Demokratiuppdraget tas på allvar på de flesta skolor. Vi anordnar bry-dig-om dagar, vi undervisar i livskunskap, vi visar sedolärande filmer och vi predikar tolerans och alla människors lika värde tills elevernas öron och våra halsar blöder. Därefter tar vi en kopp kaffe och sätter oss självbelåtna i lärarrummet. Mission accomplished. ... Eller?
Jag har aldrig begripit hur vuxna människor kan inbilla sig att man får elever att förstå att alla människor har samma värde genom att tala om det för dem. Om något borde det snarare väcka deras uppskattning för satir och det absurda (det är kanske just därför South Park och Family Guy är sådana succéer), för samtidigt som vi predikar detta statligt påbjudna budskap sänder vi eleverna hundratals signaler om motsatsen.
Åtminstone har jag under min lärarkarriär hört hundratals yttranden som alla avslöjar att vi inte behandlar eleverna som om de har lika värde, att vi varken tillmäter dem samma rättigheter och skyldigheter.
”Jag väljer att inte ta strid om den saken”, ”det är bättre att de kommer på lektionerna överhuvudtaget”, ”om jag ska tjafsa om det varje gång blir det ingen undervisning”, ”han har ju dyslexi”, ”ta ingen argumentation med den eleven”, ”jag borde ha sagt ifrån, men han är ju så charmig”, är några av de mer nötta motiveringarna för att ordningsreglerna inte ska gälla samtliga elever. Eleverna noterar samma sak i sina utvärderingar. Lärare som struntar i reglerna, som allierar sig med eleverna mot reglerna, som behandlar eleverna olika, som kommer med hot som aldrig infrias - dvs lärare som underminerar skolans demokratiuppdrag stund för stund, lektion för lektion.
En gång frågade jag en kollega vad hon trodde att hon signalerade till klassen genom att strunta i att två elever satt med jackorna på och SMS:ade hela lektionerna? Vad det fick för effekt på elevernas demokratisyn och värdegrund. Hennes svar:
”De andra vet ändå hur speciella de här två är”.
”All animals are equal, but some are more equal than others”.
Vad kan budskapet annars bli i en skola som är så långt ifrån likvärdig som vår?
Jag ser fram emot spännande diskussioner i kvällens #skolchatt. Twitter mellan 20 - 21, som vanligt. Levande Historia kommer att vara med på ett hörn. Denna av Göran Persson initierade myndighet som har som uppgift att göra alla mer toleranta. Undrar hur de går till väga när de utvärderar sin verksamhet?
Jacob Möllstam är den som moderar i kväll och han är inne på liknande spår i sin blogg: Killfröken.
Visar inlägg med etikett Twitter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Twitter. Visa alla inlägg
torsdag 8 november 2012
torsdag 21 juni 2012
#lärartycket 46
I går påminde Camilla Lindskoug på ett mycket stiligt sätt om att det var min tur att skriva i #lärartycket : (Ser fram emot @helvons tyck imorgon:) ). Jag hade ingen aning om att så många redan har skrivit, har inte haft tid att så mycket som läsa morgontidningen de senaste veckorna. För att förbereda mig marinerade jag mig sålunda i tidigare inlägg i Lärartycket. Läste inlägg på inlägg på inlägg. Kanske är inte det bra att göra så. Kanske behöver hurra-rop blandas med ett och annat bu för att uppskattas. Eller också är det jag som är en för motvalls-person för att kunna sälla mig till idel nöjda personer. Jag klarar nämligen inte av att skriva ytterligare ett - vad läraryrket är fantastiskt -inlägg. Trots att även jag tycker att det är fantastiskt och har dagar då jag lätt skulle kunna skriva ett sådant. Trots att jag just nu jobbar på en bra skola där jag får åka på fortbildning när jag vill, där jag har både en-till-en, läroböcker, härliga elever och bra kollegor.
För det här yrket är inte bara fantastiskt utan det kan också knäcka ryggen på den bästa. För våra elever förtjänar bättre än den uttjänta Skoda, arbetshälsovården förklarade är vad SKL betalar för och allt jag som lärare därför ska leverera. Men framför allt för att vi lärare måste ställa upp för varandra. Den som trivs och har det bra får inte fnysa åt den som inte gör det. Tvärtom förpliktigar sådant till en extra hjälpande kollegial och tröstande hand. Alla lärarröster är lika viktiga och behöver höras lika högt. De som kvittrar, de som snyftar och de som brölar. Den som tagit åt sig av omvärldens lärarförakt, den som klagar över sitt yrkesval, den som slåss för bättre arbetsvillkor och löner. Den som går till lärarrummet med hängande huvud efter att ha hållit en usel lektion. Ingen lärare ska behöva höra att de borde byta yrke eller hålla klaffen. Vi är 300 000 lärare i Sverige. Vi har 300 000 olika yrken och vi har alla samma rätt att beskriva vår verklighet och att välja tonläge.
Så jag hoppas att min kära, kloka och högt uppskattade Anne-Marie Körling ursäktar, och att Camilla Lindskoug inte blir jättebesviken, men här kommer ett lärartyck som skorrar.
Min familj är en riktig lärarfamilj. Min man är lärare, mina föräldrar är lärare, min mans pappa var lärare, de flesta av mina vänner är lärare. Vi pratar skola till frukost, lunch och middag hos oss, och så har det alltid varit. Mina föräldrar har varit pensionärer länge, men deras skolintresse är oförminskat. De håller reda på debatten, de ägnar sig åt pedagogisk rådgivning och de intresserar sig grundligt för vad det har blivit av deras elever, skolor och kollegor. Våra bokhyllor är fulla av lexikon, pedagogisk litteratur, skolböcker och ordböcker.
Vad tycker vi då om vårt yrke, min man och jag? Det blir olika svar olika dagar, men när vi tittar tillbaka på våra karriärer i lugnt sinnestillstånd är vi eniga om att vi skulle ha valt ett annat yrke om vi varit unga idag. Vi har också båda rått våra barn att välja andra yrken - råd som de förklarat varit överflödiga. Vi har uppfattats som nog avskräckande exempel. Hur har det blivit så med ett yrke vi har i generna, ett yrke som egentligen är fantastiskt?
Eleverna skulle vi välja om och om igen. Ämnena och de flesta kollegor likaså.
Men kombinationen att brinna, uppslukas, antändas - det själva yrket väcker hos vissa av oss och kanske borde väcka hos många fler - och de möten, den dokumentation, de frälsningsläror, den toppstyrning, den misstro och den osäkerhet vi lärare utsätts för, den kombinationen är förödande. Det är som att vara Strindberg och en vikarierande kontorist samtidigt. Eller Picasso och en timanställd kamrer. Av de vänner jag fick på lärarhögskolan finns ingen kvar i yrket. Under min tid som lärare har jag sett många lärare sluta. Flera av mina kollegor har blivit utbrända. Jag har redan hunnit ha flera kollegor som dött av eller med knapp nöd överlevt en hjärtattack. Det var sådant jag tänkte på när jag läste alla kvittrande lärartycken.
Det finns dagar då det är helt underbart att vara lärare, dagar då jag inte skulle byta med någon. Men jag har också upplevt söndagar då olusten börjat redan på morgonen, söndagar då man på kvällen ligger i sin säng och uppfattar den kommande arbetsveckan som ett stort och skrämmande svart hål man måste hoppa ned i. Läraryrket förtjänar att vi slåss för det. Våra kollegor förtjänar att vi slåss för dem. Vi lärare måste bli mycket, mycket, mycket bättre på att ställa upp för varandra.
För den som kollega som kvittrar, för den som gnäller och kanske allra mest för den kollega som blivit tyst.
