Betraktelser kring moderaternas forskningsbaserade skolpolitik del 1

Jag börjar med huvudmannaskapet och betar därefter genom Tomas Tobés tre påstått forskningsbaserade skolutvecklingsförslag.

Det jag har allra svårast att förstå i svensk skolpolitik är oviljan att utvärdera och rätta till misstag.  Hur skulle det se ut om vi lärare fungerade likadant? Ponera att du planerar en lektion eller ett moment som visar sig bli ett riktigt stolpskott och sedan bara framhärdar? Det är sant att effekten inte blev den jag förväntade mig. Eleverna lär sig inte ett skit och de verkar snarast få avsmak för ämnet, men det betyder inte att jag lägger av med upplägget. Det skulle krävas alldeles för mycket resurser att skapa ett nytt. Dessutom finns det inga garantier för att det nya skulle vara bättre. Återgå till föregående koncept? Nej hu så bakåtsträvande.

Undrar om det finns lärare som resonerar så? Man kan omöjligt bli en skicklig – eller ens kompetent – lärare utan att fortlöpande utvärdera effekten av sin undervisning och justera den därefter. Det som fungerar i en grupp fungerar inte i en annan, det som fungerar på förmiddagen fungerar inte på eftermiddagen och en vacker dag visar det sig att kanonkonceptet som gått hem i varje klass i fem år har blivit suck, gäspning och 54 himlande ögon.  Det fantastiska är dock att varje gång man prövar något som inte fungerar lär man sig något nytt om eleverna, om inlärning, ämnet, åldern, sig själv. Misstag är utvecklande – så länge man uppmärksammar dem, insuper lärdomarna och rättar till dem.

När det gäller svensk politik i allmänhet och svensk skolpolitik i synnerhet talar man som om reformer var huggna i sten. Till och med skribenter som sågar reformer jäms med fotknölarna avslutar ofta med att konstatera att reformen, hur dum den är visade sig vara, är här för att stanna.

Att kommunaliseringen var en korkad reform och en reform som har ställt till med mycket skada – därom är de flesta överens. Är den naturliga konsekvensen av den insikten att göra om och göra rätt? Inte då. Så här skriver Tomas Tobé på DN-debatt: ”Nu är inte tiden för fler reformer som tar tid ifrån lärarnas huvuduppdrag, att undervisa sina elever. Därför är ett förstatligande av svensk skola inte prioriterat.” Snacka om svag motivering. Det är sant att vi lärare fick en kraftigt ökad arbetsbörda i samband med kommunaliseringen. Men det var inte reformen i sig som gav oss bekymmer utan bristen på förtroende, kompetens, resurser och kunskap hos våra nya huvudmän. Ett återförstatligande skulle nog ge Skolverket och tjänstemännen på departementet en hel del både arbete och huvudvärk. Vi lärare skulle jubla, gneta på med de uppgifter vi har i gott hopp om att de med tiden ska bli både färre och mer relevanta för huvuduppdraget.

Kommunaliseringen fick ingen av de positiva effekter som förutspåddes. Den svenska skolan har inte blivit billigare. Ökat lokalt inflytande har inte lett till högre motivation för studier eller bättre kvalitet. Däremot har samtliga domedagsprofetior infriats. Lärarnas status, löner och professionella ansvar och frihet har urholkats, likvärdigheten har försämrats och kunskapsresultaten sjunkit som en gråsten.  Med ett sådant facit, hur kan man försvara ett kommunalt huvudmannaskap? Det borde vara självklart att man efter att så grundligt ha trampat i klaveret gör om och gör rätt. Men framför allt borde skolan vara statlig för att utbildning är vårt mest angelägna gemensamma uppdrag. Det är rimligt och angeläget att vården, rättssäkerheten och omsorgen är likvärdig i landet. En hjärtinfarkt ska inte få olika konsekvenser i olika län. En åldring ska inte vara inlåst med maskar i liggsåren i en kommun och bli väl omhändertagen i en annan. Men om vården är sämre i Pajala påverkar det inte mig i Valdemarsvik och om en åldring far illa i Norrköping drabbar inte det stockholmarna. När det gäller skolan påverkas vi alla av dåliga skolor oberoende av var de befinner sig. Utbildning är inte bara ett gemensamt åtagande, utan en gemensam framtidsförutsättning.

En likvärdig och bra skola för alla våra barn är förutsättningen för vår framtida demokrati, välfärd och utveckling som nation. Däri ligger också det mest grundläggande i ett demokratiskt och liberalt samhälle – allas möjlighet att med vilja, uthållighet och hårt arbete bygga upp en god och produktiv tillvaro. Hur kan man vifta bort allt det med en fullkomligt falsk premiss – att ett ändrat huvudmannaskap skulle ge lärarna merarbete?

Media: SVT: Spricka i regeringen, DN: Moderaterna grusar Björklunds planer för skolan, Bo Jansson på DN-debatt: ”Kommunerna har haft sin chans – staten måste ta över”.Tina Acketoft i DN-artikeln: Förstatligad skola splittrar alliansen. Lena Melin i Aftonbladet. 

Bloggar: Plura,  Norah4you, MMR, Kent Persson

Upprörda röster om lärarlegitimationen

Härom dagen framträdde en upprörd lärare i DN. Vad var hon upprörd över? Jo över att hon efter 20 år som obehörig SO-lärare inte kunde fortsätta på samma sätt i 20 år till. Hon uppfattade det som orimligt att man satt en gräns vid 50 - över den åldern kunde undantag ges för kraven på ämnesbehörighet. Själv var hon 40+.

Jag blir också upprörd när jag läser det här. Upprörd över att undantagsgränsen är så lågt satt. 60 tycker jag vore en mer lämplig ålder. Att sätta sig på skolbänken fem år innan pension känns inte så vettigt. 15 år är däremot en lång tid. Man hinner väcka avsmak eller intresse hos många elever under 15 år.

Men mest upprörd blir jag över att man har kunnat undervisa i fyra tunga ämnen i tjugo år utan några som helst universitetspoäng i dem. Upprörd över att man som obehörig uppfattar det som sin självklara rätt att behålla jobbet utan att skaffa sig kompetensen.

Jag har heller aldrig förstått det där med att bunta ihop ämnen i NO och SO-block. Det innebär att de ämnen som ingår grötas ihop och framstår som mindre distinkta, mindre viktiga. Mitt intryck är att det alldeles för ofta är precis så högstadieelever uppfattar dem.

Det är en utmaning att få högstadieelever att känna att samhällskunskap är ett ämne som angår dem. Ska man klara den utmaningen gäller det att man har djupa och stadigt uppdaterade kunskaper och dessutom förmågan att knyta an till elevernas intressen och vardag. Historia? Religion? Geografi? Ämnen som kan göras sövande tråkiga eller ämnen som kan stimulera till djupa tankar och en ny syn på världen och på vårt samhälle - beroende på lärarens kunskaper och skicklighet.

Att den här kvinnan har undervisat samhällskunskap i 20 år är inget som helst intyg på vare sig hennes ämneskunskaper eller kompetens. Men skulle det vara så att hon har ägnat de här åren åt djupa studier i samhällskunskap borde det förstås vara självklart att hon ges möjlighet att validera sina kunskaper. Men nej det är för besvärligt säger högskoleverket. Nej i så fall ska man ha något enklare valideringssystem, ett system som bygger på tjänsteår och dylikt, bekräftar Jan Björklund. Och så är vi där igen. Att man vevat fram samma stenciler och gett samma läxor i tjugo år är inget intyg på ämneskompetens. Det är kunskaperna - inte antalet år som obehörig - som behöver valideras. Och valideringen kan inte utföras av samma rektor som anställt den obehörige, det ska ske vid ett universitet.

Varför skulle det för övrigt vara så besvärligt att ta reda på om en person besitter tillräcklig ämneskompetens?  Det är väl både besvärligare och dyrare att förse en person med en överflödig utbildning? System för validering av kunskaper är för övrigt inget som enbart behövs i samband med denna reform, det är något vi borde bli mycket bättre på om vi vill få nyanlända snabbt in på arbetsmarknaden. Den vettiga åtgärden vore att ge olika universitet i uppdrag att validera olika ämneskunskaper. Förslagsvis i form av både skriftlig tentamen och muntlig examination. De universitet som tar fram de nationella proven i olika ämnen vore det mest naturliga valet. Kostnaden kan företrädesvis delas mellan den huvudman som anställt den obehöriga och den obehöriga själv.


