Om LR:s förvirrande inlägg om bildning, fortbildning och näringsliv i GP.

Idag publicerar GP en artikel skriven av mig och undertecknad av Bengt Söderhäll, Sven Björkman och  Carla Cariboni Killander;  Måste bildning vara lönsamt?   Min rubrik var "Skolan måste se längre än till näringslivets behov". Det handlar om en replik på LR:s artikel  ”Sverige måste satsa på klassisk bildning” (GP 27.9.).

I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag.  ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare?  Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en  släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium.  På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.

Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket.  LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol.   Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar.  Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.

I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med.  Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från -  är LR:s konsekventa utelämnande av  franskan.  ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.

När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.

Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus.  Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS  har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.

Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör.  Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.

Feminism eller jämställdhet?

Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot partiet. I ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon FP för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen. Nu finns min replik på Aftonbladet.se: FP borde ersätta feminism med jämställdhet.  Jag var tvungen att kapa ner den från 4500 tecken till 1500 så den är rätt sparsmakad, men det var det värt för att få in en replik i papperstidningen.

Det behövs en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i bilden av offer-kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och den själviska och farliga mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Många vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än hårdhänt förmynderi. Men ska vi lyckas skapa ett begripligt och trovärdigt alternativ måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en alternativ verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt ska varje metod, lag och förslag ha ett tydligt mål och syfte och följas av en förutsättningslös utvärdering. Kartan får aldrig få företräde framför verkligheten.

Hur kan man skaffa en sann bild av verkligheten när det handlar om något så komplicerat som jämställdhet? Är vi överhuvud taget kapabla att bedöma vilka friheter vi har och saknar? Vi har ju trots allt fått i oss våra könsroller ända från den första rosa eller ljusblå babysockan. Hur ska man kunna avgöra vilka val man gör utifrån förväntningar och mönster man knappt är medveten om och vilka som stammar från ens mest ofjättrade inre själv? Svaret är att det kan vi inte. Vi inser sannolikt inte till fullo hur förtryckta och ofria vi är. Men det gör å andra sidan inte heller våra politiker, tjänstemän och forskare. På många sätt finns jämställdhet som skönhet ”in the eye of the beholder”. Om vi genom användandet av social ingenjörskonst lyckas få millimeterrättvisa i statistiken - lika löner, lika blöjbyten, hästar, motorcyklar, dockhus och World ofWarcraft timmar - är det inget som säger att vi därmed skulle känna oss jämställda och uppleva att vi har den frihet till självförverkligande och den rätt att forma våra liv som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss.

Jag blev upprörd över Bonnie Bernströms debattartikel av tre skäl. För det första tycker jag att den här Folkparti-traditionen att hugga inåt är så trist. Under Folkpartiets dag när vi verkligen borde ha slutit upp bakom våra ledare togs nästan hela medieljuset av olika utspel. Det var Hamilton och sammanslagningen, Cwejman och partiledarposten och Bernström och jämställdheten. Jan Björklunds utmärkta tal, Nina Larssons artikel på Brännpunkt i SVD, vem bryr sig om det när det finns så mycket kittlande osämja att skriva och prata om? Jan Björklund får en hel del kritik och väcker starka känslor. Men det gäller inte inom FP. Han är en mycket populär partiledare som blev omvald med rungande bifall. Ska han behöva läsa att han borde bli utbytt i kvällspressen? Och om inte vi själva stödjer våra ministrar, hur ska vi kunna vänta sig att någon annan gör det? Politik är ett grupparbete. Man har olika infallsvinklar, talanger och åsikter, men man samarbetar för ett gemensamt mål.

För det andra beklagar jag djupt att Liberala Kvinnor håller sig med en egen politisk agenda. Det innebär att LK inte fungerar fullt ut som Folkpartiets kvinnoförbund, utan bara känns bekvämt för den som tycker rätt, en slags intern lobbygrupp. Det finns de som menar att kvinnoförbunden är förlegade och borde avskaffas. Jag tror att kvinnoförbunden fortfarande behövs. Vi har en bra bit kvar till politisk jämställdhet och politisk jämställdhet är viktig inte bara ur demokrati och jämställdhetshänseende, utan också för att vi ska fatta de bästa besluten. Kvinnoförbunden ger oss nätverk, inspiration, möjlighet att stödja, hjälpa och lyfta varandra. Ingen offerroll där inte, utan systerskap och egenmakt.

