Studentexamen ska inte återinföras utan införas

Christian Lundahl får vänta på språkinlägget, för Studentexamen körde just in på perrongen. Men jag önskar att man kunde ta bort åter och nöja sig med verbet införas, för en studentexamen där  rättningen görs av utomstående - och därmed blir en kontroll även av läraren och skolan - har aldrig funnits i Sverige.

... Äras den som äras bör, svarade man från DN-debatt när jag tackade för att de twittrade ut min studentexamensartikel. Det var sympatiskt av dem att göra det. Även att så många retweetade artikeln. Sympatiskt och oväntat. Tack. :)

När DN-debatt publicerade min debattartikel: ”Dags att svenska skolan återinför Studentexamen” fick den många kommentarer, rekommendationer och mycket bloggstöd, men i gammelmedia var det rätt tyst. DN:s ledarredaktion ställde sig mestadels negativa, NT skrev en positiv ledare, Folkbladet intervjuade mig, men inga andra redaktioner nappade. I juli skrev Olof Petersson en replik som egentligen inte handlade om studentexamen utan om historieskrivning: ”Liberaler drev på när Studentexamen försvann.”

Min replik på repliken handlade om hur en modern studentexamen kunde se ut ”Vi ska inte damma av den gamla studentexamen” och inflikade att det partipolitiska skyttegravskrig Olof Petersson försökte dra in mig i skulle försvinna om vi hade en systematisk kontroll av måluppfyllelsen.

Sedan dess har det varit  tyst  i frågan. Första gången ordet studentexamen återkom på min radar var i samtalsserien vid Stockholms Universitet. Då sade Zaremba att han ska introducera något nytt. Det var studentexamen. Han tog upp det ytterligare en gång och sa då: ”För övrigt anser jag att studentexamen bör återinföras”. Så i går var det CUF som lyfte studentexamen, i morse Centerns styrelse, därpå LR  som nu säger ”Äntligen”, och sist FP som meddelar att man är positiv och utreder förslaget. Jag har förstås lämnat in en motion för länge sedan. En motion som jag antar behandlas i vår skolpolitiska grupp. Jag fick en bekräftelse på mottagandet och har inte hört något sedan dess. Men vi har vårt landsmöte först i mitten av oktober så det är ju ett tag kvar.

Studentexamen är min absoluta hjärtefråga, och blir den genomförd på ett klokt och genomtänkt sätt  blir jag mycket tacksam och glad. Det här är en reform som kan ge eleverna rättssäkerhet, universiteten ett bättre urvalsinstrument, lärarna den frihet och respekt vi förtjänar, kommunerna, skolorna, lärarna ett kontrollsystem och  skattebetalarna en välbehövlig uppföljning på vad vi får för skolpengen. Sist men inte minst kan vi sluta ägna oss åt partipolitiskt käbbel om skolan. Är betyg skadliga för kunskapsinhämtningen? Nå så varsågod, starta en betygsfri skola, så ser vi hur det går i studentexamen. Är handledarskap och entreprenörskap rätt väg att gå? Ja tror ni det så tittar vi efter. Har matematikmiljarderna haft önskad effekt? Check.

Så hur skulle en bra studentexamen se ut? För det första tycker jag att det är viktigt att det finns goda förutsättningar att lyckas. Tydliga mål, vettiga prov som verkligen prövar måluppfyllelsen och som utvärderas av universiteten, lärarna och eleverna, tillräcklig tid för förberedelser, ordentlig sekretess och flera chanser.

Det får aldrig vara så att allt hänger på ett prov. Kör man ska det bara vara att ta sig upp i sadeln igen. Samma sak om man hade en dålig dag eller bara siktar högre. Det här systemet man hade i Sverige med att man fick slinka ut bakvägen och fick resultaten på examensdagen var både grymt och märkligt. Det rimliga är att man får sitt resultat i god tid innan examen och slutar skolan med  pompa och högtidlighet tillsammans med sin klass och snabbt bereds möjlighet att göra om provet. I Finland sker det redan följande höst och de elever som kört är med på alla festligheter och uppvaktningar. Men en studentmössa bär man först när man verkligen tagit studenten.