För det här yrket är inte bara fantastiskt utan det kan också knäcka ryggen på den bästa. För våra elever förtjänar bättre än den uttjänta Skoda, arbetshälsovården förklarade är vad SKL betalar för och allt jag som lärare därför ska leverera. Men framför allt för att vi lärare måste ställa upp för varandra. Den som trivs och har det bra får inte fnysa åt den som inte gör det. Tvärtom förpliktigar sådant till en extra hjälpande kollegial och tröstande hand. Alla lärarröster är lika viktiga och behöver höras lika högt. De som kvittrar, de som snyftar och de som brölar. Den som tagit åt sig av omvärldens lärarförakt, den som klagar över sitt yrkesval, den som slåss för bättre arbetsvillkor och löner. Den som går till lärarrummet med hängande huvud efter att ha hållit en usel lektion. Ingen lärare ska behöva höra att de borde byta yrke eller hålla klaffen. Vi är 300 000 lärare i Sverige. Vi har 300 000 olika yrken och vi har alla samma rätt att beskriva vår verklighet och att välja tonläge.
Så jag hoppas att min kära, kloka och högt uppskattade Anne-Marie Körling ursäktar, och att Camilla Lindskoug inte blir jättebesviken, men här kommer ett lärartyck som skorrar.
Min familj är en riktig lärarfamilj. Min man är lärare, mina föräldrar är lärare, min mans pappa var lärare, de flesta av mina vänner är lärare. Vi pratar skola till frukost, lunch och middag hos oss, och så har det alltid varit. Mina föräldrar har varit pensionärer länge, men deras skolintresse är oförminskat. De håller reda på debatten, de ägnar sig åt pedagogisk rådgivning och de intresserar sig grundligt för vad det har blivit av deras elever, skolor och kollegor. Våra bokhyllor är fulla av lexikon, pedagogisk litteratur, skolböcker och ordböcker.
Vad tycker vi då om vårt yrke, min man och jag? Det blir olika svar olika dagar, men när vi tittar tillbaka på våra karriärer i lugnt sinnestillstånd är vi eniga om att vi skulle ha valt ett annat yrke om vi varit unga idag. Vi har också båda rått våra barn att välja andra yrken - råd som de förklarat varit överflödiga. Vi har uppfattats som nog avskräckande exempel. Hur har det blivit så med ett yrke vi har i generna, ett yrke som egentligen är fantastiskt?
Eleverna skulle vi välja om och om igen. Ämnena och de flesta kollegor likaså.
Men kombinationen att brinna, uppslukas, antändas - det själva yrket väcker hos vissa av oss och kanske borde väcka hos många fler - och de möten, den dokumentation, de frälsningsläror, den toppstyrning, den misstro och den osäkerhet vi lärare utsätts för, den kombinationen är förödande. Det är som att vara Strindberg och en vikarierande kontorist samtidigt. Eller Picasso och en timanställd kamrer. Av de vänner jag fick på lärarhögskolan finns ingen kvar i yrket. Under min tid som lärare har jag sett många lärare sluta. Flera av mina kollegor har blivit utbrända. Jag har redan hunnit ha flera kollegor som dött av eller med knapp nöd överlevt en hjärtattack. Det var sådant jag tänkte på när jag läste alla kvittrande lärartycken.
Det finns dagar då det är helt underbart att vara lärare, dagar då jag inte skulle byta med någon. Men jag har också upplevt söndagar då olusten börjat redan på morgonen, söndagar då man på kvällen ligger i sin säng och uppfattar den kommande arbetsveckan som ett stort och skrämmande svart hål man måste hoppa ned i. Läraryrket förtjänar att vi slåss för det. Våra kollegor förtjänar att vi slåss för dem. Vi lärare måste bli mycket, mycket, mycket bättre på att ställa upp för varandra.
För den som kollega som kvittrar, för den som gnäller och kanske allra mest för den kollega som blivit tyst.
måndag 14 maj 2012
Zaremba, min hjälte
I fjol var Zarembas artikelserie om skolan ett av de vanligaste bloggämnena. Den diskussion om lärarnas ställning och läget i skolan som följde blev intensiv och är inte avslutad ännu. En mycket tydlig effekt av artikelserien är att lärare hörs och syns i debatten på ett helt nytt sätt. En annan är att det finns en allmän medvetenhet om försämringarna av lärarnas villkor och förutsättningar.
I år har Zaremba tagit sig an skogen. Ett minst lika viktigt ämne som skolan, men den här gången tiger bloggosfären. Jag har svårt att förstå det. Var är alla miljöpartister? Var är alla de miljoner svenskar som svarar ”gå i skogen” när man frågar hur de helst kopplar av?
Ända sedan klimatförändringarna var den stora världsnyheten 2006 har jag med stigande förvåning och indignation sett hur skogen huggs ner i accelererande fart. Samtidigt som vi vet vad skogen betyder för jordens hälsa - klimatet - och för vår individuella hälsa pågår en systematisk skövling som enbart har accelererat de senaste åren. I min kommun Valdemarsvik är avverkningen också helt uppenbart att hugga sig själv i foten. Vi är en turistkommun med orörd natur som vår främsta tillgång. Den tillgången är idag märkbart decimerad. Jag har skrivit både debattartiklar och insändare om saken, men det är ungefär som att stå och skrika i öknen. Ingen verkar höra, ingen verkar bry sig.
I den här frågan lägger jag en stor skuld på regeringen. Efter Reinfeldts initiala engagemang och hoppingivande ord har väldigt litet hänt inom det här området. Vill vi medborgare ha information om hur vi ska leva mer klimatsmart får vi vända oss till frivilligorganisationer. De har betydligt mer och bättre information än myndigheterna. Det är fortfarande billigare att flyga än att ta tåget - dessutom säkrare om man vill komma fram i tid. Inget har gjorts för att få vare sig privatpersoner eller företag att spara energi. Det åker lika många ensamma bilpendlare längs våra vägar som tidigare, företagen har lika många adventsljusstakar i sina fönster som tidigare. Lantbrukare förväntas utan lagstiftning välja gödsling som gagnar hela landet snarare än den egna privatekonomin. Och överallt i vårt land växer det sig fram stubbåkrar och timmerhögar. En brist på ledarskap och ansvarstagande inom miljöområdet som är beklämmande. Värst i det här är föroreningen av Östersjön och avverkningen av våra skogar, för här handlar det om skador som är väldigt svåra - kanske omöjliga - att reparera.
Jag hoppas att ingen enda svensk sitter i något internationellt sammanhang och mästrar andra länder att lämna sina regnskogar ifred. Det har vi nämligen inget som helst moraliskt utrymme att göra.
Men skulden faller också på oss alla. Regeringen är passiv för att det går att vara passiv. Var är miljöengagemanget hos oppositionen? Var är engagemanget hos befolkningen? Varför är det så tyst om det här i bloggar och på twitter? Och vi lärare. Hur mycket miljöengagemang och ansvarstagande sprider vi i våra klassrum?
När jag gick in på DN.se hittade jag inte ett enda blogginlägg under Zarembas artiklar om skogen medan en artikel om skolan fick 121 blogglänkar. Det är inte okej. Det är viktigt att vi kämpar för att våra barn får en bra och likvärdig skola, men det är vår förbaskade plikt att lämna efter oss en livskraftig och hållbar miljö. Vi måste göra upp med den här ordningen där varje generation försämrar förutsättningarna för nästa generation.
Det ansvaret har ingen rätt att undandra sig.
Bloggar: 0... fast inte längre. Anne-Marie Körling skriver så fint.
Artiklar: Zaremba om skogen i DN 1, 2, 3, 4, 5
Norran, Expressen, ETC, Sveriges Radio,
I år har Zaremba tagit sig an skogen. Ett minst lika viktigt ämne som skolan, men den här gången tiger bloggosfären. Jag har svårt att förstå det. Var är alla miljöpartister? Var är alla de miljoner svenskar som svarar ”gå i skogen” när man frågar hur de helst kopplar av?
Ända sedan klimatförändringarna var den stora världsnyheten 2006 har jag med stigande förvåning och indignation sett hur skogen huggs ner i accelererande fart. Samtidigt som vi vet vad skogen betyder för jordens hälsa - klimatet - och för vår individuella hälsa pågår en systematisk skövling som enbart har accelererat de senaste åren. I min kommun Valdemarsvik är avverkningen också helt uppenbart att hugga sig själv i foten. Vi är en turistkommun med orörd natur som vår främsta tillgång. Den tillgången är idag märkbart decimerad. Jag har skrivit både debattartiklar och insändare om saken, men det är ungefär som att stå och skrika i öknen. Ingen verkar höra, ingen verkar bry sig.