... När vi nu ändå talar lärarupprördhet - det finns en hel del behöriga SO-lärare som har haft svårt att få anställning. I Uppsala, i Valdemarsvik och i Norrköping har läget varit att tillgången på SO-lärare har överträffat efterfrågan. Om man har skaffat sig en dyr universitetsutbildning och dragit på sig stora studielån och får gå arbetslös medan personer utan relevant utbildning undervisar i SO år efter år efter år... Hur upprörd tror ni att man är då på en skala? Hur vettigt verkar det under sådana omständigheter att söka sig till lärarhögskolan?

Media: DN: Nya regler väcker ilska bland lärare. ... eller är det mer hos obehöriga de nya reglerna väcker ilska? Ämneslärare saknar utbildning.  SVD, Metta Fjelkners: Oseriöst om lärarlegitimationer på Brännpunkt.

Bloggar: Petter Bergenstråle är inne på samma linje. I Kilskrift skriver Karin Brånebäck om hur hon som 1-7 lärare har hamnat i kläm i samband med den här reformen.

Befria skolan från Kommunförbundet!

Göran Persson åsamkade skolan dubbel skada i och med kommunaliseringen. Dels fick skolan en otydlig och inkompetent styrning, dels orsakade hans hårdhänta metoder en splittring inom landets lärarkår. Klasslärarna, daghems- och fritidspedagogerna i Lärarförbundet gick med på kommunaliseringen och belönades med löneökningar, medan ämneslärarna i Lärarnas Riksförbund, bestraffades för sina protester med försämrade arbetsvillkor och lönemässig stagnation. Sedan dess har det rått misstro mellan de två lärarfacken. Ett annat resultat av att nederlaget blev så kostsamt är att man inom LR har tystat ner medlemmar som velat verka för ett återförstatligande.

I augusti väckte så Jan Björklund liv i den politiskt dödförklarade frågan. Konsekvenserna av kommunaliseringen skulle utredas och om slutsatserna kom att motsvara farhågorna kunde skolan återförstatligas. Kommunförbundet lämnade snabbt in sin protest. (DN 21/8) Eventuella brister i skolan sades bero på staten och lärarna hade redan hög status. Som stöd för det påståendet hänvisade man till undersökningar som visar att föräldrar och elever är nöjda med lärarna – en argumentation som haltar betänkligt. Enligt samma logik skulle gatsopare och diskare, eftersom de mer sällan orsakar missnöje, ha högre status än politiker och advokater. 
  Kommunförbundet ser alltså ingen orsak till självrannsakan. Det trots att vi lärare är djupt missnöjda med både lön och arbetsvillkor. Det trots att vår skola uppvisar allt sämre resultat i internationella undersökningar. Så allvarlig är situationen i skolan att de två lärarfacken i ovanlig samarbetsanda skrev en artikel med den alarmerande titeln ”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”(DN 16/10). Fokus i artikeln ligger på det låga sökandetrycket till lärarutbildningarna som artikelförfattarna kopplar till den dåliga löneutvecklingen.
  
I likhet med de flesta av mina kollegor skulle jag gärna se att det fanns en bättre överensstämmelse mellan lön och utbildning. Ändå är inte den låga lönen den allvarligaste konsekvensen av kommunaliseringen för min trivsel i yrket. Det kommunförbundet har berövat mig är möjligheten att vara en skicklig lärare. När jag hade mitt första heltidsarbete som lärare – 89 var läraryrket kreativt, fritt och stimulerande. När jag var färdig gymnasielärare -94 kom jag till en kraftigt förändrad arbetsplats. En välvillig arbetsgivare hade bytts ut mot en huvudman som mötte lärarna med fientlighet.
  
Kommunförbundets avoga inställning till lärarkåren har flera orsaker. Den främsta är att kommunerna behöver spara pengar. Skolan är en stor utgiftspost som är politiskt lättare att skära i än många andra. En annan orsak är den kränkande utbredda synen på lärare som dagdrivare som gör minsta möjliga mellan de långa loven. Sist men inte minst finns det på många håll en allmän misstänksamhet mot akademiker. Universitetsutbildning ses inte som den kostsamma investering den de facto är. Man tycker att en kommunarbetare är så god som en ann och att löneskillnaderna därför skall vara små – helst obefintliga. En annan konsekvens av att beslutsfattarna ofta själva saknar akademisk utbildning är att de tror att vem som helst kan göra vårt jobb. Därför fyller de lika gärna skolorna med ”vuxna” som med lärare.

Så vad har man gjort mer konkret för att sätta lärarna på plats? Några tidiga åtgärder var att förlänga undervisningstiden, detaljreglera arbetstiden och införa 45 timmars arbetsvecka. Nästa steg var lärarlag som gjorde det möjligt att lägga fler uppgifter på lärarna. I de nya arbetsuppgifterna fanns en stadig förskjutning från kunskap mot omsorg. Vi lärare skall vara kuratorer, extraföräldrar, poliser och administratörer och de här rollerna verkar i många kommuner uppfattas som viktigare än den pedagogiska. Men man nöjde sig inte med att vidga läraruppdraget. Nästa steg blev att slopa den fasta undervisningsplikten i syfte att kunna lägga ut ännu mer undervisning på varje lärare.
  
Sammantaget innebar de här förändringarna en kraftigt ökad arbetsbörda, minskad frihet och flexibilitet – paradoxalt nog samtidigt som man i resten av samhället går i motsatt riktning. Men problemet är inte bara att vi går på knäna. Många av de nya uppgifterna är sådana som vi varken är utbildade eller lämpade för – dvs. uppgifter vi utför mindre väl. Dessutom innebär alla nya arbetsuppgifter och den ökade undervisningsplikten att det har blivit allt svårare att göra ett bra arbete i klassrummet. Kvaliteten på undervisningen och därmed på den utbildning våra barn får är givetvis det största offret. Men lidande blir också lärarnas yrkesstolthet, arbetsmoral och trivsel. Det är tillfredsställande att gå väl förberedd till ett arbete man utför skickligt. Det påminner om tortyr att ägna en lektion åt en fåfäng och pinsam kamp att upprätthålla ordningen när en klass har bestämt att man inte har något vettigt att komma med och därför inte förtjänar deras samarbete. Händer sådant alltför ofta mals man ner. Som lärare står man ständigt på en estrad och den publik man möter är öppenhjärtig och svår att tillfredsställa.
  
Men kommunförbundet vill inte ha lärarna i talarstol – varken i klassrummet eller i samhället. Katederundervisning bekämpar man kraftfullt. Lärarna skall vara handledare och eleverna skall ”söka sin egen kunskap”. Orsaken till Kommunförbundets iver är att man med läraren i en handledarroll hoppas kunna minska behovet av ämneskunskaper och samtidigt ytterligare öka undervisningsplikten. Med sedvanlig indoktrineringsretorik utger man sig för att gå elevernas ärenden. Utan att gå in i en pedagogisk diskussion kan man ändå konstatera att Kommunförbundets tilltro till våra barns kunskapstörst är överdriven och missriktad. Människan vill lära sig, det är sant. Men den kunskap tonåringen söker är snarare hur man trimmar en moppe, döljer en finne eller får ett tuggummi att sitta fast under en stol än hur man böjer starka verb och förklarar fotosyntesen. Lusten att söka den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden kommer i allmänhet först när en skicklig lärare har tagit plats i katedern för att motivera och entusiasmera och även då tar ”raketbränslet” snabbt slut.
  
Men det är som sagt inte bara i katedern som lärarna tar mindre plats, utan även i församlingen. Trots kommunal klåfingrighet, missförhållanden och försämrade arbetsvillkor har landets lärare blivit tysta och fogliga. Den individuella lönesättning som var tänkt att förbättra kvaliteten på undervisningen används istället för att uppnå rättning i ledet. Ekonomiska påtryckningar både på individnivå och på skolnivå i kombination med skönmålande propaganda inför varje besparing som man maskerat som skolreform har gjort rädda ja-sägare av en tidigare högröstad och kritiskt sinnad yrkeskår. Detta skadar också vår trivsel, yrkesstolthet och status. Dessutom försämras kvaliteten ytterligare av att missförhållanden inte synliggörs och åtgärdas.