Det ska också vara de viktigaste och mest övergripande målen som  testas - inte detaljer. Sådant som översiktlig kunskap parad med förmågan att reflektera, analysera och på andra sätt ta det man lärt sig ett snäpp vidare. Provet måste också vara säkert. I Sverige har vi haft den ena skandalen efter den andra med NP-frågor som funnits på Internet i förväg och annat fusk. I svenska upplever jag hela provkonstruktionen som riggad för orättvisa då texterna är kända i förväg. På ett examensprov ska det helt enkelt inte gå att fuska. I Finland öppnar rektorn provkuverten tillsammans med en abiturient. Det tycker jag är vackert. Inte vuxenvärlden som ska se till att ungarna inte fuskar utan ett ömsesidigt och gemensamt åtagande att se till att allt går rätt till. Ett gemensamt kunskapsprojekt och en gemensam prövning.

En invändning man hör är att ett prov inte får få för stor betydelse. Där håller jag med helt och fullt, men hur ser det ut  idag? Hur lätt är det för den som alltid drömt om att bli veterinär eller psykolog att komma in på sin utbildning. Skulle det inte vara mer rättvist och liberalt om man sökte in på slutbetyg, studentbetyg och dessutom kunde göra ett inträdesprov? Tre portar, tre möjligheter.  Mycket större chans för den som verkligen verkligen vill och som också är villig att spotta i nävarna och jobba ordentligt för att nå sitt mål.

Media: DN, SVD, SVD, Expressen, Aftonbladet

Bloggar:Tysta Tankar, Plura,  Lasses blogg, Motpol, mina egna inlägg: Mitt eviga tjat om Studentexamen,  Historielektioner och lärarförakt på DN-debatt,  Studentexamen, Olof Petersson och DN-debatt

Skolan - ett matriarkat?

Något som tydligen fick en hel del utrymme i DEJAS slutbetänkande, men inte i gårdagens debattartikel i SVD, är de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor - mer specifikt skillnaderna i mognadstakt. Själv har jag mest funderat över en annan aspekt av könsskillnaderna: hur kön påverkar vår undervisning och hur vi kommunicerar med våra elever. Hur hanterar vi en slarvig, uppstudsig, omotiverad, oförskämd elev? Är det samma hantering oberoende av lärarens och elevens kön? Berömmer och premierar vi samma saker? Gör vi det på liknande sätt? Lägger vi upp undervisningen på olika sätt, talar vi på olika sätt?

Jag har inte svar på alla mina frågor, men jag är övertygad om att förkvinnligandet och avakademiserandet av lärarkåren två viktiga orsaker till pojkarnas sämre skolresultat. Jag tror att kvinnliga lärare i allmänhet undervisar på ett sätt som tilltalar flickor mer. Ett upplägg som premierar ordning, uppgifter som lämnas in i tid, ansvarstagande, duktighet. Men det är viktigt att komma ihåg att det här inte är bra för flickorna heller. De har ett lika stort behov av raketbränsle, av att möta olika förebilder, olika kunskapssyn, infallsvinklar, material och sätt att kommunicera som pojkarna. Vi har alla en manlig och en kvinnlig sida. Båda behöver få syre.

