fel personer. Sådana som aldrig hörs i någon debatt, sådana som varken kommer att rösta på henne eller på någon annan.
"No guts, no glory" heter det. Nyamko Sabuni har en stor portion mod, beslutsamhet och integritet. Äran är det dock sämre bevänt med. Men för varje sådan tokmodig sak hon gör för människor ingen annan bryr sig om, beundrar jag henne litet mer. Det är ingen konst att gå den väg man tror är den rätta till stående ovationer. Att gå den till en kör av bu-rop, och fortsätta att gå, det är det inte många som klarar av.
Nyamko Sabuni, du platsar med god marginal i min Hall of Fame.
Newsmillartiklar i ämnet: Jens Karlsson: Ljusår mellan SD och Folkpartiet, Staffan Werme: Fler borde söka svar på integrationsproblematiken, Avni Dervishi: Jämför inte FP med SD. Philip Wendahl har skrivit en artikel på SVT debatt där han jämför och presenterar partier som brukar klumpas ihop som främlingsfientliga. "Blanda inte ihop invandringskritiska liberaler med nyfascister" Läs den!
Bloggar: Mikael Ståldahl, Annika Beijbom.
Vad är det Nyamko Sabuni har gjort som är så hemskt? Ett misstag hon har gjort är att strunta i kvotering till bolagsstyrelser och andra populära symbolfrågor och istället ägna sig åt osexiga men verkningsfulla saker som jämställdhetsintegrering, att öka rättssäkerheten för våldtagna kvinnor och att få bukt med hedersvåldet. De flesta feminister är välutbildade medelklasskvinnor med jämställda män. Åtgärder som uppskattas av dem ger omedelbar utdelning i media. Lågutbildade och invandrade kvinnor kan man däremot lugnt strunta i. Men det gör inte Sabuni.
Integration då? Hon får skit för att en tjänsteman som hon varken har anställt eller haft någon kontakt med jämför religion med kommunism och nazism. Det har jag också gjort efter några glas vin, men jag har förstås tänkt på kristendom och den får man ju racka ner på ostraffat.
Nästa sak som läggs vid hennes dörr är språktestet. Att ha ett språktest inför medborgarskap är ett folkpartiförslag som togs vid förra landsmötet. Förslaget har funnits i partiet länge och är nu vår politik. Inte Sabunis politik, utan folkpartiets alltså.
Så till låglönejobb och föräldraförsäkring. Nyamko Sabuni tänker på riktiga kvinnor av kött och blod. Kvinnor som varit hemma i många år med sina barn, med lågt självförtroende, dålig skolunderbyggnad, skrala språkkunskaper. Hon tänker på dem, på deras utanförskap, utsatthet och ofrihet och försöker hitta nycklar, sätt att förhindra att de hamnar i sitsar de inte kan ta sig ur. Än en gång ägnar hon sig åt fel personer. Sådana som aldrig hörs i någon debatt, sådana som varken kommer att rösta på henne eller på någon annan.
"No guts, no glory" heter det. Nyamko Sabuni har en stor portion mod, beslutsamhet och integritet. Äran är det dock sämre bevänt med. Men för varje sådan tokmodig sak hon gör för människor ingen annan bryr sig om, beundrar jag henne litet mer. Det är ingen konst att gå den väg man tror är den rätta till stående ovationer. Att gå den till en kör av bu-rop, och fortsätta att gå, det är det inte många som klarar av.
Nyamko Sabuni, du platsar med god marginal i min Hall of Fame.
Newsmillartiklar i ämnet: Jens Karlsson: Ljusår mellan SD och Folkpartiet, Staffan Werme: Fler borde söka svar på integrationsproblematiken, Avni Dervishi: Jämför inte FP med SD. Philip Wendahl har skrivit en artikel på SVT debatt där han jämför och presenterar partier som brukar klumpas ihop som främlingsfientliga. "Blanda inte ihop invandringskritiska liberaler med nyfascister" Läs den!
Bloggar: Mikael Ståldahl, Annika Beijbom.
fredag 30 april 2010
Liberté, Égalité et Fraternité ...
Det finns ett franskt UR-program som handlar om Ramdane, roi du désert (öknens kung). Jag älskar honom (och Agneta Soldén på UR som hade förstånd att intervjua honom). Han har inte gått i skolan, ändå talar han åtta språk, har själv kommit på en god affärsidé, är egen företagare och full av tolerans och respekt för sina medmänniskor. J’ai ma liberté totale säger han lyckligt i början av programmet. Inga chefer, väggar, gränser, religioner eller myndigheter inskränker hans möjligheter att bosätta sig där han vill, leva som han vill, tänka och tycka vad han vill. Jag skulle vilja att alla storebrorsaktiga politiker som föraktar sina väljare och anser sig veta bäst hur vi skall hantera allt från hushållsarbete till döden såg det här programmet. Det bekräftade min tro att vi alla har en bästa version och att den kommer fram när vi har tillräcklig frihet och manöverutrymme.
Det finns en enda fråga som folk borde ställa sig innan de tar sig rätten att ha synpunkter på hur andra väljer att leva sina liv. Inskränker det här mina fri- och rättigheter, eller skadar det någon jag borde skydda? Resten ska man faktiskt högaktningsfullt skita i. Jag tror att vi alla skulle vara så mycket lyckligare om vi kunde bli bättre på att låta varandra vara ifred. Att få vara den man är och själv bestämma hur man ska förädla sig till sitt bästa jag, finns det någon högre lycka? Därför är den enda etikett jag skulle kunna tatuera in i pannan på mig själv; liberal. Inte socialliberal, nyliberal, kravliberal eller någon annan reservation eller kvalifikation. Libérale, tout simplement.
Lyssna på Nyamko Sabunis fantastiska slutreplik som svar på frågan varför hon inte kallar sig feminist i veckans Debatt och läs mitt inlägg i jämställdhetsdebatten på Newsmill.
Det finns en enda fråga som folk borde ställa sig innan de tar sig rätten att ha synpunkter på hur andra väljer att leva sina liv. Inskränker det här mina fri- och rättigheter, eller skadar det någon jag borde skydda? Resten ska man faktiskt högaktningsfullt skita i. Jag tror att vi alla skulle vara så mycket lyckligare om vi kunde bli bättre på att låta varandra vara ifred. Att få vara den man är och själv bestämma hur man ska förädla sig till sitt bästa jag, finns det någon högre lycka? Därför är den enda etikett jag skulle kunna tatuera in i pannan på mig själv; liberal. Inte socialliberal, nyliberal, kravliberal eller någon annan reservation eller kvalifikation. Libérale, tout simplement.
Lyssna på Nyamko Sabunis fantastiska slutreplik som svar på frågan varför hon inte kallar sig feminist i veckans Debatt och läs mitt inlägg i jämställdhetsdebatten på Newsmill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