I den här frågan lägger jag en stor skuld på regeringen. Efter Reinfeldts initiala engagemang och hoppingivande ord har väldigt litet hänt inom det här området. Vill vi medborgare ha information om hur vi ska leva mer klimatsmart får vi vända oss till frivilligorganisationer. De har betydligt mer och bättre information än myndigheterna. Det är fortfarande billigare att flyga än att ta tåget - dessutom säkrare om man vill komma fram i tid. Inget har gjorts för att få vare sig privatpersoner eller företag att spara energi. Det åker lika många ensamma bilpendlare längs våra vägar som tidigare, företagen har lika många adventsljusstakar i sina fönster som tidigare. Lantbrukare förväntas utan lagstiftning välja gödsling som gagnar hela landet snarare än den egna privatekonomin. Och överallt i vårt land växer det sig fram stubbåkrar och timmerhögar. En brist på ledarskap och ansvarstagande inom miljöområdet som är beklämmande. Värst i det här är föroreningen av Östersjön och avverkningen av våra skogar, för här handlar det om skador som är väldigt svåra - kanske omöjliga - att reparera.
Jag hoppas att ingen enda svensk sitter i något internationellt sammanhang och mästrar andra länder att lämna sina regnskogar ifred. Det har vi nämligen inget som helst moraliskt utrymme att göra.
Men skulden faller också på oss alla. Regeringen är passiv för att det går att vara passiv. Var är miljöengagemanget hos oppositionen? Var är engagemanget hos befolkningen? Varför är det så tyst om det här i bloggar och på twitter? Och vi lärare. Hur mycket miljöengagemang och ansvarstagande sprider vi i våra klassrum?
När jag gick in på DN.se hittade jag inte ett enda blogginlägg under Zarembas artiklar om skogen medan en artikel om skolan fick 121 blogglänkar. Det är inte okej. Det är viktigt att vi kämpar för att våra barn får en bra och likvärdig skola, men det är vår förbaskade plikt att lämna efter oss en livskraftig och hållbar miljö. Vi måste göra upp med den här ordningen där varje generation försämrar förutsättningarna för nästa generation.
Det ansvaret har ingen rätt att undandra sig.
Bloggar: 0... fast inte längre. Anne-Marie Körling skriver så fint.
Artiklar: Zaremba om skogen i DN 1, 2, 3, 4, 5
Norran, Expressen, ETC, Sveriges Radio,
torsdag 10 maj 2012
Dagens #skolchatt - undervisning för lärande
Visst är det en suspekt rubrik? Vad skulle man annars ha undervisning för? Undervisning som inte leder till lärande är ju förfelad och ett slöseri med tid - så vitt telningarna inte har alldeles väldigt roligt för då finns ju åtminstone poängen livskvalitet.
Samtidigt är den plågsamma sanningen att väldigt många lektioner är ineffektiva. Mängder av tid läggs på närvarorapportering, åthutningar, hämtande av böcker, påbörjande av uppgifter, framtagande av material, undanplockande av material, väntan på långsammare klasskamrater. När väl undervisningen kommer igång är även den ofta ineffektiv. Vissa av eleverna kan redan det som ska läras, andra kan på grund av allt från ointresse till oförmåga inte ta till sig undervisningen. Det är få lärare som har tid att förbereda genomtänkta varierade lektioner där man beaktar elevernas önskemål, behov och intressen.
En annan plågsam sanning är att mycket av skolarbetet är inriktat på görande - snarare än lärande. Och det här är nästan ännu mer sant ur elevperspektiv. Mina elever sitter gladeligen och fyller i rätt svar i en hörförståelse trots att det inte innebär någon inlärning utan bara att en papperslapp som strax ska landa i papperskorgen är korrekt ifylld. Att man hinner göra klart uppgiften, att alla luckor är ifyllda, alla fakta nerplitade håller både elever och lärare koll på. Vad - om något - man lärde sig av arbetet, är det sämre bevänt med.
Med tanke på allt det här är kanske inte ämnet för dagens skolchatt alls suspekt, utan tvärtom viktigt. Men det borde inte vara så. Det borde vara en självklarhet för varje lärare och elev att undervisningens ”raison d’être” är elevernas lustfyllda och effektiva lärande.
Hur kommer vi dit? Häng med på #skolchatt på twitter mellan 20 och 21 ikväll och hjälp till att besvara den frågan.
Samtidigt är den plågsamma sanningen att väldigt många lektioner är ineffektiva. Mängder av tid läggs på närvarorapportering, åthutningar, hämtande av böcker, påbörjande av uppgifter, framtagande av material, undanplockande av material, väntan på långsammare klasskamrater. När väl undervisningen kommer igång är även den ofta ineffektiv. Vissa av eleverna kan redan det som ska läras, andra kan på grund av allt från ointresse till oförmåga inte ta till sig undervisningen. Det är få lärare som har tid att förbereda genomtänkta varierade lektioner där man beaktar elevernas önskemål, behov och intressen.
En annan plågsam sanning är att mycket av skolarbetet är inriktat på görande - snarare än lärande. Och det här är nästan ännu mer sant ur elevperspektiv. Mina elever sitter gladeligen och fyller i rätt svar i en hörförståelse trots att det inte innebär någon inlärning utan bara att en papperslapp som strax ska landa i papperskorgen är korrekt ifylld. Att man hinner göra klart uppgiften, att alla luckor är ifyllda, alla fakta nerplitade håller både elever och lärare koll på. Vad - om något - man lärde sig av arbetet, är det sämre bevänt med.
Med tanke på allt det här är kanske inte ämnet för dagens skolchatt alls suspekt, utan tvärtom viktigt. Men det borde inte vara så. Det borde vara en självklarhet för varje lärare och elev att undervisningens ”raison d’être” är elevernas lustfyllda och effektiva lärande.
Hur kommer vi dit? Häng med på #skolchatt på twitter mellan 20 och 21 ikväll och hjälp till att besvara den frågan.
torsdag 12 april 2012
#Skolchatt om kunskapssyn
Det här med kunskapssyn är något som sedan Lgr 11 diskuteras på många skolor. I många fall handlar det om en styrning mot en gemensam kunskapssyn. Skolor - till och med kommuner - stoltserar med att de har lyckats etablera en gemensam kunskapssyn. Det uppfattar jag som ett misstag. Kunskap kan man se på många olika sätt och ju fler kunskapsbegrepp och aspekter elever möter i skolan desto bättre.
Så vad står det så i styrdokumenten? ”Lärarna ska sträva efter att i undervisningen balansera och integrera kunskaper i sina olika former.
Längre ner står det så här: ”Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker. Olika aspekter på kunskap och lärande är naturliga utgångspunkter i en sådan diskussion. Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och att skapa ett lärande där dessa former balanseras
och blir till en helhet.
Så vitt jag kan förstå är den enda gemensamma kunskapssyn som är förenlig med Lgr 11 är alltså att kunskap kommer i många förklädnader och att alla ska välkomnas vid bordet. En aktiv diskussion behövs ju inte om vi alla uppfattar kunskap på samma sätt, om det finns kunskapskonsensus.
Hu vilket ruskigt ord.
Tycker du som jag eller annorlunda? Finns det en styrning mot gemensam kunskapssyn vid din skola? Logga in på twitter 20.00 och använd hashtaggen #skolchatt.
Så vad står det så i styrdokumenten? ”Lärarna ska sträva efter att i undervisningen balansera och integrera kunskaper i sina olika former.
Längre ner står det så här: ”Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker. Olika aspekter på kunskap och lärande är naturliga utgångspunkter i en sådan diskussion. Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och att skapa ett lärande där dessa former balanseras
och blir till en helhet.
Så vitt jag kan förstå är den enda gemensamma kunskapssyn som är förenlig med Lgr 11 är alltså att kunskap kommer i många förklädnader och att alla ska välkomnas vid bordet. En aktiv diskussion behövs ju inte om vi alla uppfattar kunskap på samma sätt, om det finns kunskapskonsensus.