För det tredje tycker jag att det är både trist och intolerant att haka upp sig på vad folk kallar sig. Är det när alla kallar sig feminister som vi har nått jämställdhetsnirvana? Det påminner mig bara om Sovjet och partiböcker. Det är handlingar som har betydelse inte epitet. Jag är så trött på att folk stoltserar med och fördömer åsikter och tankar. Skryter med hur medlidsamma de är, skryter med sina tårar och korrekta åsikter och fördömer andras brist på tårar och felaktiga åsikter.
Actions speak louder than words, heter det. Men ord påverkar trots allt. Ord kan såra, förändra, upplysa. Det gör varken tårar eller tankar.  Handlingar skriker jämfört med tankar och de vrålar jämfört med de etiketter vi klistrar på oss själva och på varandra.

Mot Gotland och Almedalen

I år åker vi till Gotland hela familjen. Tanken att det ska bli litet lagom Almedalen och mestadels Gotland. Under mitt första Almedalsbesök i fjol var det bara Almedalen för hela slanten. Liberala Kvinnor, Bloggplats H12, FP och skolfrågor från morgon till kväll. Sista kvällen tog jag en promenad längs stranden och blev helt tagen av hur vackert det var. Då kändes det som en stor miss att ha varit på Gotland utan att uppleva något av ön. Tillbringar man dagarna på bloggplats, föreläsningar och möten kunde man lika gärna vara var som helst. Med det receptet blir Almedalen dessutom en slags blandning av politiskt riksmöte och lärarfortbildning - kanske inte vad man vill ägna sommaren åt.

Nu påstår ju Johan Croneman att många tillbringar Almedalsveckan i ett skimmer av rosa fylla och backscratching och mestadels har trevligt.  Själv tycker jag att det hela är mestadels flåsigt och  överväldigande. Kanske är det mig det beror på. Bror Duktig som jäktar från föreläsning till föreläsning och missar alla uppsluppna rosévinstillfällen. Men just det att man hela tiden springer på sådana man känner i förbifarten tror jag inte att jag kan lära mig att gilla. Det blir mängder av små ytliga kontakter och nästan inga riktiga mustiga möten. Men det gäller förstås att komma ihåg att en kvinna hällde en kopp kaffe i min dator redan i början av vistelsen i fjol. Det är möjligt att hela min bild av Almedalen svärtats av det traumatiska minnet.

I familjen har vi bara varit på Gotland en gång tidigare - då på Fårö. Den här gången har vi hyrt en stuga vid den södraste spetsen. Det blir spännande att se en helt ny del av ön. Men det gäller att göra det mesta av besöket, för det lär inte bli flera. Gotlandsfärjan har blivit så dyr att det är billigare att ta hela familjen till Finland eller Danmark. För fem personer och bil - visserligen med en av personerna på en annan färja - går bara färjturen på nästan 4000. Och det är ändå billligaste budgetvariant utan omboknings- eller avbokningsmöjligheter och bekväma platser. För samma pris åkte vi för två veckor sedan till Åbo - även då fem personer. Då inkluderade priset smörgåsbord med vin och öl och två bekväma hytter. Därifrån åkte vi vidare med färja långt ut i Åbo skärgård. De båtarna kostade inte en krona. Ända till Åland kan man ta sig längs vad som uppfattas som landsvägstrafik och därför är gratis.

Undrar hur dessa chockpriser påverkar turismen? Det blir ju så mycket mer lockande att till exempel åka till Öland än till Gotland.  För att inte tala om till vår neck of the woods; Valdemarsvik och Gryts skärgård. Kanalkön i Söderköping är ju åtminstone gratis.

Erik Helmerson skriver i DN om Almedalen i Politikerveckan: Därför åker vi till Almedalen.  Färjpriserna är det fler än jag som reagerar över: I morgon börjar en demonstration mot färjpriserna. Den pågår hela veckan, så kanske kommer vi att gå där jäms med traktorer och höskrindor, cyklar och barnvagnar.  Mer om detta i insändaren:   Gotland har inte utvecklats, bara avvecklats.