Jag använder mycket musik, texter och film i min undervisning och jag har kunnat konstatera att det ofta är olika musik, serier och böcker som uppskattas av pojkar och flickor. Ska man nå sina elever måste man utgå ifrån deras intressen, hitta dem där de befinner sig och lotsa dem vidare - både pojkar och flickor. Musik och serier använder jag just i hopp om att väcka intresse och lust så att eleverna fortsätter hemma. Då behöver det finnas något för varje smak, då behöver alla känna sig inkluderade. Pojkarnas intressen: strategi och våldsspel, fantasy, hiphop, hårdrock, South Park och Family Guy anses emellertid inte tillräckligt PK av många lärare. Men när vi missar att möta eleverna där de befinner sig missar vi mer än möjligheten att väcka intresse och motivation - vi missar också möjligheten att problematisera, diskutera, få dem att se saker med andra ögon. Kanske att ifrågasätta, se risker, fördomar och klyschor i det de möter varje dag. Dessutom är chansen större att få en skoltrött pojke att tänka kritiskt och läsa mellan raderna om han får göra det på ett South Park avsnitt än på I Taket Lyser Stjärnorna eller någon annan av alla de jag-är-flicka-och-det-är-synd-om-mig-böcker vi läser i skolan. Inget ont om den boken, den är alldeles utmärkt och lämplig för skolbruk. Men bara så länge den balanseras upp av helt annorlunda material. Istället matas eleverna med en stadig ström tjej och snyftböcker och till det ska det skrivas läslogg där man visar att man kan läsa mellan raderna och prata om känslor. Sådant är vi svensklärare nästan tvungna till för det nationella provet är fullt av den typen av texter och frågor. Ett exempel: ”Välj en bild i texthäftet och berätta vilken text eller dikt du tycker att den hör ihop med och förklara vilka associationer och tankar du får.” Till och med manliga bokmalar lämnar tomt på en sådan fråga. Visst sjutton ska man pröva elevernas förmåga att läsa mellan raderna. Men man borde också pröva deras förmåga att läsa vad som verkligen står där.

Jag är överlag kritisk till både utförande och genomförande när det gäller NP i svenska. Texterna är enkla och språket lättfattligt. Ändå får man läsa och diskutera texterna i förväg och till och med slå upp svåra ord. Frågorna är däremot allt annat än enkla. Ofta är man tvungen att titta på hur många poäng de ger för att veta hur man ska svara. Provet är också starkt riktat mot litterär analys. Man kan läsa kritiskt och dra egna slutsatser när man läser en debattartikel eller ett reportage också. Det måste inte vara en dikt, ett konstverk eller en litterär text.
Det här innebär inte att pojkarna får underkänt i svenska. Provet är så lätt att nästan alla klarar det. Men för oss som undervisar i både svenska och engelska blir det absurt när texterna på engelska har samma svårighetsgrad som texterna på svenska, samtidigt som man får slå upp svåra ord på svenska men inte på engelska. De nationella proven i engelska är ganska svåra, men ett bra och tillförlitligt mått på elevernas kunskaper. I svenska är texterna trevliga och uppsatsrubrikerna bra, men provet missgynnar pojkar, det är för lätt, förbearbetningen minskar likvärdigheten och man kontrollerar inte elevernas läsförståelse på ett tillfredsställande sätt.

Nu är svenska förstås bara ett ämne bland många, men gör vi inte läsare av våra pojkar är förutsättningarna för övriga skol- och studieframgångar rätt små. Därför är svenskan ett nyckelämne. Det är också ett ämne med få och allt färre manliga lärare. Vi lärare behöver diskutera hur väl vi möter olika elever i skola och göra det med beredskap att granska och förändra våra rutiner. Vi behöver också mer tid att förbereda bra lektioner för idag är det alldeles för ofta vi tvingas dra dem ur rockärmen - och i den finns det mest stenciler och andra håll-käften-och-sitt-still-upplägg. Orsakerna till och konsekvenserna av kvinnodominansen i skolan behöver utforskas bättre. Svenskämnet behöver anpassas mer till pojkar och de nationella proven i svenska behöver göras om från grunden. Varför inte med några karlakarlar och naturvetare i gruppen?



Här har vi något jag får uppoffra mig ordentligt för att spela i skolan.

Media: SVD, SVD 2 (ett mycket intressant reportage om könsroller och barn - pojkar i klänning), Sanna Raymans ledarartikel i SVD, Johannes Åmans ledarartikel i DN.

Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Helds HBT-Nyheter, Tysta Tankar, Lotta Edholm, Morrica., Metabolism, Tysta Tankar.