Socialt Mediedrev?

Som bloggare råkar man ut för otrevliga kommentarer och personangrepp. Ibland går det lätt att kasta över axeln, ibland blir man riktigt sårad och ledsen. Men något som ändå är snäppet värre är när man blir misstolkad och felciterad, när andra förklarar vad man egentligen tycker och menar. När de hyenelikt kastar sig över de stackars ord man oförsiktigt släppt ur sig och sliter dem i trasor.

En av de konsekvenser av Zaremba artiklarna jag var minst beredd på var att de skulle leda till en hård ton lärare emellan. Framför allt på Twitter kan man stöta på ett trist käbblande mellan anti-Zaremba och pro-Zaremba lärare. För mig och väldigt många högstadie- och gymnasielärare som har varit det ett tag beskriver Zaremba det vi har upplevt - och därför ger hans artiklar oss tröst, upprättelse och visst framtidshopp. Andra skriker svartmålning och felaktigheter. Men att man själv inte har upplevt något betyder inte att det inte har hänt. Att någon inte har fångat hela sanningen betyder inte att det inte finns sanning i det som fångats. Jag har jobbat i Sollentuna, Stockholm, Upplands-Väsby, Märsta, Norrtälje, Östhammar, Uppsala, Valdemarsvik och Norrköping på 13 olika skolor. Jag har tre barn som tillsammans har gått i lika många. Det jag har lärt mig är att det är hårresande stora skillnader mellan kommuner och skolor. På Franska Skolan i Stockholm fanns inget av det Zaremba beskriver. I Östhammar där Ingela Gardner Sundström huserar hur mycket som helst.

Jag har själv lidit av det den här anti-kateder, anti-Zaremba- vågen och känner mig inte längre på samma sätt som medlem i en vänlig skolbloggarfamilj. Men det jag har stött på är en västanfläkt jämfört med vad man utsätter Zoran Alagic, LR:s presschef för. Ibland tycker jag det verkar som om varje twittrande han har gjort ska klippas ut och nagelfaras. Det är helt uppenbart att han buntas ihop med Björklund och Zaremba som fritt villebråd, men av någon orsak har fokus hamnat på honom. Antagligen bara för att han - till skillnad från de andra - både twittrar och bloggar och därför ständigt kommer med nya uttalanden man kan attackera.

Jag skulle önska att alla de som deltar i det här skulle samla ihop allt de skrivit om Alagic i ett enda dokument. Alla tolkningar, allt bondande i ogillandet, referenserna till hans sambo och allt hån. Då tror jag att de skulle inse att de ägnar sig åt ett alldeles eget mediedrev. Jag vet inte hur Alagic reagerar på den här hetsen mot honom. Det jag vet är att om jag blev utsatt för ens en bråkdel skulle jag bli fullkomligt knäckt och aldrig mer sätta ett ord i cyberrymden.

I mitt förra inlägg som lägligt nog handlade om härskartekniker skrev Bertil Törestad om det fundamentala attributionsfelet. Vi hittar goda ursäkter och förklaringar för våra egna beteenden, men tenderar att döma andra mycket hårdare för samma sak. Är inte det rätt fruktansvärt? För man borde ju faktiskt göra precis tvärtom.

Är Eva-Liis Sirén en god kollega?

Ja nog sjutton har han rört om i grytan, den gode Zaremba. Lärarförbundet och Skolverket har redan kommit med sina ”Fy vad Zaremba är dum”, artiklar. Nu är det bara SKL vi väntar på. Den där teflonytan mot kritik tycker jag är väldigt trist. Varför inte bara ta det? Vissa bitar har man säkert orsak att kasta över axeln, men det mesta av det som framkommit i artiklarna behöver de berörda ta till sig. Skolverket blir bättre hela tiden, men de har mycket att stå till svars för när man tittar bakåt i tiden. Jag betvivlar inte alls att tanken med SALSA är god, men effekterna har däremot inte alltid varit så goda. Lärarförbundet har slutat kräva att ordet lärare ska ersättas av ordet pedagog, men de fortsätter att kämpa för sina medlemmar på bekostnad av LR:s - utan att märka att vi faktiskt förlorar på det hela bunten.

Själv håller jag med Zaremba helt när det gäller listandet av syndabockar. Mest skada har SKL åstadkommit. Någon värre arbetsgivare har vi inte sett sedan industrialiseringens begynnelse. På andra plats kommer Lärarförbundet. Något jag just nu känner mig uppriktigt sorgsen över. På något plan har jag inte riktigt fattat att det handlar om kollegor innan jag deltog i Tweetupen till #merkateder förra veckan. Jag kom dit nästan två timmar för sent på grund av SJ, lyckades få en hel del sagt, träffade intressanta människor, hörde intressanta saker, men grundkänslan jag hade var att vara i fiendeläger. Ingen var otrevlig mot mig, men jag kände mig varken välkommen eller välkomnad. Många jag hälsade på var reserverade, efteråt fick jag reda på att de flesta var anställda av Lärarförbundet.

Är inte det här något väldigt märkligt? Att vi har två lärarfack med olika målgrupper där det ena facket motarbetar det andra? Jag har inte hört LR komma dragandes med förskollärare eller fritidspedagoger när det har handlat om villkoren för de egna medlemmarna. Men under hela min lärarkarriär har Lärarförbundet lyft sina största medlemsgrupper på ämneslärarnas bekostnad. Jag har inte sett LR underkänna några önskemål Lärarförbundet har för sina största grupper. Däremot motarbetar Lärarförbundet aktivt våra önskemål om behörighet, legitimation och förstatligande. Och de gör det i sällskap med SKL. Som om Lärarförbundet var den goda dottern och LR den som ska ställas i skamvrån och bli utan månadspeng.

Det finns ett missförstått och underskattat begrepp i lärarvärlden; Kollegialitet. Det det handlar om är inte att hålla varandra bakom ryggen.Det handlar inte heller om att hålla en enad front mot elever, föräldrar, skolledning eller politiker. Att vara kollegial är att samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta sina kollegor. Att vara kollegial är att sätta skolans och elevernas bästa före sig själv. I långa loppet är kollegialitet också det som är mest lönsamt för den enskilda läraren.

Så Eva-Liis Sirén, vem är din kollega? Är det verkligen Anders Knape du ska samarbeta med, stötta, hjälpa och - när det behövs - trösta?



Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, Skolvärlden
Bloggar: Tankar om Skolan i Media, prestationsprinsen,Johan Kants blogg, Tysta Tankar, You're no different from me,Christermagister, Lite äventyr i ord och bilder, Ny i svenska skolan, Agneta Berliners blogg.