Hu vilket ruskigt ord.
Tycker du som jag eller annorlunda? Finns det en styrning mot gemensam kunskapssyn vid din skola? Logga in på twitter 20.00 och använd hashtaggen #skolchatt.
torsdag 29 mars 2012
Vad har storleken för betydelse? Klasstorlek i kvällens #skolchatt.
Kvällens ämne är ett kontroversiellt sådant. Medan Hattie redovisar ett tunt samband mellan gruppstorlek och resultat är det många lärare som har mindre grupper högt på önskelistan. Härom dagen skrev LR:s Metta Fjelkner i en debattartikel i SVD att man borde lagstifta om mindre klasser.
Vad är då motiven för mindre grupper? Ett skäl som anförs är bättre arbetsro. Ett annat att man kommer åt att se varje elev bättre, att man får tid att ge mer individuell feedback.
När jag växte upp gick jag i stora klasser. 30 - 35 elever var normalt. Den största klass jag har gått i var i motsvarande högstadiets åk 7 då vi var över 40 elever i klassen - detta i Grankulla utanför Helsingfors, en av Finlands rikaste kommuner. Just den klassen fungerade inte särskilt väl, men annars upplevde jag aldrig brist på arbetsro. Jag utsattes heller aldrig för kollektiva utskällningar eller tillrättavisningar från mina lärare. Störde man blev man ombedd att lämna klassrummet. Vissa upplevde det som en belöning, men eftersom systemet i Finland är att man får extraundervisning, sommarkurser eller omgång vid bristande måluppfyllelse kom prislappen för sådant strategiskt störande med högst en termins fördröjning så det var inte särskilt vanligt.
I dagens skola i allmänhet och i Sverige i synnerhet har lärarna ett betydligt tätare förhållande till sina elever. Jag uppfattar att det är både på gott och ont. En aktiv mentor / förälder / ämneslärare kan göra stor nytta. Men den höga graden av vuxenaktivitet försenar och fördröjer också ofta elevernas eget ansvarstagande och därmed både motivation och drivkraft. All vuxenaktivitet är inte heller av godo. Tjat, gnat, skäll, skuldbeläggande, stämplande, daltande och misstänkliggörande ingår också i vuxenrepertoaren. Allt det är enbart kontraproduktivt. Jag får också funderingar kring elevernas integritet och möjlighet att byta roll och beteende i en skolvärld där lärarna i ett arbetslag ofta vet väldigt mycket om sina elever. Sådant som föräldrarnas missbrukshistorik, elevernas sexualdebut, snatterier, umgänge och åsikter kan ibland vara relevant information - men jag upplever att man alldeles för ofta tummar på elevernas integritet. Ibland går också den välmenta informationen ut över kunskapsresultaten Man väntar sig litet mindre av eleven som varit med om något omvälvande. Men är det egentligen i elevernas intresse? Ju mer de lär sig desto fler dörrar öppnar sig till deras framtid. Är det att vara snäll att låta dem falla in i ett lugnare tempo? När är gruppen så stor att man inte ser varje elev i tillräcklig utsträckning? När är den så liten att man ser för mycket? Ingriper för mycket?
Det gäller också att komma ihåg att det handlar om gungor och karuseller. Vill vi ha små grupper får vi acceptera mer undervisning och därmed mindre tid till för- och efterarbete.
Många och halvdant förberedda lektioner blir ofta ineffektiva och oinspirerande. Sådana lektioner gör eleverna omotiverade och utåtagerande och ökar kravet på mentorsinsatser. De ökade mentorsinsatserna innebär att tiden för att spetsa undervisningen minskar och så är man inne i en ond spiral.
Personligen tar jag hellre stora grupper och tillräcklig för- och efterarbetstid. God undervisning är motiverande. Effektiva lektioner ger resultat och motverkar skoltrötthet. Jag belönar aldrig mina elever med att de får sluta fem eller tio minuter tidigare, eller med att slippa läxor. Signalen till eleverna måste vara att det vi gör är viktigt, er inlärning är viktig och att kunskaper och färdigheter är den främsta skolbelöningen. Som ämneslärare ser jag mig litet som en idrottscoach. Mitt mål är att motivera och pusha eleverna att lägga ner så mycket tid och kraft som möjligt på mina ämnen och att ha en ständig dialog med dem - både på gruppnivå och individnivå - om vilken träning som ger de bästa resultaten och är mest lustfylld. Fokus på ämnet - och fokus på det privata bara när det är relevant för inlärningen. God, varierande och effektiv undervisning är absolut central för att skoldagen ska kännas meningsfull och lustfylld. Jag blir ofta förfärad över hur mycket dödtid det ryms i en normal skoldag. Först fumlar läraren med papper och teknik. Sedan ska ordning och arbetsro upprättas - ofta på ett stämningssänkande sätt - därefter ägnar man sig åt närvarokontroll. Ofta tar det minst tio minuter innan lektionen kommer igång. På slutet kan det se likadant ut.
Uppfattar man undervisningen som det centrala månar man om att ha väl förberedda effektiva lektioner utan dödtid och om att ge eleverna utförlig feedback på det de presterar.
Men vi lärare är alla olika. För mig fungerar stora grupper. Det är den stora dokumentationsbördan och mentorsbördan som tynger mig. Men jag har kollegor som intar en mer handledande roll och har en helt annan syn på det här med gruppstorlek. Kanske borde man individanpassa mer i tjänstefördelningen? Gungor eller karuseller eller gungor och karuseller? Logga in på Twitter, använd hashtagen #skolchatt och berätta vad du tycker.
Länk till IFAU:s rapport "Långsiktiga effekter av mindre klasser" , Skolverkets rapport om ekonomiska resurser och resultat i skolan.
Media: DN-ledare i ämnet,
Bloggar: Morrica skriver om gruppstorlek i You're no different to me, Likaledes Mats Öhlin.
Vad är då motiven för mindre grupper? Ett skäl som anförs är bättre arbetsro. Ett annat att man kommer åt att se varje elev bättre, att man får tid att ge mer individuell feedback.
När jag växte upp gick jag i stora klasser. 30 - 35 elever var normalt. Den största klass jag har gått i var i motsvarande högstadiets åk 7 då vi var över 40 elever i klassen - detta i Grankulla utanför Helsingfors, en av Finlands rikaste kommuner. Just den klassen fungerade inte särskilt väl, men annars upplevde jag aldrig brist på arbetsro. Jag utsattes heller aldrig för kollektiva utskällningar eller tillrättavisningar från mina lärare. Störde man blev man ombedd att lämna klassrummet. Vissa upplevde det som en belöning, men eftersom systemet i Finland är att man får extraundervisning, sommarkurser eller omgång vid bristande måluppfyllelse kom prislappen för sådant strategiskt störande med högst en termins fördröjning så det var inte särskilt vanligt.
I dagens skola i allmänhet och i Sverige i synnerhet har lärarna ett betydligt tätare förhållande till sina elever. Jag uppfattar att det är både på gott och ont. En aktiv mentor / förälder / ämneslärare kan göra stor nytta. Men den höga graden av vuxenaktivitet försenar och fördröjer också ofta elevernas eget ansvarstagande och därmed både motivation och drivkraft. All vuxenaktivitet är inte heller av godo. Tjat, gnat, skäll, skuldbeläggande, stämplande, daltande och misstänkliggörande ingår också i vuxenrepertoaren. Allt det är enbart kontraproduktivt. Jag får också funderingar kring elevernas integritet och möjlighet att byta roll och beteende i en skolvärld där lärarna i ett arbetslag ofta vet väldigt mycket om sina elever. Sådant som föräldrarnas missbrukshistorik, elevernas sexualdebut, snatterier, umgänge och åsikter kan ibland vara relevant information - men jag upplever att man alldeles för ofta tummar på elevernas integritet. Ibland går också den välmenta informationen ut över kunskapsresultaten Man väntar sig litet mindre av eleven som varit med om något omvälvande. Men är det egentligen i elevernas intresse? Ju mer de lär sig desto fler dörrar öppnar sig till deras framtid. Är det att vara snäll att låta dem falla in i ett lugnare tempo? När är gruppen så stor att man inte ser varje elev i tillräcklig utsträckning? När är den så liten att man ser för mycket? Ingriper för mycket?
