Det är skumt så svårt det är att skriva ett blogginlägg efter ett uppehåll. Det känns som om jag har glömt hur man gör och dessutom inte har något att förmedla - det trots att det händer massor av saker i skoldebatten hela tiden. Som Maciej Zarembas artiklar, Mats Olssons artiklar, katederdebatten som bara fortsätter och fortsätter ...
Så vad har jag gjort istället för att blogga? Ja, först på listan är att jag är med i en programgrupp inom Folkpartiet som ska ta fram ett jämställdhetspolitiskt program inför vårt landsmöte i höst. Det är Nyamko Sabuni som leder gruppen som består av Lars Tysklind, Monica Renstig, Ulf Öfverberg, Ulrika Francke, Bonnie Bernström och mig. Det här tycker jag är väldigt spännande och roligt och jag vill verkligen dra det största strå jag kan till den stacken. Så nu ägnar jag en hel del tid åt att skriva motioner och läsa rapporter. Deadline för det här är 1 juni så tills dess går jämställdheten före skolan ”after hours”. Samtidigt har jag blivit utvecklingsledare på min skola. Halva tjänsten utvecklingsledare, halva lärare från och med i höst. Även det är både spännande och roligt, men just nu är det mera som 100% lärare, 50% utvecklingsledare, så ”after hours” har krympt en hel del. På det får man lägga omdömen, implementering av skola 2011, Liberala Kvinnor, kommunpolitiken, politiska årsmöten och en del andra åtaganden, så det är tur att jag bara sover 6 timmar och klarar av att äta lunch på en kvart. :)
Intressant nog var ett huvudnummer när programgruppen träffades den 31.3 hur bekymmersamt litet kvinnor arbetar - 29 timmar i veckan i snitt om jag inte missminner mig. Kvinnor deltidar, vabbar, är sjukskrivna väldigt mycket mer än män. I torsdags när vi hade årsmöte i Liberala Kvinnor Östergötland föreläste professor Elisabeth Sundin om orättvisa löneskillnader under rubriken ”Varför väljer kvinnor alltid fel?” Där dök samma problematik upp igen. Ett fel vi kvinnor gör är att vi jobbar på tok för litet både på årsbasis och på livsbasis.
Då uppstår frågan vad uppfattas som att jobba? Och frågan vem bestämmer när det är för litet av vad i ett liv? Rent statistiskt jobbar jag 100% dvs 45 timmars arbetsvecka i snitt. Den arbetstid jag verkligen lägger ner just på min skola ligger betydligt högre. På det får läggas sådant jag upplever som jobb - eller åtminstone annan nyttoverksamhet än hushållsarbete - minst 20 timmar i veckan. Drygt 70 timmar och på det ungar, hushållsarbete och trädgårdsarbete (fördelat rättvist och i endräkt med min man och med flitigt utnyttjande av barnarbetskraft). Jag tror att de flesta av de kvinnor som ”jobbar för litet” egentligen jobbar rätt mycket. Men vad är det då de jobbar med? Varför får de inte betalt för det de gör? Är det ”onödigt” arbete, eller borde de egentligen ha betalt? En intressant fråga är också; varför prioriterar många kvinnor obetalt arbete framför betalt sådant? Själv prioriterar jag betalt arbete framför obetalt, men jag prioriterar samtidigt obetalt arbete som politik och opinionsbildning framför fritid. Sitter det i våra upplevda könsroller? Kvinnan ska vara omaterialistisk, självuppoffrande och god medan mannen ska vara god familjeförsörjare och antingen göra karriär eller också ha motorsåg, bränna sprit och fiffla med skatterna. Eller handlar det om samma duktighetssyndrom som ger flickorna magont och depressioner i skolan?
Vad är egentligen meningen med livet? Vad innebär det att förverkliga sig själv? Väljer vi till och med det efter kön, eller - som Elisabeth Sundin skulle ha sagt - efter genussystemet? ... Och hur mycket eget val handlar det egentligen om i så fall?
