Dagens #skolchatt - undervisning för lärande

Visst är det en suspekt rubrik? Vad skulle man annars ha undervisning för? Undervisning som inte leder till lärande är ju förfelad och ett slöseri med tid - så vitt telningarna inte har alldeles väldigt roligt för då finns ju åtminstone poängen livskvalitet.

Samtidigt är den plågsamma sanningen att väldigt många lektioner är ineffektiva. Mängder av tid läggs på närvarorapportering, åthutningar, hämtande av böcker, påbörjande av uppgifter, framtagande av material, undanplockande av material, väntan på långsammare klasskamrater. När väl undervisningen kommer igång är även den ofta ineffektiv. Vissa av eleverna kan redan det som ska läras, andra kan på grund av allt från ointresse till oförmåga inte ta till sig undervisningen. Det är få lärare som har tid att förbereda genomtänkta varierade lektioner där man beaktar elevernas önskemål, behov och intressen.

En annan plågsam sanning är att mycket av skolarbetet är inriktat på görande - snarare än lärande. Och det här är nästan ännu mer sant ur elevperspektiv. Mina elever sitter gladeligen och fyller i rätt svar i en hörförståelse trots att det inte innebär någon inlärning utan bara att en papperslapp som strax ska landa i papperskorgen är korrekt ifylld. Att man hinner göra klart uppgiften, att alla luckor är ifyllda, alla fakta nerplitade håller både elever och lärare koll på. Vad - om något - man lärde sig av arbetet, är det sämre bevänt med.

Med tanke på allt det här är kanske inte ämnet för dagens skolchatt alls suspekt, utan tvärtom viktigt. Men det borde inte vara så. Det borde vara en självklarhet för varje lärare och elev att undervisningens ”raison d’être” är elevernas lustfyllda och effektiva lärande.

Hur kommer vi dit? Häng med på #skolchatt på twitter mellan 20 och 21  ikväll och hjälp till att besvara den frågan.

Knoppen en del av kroppen

Jag har varit sjuk sedan i lördags men ändå släpat mig till skolan. På måndag var det ett utvecklingssamtal som jag bara måste..., på tisdagen ett annat åtagande, på onsdagen trodde jag att jag mådde bättre, men jag hade fel, på torsdag var det så många lektioner jag inte ville lämpa över eller ställa in och på fredag.... ja på fredag kunde jag väl lika gärna bita ihop när jag gått till skolan sjuk hela resten av veckan. Hela familjen har varit sjuk, så vi har ätit något vitlökigt och snabbanrättat under tystnad och hostattacker och sedan stupat i säng varje dag.  Att vara i skolan i sådär zombie-artat skick kan sluta väldigt illa, för lärande och undervisning är krävande sysslor. För mig har det fungerat, för jag har bara nior och dessutom helt underbara nior. Men mitt eget glasartade, ofokuserade uppträdande har fått mig att fundera en del över zombie-artade elever.

Jag menar sådana som är zombie-artade hela tiden, varje lektion. Vi talar om problemet med att lektioner är tråkiga, att lärare inte stimulerar elever tillräckligt, men vi pratar inte alls tillräckligt om ett betydligt större problem - att elever inte mår tillräckligt bra för att kunna lära sig. Har man inte sovit tillräckligt, har man inte ätit frukost, då är förutsättningarna för inlärning riktigt dåliga. Med dagens tonåringar får man till det lägga att de ofta äter skräp även när de äter. Hemma serveras fryspommmes, korv och andra halvfabrikat, skolmaten består av ännu mer halvfabrikat och transporteras dessutom ofta så länge att minst hälften av näringen försvunnit, mellanmålen består av godis, läsk, O’boy och mackor gjorda på vitt bröd. Hur ska en hjärna kunna fungera på sådant bränsle?  När de lägger sig verkar många tonåringar styra över helt själv numera. Ett ansvarsområde många av dem är illa rustade att hantera. Lika illa ställt är det när det gäller motion. Det finns en förskräckande stor andel elever som knappt rör sig överhuvudtaget. På rasterna och lektionerna sitter de med sina datorer, föräldrarna kör dem till skolan och hemma sitter de vid sina datorer.  När jag växte upp var barn ute nästan hela tiden. Vi lekte detektiv, röda och vita rosen, kurragömma, vi spelade brännboll, vi skidade, vi byggde kojor, vi lekte snöbollskrig, åkte pulka. Det var först på gymnasiet man överhuvud taget fick vara inne på rasterna, så mycket av det här gjorde vi också i skolan.

Att motion och rätt bränsle gör att hjärnan fungerar och lär bättre är inte så revolutionerande. Att det är viktigt att barn rör sig i ojämn terräng för att motoriken ska utvecklas vet vi också. Men nu säger forskarna att den fria leken är avgörande för hjärnans utveckling, för att barn utvecklar sådant som initiativförmåga, problemlösning, samspel, kreativitet, skapande. Samma fria lek som vi i stort sett har avskaffat? Och ersatt med entreprenöriellt lärande som ska ... utveckla initiativförmåga, samspel, problemlösning, kreativitet, skapande.

Ja, giv mig styrka. Vad den här vanvården, curlingen och detaljstyrningen av den uppväxande generationen får för konsekvenser återstår att se. The jury is still out om huruvida ADHD, autism med flera diagnoser kan kopplas till en tv-tittande, dataspelande, chipsmumsande barndom.

I mina ögon är det här en stor, tickande orosbomb. Men den talas det tyst om. Istället oroar sig vuxenvärlden över hur våra barn ska klara sig i sin digitala framtid. Det trots att vi som växte upp med en tv-kanal inte har haft några problem att navigera oss i vår digitala samtid. Det trots att våra barn är så virtuella att de knappt har några liv. Det tycker jag är riktigt, riktigt ironiskt.

I DN oroar man sig både över skräpmatskulturen och över stillasittande sportlovsbarn. Här är länk till TV:n och datorn har ersatt skidbacken på sportlovet.  Det hälsointresse de skriver om i Snabbmaten ökar trots hälsotrend kan jag emellertid inte säga att jag märkt av. Var håller den trenden till?

Länken till en dokumentär  om lekens betydelse Mats i Tysta Tankar tipsade om: Barndomens försvunna äventyr.
Länk till forskningsnyhet om lekens betydelse för läs- och skrivinlärning.