Det gäller också att komma ihåg att det handlar om gungor och karuseller. Vill vi ha små grupper får vi acceptera mer undervisning och därmed mindre tid till för- och efterarbete.
Många och halvdant förberedda lektioner blir ofta ineffektiva och oinspirerande. Sådana lektioner gör eleverna omotiverade och utåtagerande och ökar kravet på mentorsinsatser. De ökade mentorsinsatserna innebär att tiden för att spetsa undervisningen minskar och så är man inne i en ond spiral.
Personligen tar jag hellre stora grupper och tillräcklig för- och efterarbetstid. God undervisning är motiverande. Effektiva lektioner ger resultat och motverkar skoltrötthet. Jag belönar aldrig mina elever med att de får sluta fem eller tio minuter tidigare, eller med att slippa läxor. Signalen till eleverna måste vara att det vi gör är viktigt, er inlärning är viktig och att kunskaper och färdigheter är den främsta skolbelöningen. Som ämneslärare ser jag mig litet som en idrottscoach. Mitt mål är att motivera och pusha eleverna att lägga ner så mycket tid och kraft som möjligt på mina ämnen och att ha en ständig dialog med dem - både på gruppnivå och individnivå - om vilken träning som ger de bästa resultaten och är mest lustfylld. Fokus på ämnet - och fokus på det privata bara när det är relevant för inlärningen. God, varierande och effektiv undervisning är absolut central för att skoldagen ska kännas meningsfull och lustfylld. Jag blir ofta förfärad över hur mycket dödtid det ryms i en normal skoldag. Först fumlar läraren med papper och teknik. Sedan ska ordning och arbetsro upprättas - ofta på ett stämningssänkande sätt - därefter ägnar man sig åt närvarokontroll. Ofta tar det minst tio minuter innan lektionen kommer igång. På slutet kan det se likadant ut.
Uppfattar man undervisningen som det centrala månar man om att ha väl förberedda effektiva lektioner utan dödtid och om att ge eleverna utförlig feedback på det de presterar.
Men vi lärare är alla olika. För mig fungerar stora grupper. Det är den stora dokumentationsbördan och mentorsbördan som tynger mig. Men jag har kollegor som intar en mer handledande roll och har en helt annan syn på det här med gruppstorlek. Kanske borde man individanpassa mer i tjänstefördelningen? Gungor eller karuseller eller gungor och karuseller? Logga in på Twitter, använd hashtagen #skolchatt och berätta vad du tycker.
Länk till IFAU:s rapport "Långsiktiga effekter av mindre klasser" , Skolverkets rapport om ekonomiska resurser och resultat i skolan.
Media: DN-ledare i ämnet,
Bloggar: Morrica skriver om gruppstorlek i You're no different to me, Likaledes Mats Öhlin.
torsdag 12 januari 2012
Lärarens ledarskap i dagens #skolchatt
I kväll gör jag praktik som skolchatt-moderator under Morricas kompetenta handledarskap. Twitter är inte mitt mest naturliga forum, med min tendens till långrandighet i skrift, men jag ska göra så gott jag kan. :) Länk till #skolchatt på twitter.
Lärarens ledarskap i klassrummet, ja.... Kanske en sådan diskussion kan komma att tangera hela det minerade området auktoritet mot auktoritär, curling mot kadaverdisciplin, flum mot lydnad. Vad gör en lärare till en god ledare? Vad förväntar sig eleverna? Vad står det i styrdokumenten?
Hur blir man bättre som ledare? Hur får man auktoritet? När övergår det i att vara auktoritär?
Hur förenar man elevernas rätt till inflytande över allt som rör deras skolgång med kravet att läraren ska ta ansvar för undervisning och studieresultat?
Vilka förutsättningar krävs för ett gott ledarskap i klassrummet?
Kollegiala tips och varningar? Det ska bli spännande att få reda på vad alla tycker.
Här bjuder jag på en dikt jag skrev för ett antal år sedan:
Ledningsfrågor
Inte skall väl lilla jag? Nej tror ni att en sån som jag?
Vad tycker du och ni och du? Vad tror ni? Blir jag till behag?
Jag vill ju inte sticka opp, som trodde jag jag vore nån
För dryghet tycker ingen om, jag svär jag inte blivit sån
Men anser alla att jag ska, då tackar jag väl ändå ja
För lönen vill jag gärna ha, och tänk, ni tycker jag är bra! :)
Att härska här är inte kul men någon måste görat ju
Jag bläddrar fram till rätt klausul och undrar vad ni tisslar nu?
Pratar ni om vad jag gjort och vad jag sagt och vad jag bort?
Fy vad fräckt nu blir jag arg, det är ju tungt med ansvar stort
Understår ni er att le? Tror ni jag skall ha fördrag
med sådan fräck respektlöshet? Att hånas så? ...
En sån som jag?
Här är några länkar som kan tjäna som uppvärmning: The value of teachers, en artikel i New York Times som Jan Sjunnesson tipsade om, och
Lärarens ledarskap i klassrummet, ja.... Kanske en sådan diskussion kan komma att tangera hela det minerade området auktoritet mot auktoritär, curling mot kadaverdisciplin, flum mot lydnad. Vad gör en lärare till en god ledare? Vad förväntar sig eleverna? Vad står det i styrdokumenten?
Hur blir man bättre som ledare? Hur får man auktoritet? När övergår det i att vara auktoritär?
Hur förenar man elevernas rätt till inflytande över allt som rör deras skolgång med kravet att läraren ska ta ansvar för undervisning och studieresultat?
Vilka förutsättningar krävs för ett gott ledarskap i klassrummet?
Kollegiala tips och varningar? Det ska bli spännande att få reda på vad alla tycker.
Här bjuder jag på en dikt jag skrev för ett antal år sedan:
Ledningsfrågor
Inte skall väl lilla jag? Nej tror ni att en sån som jag?
Vad tycker du och ni och du? Vad tror ni? Blir jag till behag?
Jag vill ju inte sticka opp, som trodde jag jag vore nån
För dryghet tycker ingen om, jag svär jag inte blivit sån
Men anser alla att jag ska, då tackar jag väl ändå ja
För lönen vill jag gärna ha, och tänk, ni tycker jag är bra! :)
Att härska här är inte kul men någon måste görat ju
Jag bläddrar fram till rätt klausul och undrar vad ni tisslar nu?
Pratar ni om vad jag gjort och vad jag sagt och vad jag bort?
Fy vad fräckt nu blir jag arg, det är ju tungt med ansvar stort
Understår ni er att le? Tror ni jag skall ha fördrag
med sådan fräck respektlöshet? Att hånas så? ...
En sån som jag?
Här är några länkar som kan tjäna som uppvärmning: The value of teachers, en artikel i New York Times som Jan Sjunnesson tipsade om, och
lördag 17 december 2011
Fler chanser och mer kunskap med studentexamen
Vilken fin julklapp i dagens DN: ”Studentexamen kommer tillbaka”. Nästan precis ett halvår efter artikeln på DN debatt: "Dags att svenska skolan återinför studentexamen".
Till min överraskning finns det en hel del moteld på Twitter. Återgång till sextiotalet, prov- ranknings- och betygshysteri, fokus på ytlig faktakunskap, tänk om man har en dålig dag, ännu fler prov, etc. Visst går det att skapa en dålig studentexamen. En examen som är en återgång till sextiotalet, en examen som mäter ytlig dagsfärsk kunskap, en utformning som innebär att allt hänger på en dag. Men varför skulle man göra något så korkat? Och varför måla fan på väggen när det är så mycket vettigare att komma med konstruktiva önskemål och förslag?
Några exempel på omformulering:
Vi vill ha en modern studentexamen som mäter de kunskaper och färdigheter som är viktigast i dagens samhälle. Förslagsvis sådant som kommunikation, språk, analys, problemlösning och reflektion.