Alla kommuner missköter inte sina skolor och Kommunförbundet eftersträvar givetvis inte dåliga resultat i skolan. Problemet är att resultatet kommer långt efter kostnaden i prioriteringarna. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Därför är kopplingen mellan utbildning och välstånd inte självklar på lokal nivå. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. Omsorg är det alltså uppenbart lönsamt att ägna sig åt. Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar. Ur ett statligt perspektiv är en god och likvärdig grundutbildning en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. Ur ett statligt perspektiv ser man också att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade krymper, att det blir alltmer ovanligt att man kan behålla samma arbetsuppgifter ett helt yrkesliv.

Många elever är nöjda med sina lärare, så långt har Kommunförbundet rätt. Men de är inte nöjda för att skolan är bra utan för att de inte har upplevt något annat. De vet inte att lektionerna har blivit mer fantasilösa och mindre effektiva för att lärarnas arbetsuppgifter har ökat. De vet inte att vårt kreativa, roliga och för deras inspiration så viktiga planeringsarbete har bytts ut mot trist och ofta meningslös pappersexercis, konferenser och social fostran. De har inte de referenser som krävs för att se att lektionerna ofta är improviserade och otillräckligt förberedda. De har vant sig vid att läroböcker är inaktuella och trasiga. De vet inte att deras lärare måste välja mellan torftigt arbetsmaterial och olaglig kopiering.

Nöjda eller inte förtjänar eleverna bättre. Det gör också vi lärare. Vi förtjänar rimliga arbetsvillkor och en skälig lön. Vi förtjänar förtroende, samarbete och uppmuntran från vår arbetsgivare. För att fel skall rättas till krävs dessutom ett uppriktigt samtalsklimat där kritik ses som ett redskap i förbättringsarbetet, inte som bakåtsträvande kinkighet.  Vi behöver helt enkelt en arbetsgivare som inser att det inte är kronorna man spenderar utan vad man får för pengarna som är det viktiga. Pengar spenderade på en skola som desillusionerar och tråkar ut sina elever och luckrar upp deras arbetsvilja och moral är värre än bortslängda medan pengar som ger våra barn vidgade vyer, god allmänbildning och ett gott självförtroende har investerats till gagn för hela samhället.
 
 På de stora dagstidningarnas ledarsidor har man ända sedan reformen genomfördes framfört skarp kritik mot kommunaliseringen av skolan. Ändå argumenterade man i en huvudledare i DN mot ett återförstatligande (18/8) med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Att det blir dyrt stämmer säkert, de flesta misstag kostar. Men inte för dyrt. Att låta kommunerna fortsätta att ”haverera vårt utbildningssystem” är däremot något vi inte har råd med, för då räcker det inte med det pris vi betalar idag. Då intecknar vi dessutom vår framtid.

Helena von Schantz (2007)

”Kommunaliseringen är en politiskt död fråga!"

, det var det svar LR-ombudet vid bruksgymnasiet i Gimo, Hans Johansson, fick när han bad sitt förbund agera för en återgång till statlig skola. Min kollega och medkämpe lät sig emellertid inte nedslås. Han skrev debattartiklar och pläderade outtröttligt för ett större statligt ansvar. Det gjorde även jag. Det hann bli många debattartiklar i UNT och en i DN som hette ”Kommunförbund i fårakläder”. När händer det här? Min artikel i DN publicerades i mars 1999, för precis 14 år sedan.

Efter den långa kampen för en statlig skola var dagens DN-debatt-artikel: "Staten måste ta ansvar för den svenska skolan" en bitterljuv läsning. Först en skolgranskning som lyfter valfrihetsreformerna och segregationen som det största skolproblemet, ironiskt nog med besök på en skola i just Gimo. Därefter en artikel på DN-debatt där en lång rad omaka debattörer lyfter kommunaliseringen som ett stort misstag. Artikeln verkar vara litet snabbt skriven - eller också handlar det om många kockar - för det finns både upprepningar och dunkla formuleringar.

Men när det gäller vikten av likvärdighet finns det ingen otydlighet - och det gladde mig verkligen.  Det går inte att få en bra skola utan att likvärdigheten är hög. I de internationella mätningar som görs går likvärdighet och höga kunskapsresultat hand i hand i land efter land. Men vad som är ännu viktigare är att vi inte kan få ett bra samhälle utan en likvärdig skola. Om föräldrars bakgrund är den främsta framgångsfaktorn för våra barn har vi inte ett samhälle där alla har samma värde, förutsättningar och utrymme. Om det är den viktigaste framgångsfaktorn har vi dessutom ett samhälle som förslösar sitt humankapital.

Det var Folkpartiet och Jan Björklund som väckte frågan till liv igen. LR följde snart därefter. Idag driver även Vänsterpartiet ett återförstatligande av skolan. Det har gått sex år sedan Jan Björklund uttalade sig för ett återförstatligande. Två år senare, vid landsmötet 2009, blev det officiell folkpartipolitik. Sedan dess har det blåst allt starkare vindar för ett återförstatligande, där dagens DN-artiklar bör uppfattas som minst en kulingvarning av SKL.  Hoppas det blåser starkt nog för att både socialdemokrater och moderater också tar ställning för ett återförstatligande så att det äntligen blir verkstad i den här frågan.

Hur skulle då ett återförstatligande gå till? Man behöver inte rasera det som fungerar. Det som framför allt behövs är att det är staten som håller i resursfördelningen och att det är staten som systematiskt följer upp både kunskapsresultat och elevernas trivsel, trygghet och delaktighet. Centralrättade nationella prov i år 6 och år 9, en centralrättad studentexamen som gör snuttifieringen och uppsjön av nationella prov på gymnasiet överflödig och på det statliga enkäter där man följer upp resten. Allt det här kan man finansiera genom att skrota Skolinspektionen. Eller om man föredrar behålla den i en annan mer positiv och stöttande form.

Media: Viktigast för skolresultat: familjebakgrunden (DN), "Det hjälper inte med mer pengar" (DN), Metta Fjelkner i DN,
Bloggar: Morrica vänder sig mot förhastade slutsatser och tvära kast i DN-granskningen, Plura, 
Lars P Syll skriver om friskolorna och segregationen,  

Men något som inte lyfts i vare sig debattartikeln eller i reportagen är vad kommunaliseringen har kostat lärarna - och med tanke på hur viktiga vi är för skolans kvalitet - eleverna i bristfällig undervisning. Därför lägger jag upp ett ytterligare inlägg. En artikel som jag skrev för sex år sedan (även om vissa avsnitt är betydligt äldre än så). Den handlar framför allt om konsekvenserna av kommunaliseringen för lärarkåren.

Om LR:s förvirrande inlägg om bildning, fortbildning och näringsliv i GP.

Idag publicerar GP en artikel skriven av mig och undertecknad av Bengt Söderhäll, Sven Björkman och  Carla Cariboni Killander;  Måste bildning vara lönsamt?   Min rubrik var "Skolan måste se längre än till näringslivets behov". Det handlar om en replik på LR:s artikel  ”Sverige måste satsa på klassisk bildning” (GP 27.9.).

I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag.  ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare?  Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en  släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium.  På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.

Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket.  LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol.   Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar.  Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.

I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med.  Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från -  är LR:s konsekventa utelämnande av  franskan.  ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.

När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.

Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus.  Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS  har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.

Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör.  Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.

Upp till kamp för språken!

I dag, under årsmötet här i Härnösand, blev jag vald till ny ordförande för LMS - riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk.

 LMS har betytt mycket för mig under min karriär som språklärare. Nätverk, vänner, stöd och råd och dessutom har merparten av den ämnesfortbildning jag har fått arrangerats av LMS. När jag nu har fått det här uppdraget är det i ett läge där LMS, som en gång var en självklar centralpunkt för språklärare, sedan flera år dras med sjunkande medlemsantal och även med sjunkande medlemsengagemang. Det är också i ett läge där språkkunskaperna i landet länge sjunkit - mitt i en tid av globalisering och allt större behov av internationellt samarbete, rörlighet och språkkunskaper.

