Skolan, jämställdheten och Nyamko Sabuni

Idag skriver jag om jämställdhet i skolan på Newsmill. Redaktionen har försett artikeln med den hallelujaartade rubriken: Sabunis satsning på jämställdhet är imponerande.

Det som fick mig att ta till pennan var en attack på Newsmill: 80 kronor per lärare är ingen seriös satsning, Sabuni. Jag läste visserligen Sabunis artikel: "Lärarna måste bli bättre på att undervisa om sex" och tyckte att den var bra (även om rubriken givetvis provocerar upphovskvinnan till serien Allt är lärarnas fel en del). Men på nästa sida fanns Olof Peterssons artikel och den upptog av naturliga skäl min uppmärksamhet just då.

Artikeln var som sagt bra, konkret och saklig, men även här fanns ett orättvist påhopp på lärarkåren: ”Det är oacceptabelt när det i skolkorridoren hörs mer av kränkande tillmäten som ”hora” eller ”bögjävel” än förtroendefulla samtal mellan elever och lärare.” Den här typen av svepande generaliseringar kan vi gott klara oss utan. Jag upplever inte heller att just den här generaliseringen är särskilt träffsäker. På alla skolor där jag jobbat arbetar man kraftfullt mot den typen av språkbruk. Förtroendefulla samtal mellan elever och lärare är inte bara vanligare än sådant utan vanliga. Vi är mycket mera kompisar, kuratorer och reservföräldrar för våra elever idag än någonsin tidigare. Ofta på bekostnad av undervisningen. Det är heller inte första gången Nyamko Sabuni uttryckt sig tvärsäkert och fördömande om lärarkåren. Mer i mitt blogginlägg Allt är lärarnas fel 10.

Men det är aldrig lätt att prata jämställdhet i det här landet. Hur man än formulerar sig är det troligt att man lyckas reta upp någon. I det här fallet har Nyamko Sabuni fått eld från två håll: För litet lyder alltså klagomålet på Newsmill. Borgerliga Correns kvinnliga ledarskribenter kallar istället henne normpolis och menar att det där med sex och samlevnad i huvudsak ska lämnas åt föräldrarna. Om attacken från vänster och bristen på kunskap om vad som gäller i skolan bakom den har jag skrivit i min artikel på Newsmill. Men även ledarartikeln i Corren är präglad av okunskap. Allt det som Sabuni vill att vi ska ägna oss åt står redan i skollag och läroplan och våra styrdokument går nu - och gick även tidigare - bra mycket längre än det skribenterna föreslår: "Skolan bör dock bara åläggas att sprida sådana normer och värderingar som majoriteten är överens om är moraliskt överlägsna, till exempel alla människors lika värde eller att demokrati är bättre än diktatur". Här är ett exempel ur kapitel 1: "Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Sådana ten­denser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser".

Ledarskribenterna menar också att porrfilmerna ger input nog till dagens ungdom. "De behöver inte lära sig avancerade ställningar och att bejaka sin homosexualitet i skolan". Suck säger jag om det. Det står inget om samlagsställningar i någon kursplan, Däremot instrueras vi att diskutera, informera, problematisera och förklara sådant som risker, konsekvenser, lagar, porr, känslor, sexualitet, sexuell läggning, relationer och mycket annat. Innan man kritiserar skolans mål borde man nog ta reda på vilka de är.

Något jag tycker är dumt och kortsynt är att man så mycket hellre ägnar sig åt negativ feedback än åt positiv. Vi har under en period haft en tydlig kursändring i jämställdhetspolitiken. Bort från kvotering, offertänkande och yvig retorik mot konkreta åtgärder som gör skillnad här och nu. Den politiken får mycket kritik från just de personer belackarna fräsande och spottande kallar statsfeminister. Däremot sällan beröm från alla de som borde glädja sig åt kursändringen och blåsa på seglen. Det tycker jag är synd. Jämställdhet är en viktig frihetsfråga som berör oss alla och vi har fortfarande långt kvar innan vi når jämställdhetsnirvana. Att klä sig i offerkoftor och bonda med likasinnade är precis lika destruktivt vilket av de två fiendelagen man än väljer.

Betydligt mer konstruktivt är att gräva där man står. Till att börja med kan vi alla ge varandra mer frihet, förståelse och manöverutrymme. Mer lyssnande och mindre skrikande vore också välkommet. Men de viktigaste jämställdhetsinsatserna gör vi som föräldrar och i skolan, för det är där vi rör framtiden. Med tanke på skolans absoluta nyckelroll i kampen för ett friare och mer jämställt samhälle är det märkligt att den fått en sådan liten plats i jämställdhetsdebatten. Och positivt att så mycket görs för att göra skolan mer jämställd just nu. Här tror jag också vi kan tacka Anna Ekström och den balanserade och problematiserande rapport som DEJA producerade.

Men precis som när det gäller jämställdhetspolitiken är det även även i skolans värld destruktivt att misstänkliggöra och fokusera på det negativa. Det arbetas mycket med jämställdhet i skolan och jag skulle tro att de flesta elever blir mer medvetna och mer jämställda i skolan än utanför. Så inget mer "allt är lärarnas fel", tack. Ge oss istället tydliga mål, den fortbildning och de arbetsredskap vi själva efterlyser, en dialog om material, metoder och behov. Med andra ord - rigga för positiv feedback - och glöm sedan inte bort att ge oss den.



Bloggar: Tysta Tankar, Don Christos värld, Katedervarg, Gretas svammel, Johanna Sjödin, Per Billing, 之乎者也, Heldts HBT-nyheter, Alltid rött, alltid rätt.