Vi vill att studentexamen ersätter de nationella proven på gymnasiet och på så vis ger färre prov - inte fler. På sikt går det kanske rent av att gallra bland de nationella proven i grundskolan om vi har en centralrättad studentexamen.
Vi vill att det finns flera omprovstillfällen. Förslagsvis en gratisgång och följande försök till självkostnadspris.
I DN-artikeln talas det om att utreda under flera år. Det gjorde mig glad för det här är inte en reform man ska jäkta fram. Prov påverkar både undervisning och inlärning och därför måste man se till att proven påverkar på rätt sätt.
Det enda i DN-artikeln jag inte tyckte om var att Björklund sa att studentexamen är tänkt att styra slutbetygen. Det svenska gymnasiebetyget har en avgörande betydelse för en elevs studiemöjligheter. För de mest attraktiva utbildningarna krävs det MVG (snart A) i alla ämnen. Med dagens betygslotteri är det här systemet förstås extremt orättfärdigt. Men också om vi får rättvisa och rättvisande (Morrica) betyg finns det problem med det. Om jag har gett en elev C i Historia och hon eller han skriver A på studentexamen, skall betyget då bli A fast studentbetyget är baserat på en fråga om andra världskriget och gymnasiebetyget baserat på hela världshistorien? Det vore högst orättfärdigt. Samtidigt som det är helt omöjligt att utforma ett prov som mäter alla kunskapskrav i en kurs.
Dessutom är hela det här urvalssystemet där MVG i varje skolämne är en förutsättning för att komma in på de mest eftertraktade utbildningarna nationalekonomisk galenskap. Varför ska man behöva ha MVG i musik, slöjd och spanska för att få bli veterinär? Hur hade det gått för Stephen Hawking i vårt universitetssystem? Framgång består av en kombination av anlag, motivation och arbetsvilja. Vissa har bred kompetens, medan andra har en smal specialbegåvning. Vi måste ha system som tar vara på båda sorterna. Vad jag förstår måste vårt urvalssystem ha som konsekvens att vi hindrar en massa unga människor från att uppnå sin fulla potential. Vem säger att den som kan hitta lösningen på våra energiproblem är duktig på att rita? Ska det krävas att man kan sjunga klart och sy korsstygn om man vill bli en Marie Curie i Sverige?
Nej gymnasiebetyg, examensbetyg, en välkomnande och effektiv vuxenutbildning och antagningsprov till attraktiva utbildningar, det är mitt recept. När en student har bestämt bana och är villig att kavla upp ärmarna för att nå sina mål ska alla dörrar öppnas och möjligheterna vara många. Vårt nuvarande system är snålt och orättvist mot våra unga. Ska vi göra om ska vi förstås se till att vi gör rätt. Och där har vi alla ett ansvar.
Media: Olof Petersons replik på min artikel: Liberaler drev på när studentexamen försvann, min replik på Petersons replik: Vi ska inte damma av den gamla studentexamen.
I DN har Johannes Åman förstått att ordet studentexamen har nytt innehåll, men han oroar sig över provets utformning och betydelse.
Bloggar: Tysta Tankar, Morrica, Plura, Ann Helena Rudberg,
Till min överraskning finns det en hel del moteld på Twitter. Återgång till sextiotalet, prov- ranknings- och betygshysteri, fokus på ytlig faktakunskap, tänk om man har en dålig dag, ännu fler prov, etc. Visst går det att skapa en dålig studentexamen. En examen som är en återgång till sextiotalet, en examen som mäter ytlig dagsfärsk kunskap, en utformning som innebär att allt hänger på en dag. Men varför skulle man göra något så korkat? Och varför måla fan på väggen när det är så mycket vettigare att komma med konstruktiva önskemål och förslag?
Några exempel på omformulering:
Vi vill ha en modern studentexamen som mäter de kunskaper och färdigheter som är viktigast i dagens samhälle. Förslagsvis sådant som kommunikation, språk, analys, problemlösning och reflektion.
Vi vill att studentexamen ersätter de nationella proven på gymnasiet och på så vis ger färre prov - inte fler. På sikt går det kanske rent av att gallra bland de nationella proven i grundskolan om vi har en centralrättad studentexamen.
Vi vill att det finns flera omprovstillfällen. Förslagsvis en gratisgång och följande försök till självkostnadspris.
I DN-artikeln talas det om att utreda under flera år. Det gjorde mig glad för det här är inte en reform man ska jäkta fram. Prov påverkar både undervisning och inlärning och därför måste man se till att proven påverkar på rätt sätt.
Det enda i DN-artikeln jag inte tyckte om var att Björklund sa att studentexamen är tänkt att styra slutbetygen. Det svenska gymnasiebetyget har en avgörande betydelse för en elevs studiemöjligheter. För de mest attraktiva utbildningarna krävs det MVG (snart A) i alla ämnen. Med dagens betygslotteri är det här systemet förstås extremt orättfärdigt. Men också om vi får rättvisa och rättvisande (Morrica) betyg finns det problem med det. Om jag har gett en elev C i Historia och hon eller han skriver A på studentexamen, skall betyget då bli A fast studentbetyget är baserat på en fråga om andra världskriget och gymnasiebetyget baserat på hela världshistorien? Det vore högst orättfärdigt. Samtidigt som det är helt omöjligt att utforma ett prov som mäter alla kunskapskrav i en kurs.
Dessutom är hela det här urvalssystemet där MVG i varje skolämne är en förutsättning för att komma in på de mest eftertraktade utbildningarna nationalekonomisk galenskap. Varför ska man behöva ha MVG i musik, slöjd och spanska för att få bli veterinär? Hur hade det gått för Stephen Hawking i vårt universitetssystem? Framgång består av en kombination av anlag, motivation och arbetsvilja. Vissa har bred kompetens, medan andra har en smal specialbegåvning. Vi måste ha system som tar vara på båda sorterna. Vad jag förstår måste vårt urvalssystem ha som konsekvens att vi hindrar en massa unga människor från att uppnå sin fulla potential. Vem säger att den som kan hitta lösningen på våra energiproblem är duktig på att rita? Ska det krävas att man kan sjunga klart och sy korsstygn om man vill bli en Marie Curie i Sverige?
Nej gymnasiebetyg, examensbetyg, en välkomnande och effektiv vuxenutbildning och antagningsprov till attraktiva utbildningar, det är mitt recept. När en student har bestämt bana och är villig att kavla upp ärmarna för att nå sina mål ska alla dörrar öppnas och möjligheterna vara många. Vårt nuvarande system är snålt och orättvist mot våra unga. Ska vi göra om ska vi förstås se till att vi gör rätt. Och där har vi alla ett ansvar.
Media: Olof Petersons replik på min artikel: Liberaler drev på när studentexamen försvann, min replik på Petersons replik: Vi ska inte damma av den gamla studentexamen.
I DN har Johannes Åman förstått att ordet studentexamen har nytt innehåll, men han oroar sig över provets utformning och betydelse.
Bloggar: Tysta Tankar, Morrica, Plura, Ann Helena Rudberg,
lördag 17 september 2011
Studentexamen ska inte återinföras utan införas
Christian Lundahl får vänta på språkinlägget, för Studentexamen körde just in på perrongen. Men jag önskar att man kunde ta bort åter och nöja sig med verbet införas, för en studentexamen där rättningen görs av utomstående - och därmed blir en kontroll även av läraren och skolan - har aldrig funnits i Sverige.
... Äras den som äras bör, svarade man från DN-debatt när jag
tackade för att de twittrade ut min studentexamensartikel. Det var sympatiskt av dem att göra det. Även att så många retweetade artikeln. Sympatiskt och
oväntat. Tack. :)
När DN-debatt publicerade min debattartikel: ”Dags att svenska skolan återinför Studentexamen” fick den många kommentarer, rekommendationer och mycket bloggstöd, men i gammelmedia var det rätt tyst. DN:s
ledarredaktion ställde sig mestadels negativa, NT skrev en positiv ledare, Folkbladet
intervjuade mig, men inga andra redaktioner nappade. I juli skrev Olof
Petersson en replik som egentligen inte handlade om studentexamen utan om
historieskrivning: ”Liberaler drev på när Studentexamen försvann.”