Mitt nya uppdrag är alltså inget glassigt hedersuppdrag, utan här handlar det om att utan arvoden och med få stödfunktioner kavla upp ärmarna och kämpa. Att kämpa för att LMS  igen ska bli en förening som gör det lättare för alla språklärare att nätverka, samarbeta, påverka och spetsa sin kompetens. Och det ska inte som idag vara på språklärarnas egen tid och bekostnad. Vi kommer att jobba hårt för att få antingen kommunerna eller staten att ta sitt ansvar för språklärares tillgång till samarbete, fortbildning och utveckling. Och kan andra lärargrupper dra nytta av våra ansträngningar, desto bättre.

Men det kommer inte att lyckas för att jag och några till kavlar upp ärmarna. Skall det lyckas måste vi bli fler och vi måste hjälpas åt. ...  Och det måste lyckas. För våra elevers skull.

Om du är språklärare eller i övrigt vill lägga extra krut på att stödja språken bli medlem och/ elller gå med i vår Facebook-grupp.

I det senaste numret av Lingua, medlemstidningen, hade tillförordnade ordförande Eva Zetterberg- Pettersson skrivit en så inspirerande och viktig text att jag bad att få publicera den här i min blogg. Här kommer den:

Tf Ordföranden har ordet

Kära kolleger i LMS!

Som vikarierande ordföranden för LMS Riksförening (fram till årsmötet i Härnösand) har jag just nu förmånen att närmare bekanta mig med vår anrika och mångsidiga förening. Att sitta på två stolar, som tf ordföranden och som representant för ämnet engelska, ger mig en unik inblick i föreningen -- vilken ger mig anledning att fundera över föreningens dåtid och framtid.

Skolvärlden har förändrats dramatiskt de senaste decennierna och detta har naturligtvis påverkat även LMS. Tillåt mig att ställa en burdus fråga: Har LMS en roll att spela idag? Vårt vikande medlemsantal, en halvering under tjugo års tid, vittnar dessvärre om att många språklärare tvivlar. Men om LMS spelat ut sin roll borde de frågor vi arbetar med vara inaktuella. Har de främmande språken en så stark ställning i utbildningsväsendet och i samhället idag att de inte längre behöver försvaras? Är kvalitativ fortbildning lättillgänglig? Har man som lärare goda kanaler för kontakt och utbyte med myndigheter, forskning och läromedelsproducenter? Är man orienterad i vad som händer i Europa och i världen när det gäller språkpedagogik? Har man ett brett nätverk av kolleger att tillgå för diskussion av yrkesrelaterade frågor?

Få språklärare skulle nog svara att de är nöjda med sakernas tillstånd i samhället, skolan och sin yrkesverksamhet. Förmodligen är missnöjet större idag än var det var under den tid då i princip alla språklärare var medlemmar. Med andra ord finns det all anledning för LMS att fortsätta sitt arbete. En sak är dock klar: vi måste förändra våra arbetssätt -- för många av dessa har blivit föråldrade. Att vara föreningsaktiv är inte längre en självklarhet, som det var förr, och därför måste vi lyfta fram fördelarna med att vara medlem i LMS. Vi som är företroendevalda måste engagera oss i ett förändringsarbete för att anpassa aktiviteterna till de förutsättningar och behov som finns idag. Låt oss se detta som en utmaning! Som enskild medlem väljer man förstås själv i vilken mån man vill vara aktiv och för mig är idealet att LMS har någonting att erbjuda alla! Om du har idéer eller önskemål, kontakta någon av oss i riksstyrelsen eller i din lokalförening.

Slutligen, eftersom omvärlden måste få upp ögonen för den gedigna verksamhet som språklärare och språkelever bedriver runr om i landet vill jag uppmana till att söka “European Label. Europeisk kvalitetsutmärkelse för Språk”. Detta pedagogiska pris ges till skolor som arbetar seriöst och innovativt för att förbättra sin undervisning i främmande språk. För mer information, se Skolverkets hemsida:

Brösttoner om lärarlegitimationerna i DN och Expressen

Det har varit mycket liv om lärarlegitimationerna på sistone. Först var det städslandet av Proffice som väckte ont blod och nu är det att man inte bara skjutit upp utan tagit bort deadline för utfärdandet av legitimationer. De starkaste tongångarna hörs i DN.
"Ett riktigt fiasko", trumpetar man på ledarsidan. På DN-debatt anklagar LR regeringen för underfinansierade reformer och kallar det vitalt att lärarlegitimationerna är utfärdade den 1 juli nästa år. Under rubriken politik skriver Lenita Jällhage att det är farligt att inte komma med ett nytt datum. I Expressen är man mer kritiska till reformen än till utförandet: "Lägg ner lärarleg".

Att LR bevakar frågan är knappast förvånande, men hur kommer det sig att de uppskjutna lärarlegitimationerna väcker så starka känslor bland journalister och ledarskribenter? Jag kan inte märka att de gör det bland lärare, elever eller föräldrar. På min skola har det inte meriterat en enda kommentar och i sociala medier diskuterar vi lärare helt andra saker. Undra på det. Legitimationen är en papperslapp i pdf-form som varken gör till eller från i vår yrkesvardag. Jag har personligen inte ägnat min en tanke sedan jag skickade in ansökan någon gång i oktober. Jag kan inte heller se att det spelar någon större roll om de är klara 1 juli eller 1 oktober nästa år. Det vore mer allvarligt om man manglade ut en massa felaktiga legitimationer.

Efter DN-artiklarna tog vi upp frågan vid vårt lärarköksbord. Jag menade att det ändå tyder på viss inkompetens från något håll att man gjort sådana felkalkyler. Åt det fnös min man. Förseningar är normaltillståndet - att saker blir klara i tid det ovanliga. Hur många byggnader, broar eller tunnlar har varit klara på utsatt tid? När det gäller behovet av reformen var vi däremot rörande eniga. Varje gång man anställer en obehörig att leka lärare sätter man en dumstrut på alla oss som skaffat stora studielån och  satt fem år av våra liv på att skaffa utbildningen och verkligen bli lärare. Vi har också båda sett många exempel på att man använder sig av möjligheten att anställa obehöriga, eller ”vuxna i skolan” som budgetregulator. Vi har båda också fått hjälpa obehöriga med de delar av jobbet de inte klarar. Vi har båda också sett olämpliga lärare som bara sökt sig till en annan skola när de på grund av det förlorat jobbet. Det här är en reform som stärker elevernas rätt till en behörig och kompetent lärare som följer styrdokumenten. Det är också en reform som stärker lärarnas profession och status. Ett yrke som vem som helst kan utföra har självklart lägre status än ett som kräver utbildning och en viss nivå på yrkespraktiken. Inte hade läkare hög status när slaktaren kunde hugga in vid behov, inte hade tandläkaren det på den tid när smeden drog ut tänder - och varken slaktaren eller smeden var ”vem som helst” i samma utsträckning som obehöriga som agerar lärare kan vara det. Läraryrket är komplicerat och krävande och det kräver en lång rad kunskaper och färdigheter. Ämneskunskaper inte minst, men det är bara ett område bland många.