Bedömningskonferens och lärarlegitimationer

Jag har så mycket att göra just nu att jag har gjort listor för varje dag med vad jag måste göra utanför arbetstiden. Det som stod på fredagkvällens lista var, skriva lokalpolitiskt blogginlägg, läsa ut Anders Jönssons Lärande Bedömning och rätta 10 NP uppsatser. Idag skulle jag skriva medlemsbrev till Liberala Kvinnor, boka Parisresa för min C-kurs, sköta min korrespondens, träna på gym och skriva ett blogginlägg. Eftersom klockan nästan är ett när jag skriver det här har jag inte riktigt hunnit med mitt program (jag fastnade i att leta hotell i Paris) men allt annat har jag gjort. Morgondagen ska jag ägna mig åt något jag redan jobbat med ett bra tag; att förbereda min föreläsning på Lärarfortbildning AB:s Bedömningskonferens i Stockholm den 23 mars. Det som gör att jag måste sätta just den här söndagen på det är att jag ska hålla föreläsningen på vår egen studiedag på torsdag. Det är ett listigt sätt att få en generalrepetition, men kostnaden är att jag måste ta alla trådar och allt material och försöka sy ihop det till en helhet redan nu. Anne-Marie Körling ska också föreläsa på Bedömningskonferensen, så då får jag träffa henne. Den 20 april går konferensen av stapeln i Malmö och då får jag även träffa Morrica IRL. En hel del att se fram emot med andra ord. :)

Innan jag går och lägger mig måste jag ändå skriva några rader om lärarlegitimationen. I Lärarnas Nyheter skriver Troed Troedson att lärarlegitimationen sänker lärarnas status och motiverar det så här: ” När man sätter staket kring sitt yrke på det viset så talar man om att yrket behöver skyddas. Och något som behöver skyddas är något som inte är starkt nog att klara sig självt.”

För det första har det visat sig att läraryrket visst behöver skyddas. Det har varit fritt fram att stoppa vem som helst i katedern, att ständigt plocka på lärarna fler arbetsuppgifter mot mindre betalning, att göra föräldrar och elever till kunder som till varje pris ska hållas nöjda. Attackerna  mot yrket har varit så hårda att Skolverket måste köra igång massiva marknadsföringskampanjer i hopp om att locka sökande till lärarhögskolorna.
Jag skulle också vilja veta vilket yrke som ”är starkt nog att klara sig självt” och vad som menas med det? 
  För det andra är lärarlegitimation ägnad att skydda eleverna - inte yrket, precis som en läkarlegitimation är ägnad att skydda patienterna - inte läkarna.  Eleverna behöver garanteras att de blir undervisade av lärare, snarare än vem som än anmäler sig villig. En legitimation ger dem också skydd mot lärare som missbrukar sin position.
Den är en påminnelse till läraren om att man ägnar sig åt myndighetsutövning och har givits ett viktigt ansvar som måste förtjänas. En legitimation är också något man kan förlora om man inte kan hantera det ansvaret.

Troedson anklagar också lärarlegitimationen för att  ”dra upp gränser och hindra kreativitet.” Det är däremot helt sant. Legitimationen drar upp gränser mellan proffs och kvackare och den är ägnad att hindra sådant som kreativ betygssättning,  kreativa sätt att undvika styrdokumenten och kreativa metoder att trakassera, förödmjuka eller särbehandla elever. Legitimationen gör det möjligt att stoppa sådana som aldrig borde ha blivit lärare från negativ påverkan på tusentals elever.  En lärare som får gå för att insatserna inte har varit till belåtenhet dyker snart upp i ett annat klassrum. En lärare som förlorat sin legitimation i ett land där legitimation krävs får söka sig ett nytt yrke.

Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer med adekvat utbildning, eller sänks den av det? Höjs yrkets status av att det bara bedrivs av personer som följer styrdokumenten, sätter betyg enligt kunskapskraven och som behandlar eleverna som de förtjänar att behandlas, eller sänks den av det?
Troedson säger nej. Han säger att legitimationen sänker lärarnas status. Jag tror tvärtom att den antagligen höjs.  Men statusen är bara en bieffekt av att elevernas rättighet till god och likvärdig undervisning säkras.

... Hur kan det uppfattas som ett problem?

På Wikipedia finns en lång lista på yrken som kräver legitimation. Jag var särskilt glad att se att socionom fanns med på listan. I det yrket ägnar man sig också åt delikat myndighetsutövning. Den som missköter uppdraget och/ eller missbrukar sin makt kan ställa till med mycket elände och bör kunna hindras från att utöva sitt yrke.

Bloggsemester ... eller inte.