Min replik på repliken handlade om hur en modern studentexamen kunde se ut ”Vi ska inte damma av den gamla studentexamen” och inflikade att det partipolitiska
skyttegravskrig Olof Petersson försökte dra in mig i skulle försvinna om vi
hade en systematisk kontroll av måluppfyllelsen.
Sedan dess har det varit tyst
i frågan. Första gången ordet studentexamen återkom på min radar var i
samtalsserien vid Stockholms Universitet. Då sade Zaremba att han ska
introducera något nytt. Det var studentexamen. Han tog upp det ytterligare
en gång och sa då: ”För övrigt anser jag att studentexamen bör återinföras”. Så
i går var det CUF som lyfte studentexamen, i morse Centerns styrelse, därpå LR som nu säger ”Äntligen”, och sist FP som meddelar att
man är positiv och utreder förslaget. Jag har förstås lämnat in en motion för
länge sedan. En motion som jag antar behandlas i vår skolpolitiska grupp. Jag
fick en bekräftelse på mottagandet och har inte hört något sedan dess. Men vi
har vårt landsmöte först i mitten av oktober så det är ju ett tag kvar.
Studentexamen är min
absoluta hjärtefråga, och blir den genomförd på ett klokt och genomtänkt sätt blir jag mycket tacksam och glad.
Det här är en reform som kan ge eleverna rättssäkerhet, universiteten ett
bättre urvalsinstrument, lärarna den frihet och respekt vi förtjänar,
kommunerna, skolorna, lärarna ett kontrollsystem och skattebetalarna en välbehövlig uppföljning på
vad vi får för skolpengen. Sist men inte minst kan vi sluta ägna oss åt
partipolitiskt käbbel om skolan. Är betyg skadliga för kunskapsinhämtningen? Nå
så varsågod, starta en betygsfri skola, så ser vi hur det går i studentexamen.
Är handledarskap och entreprenörskap rätt väg att gå? Ja tror ni det så tittar
vi efter. Har matematikmiljarderna haft önskad effekt? Check.
Så hur skulle en bra studentexamen se ut? För det första tycker
jag att det är viktigt att det finns goda förutsättningar att lyckas. Tydliga mål,
vettiga prov som verkligen prövar måluppfyllelsen och som utvärderas av
universiteten, lärarna och eleverna, tillräcklig tid för förberedelser,
ordentlig sekretess och flera chanser.
Det får aldrig vara så att allt hänger på ett prov. Kör man ska
det bara vara att ta sig upp i sadeln igen. Samma sak om man hade en dålig dag
eller bara siktar högre. Det här systemet man hade i Sverige med att man fick
slinka ut bakvägen och fick resultaten på examensdagen var både grymt och
märkligt. Det rimliga är att man får sitt resultat i god tid innan examen och
slutar skolan med pompa och högtidlighet
tillsammans med sin klass och snabbt bereds möjlighet att göra om provet. I
Finland sker det redan följande höst och de elever som kört är med på alla
festligheter och uppvaktningar. Men en studentmössa bär man först när man
verkligen tagit studenten.
Det ska också vara de viktigaste och mest övergripande målen som testas - inte detaljer. Sådant som översiktlig kunskap parad med förmågan
att reflektera, analysera och på andra sätt ta det man lärt sig ett snäpp
vidare. Provet måste också vara säkert. I Sverige har vi haft den ena skandalen
efter den andra med NP-frågor som funnits på Internet i förväg och annat fusk.
I svenska upplever jag hela provkonstruktionen som riggad för orättvisa då
texterna är kända i förväg. På ett examensprov ska det helt enkelt inte gå att
fuska. I Finland öppnar rektorn provkuverten tillsammans med en abiturient. Det
tycker jag är vackert. Inte vuxenvärlden som ska se till att ungarna inte
fuskar utan ett ömsesidigt och gemensamt åtagande att se till att allt går rätt
till. Ett gemensamt kunskapsprojekt och en gemensam prövning.
En invändning man hör är att ett prov inte får få för stor
betydelse. Där håller jag med helt och fullt, men hur ser det ut idag? Hur
lätt är det för den som alltid drömt om att bli veterinär eller psykolog att
komma in på sin utbildning. Skulle det inte vara mer rättvist och
liberalt om man sökte in på slutbetyg, studentbetyg och dessutom kunde göra ett
inträdesprov? Tre portar, tre möjligheter. Mycket större chans för den som verkligen
verkligen vill och som också är villig att spotta i nävarna och jobba ordentligt
för att nå sitt mål.
Media: DN, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet
Bloggar:Tysta Tankar, Plura, Lasses blogg, Motpol, mina egna inlägg: Mitt eviga tjat om Studentexamen, Historielektioner och lärarförakt på DN-debatt, Studentexamen, Olof Petersson och DN-debatt
lördag 23 juli 2011
Låt öronen vara större än munnen runt det som hänt i Norge.
Ja inte sjutton går det att föra skoldebatt eller gnälla över åskvädren efter attentaten i Oslo och på Utoya. Men jag tycker ju inte heller att det går att föra debatt eller dra några slutsatser om vare sig dödsskjutningarna, bomben/bomberna eller den mammas gosse man arresterat. Nyheter, information tas däremot tacksamt emot.
När det gäller tyckandet och teoretiserandet finns det redan många som har orsak att bita sig i läppen. Även sådana man väntade sig bättre av. Barack Obama formulerade sig så här: ”It’s a reminder that the entire international community has a stake in preventing this kind of terror from occurring and that we have to work cooperatively together.” Inga sådana grodor som konstant hoppade ur Bush den yngres mun efter 11 september, men jag blev ändå illa till mods. Varför tala om ”this kind of terror” innan man är på det klara med vad som har hänt och varför? Jag tyckte mg också urskilja en liten antydan till tillfredsställelse. Här ser ni nu. Ingen går säker. Nu kanske ni hjälper till istället för att gnälla så förbannat på oss.
Igår var vår dator död efter ett kraftigt åskväder natten innan. Klockan sex när jag fick igång Internet på den bärbara gick jag in på twitter. Det var då jag fick klart för mig att något otäckt hade hänt. Mot mig slog en blandning av korthuggen ögonblicksinformation om vad som pågick, tvärsäkra slutsatser och spådomar och ett vitrioliskt gräl mellan politisk höger och vänster. Jag hoppas innerligt att de otrevligaste inläggen kom från de bortersta hörnen. Det kändes absurt att man valde att käbbla partipolitik i ett sådant läge och jag har aldrig haft mindre lust att skriva ett eget twitterinlägg. Söndring, hat och demonisering i ett läge där alla tecken tydde på att det var just sådant som samtidigt omsattes i handling.
Vilken kontrast mellan det och Carl Bildts ”Idag är vi alla norrmän”. Ett annat uttalande som förtjänar att spridas världen över och som verkligen anstår det land som delar ut FN:s fredspris är Stoltenbergs löfte att hämnas med mer demokrati. Det är ju faktiskt den enda verkningsfulla motelden. Det och tolerans - även mot den och det som inte är så värst lätt att tolerera.
Media: Missa inte Katerine Kielos ledarartikel: Vår öppenhet måste värnas. Även DN:s ledarredaktion navigerar skickligt "in uncharted waters" i Norges smärta är vår. Jan Guillou väljer däremot prediktabelt nog hellre att kasta extra spånor på brasan: Är han nazist räknas det som en tågolycka.
Bloggar: You're no different to me, Tysta Tankar, Mina Moderata Karameller, Johan Westerholm , Mathias Sundin, Lars Pålsson Syll, Cattas bubbla, radikalen, Zac's åsikter på ett fat, Motpol, Karin Långström Vinge, Iconomi, Man oroar sig inte för småsaker.