Men det är som sagt inte alla som ser det på samma sätt. Expressens ledarredaktion börjar med en föraktfull och putslustig beskrivning av hur reformen kom till: ”Facken grubblade och kom att tänka på läkarna - de har minsann yrkeslegitimation, anseende och ordentligt betalt. Slutsatsen blev att kräva lärarlegitimation. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) gick dem till mötes, han var tvungen att visa vänlighet mot kåren efter att på goda grunder kritiserat mycket av den praktiska yrkesutövningen.”  Alla inblandade ges grumliga motiv - mest av allt favoritsyndabocken - lärarna.  Sympatin reserveras för de obehöriga: ”Ta slöjdlärarna - de är 6 000 och en tredjedel av dem saknar behörighet, antingen har de inte lärarexamen eller saknar de ämnespoäng. En del har faktiskt inte någotdera, vilket inte hindrar att de gör ett utmärkt arbete. Men nu måste de alltså sätta sig på högskolebänken, i en del fall väldigt länge. Det är varken en rimlig användning av individens eller skattebetalarnas resurser.” Artikeln avslutas med en riktig käftsmäll mot lärarna, och även om artikeln inte är signerad känner man lätt igen Malin Siwes signatur i texten: ”Det finns bara ett sätt att skaffa status; att förtjäna den. Så länge elevernas kunskapsnivåer sjunker är det svårt att få gehör för löneryck. Men den dag vi ser ett trendbrott - framför allt att läsförståelsen ökar och eleverna klarar rudimentär matematik - då finns möjligheten där.” .... Ja, kan det tänkas vara möjligt att kunskaperna ökar när det finns fler behöriga, skickliga lärare i skolan? ...  Och inte bara fler vuxna? Och hur vet man på Expressens ledarredaktion att slöjd ... personer som saknar både slöjdutbildning och pedagogisk utbildning gör ett utmärkt arbete? Personligen skulle jag bli upprörd om jag fick reda på att mina barn undervisades av en sådan. Vid sidan av slöjdkunskaper krävs bland annat goda kunskaper om vad man kan vänta sig av barn i  olika ålder och om hur man förebygger olyckor när ett stort antal barn ska sköta farliga verktyg och maskiner.

DN:s ledarredaktion är ännu mindre nådiga: Det visar sig att just det jag och min man ser med sådant ogillande,  huvudmännens frihet att anställa personer utan utbildning, här uppfattas som något positivt. I DN påstår de också att ”en rad skickliga och kvalificerade lärare utestängs från yrket”. Men är man obehörig är man varken kvalificerad eller lärare.  Tvärtom, det vi verksamma lärare har sett är att en rad behöriga och skickliga lärare har fått gå arbetslösa medan huvudmännen anställt billiga kvackare, vi har sett nyexaminerade går före erfarna och skickliga lärare - kort sagt att mammon styrt och kompetensen kvittat. Det borde aldrig ha varit möjligt att ge obehöriga fast anställning, men när det inte bara har varit möjligt i flera decennier utan också mycket friskt utnyttjat är det ett klokt grepp att legitimera lärarna. Sätter man räven att vakta hönshuset är det förståndigt att spika upp ett hönsnät.

Att lärarlegitimationerna skjuts på framtiden är ett misslyckande,  men inget särskilt dramatiskt sådant, inget som har någon större betydelse för vare sig lärarkåren eller dagens elever. Att man på ledarredaktionerna på två av landets största tidningar ser lärarnas utbildning, behörighet och yrkespraktik som oväsentliga - det är ett betydligt större problem. Hur löser man det? Kan Skolverket eller någon Lärarhögskola ordna med  journalistfortbildning? En fortbildning ägnad att höja både respekten för och statusen hos skribenterna?

I Tankar om Skolan i Media är Zoran Alagic inne på liknande spår.

Läs brevet hos Johan Kant

Johan har publicerat ett brev han har fått från en lärare som har givit upp och bytt yrke. Misstron är det som tärt mest. eller att vara guilty until proven innocent - ett jobb som man dessutom får utföra själv.

Jag känner många som lämnat läraryrket och de har alla det gemensamt att de var riktigt bra lärare. Jag känner också en och annan lärare som aldrig borde ha blivit lärare. Jag har ännu aldrig sett någon av dem sluta annat än genom att gå i pension.

....  Den dag då det är tvärtom är den dag då vi vet  att vi är på rätt väg.


   

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden 3?

Hon väljer verkligen intressanta sängkamrater, Eva-Lis Sirén. För ett år sedan debatterade hon ihop med Anders Knape (SKL).  Idag skriver hon på DN debatt tillsammans med Gustav Fridolin. Det är en kryptisk artikel som man får läsa några gånger om man vill ha fatt på budskapet.  Citat ur artikeln: ”Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. ” Visst är det fint hur det där med felavlönade har stuckits in där? Och skolans verkliga utmaningar, istället för de inbillade som vi nu ägnar oss åt.

Miljöpartiet och skolan... Det politiska skollandskapet har ändrats och motsättningarna mellan blocken minskat. Jag kan läsa en artikel av Mikael Damberg och nicka gillande. Även Vänsterpartiet beskriver en skola jag känner igen och en hel del åtgärder jag tror på. Men ett parti utmärker sig för sin enligt min uppfattning världsfrånvarande skolpolitik. Miljöpartiet. I rättvisans namn, om Miljöpartiet är det sämsta skolpartiet får man även konstatera att skolan är MP:s sämsta gren. På så vis jämnar det ut sig för miljön är alliansens sämsta gren. Men det är ändå ungefär lika förbluffande när ordförande för det andra lärarfacket skriver debatt med MP:s språkrör som om Greenpeace skrev debatt ihop med Anders Borg eller Carl B Hamilton.

Så vad är det som oroar detta udda par? Först och främst att legitimationsreformen fått framskjuten deadline. Det väcker stor oro, påstår de. Okej? Har inte märkt av någon sådan oro. Ligger lärare sömnlösa på nätterna för att de inte får sin pdf-fil så snabbt som de hade räknat med?

Artikelförfattarna påstår också att man ”kraftigt ökat lärarnas arbetsbörda” genom att införa NP i åk 3 och genom att betygslika omdömen ska ges från åk 1. Det här är rent nys. Att genomföra och rätta NP i åk 3 kan knappast ses som någon tung arbetsbörda. Omdömen har vi skrivit i många år, att det tydligare regleras hur de ska skrivas är inget som ökar arbetsbördan. Man oroar sig också över introduktionsåret. Alla nyexade lärare som inte får plats. Okej? Om inte det fungerar som det ska, vems är egentligen ansvarets? Vem är det som är huvudman för skolan?

All kritik i den här artikeln riktas mot staten, mot Skolverket och mot utbildningsminister Jan Björklund. Men vi har inte en statlig skola utan en kommunal sådan. Om lärarlönerna är låga är det kommunerna som ska höja dem. Om resurser och kompetensutveckling saknas - ja då är det igen kommunerna som ska lätta på plånboken. Introduktionsåret? Kommunernas bord. Lärarlyftet? Också kommunernas bord. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb? Kommunernas bord. Det enda av allt man klagar över i artikeln som är statens bord är lärarlegitimationerna.

Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen får ni överge ert envetna och blinda kommunaliseringskramande och börja verka för en skola där allt det här verkligen är statens bord, eller också får ni adressera den här artikeln annorlunda.
... Förslagsvis till Eva-Lis Siréns föregående sängkamrat - Anders Knape på SKL.

Äntligen provocerad till skrivande av Eva-Lis Sirén

När jag klagade över hur svårt det var att börja skriva efter ett långt uppehåll tipsade Morrica om att försöka hitta något som irriterar. Problemet har varit att jag under ett tag mest bara läst sådant som fått mig att nicka gillande. Men på dagens DN-debatt står Eva-Lis Sirén till tjänst med inspirerande provokation. :)

Som lärare borde man kanske nicka gillande till en artikel med rubriken: ”Därför måste Sveriges lärare ha 10 000 mer i månaden”. 10 000 mer i månaden, vem skulle tacka nej till det? Och att lärare får ovanligt dålig utdelning för sin utbildning är ett obestridligt faktum. Ändå känner jag mest en invärtes suck när jag läser artikeln. Dels för att det har malts på om just dessa fiktiva 10 000 tills budskapet börjar irritera och provocera snarare än övertyga, dels för att status är ett ord som ”rubs me the wrong way”, men också för att jag inte tycker om när alla lärare buntas ihop som om vi hade samma arbetsvillkor, utbildningslängd och prioriteringar.
   Lärararbete på högstadiet skiljer sig från det på gymnasiet, Komvux från ungdomsskolan. Det vet jag av egen erfarenhet. Det är rimligt att anta att det gäller hela skolan. Jag vill gärna lyssna på mina kollegor på andra stadier och även kämpa för deras villkor och rättigheter. Men varför envisas med att klumpa ihop oss?

En annan sak jag ogillar är att arbetsvillkoren görs till bisak i artikeln. Vi är väldigt många lärare som skulle sätta ökad professionell frihet och minskad detaljreglering högre än en löneökning. Att vara lärare och inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb är ungefär lika kul som att spela Hamlet inför en fullsatt salong utan repetitioner. Men även här finns det antagligen skillnader mellan lärare och lärare. Eller är det ett generellt problem för alla stadier att man inte har förutsättningar att göra ett bra jobb? Att man behöver tid till för- och efterarbete som aldrig finns?

