Skolans demokratiuppdrag - det viktigaste och det mest misskötta? Missa inte kvällens #skolchatt.

Demokratiuppdraget tas på allvar på de flesta skolor. Vi anordnar bry-dig-om dagar, vi undervisar i livskunskap, vi visar sedolärande filmer och vi predikar tolerans och alla människors lika värde tills elevernas öron och våra halsar blöder. Därefter tar vi en kopp kaffe och sätter oss självbelåtna i lärarrummet. Mission accomplished. ... Eller?

Jag har aldrig begripit hur vuxna människor kan inbilla sig att man får elever att förstå att alla människor har samma värde genom att tala om det för dem. Om något borde det snarare väcka deras uppskattning för satir och det absurda (det är kanske just därför South Park och Family Guy är sådana succéer), för samtidigt som vi predikar detta statligt påbjudna budskap sänder vi eleverna hundratals signaler om motsatsen.

Åtminstone har jag under min lärarkarriär hört hundratals yttranden som alla avslöjar att vi inte behandlar eleverna som om de har lika värde, att vi varken tillmäter dem samma rättigheter och skyldigheter.

”Jag väljer att inte ta strid om den saken”, ”det är bättre att de kommer på lektionerna överhuvudtaget”, ”om jag ska tjafsa om det varje gång blir det ingen undervisning”, ”han har ju dyslexi”, ”ta ingen argumentation med den eleven”, ”jag borde ha sagt ifrån, men han är ju så charmig”, är några av de mer nötta motiveringarna för att ordningsreglerna inte ska gälla samtliga elever. Eleverna noterar samma sak i sina utvärderingar. Lärare som struntar i reglerna, som allierar sig med eleverna mot reglerna, som behandlar eleverna olika, som kommer med hot som aldrig infrias - dvs lärare som underminerar skolans demokratiuppdrag stund för stund, lektion för lektion.

En gång frågade jag en kollega vad hon trodde att hon signalerade till klassen genom att strunta i att två elever satt med jackorna på och SMS:ade hela lektionerna? Vad det fick för effekt på elevernas demokratisyn och värdegrund. Hennes svar:
 ”De andra vet ändå hur speciella de här två är”.

”All animals are equal, but some are more equal than others”.
Vad kan budskapet annars bli i en skola som är så långt ifrån likvärdig som vår?

Jag ser fram emot spännande diskussioner i kvällens #skolchatt. Twitter mellan 20 - 21, som vanligt.  Levande Historia kommer att vara med på ett hörn. Denna av Göran Persson initierade myndighet som har som uppgift att göra alla mer toleranta. Undrar hur de går till väga när de utvärderar sin verksamhet?

 Jacob Möllstam är den som moderar i kväll och han är inne på liknande spår i sin blogg: Killfröken.

På vårtur till Paris med elever

När det är dags att leta frivilliga för att åka på resa med elever brukar jag nogsamt hålla mig undan. Ansvaret, pressen, springande runt vid alla monument man redan sett många gånger, det tunga och tråkiga förarbetet - ja det finns många minus. Till det får man lägga ungar som inte håller överenskomna tider och överenskomna regler, sådana som har skyhöga förväntningar och blir besvikna för att inget kan leva upp till dem, sådana som är curlade och/eller ovana vid motgångar som gnäller över hårda kuddar, konstig frukost och/eller varandra. Konflikter, ungar som kommer vilse, för oljud och retar upp andra hotellgäster ... listan på sådant som försurar kan bli väldigt lång och det utan att något egentligen gått fel. Och går det fel, om en elev missar planet, blir full, sjuk, borttappad, rånad ... ja då är det helt fruktansvärt. Katastrof av en magnitud som sällan inträffar på hemmaplan.  Betydligt lugnare således att stanna i skolan och låta eleverna utforska världen över Internet istället.

Under en långhelg i Paris med mina C-kurselever blev jag emellertid framför allt påmind om hur magiskt det är att återupptäcka en fantastisk stad genom nya rena ögon och om hur glad man blir när man ser elever förälska sig i det man själv redan älskar. All stress, all ångest och allt gnet försvinner som dimma en solig morgon inför det.