När det gäller tyckandet och teoretiserandet finns det redan många som har orsak att bita sig i läppen. Även sådana man väntade sig bättre av. Barack Obama formulerade sig så här: ”It’s a reminder that the entire international community has a stake in preventing this kind of terror from occurring and that we have to work cooperatively together.” Inga sådana grodor som konstant hoppade ur Bush den yngres mun efter 11 september, men jag blev ändå illa till mods. Varför tala om ”this kind of terror” innan man är på det klara med vad som har hänt och varför? Jag tyckte mg också urskilja en liten antydan till tillfredsställelse. Här ser ni nu. Ingen går säker. Nu kanske ni hjälper till istället för att gnälla så förbannat på oss.
Igår var vår dator död efter ett kraftigt åskväder natten innan. Klockan sex när jag fick igång Internet på den bärbara gick jag in på twitter. Det var då jag fick klart för mig att något otäckt hade hänt. Mot mig slog en blandning av korthuggen ögonblicksinformation om vad som pågick, tvärsäkra slutsatser och spådomar och ett vitrioliskt gräl mellan politisk höger och vänster. Jag hoppas innerligt att de otrevligaste inläggen kom från de bortersta hörnen. Det kändes absurt att man valde att käbbla partipolitik i ett sådant läge och jag har aldrig haft mindre lust att skriva ett eget twitterinlägg. Söndring, hat och demonisering i ett läge där alla tecken tydde på att det var just sådant som samtidigt omsattes i handling.
Vilken kontrast mellan det och Carl Bildts ”Idag är vi alla norrmän”. Ett annat uttalande som förtjänar att spridas världen över och som verkligen anstår det land som delar ut FN:s fredspris är Stoltenbergs löfte att hämnas med mer demokrati. Det är ju faktiskt den enda verkningsfulla motelden. Det och tolerans - även mot den och det som inte är så värst lätt att tolerera.
Media: Missa inte Katerine Kielos ledarartikel: Vår öppenhet måste värnas. Även DN:s ledarredaktion navigerar skickligt "in uncharted waters" i Norges smärta är vår. Jan Guillou väljer däremot prediktabelt nog hellre att kasta extra spånor på brasan: Är han nazist räknas det som en tågolycka.
Bloggar: You're no different to me, Tysta Tankar, Mina Moderata Karameller, Johan Westerholm , Mathias Sundin, Lars Pålsson Syll, Cattas bubbla, radikalen, Zac's åsikter på ett fat, Motpol, Karin Långström Vinge, Iconomi, Man oroar sig inte för småsaker.
söndag 1 maj 2011
Socialt Mediedrev?
Som bloggare råkar man ut för otrevliga kommentarer och personangrepp. Ibland går det lätt att kasta över axeln, ibland blir man riktigt sårad och ledsen. Men något som ändå är snäppet värre är när man blir misstolkad och felciterad, när andra förklarar vad man egentligen tycker och menar. När de hyenelikt kastar sig över de stackars ord man oförsiktigt släppt ur sig och sliter dem i trasor.
En av de konsekvenser av Zaremba artiklarna jag var minst beredd på var att de skulle leda till en hård ton lärare emellan. Framför allt på Twitter kan man stöta på ett trist käbblande mellan anti-Zaremba och pro-Zaremba lärare. För mig och väldigt många högstadie- och gymnasielärare som har varit det ett tag beskriver Zaremba det vi har upplevt - och därför ger hans artiklar oss tröst, upprättelse och visst framtidshopp. Andra skriker svartmålning och felaktigheter. Men att man själv inte har upplevt något betyder inte att det inte har hänt. Att någon inte har fångat hela sanningen betyder inte att det inte finns sanning i det som fångats. Jag har jobbat i Sollentuna, Stockholm, Upplands-Väsby, Märsta, Norrtälje, Östhammar, Uppsala, Valdemarsvik och Norrköping på 13 olika skolor. Jag har tre barn som tillsammans har gått i lika många. Det jag har lärt mig är att det är hårresande stora skillnader mellan kommuner och skolor. På Franska Skolan i Stockholm fanns inget av det Zaremba beskriver. I Östhammar där Ingela Gardner Sundström huserar hur mycket som helst.
Jag har själv lidit av det den här anti-kateder, anti-Zaremba- vågen och känner mig inte längre på samma sätt som medlem i en vänlig skolbloggarfamilj. Men det jag har stött på är en västanfläkt jämfört med vad man utsätter Zoran Alagic, LR:s presschef för. Ibland tycker jag det verkar som om varje twittrande han har gjort ska klippas ut och nagelfaras. Det är helt uppenbart att han buntas ihop med Björklund och Zaremba som fritt villebråd, men av någon orsak har fokus hamnat på honom. Antagligen bara för att han - till skillnad från de andra - både twittrar och bloggar och därför ständigt kommer med nya uttalanden man kan attackera.
Jag skulle önska att alla de som deltar i det här skulle samla ihop allt de skrivit om Alagic i ett enda dokument. Alla tolkningar, allt bondande i ogillandet, referenserna till hans sambo och allt hån. Då tror jag att de skulle inse att de ägnar sig åt ett alldeles eget mediedrev. Jag vet inte hur Alagic reagerar på den här hetsen mot honom. Det jag vet är att om jag blev utsatt för ens en bråkdel skulle jag bli fullkomligt knäckt och aldrig mer sätta ett ord i cyberrymden.
I mitt förra inlägg som lägligt nog handlade om härskartekniker skrev Bertil Törestad om det fundamentala attributionsfelet. Vi hittar goda ursäkter och förklaringar för våra egna beteenden, men tenderar att döma andra mycket hårdare för samma sak. Är inte det rätt fruktansvärt? För man borde ju faktiskt göra precis tvärtom.
En av de konsekvenser av Zaremba artiklarna jag var minst beredd på var att de skulle leda till en hård ton lärare emellan. Framför allt på Twitter kan man stöta på ett trist käbblande mellan anti-Zaremba och pro-Zaremba lärare. För mig och väldigt många högstadie- och gymnasielärare som har varit det ett tag beskriver Zaremba det vi har upplevt - och därför ger hans artiklar oss tröst, upprättelse och visst framtidshopp. Andra skriker svartmålning och felaktigheter. Men att man själv inte har upplevt något betyder inte att det inte har hänt. Att någon inte har fångat hela sanningen betyder inte att det inte finns sanning i det som fångats. Jag har jobbat i Sollentuna, Stockholm, Upplands-Väsby, Märsta, Norrtälje, Östhammar, Uppsala, Valdemarsvik och Norrköping på 13 olika skolor. Jag har tre barn som tillsammans har gått i lika många. Det jag har lärt mig är att det är hårresande stora skillnader mellan kommuner och skolor. På Franska Skolan i Stockholm fanns inget av det Zaremba beskriver. I Östhammar där Ingela Gardner Sundström huserar hur mycket som helst.
Jag har själv lidit av det den här anti-kateder, anti-Zaremba- vågen och känner mig inte längre på samma sätt som medlem i en vänlig skolbloggarfamilj. Men det jag har stött på är en västanfläkt jämfört med vad man utsätter Zoran Alagic, LR:s presschef för. Ibland tycker jag det verkar som om varje twittrande han har gjort ska klippas ut och nagelfaras. Det är helt uppenbart att han buntas ihop med Björklund och Zaremba som fritt villebråd, men av någon orsak har fokus hamnat på honom. Antagligen bara för att han - till skillnad från de andra - både twittrar och bloggar och därför ständigt kommer med nya uttalanden man kan attackera.
Jag skulle önska att alla de som deltar i det här skulle samla ihop allt de skrivit om Alagic i ett enda dokument. Alla tolkningar, allt bondande i ogillandet, referenserna till hans sambo och allt hån. Då tror jag att de skulle inse att de ägnar sig åt ett alldeles eget mediedrev. Jag vet inte hur Alagic reagerar på den här hetsen mot honom. Det jag vet är att om jag blev utsatt för ens en bråkdel skulle jag bli fullkomligt knäckt och aldrig mer sätta ett ord i cyberrymden.
I mitt förra inlägg som lägligt nog handlade om härskartekniker skrev Bertil Törestad om det fundamentala attributionsfelet. Vi hittar goda ursäkter och förklaringar för våra egna beteenden, men tenderar att döma andra mycket hårdare för samma sak. Är inte det rätt fruktansvärt? För man borde ju faktiskt göra precis tvärtom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