Det enda man kan hoppas att uppnå med en artikel av det här slaget är att påverka den allmänna opinionen. Men det är inte troligt att en text som inte ens frälser en färdigfrälst får församlingen att öka. Det finns knappast en enda svensk som inte redan hört det här kravet. Det är redan allmänt etablerat att lärare borde ha en högre lön. Vad händer när samma sak då mals på papegojeaktigt?

 Att SKL skulle påverkas är osannolikt. Lärarkåren har inga som helst påtryckningsmöjligheter. Strejkar vi kan kommunpolitikerna bara gnugga händerna belåtet åt budgetöverskottet. Vill behöriga lärare inte acceptera lön och arbetsvillkor kan man alltid placera vem man vill i katedern. Utan extern kunskapskontroll märks det knappt att ungarna inte lär sig något. I varje fall märks det inte på något sätt som riktar strålkastarljuset mot en specifik kommun eller rektor. Det är här vi har det grundläggande problemet när det gäller lärarlönerna. Ingen arbetsgivare betalar mer än man måste. I näringslivet lönar det sig uppenbart att betala en kunnig, skicklig och arbetsvillig medarbetare mer. Där lönar det sig rent av att betala besvärliga, kritiska personer mer för de betalar sig själva genom att förbättra företaget och därmed lönsamheten. Så fungerar det inte i skolans värld. Det finns inga incitament för en kommunpolitiker att ge lärare ett högt lönepåslag. Tvärtom ger det både ett försämrat manöverutrymme (mindre kul på jobbet) och sämre förutsättningar till framgång i nästa val. Och den lydiga idioten är den bästa av kommunanställda.

Friskolorna kunde ha haft en höjande effekt på lärarlönerna. Men förutsättningen för det vore att skickliga, kunniga och självständiga lärare gav större vinst och så är det verkligen inte idag. Så länge det inte finns någon extern kunskapskontroll är det trivsel och sådant som marknadsföring, resor, datorer och andra perks som står i centrum. Vilken trevlig prick som helst kan fungera i katedern. Ju yngre och mer obehörig desto bättre för då kommer man som arbetsgivare undan med en spottstyver. Och kritik? Det kan skada varumärket och ses framför allt som skäl för avsked.

Man kan spekulera i varför LR och Lärarförbundet inte gjorde gemensam sak här. Men jag är för min del glad att Metta Fjelkner höll sig utanför den här artikeln. Jag tycker också att det är bra att LR tar upp friskolornas vinster och sätt att sköta sin arbetsgivarroll. Men de åtgärder man föreslår för att få friskolorna att betala bättre är helt otillräckliga. Ett vinstdrivet företag skärper inte sig av moraliska skäl utan av vinstskäl. Därför är enda receptet för att få friskolor att slåss om och betala höga löner till duktiga lärare att göra kunskapsmålen centrala genom en extern kunskapskontroll.

Och på så vis landar alltså även detta blogginlägg i kravet på centalrättade nationella prov och en modern studentexamen. Ja, och ett återförstatligande av skolan förstås.

I SVD utger sig Maria Ludvigsson för att försvara LR:s medlemmar. Det hon försvarar är givetvis - som alltid - privatiseringarna, men det verkar ändå som om hon helt har missat att lärarkåren inte delar hennes entusiasm där.

Bloggar: Bo Malmberg: Hellre höga vinster än höga lärarlöner?,  Thoughts and Reflections utnämner lärarna till : Sveriges gnälligaste yrkeskår, i Trams, allvar, kultur och liv kan man läsa bistra men sanna saker om SKL som förhandingsmotpart.

Nu kör vi igång Liberala Lärare!

Det talas mycket om hur läraryrket behöver återupprättas och lärarna få högre status och högre lön. Verkstad är det betydligt sämre med. Lärarna är mer överarbetade än någonsin och nästan lika överkörda. Lönerna stampar i samma spann och kraven på oss ökar ständigt. Ett exempel? Här är länken till Skolverkets Allmänna råd om planering och genomförande av undervisningen. Goda råd måhända, men så många och detaljerade att knappast någon lärare kan leva upp till kraven - och ändå handlar det bara om den del av målen och kraven som relaterar till undervisningen.

 Ingen kommer att lyfta upp oss lärare, damma av oss och ge oss kronan och halva kungariket.  Ska läraryrket återupprättas, ska vi får den frihet och de redskap vi behöver för att kunna göra ett bra jobb måste vi slåss för det. Det är bara vi som kan återupprätta vår profession. För att ro i land med det behöver vi både samtala och samarbeta. För att dra vårt strå till den stacken har Gertie, Gösta och jag startat Liberala Lärare. Ett nätverk inom FP där många är folkpartister, men inte alla. Alla Liberala Lärare är däremot villiga att diskutera, samarbeta, debattera och väcka opinion för att återupprätta världens viktigaste yrke. Som vi skriver i vårt manifest:  Aldrig mera en skolkommission utan lärare!

Hur ska vi gå tillväga? Steg ett är att samla medlemmar. Ju fler vi är desto högre hörs vi. Steg två är att enas om frågor att driva och att föreslå representanter till de forum där skolan diskuteras och där viktiga skolbeslut tas. Vi kommer att uppvakta politiker, påverka lärarfacken, samarbeta med forskare, näringslivsrepresentanter, elev- och föräldraorganisationer. Vi kommer att skriva artiklar, blogga och väcka opinion.

Intresserad? Steg ett är att be om tillträde till Facebook-gruppen och kolla in hemsidan. På så sätt kan man delta i diskussionerna och ha insyn i vad vi sysslar med. Steg två är att mejla någon av oss grundare och bli registrerad som medlem. Då får man vårt medlemsbrev och kan vara med och bestämma vilka frågor vi ska driva och hur styrelsen ska se ut. Nu i inledningsfasen är det grundarnas hjärtefrågor som gäller. Vilka de är? Det har vi redogjort för i vårt manifest som du hittar här.

Vi kommer att göra det mesta av vårt arbete online. Skypekonferenser, chattar, google documents, twitter, etc. Det enda fysiska mötet för intresserade medlemmar blir årsmötet. Inga dåliga samveten, inga sura miner och inget gnäll - i Liberala Lärare hjälps vi åt efter lust, tid, ork och förmåga och vi har siktet framåt.
Här hittar du hemsidan:
Facebookgruppen

Kontaktuppgifter för potentiella medlemmar finns på hemsidan och i manifestet.

Vad är våra fackförbund skyldiga oss lärare?

Jag har varit medlem i LR sedan jag gick på lärarhögskolan. Men samtalet på rådhuset om min blogg var första gången jag personligen har behövt fackligt stöd. Jag mejlade LR-ombudet på min skola som kontaktade kommunombudet. Samma dag blev jag uppringd och fick både ett uppskattat bollplank och löfte om sällskap vid mötet.

Kallelsen till samtalet kom bara två dagar innan och inte till mig utan till min rektor - som också blev kallad. Syftet med mötet angavs inte. För allt jag visste kunde man ha kallat mig för att uttrycka sin uppskattning.Efteråt har jag förundrat mig över tillvägagångssättet. Varför fick jag inte en egen kallelse? Varför så kort varsel? Varför fick jag inte ens då jag bad om det veta precis vad det gällde? Tidsbristen och otydligheten gjorde att det var nära att jag inte kontaktade LR.

Jag tror att det skulle ha varit ett annat och obehagligare samtal om jag hade gått dit själv. Jag gissade vilket blogginlägg det handlade om, men jag skulle aldrig ha gissat mig till att det var den sista meningen som väckte upprördhet. Och jag skulle aldrig ha gissat att bakgrunden till mötet var att Christian Lundahl hade hört hört av sig. Tagen på sängen som jag var försvarade jag inte mig särskilt väl. Men det gjorde däremot LR:s kommunombud. Men så har vi inte heller vilket kommunombud som helst. Hon kom förberedd, påläst och gång på gång blev jag imponerad över hur skickligt hon redde ut vad samtalet handlade om och vad det var som gällde. Tydligt klarlade hon att jag inte hade gjort något fel och att däremot kallelsen och Lundahls agerande svårligen lät sig förklaras.