Det är skumt så svårt det är att skriva ett blogginlägg efter ett uppehåll. Det känns som om jag har glömt hur man gör och dessutom inte har något att förmedla - det trots att det händer massor av saker i skoldebatten hela tiden. Som Maciej Zarembas artiklar, Mats Olssons artiklar, katederdebatten som bara fortsätter och fortsätter ...

Så vad har jag gjort istället för att blogga? Ja, först på listan är att jag är med i en programgrupp inom Folkpartiet som ska ta fram ett jämställdhetspolitiskt program inför vårt landsmöte i höst. Det är Nyamko Sabuni som leder gruppen som består av Lars Tysklind, Monica Renstig, Ulf Öfverberg, Ulrika Francke, Bonnie Bernström och mig. Det här tycker jag är väldigt spännande och roligt och jag vill verkligen dra det största strå jag kan till den stacken. Så nu ägnar jag en hel del tid åt att skriva motioner och läsa rapporter. Deadline för det här är 1 juni så tills dess går jämställdheten före skolan ”after hours”. Samtidigt har jag blivit utvecklingsledare på min skola. Halva tjänsten utvecklingsledare, halva lärare från och med i höst. Även det är både spännande och roligt, men just nu är det mera som 100% lärare, 50% utvecklingsledare, så ”after hours” har krympt en hel del. På det får man lägga omdömen, implementering av skola 2011, Liberala Kvinnor, kommunpolitiken, politiska årsmöten och en del andra åtaganden, så det är tur att jag bara sover 6 timmar och klarar av att äta lunch på en kvart. :)

Intressant nog var ett huvudnummer när programgruppen träffades den 31.3 hur bekymmersamt litet kvinnor arbetar - 29 timmar i veckan i snitt om jag inte missminner mig. Kvinnor deltidar, vabbar, är sjukskrivna väldigt mycket mer än män. I torsdags när vi hade årsmöte i Liberala Kvinnor Östergötland föreläste professor Elisabeth Sundin om orättvisa löneskillnader under rubriken ”Varför väljer kvinnor alltid fel?” Där dök samma problematik upp igen. Ett fel vi kvinnor gör är att vi jobbar på tok för litet både på årsbasis och på livsbasis.

Då uppstår frågan vad uppfattas som att jobba? Och frågan vem bestämmer när det är för litet av vad i ett liv? Rent statistiskt jobbar jag 100% dvs 45 timmars arbetsvecka i snitt. Den arbetstid jag verkligen lägger ner just på min skola ligger betydligt högre. På det får läggas sådant jag upplever som jobb - eller åtminstone annan nyttoverksamhet än hushållsarbete - minst 20 timmar i veckan. Drygt 70 timmar och på det ungar, hushållsarbete och trädgårdsarbete (fördelat rättvist och i endräkt med min man och med flitigt utnyttjande av barnarbetskraft). Jag tror att de flesta av de kvinnor som ”jobbar för litet” egentligen jobbar rätt mycket. Men vad är det då de jobbar med? Varför får de inte betalt för det de gör? Är det ”onödigt” arbete, eller borde de egentligen ha betalt? En intressant fråga är också; varför prioriterar många kvinnor obetalt arbete framför betalt sådant? Själv prioriterar jag betalt arbete framför obetalt, men jag prioriterar samtidigt obetalt arbete som politik och opinionsbildning framför fritid. Sitter det i våra upplevda könsroller? Kvinnan ska vara omaterialistisk, självuppoffrande och god medan mannen ska vara god familjeförsörjare och antingen göra karriär eller också ha motorsåg, bränna sprit och fiffla med skatterna. Eller handlar det om samma duktighetssyndrom som ger flickorna magont och depressioner i skolan?

Vad är egentligen meningen med livet? Vad innebär det att förverkliga sig själv? Väljer vi till och med det efter kön, eller - som Elisabeth Sundin skulle ha sagt - efter genussystemet? ... Och hur mycket eget val handlar det egentligen om i så fall?

Feminist? Javisst. Kvotering? Nej tack.

Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kämpa för ett mer jämställt samhälle. Egentligen är alla liberaler feminister, för man kan inte vara för individens fri- och rättigheter utan att vara för kvinnors och mäns fri- och rättigheter. Men förhållandet mellan liberalismen och feminismen är ändå problematiskt. Många jämställdhetsåtgärder handlar nämligen om att inskränka friheter och om att tvinga folk att skärpa sig. Kvotering är ett paradexempel på det.