En i mina ögon olustig omständighet är att den förhandlingssekreterare som kallade till mötet var en gammal bekant. Jag kände henne som kommunombud för Lärarförbundet. Att vi hade träffats tidigare i helt andra roller påpekade hon själv i början av mötet. På vår skola är det nämligen utmärkt samarbete mellan LR och Lärarförbundet och det är vanligt att vi har gemensamma fackmöten över förbundsgränserna.

Man stöter ju på att fackliga företrädare blir rektorer. Det uppfattar jag som ett rätt naturligt steg. Gör man ett bra jobb som företrädare för sina kollegor är det troligt att man gör ett bra jobb som skolledare. Men jag hade ingen aning om att man kunde byta från att företräda lärarna till att företräda arbetsgivaren.  Ur mitt perspektiv påverkade vår tidigare bekantskap mötet i klart negativ riktning. Jag kom ihåg  tidigare förtroliga samtal om arbetsgivarsidan och undrade om det var samma vi och dom tänk åt andra hållet. Jag undrade om min bloggkritik mot vissa av Lärarförbundets utspel och ställningstaganden hade haft någon inverkan. Jag frågade mig också vad som gäller vid den typen av sidbyte. Vad av det hon har lärt och fått reda på som kommunombud kan hon använda sig av i sin nya roll? Vilka begränsningar finns det?

Man kan förstå att arbetsgivaren gärna tar emot en person med så mycket inside information.  Spärrarna borde finnas på den andra sidan, hos fackförbunden själva. Ett kommunombud får stor insyn i hur det fungerar på olika skolor, kännedom om olika situationer som uppstår och om enskilda lärares villkor och egenskaper. Det ger en hel del makt och den makten får inte missbrukas. Förtroende förpliktigar.

Jag har bott i många kommuner och vet hur olika det kan fungera med den fackliga representationen. På vissa skolor har ombuden stor nedsättning, på andra ingen. På vissa skolor finns fackombuden med på alla ledningsmöten, på andra är det bara i löneförhandlingarna de deltar. Ibland är det slagsmål om att bli fackombud, på andra skolor är det ingen som är villig. Så ser det också ut på kommunnivå. Det finns kommuner där medlemmarna  muttrar över kommunombuden, i andra är de älskade och beundrade. När Norrköpings förre LR ombud Arne Borgstedt nyligen gick i pension skrev Lars Stjernkvist (kommunalråd S) så här om honom i sin blogg: ” För Arne är nog den vars utskällningar jag uppskattat mest. Han har ett stort hjärta och brinner för en bra skola. Dessutom, det är ofta genom konflikter som man får goda vänner. Trots allt, de som alltid håller med blir rätt trista i längden.”

   Det tyckte jag var ett väldigt fint inlägg. Jag kan också intyga att Arne inte bara kunde ge kritik utan också hantera mottagarsidan. För några år sedan skrev jag ett kritiskt mejl till Arne. Några dagar senare fick jag ett vänligt och utförligt svar med en uppmaning att höra av mig igen vid fortsatt missnöje. Han kanske också tycker att de som alltid håller med blir rätt trista i längden?

Under ett möte på en knapp timme fick jag valuta för varje medlemsavgift jag betalat in till LR. Men jag fick också med mig en rad frågor om fackets roll och vad det innebär att vara förtroendevald. Jag har skrivit mycket om politikens och demokratins villkor i min NT-blogg. Om vikten av alerta och insatta väljare och om värdet av samarbete och breda lösningar. Samma sak gäller förstås våra fackförbund. Vi behöver kollegialitet på alla nivåer. Lärare som ställer upp för varandra även när det inte gagnar de egna intressena. Vi behöver vara engagerade och alerta och placera våra röster klokt.
    De är bara tillsammans vi är starka. Och våra elever förtjänar starka lärare.

Är Eva-Liis Sirén en god kollega?

Ja nog sjutton har han rört om i grytan, den gode Zaremba. Lärarförbundet och Skolverket har redan kommit med sina ”Fy vad Zaremba är dum”, artiklar. Nu är det bara SKL vi väntar på. Den där teflonytan mot kritik tycker jag är väldigt trist. Varför inte bara ta det? Vissa bitar har man säkert orsak att kasta över axeln, men det mesta av det som framkommit i artiklarna behöver de berörda ta till sig. Skolverket blir bättre hela tiden, men de har mycket att stå till svars för när man tittar bakåt i tiden. Jag betvivlar inte alls att tanken med SALSA är god, men effekterna har däremot inte alltid varit så goda. Lärarförbundet har slutat kräva att ordet lärare ska ersättas av ordet pedagog, men de fortsätter att kämpa för sina medlemmar på bekostnad av LR:s - utan att märka att vi faktiskt förlorar på det hela bunten.

Själv håller jag med Zaremba helt när det gäller listandet av syndabockar. Mest skada har SKL åstadkommit. Någon värre arbetsgivare har vi inte sett sedan industrialiseringens begynnelse. På andra plats kommer Lärarförbundet. Något jag just nu känner mig uppriktigt sorgsen över. På något plan har jag inte riktigt fattat att det handlar om kollegor innan jag deltog i Tweetupen till #merkateder förra veckan. Jag kom dit nästan två timmar för sent på grund av SJ, lyckades få en hel del sagt, träffade intressanta människor, hörde intressanta saker, men grundkänslan jag hade var att vara i fiendeläger. Ingen var otrevlig mot mig, men jag kände mig varken välkommen eller välkomnad. Många jag hälsade på var reserverade, efteråt fick jag reda på att de flesta var anställda av Lärarförbundet.

Är inte det här något väldigt märkligt? Att vi har två lärarfack med olika målgrupper där det ena facket motarbetar det andra? Jag har inte hört LR komma dragandes med förskollärare eller fritidspedagoger när det har handlat om villkoren för de egna medlemmarna. Men under hela min lärarkarriär har Lärarförbundet lyft sina största medlemsgrupper på ämneslärarnas bekostnad. Jag har inte sett LR underkänna några önskemål Lärarförbundet har för sina största grupper. Däremot motarbetar Lärarförbundet aktivt våra önskemål om behörighet, legitimation och förstatligande. Och de gör det i sällskap med SKL. Som om Lärarförbundet var den goda dottern och LR den som ska ställas i skamvrån och bli utan månadspeng.

Det finns ett missförstått och underskattat begrepp i lärarvärlden; Kollegialitet. Det det handlar om är inte att hålla varandra bakom ryggen.Det handlar inte heller om att hålla en enad front mot elever, föräldrar, skolledning eller politiker. Att vara kollegial är att samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta sina kollegor. Att vara kollegial är att sätta skolans och elevernas bästa före sig själv. I långa loppet är kollegialitet också det som är mest lönsamt för den enskilda läraren.

Så Eva-Liis Sirén, vem är din kollega? Är det verkligen Anders Knape du ska samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta?



Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, Skolvärlden
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, prestationsprinsen,Johan Kants blogg, Tysta Tankar, You're no different from me,Christermagister, Lite äventyr i ord och bilder, Ny i svenska skolan, Agneta Berliners blogg.

Lärarförbundet slåss mot väderkvarnar

I går när jag äntligen hade tid att uppdatera min blogg och läsa några av mina favoritbloggar fick jag klart för mig att ett av mina egna blogginlägg är uppe för debatt. Det handlar om ett inlägg där jag ifrågasätter Eva-Lis Siréns mandat och motiv för att samarbeta med Anders Knape i försvar för det kommunala huvudmannaskapet.

LR:s presschef nämnde inlägget i sin blogg Tankar om Skolan, men några timmar senare var rekommendationen borta. Nu har det här tagits upp på Dagens Opinion och Zoran Alagic förklarar att han fick uppmaningen att rensa i bloggen av sin chef. Man får också förstå att det skedde efter påtryckningar från LF.

Det hela är rätt ironiskt. En konsekvens av kommunaliseringen som jag sörjer alldeles speciellt är att lärarkåren blivit så tyst och undfallande. Den här rättningen i lärarleden innebär att missförhållanden kan pågå länge utan att uppmärksammas. Den innebär också att vi lärare blivit allt sämre föredömen för våra elever. Hur ska vi kunna lära ut demokrati, civilkurage och ansvar om vi inte praktiserar sådant själva?
Det ligger en slags bitter ironi i att Lärarförbundet faller in i SKL:s tradition av att tysta missnöje och debatt. Detta strax efter att man i ohelig allians med denna illa sedda huvudman och arbetsgivare stuckit broderförbundet LR i ryggen och vantolkat sina egna medlemmar.

Vad var det då jag skrev som behövde censureras? Tydligen är det slutmeningen som väckt mest anstöt: ”Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.” Uttrycket att begära någons huvud på ett fat är både frekvent och nött. Det används för sådant som hämnd, straff, negativ konsekvens. Just i det här fallet är det som ligger närmast till hands Siréns avgång. Tanken att det skulle tolkas bokstavligt är absurd.
Jag menar att Eva-Lis Sirén i sin roll som ordförande för Lärarförbundet har svikit sitt uppdrag på ett avgörande sätt och därför gjort sig förtjänt av kritik. Istället för att framföra sina medlemmars önskemål och driva deras frågor mot en arbetsgivarpart har hon ingått en ohelig allians med arbetsgivaren och dessutom missrepresenterat sina medlemmar.

Det är inte lärare som skriver vad de tycker som är din motpart, Eva-Lis Sirén. Tvärtom är ditt uppdrag att hålla mig och sådana som mig i handen och mota undan Anders Knape med högaffeln. Vad i all sin dar är poängen med att göra tvärtom?



Bloggar: Mats i Tysta Tankar var den som fick mig på spåret. Ett annat fackförbundskritiskt inlägg i min blogg.

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden? ... Igen

För den som i likhet med mig läste Eva-Lis Siréns och Anders Knapes debattartikel i DN med hakan vilande mot bröstbenet har jag författat en ... ja kalla det guide, översättning, vad vet jag. En hjälp att förstå det svårbegripliga helt enkelt.


Hej. Jag heter Anders Knape och jag basar över Sveriges kommuner och landsting - ja i princip över hela landet. Det finns tre saker jag inte gillar. Jag gillar inte att få höra att jag och mina underlydande har gjort ett dåligt jobb, jag gillar inte att bli av med verksamhetsområden och därmed få mindre att säga till om och framför allt gillar jag inte när rikspolitiker tror att de vet bättre än kommun- och landstingspolitiker. Att ens diskutera att återförstatliga skolan är som ni förstår likvärdigt med att spotta mig i ansiktet. Gör ni det kan ni räkna med en stor, fet spottloska tillbaks.



Hej. Jag heter Eva-Lis Sirén. Utan mina föregångare skulle skolan aldrig ha blivit kommunaliserad. Det var nämligen vi Lärarförbundare som gick till sängs med Göran Persson. Mot rejäla lönelyft för våra medlemmar (förskollärare, fritidspedagoger, obehöriga lärare och låg-och mellanstadielärare) var vi villiga att skjuta våra kollegor på högstadiet och gymnasiet i ryggen. Det finns tre saker jag inte gillar. Folk som håller vårt svek mot oss - jag menar alla är väl sig själv närmast?, sådana som påstår att kommunaliseringen var ett misstag och de som verkar för att utbildning ska löna sig även för lärare.

Nu förstår ni varför jag skriver en debattartikel ihop med en arbetsgivare som ger lärarna löneökningar som inte ens håller jämna steg med inflationen, en arbetsgivare som ständigt försämrar våra arbetsvillkor och som aldrig har varit intresserad av någon dialog med oss. Det handlar givetvis framför allt om självrättfärdigande, efterkonstruktioner och historierevidering. Dessutom kan det ju hända att ytterligare en ohelig allians kan ge mina medlemmar nya fördelar på LR-medlemmarnas bekostnad. I Sverige lönar det sig bättre att bli förskollärare än gymnasielärare. Det är Lärarförbundets förtjänst och det är jag stolt över. Kanske kan skillnaden göras så stor att man ska vara en veritabel idiot för att undervisa på de högre stadierna?

Det finns frågor som inte blir besvarade i detta blogginlägg, som till exempel, hur det kommer sig att ordförande för Sveriges största lärarfack inte kan skriva korrekt svenska - eller ens begära hjälp med korrekturen. Här finns heller ingen förklaring till att Lärarförbundet hittar på något så märkligt som att först använda medlemmarnas pengar till att göra en enkät gemensamt med lärarnas - för att uttrycka det hovsamt - inte särskilt älskade och uppskattade arbetsgivare, och sedan vrider till resultatet på bästa järnridåmanér så att det passar de egna teserna. Vad i helskotta är det för fel på de svenska fackförbunden? Vi har LO som inte nöjer sig med att kampanja för sossarna för medlemmarnas surt förvärvade utan rent av bekostar en dyr och stort uppslagen kampanj för att smutskasta och demonisera motståndarsidan. Nu har vi dessutom Lärarförbundet som gör gemensam sak med arbetsgivaren mot den yrkeskår man påstår sig representera. Ja giv mig styrka. Vore jag medlem i Lärarförbundet skulle jag inte bara be att få tillbaka medlemsavgiften, jag skulle baske mig kräva skadestånd. Skadestånd och Eva-Lis Siréns huvud på ett fat.

Media: Göteborgsposten, Bra artikel av Metta Fjelkner på Newsmill,
Bloggar: Det här inlägget skrev jag för en vecka sedan, men någon kanske grubblar över artikeln än. :) Det gör i varje fall Christermagister, Katedervarg, Tysta Tankar, Morrica, Linnébloggen, akademiker söker fru och Robstens blogg , Tankar om Skolan i Media.

Fackföreningarna och demokratin

Igår skrev jag ett helt blogginlägg som jag hade tänkt publicera idag. Nu kan jag inte hitta det någonstans. Givetvis är jag övertygad om att jag aldrig kommer att formulera samma sak lika klokt. Givetvis känner många skribenter igen den övertygelsen.

Jag ska i alla fall göra ett försök. Peter Andersson skriver i sin blogg att det är lika säkert att SVD med fyra års intervaller rackar ner på LO:s stöd till socialdemokraterna som att jorden är rund. Hoppas han har rätt, för det är också lika säkert att det är fel som att jorden är rund.

Många tar upp medlemmarnas perspektiv och påpekar att det bara är litet på femtio procent av medlemmarna som röstar på sossarna. Många tar också upp det självklara faktum att fackföreningar ska företräda sina medlemmar i ärenden rörande arbetsvillkor, löner, anställningsvillkor. De ska inte blanda sig hur deras medlemmar röstar, och de ska inte slösa deras pengar på politiska kampanjer.

Men det skulle vara fel också om 100% av medlemmarna röstade på samma parti. Det skulle vara fel också om medlemmarna alla tyckte att det här var bra. Det här är nämligen något som är helt uppåt väggarna och chockerande omoraliskt. När fackföreningar mutar, mästrar, skönmålar eller smutskastar politiker och partier är det inte bara sina medlemmars förtroende de missbrukar. De undergräver demokratin, stör valprocessen och stjäl makt från oss alla. Det är inte bara ett slag mot demokratin det är ren och skär korruption.

Det borde finnas lagar mot sådant. Hur kommer det sig att det inte finns lagar mot sådant?

P.S. Det här gäller er också Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén.



Media: SVD, DN, Expressen.

Bloggar: Peter Andersson har skrivit fler inlägg om det här: 1, 2. Hans utgångspunkt är att det handlar om löntagare/vänster mot näringsliv och media/vänster. Det finns säkert mer som behöver utredas, bland annat lobbyverksamheten och andra odemokratiska maktcentra men det har inte med saken att göra. Nu talar vi om facket.
Henrik Alexandersson har en lysande rubrik på sitt inlägg: "De finaste människor som går att köpa för pengar".
Andra intressanta inlägg: Fredrik Segerfeldt, Per Altenberg, Motpol, Liberala Anna, Christian Tingvallius, Christer Sörliden, Tokmoderaten, Adam Cwejman, Johan Hedin, Martin Moberg och HBT-sossen, Victor Zetterman, Annika Beijbom, Mattias Lönnqvist, Amanda Brihed, Björn Brändevall.