Tror man på kvotering tror man kanske att tanken följer handlingen. Tvingas man handla mer jämställt, börjar man tänka mer jämställt. Jag tror inte att det stämmer. Tvärtom tror jag att vi blir mer njugga och fördömande mot varandra när våra friheter begränsas. Kvotering går inte heller ihop med att man som individ utgår ifrån sina egna förutsättningar och önskemål när man väljer hur man lägger upp sitt liv. Med kvotering kommer automatiskt en värdering. Så här ska det se ut och det är så mycket bättre och viktigare än individens rätt att vi bestämmer åt individen. Därför tror jag att kvotering leder till ett mindre liberalt samhälle. Ett samhälle där det handlar om my way or the high way, inte om självförverkligande och tolerans.

Man behöver också fråga sig vad som är jämställt och vem det är som har tolkningsföreträde - dvs vem kan bedöma när vi är jämställda och hur ska det bedömas? Är det att vi alla gör lika mycket karriär, satsar lika mycket på familjen, gör samma saker, lika mycket i samma skede? Är det när statistiken visar små skillnader som vi vet att vi är jämställda? Men tänk om vi ändå inte känner oss fria och jämställda?

Att kvotera är att göra kön till en kvalifikation - negativ eller positiv. Man kan uppfatta det som utjämnande och därmed rättvist för kollektivet, men på individnivå är det alltid orättvist. Jag tycker till och med att det är diskriminerande - det är ju faktiskt en särbehandling på grund av kön. När NT:s Hanna Andersson frågade vad jag tycker om kvotering förklarade jag det här. Jag hävdade också att all orättvis särbehandling på grund av kön är en slags kvotering. När vi till exempel i kommunfullmäktige i Valdemarsvik har 46 % kvinnor, medan 92% av alla ordförande eller vice ordförande poster går till män är det också en slags kvotering. Den kvoteringen vill jag bekämpa.

Men inte med en annan kvotering. Two wrongs don't make a right.



Här är länken till en artikel i dagens NT som några av oss Liberala Kvinnor har skrivit. DN, Expressen, Nyamko Sabuni om hemmet som brottsplats på SVT Debatt,

Bloggar: Pophöger, Morrica (en fantastisk föreläsning av Isabel Allende) och Gertie skriver klokt och tänkvärt om jämställdhet i Man oroar sig inte för småsaker.

Partipiskor, sexköpslagen och liberalism

I dag har jag en artikel på Newsmill om sexköpslagen och om det höga priset för att tänka självständigt i detta vårt mellanmjölkens förlovade land. Artikeln är ett svar på ett angrepp från Bonnie Bernström, Liberala Kvinnors nya ordförande. Det är en lång artikel och det tog större delen av helgen att skriva den, men det var det värt. Jag lyckades nämligen klargöra en del saker för mig själv - något som jag upplever som en av de största belöningarna med skrivandet. För det kan jag också tacka PJ Anders Linder och Thomas Gür som valde just den här helgen att skriva på samma teman. Framför allt Thomas Gür erbjöd några viktiga pusselbitar som fick tankar att mogna.

Jag har funderat mycket över vinsterna och kostnaderna med att tänka fritt under de senaste åren. Jag retar många i kommunpolitiken i Valdemarsvik med min ovilja att rätta mig i ledet. Även i Folkpartiet finns det många som ser mig och min frispråkighet och självständighet med misstänksamhet och ovilja. Men mest illa har jag nog tagit vid mig av behandlingen i Liberala Kvinnor. Kvinnoförbundet borde vara ett välkomnande och tryggt nätverk där man kan pusta ut och slicka såren. Just så tycker jag att vi har det i Östergötland, men så upplever jag det allt mindre i centrala sammanhang. Det vore så mycket trevligare och lättare att tycka lika. Men att det är så är ju faktiskt ett bevis på att något är fel helt oberoende av hur ”rätt” eller ”fel” jag tycker. För om det är lätt, behagligt och belönat att tycka lika, obekvämt, stigmatiserande och svårt att tycka annorlunda i ett forum - hur liberalt är forumet då?

Media: Dick Wases förträffliga artikel på Newsmill
Bloggar: Blogge Bloggelito, Motpol, Mathias Sundin, Tokmoderaten,Pelle Billing, Canute Ocean, Den hälsosamme ekonomisten, Laura Augustin, Gothbarbie, Hanna Wagenius.