Just den här resan bjöd också på så mycket mer. Jag kommer aldrig att glömma Samas skratt, Mannes legoaffärer, Sannas skinnjacka, Maria i Notre Dame, Simons lasersiktesaffärer, Philips blinkande Eiffeltorn och Mathildas mattebok. Inte heller våra middagar med delad humor, delad poesi och delad mat.

Min efterhandsreflektion är att det här borde alla elever få uppleva. Åtminstone alla språkelever. Att få känna att språket bär,  att man själv kan fråga vägen, beställa mat, köpa souvenirer. Att få vidgade vyer, ny tillhörighet i världen, historia, kultur, geografi - både användning för och exempel på mycket av det man lärt sig i skolan. Men något som är minst lika viktigt är att prova på att själv vara främlingen. Den som andra leende och tålmodigt lyssnar på när man stakar sig fram, den som behöver be främlingar om hjälp för minsta lilla grej - att själv vara den andre. Det tror jag är en väldigt viktig erfarenhet att ha i bagaget. I synnerhet i ett mångkulturellt samhälle.


Självklart har vi gjort en blogg om resan. Här är länken till Djäknepark à Paris. Börja från första inlägget och beta er neråt.  Jag är förstås partisk, men jag tycker den är mycket läsvärd. :)  Fler inlägg och förstås mängder av bilder på väg.

Dagens #skolchatt - undervisning för lärande

Visst är det en suspekt rubrik? Vad skulle man annars ha undervisning för? Undervisning som inte leder till lärande är ju förfelad och ett slöseri med tid - så vitt telningarna inte har alldeles väldigt roligt för då finns ju åtminstone poängen livskvalitet.

Samtidigt är den plågsamma sanningen att väldigt många lektioner är ineffektiva. Mängder av tid läggs på närvarorapportering, åthutningar, hämtande av böcker, påbörjande av uppgifter, framtagande av material, undanplockande av material, väntan på långsammare klasskamrater. När väl undervisningen kommer igång är även den ofta ineffektiv. Vissa av eleverna kan redan det som ska läras, andra kan på grund av allt från ointresse till oförmåga inte ta till sig undervisningen. Det är få lärare som har tid att förbereda genomtänkta varierade lektioner där man beaktar elevernas önskemål, behov och intressen.

En annan plågsam sanning är att mycket av skolarbetet är inriktat på görande - snarare än lärande. Och det här är nästan ännu mer sant ur elevperspektiv. Mina elever sitter gladeligen och fyller i rätt svar i en hörförståelse trots att det inte innebär någon inlärning utan bara att en papperslapp som strax ska landa i papperskorgen är korrekt ifylld. Att man hinner göra klart uppgiften, att alla luckor är ifyllda, alla fakta nerplitade håller både elever och lärare koll på. Vad - om något - man lärde sig av arbetet, är det sämre bevänt med.

Med tanke på allt det här är kanske inte ämnet för dagens skolchatt alls suspekt, utan tvärtom viktigt. Men det borde inte vara så. Det borde vara en självklarhet för varje lärare och elev att undervisningens ”raison d’être” är elevernas lustfyllda och effektiva lärande.

Hur kommer vi dit? Häng med på #skolchatt på twitter mellan 20 och 21  ikväll och hjälp till att besvara den frågan.

Betyg är bra för lärarna också

Föräldrar och elever behöver tydligare återkoppling, säger Jan Björklund. Jag håller fullkomligt med om det, men vill tillägga att det finns fler som behöver tydligare återkoppling.

Om vi börjar med lärarna innebär betygen att det ställs tydliga kunskapsrelaterade krav även på oss. Många lärare skriver omdömen baserade på läxläsning, lydnad, gott humör och samarbetsvilja istället för på måluppfyllelse. Ibland vill man få föräldrahjälp när det gäller att få rättning i ledet, andra gånger vill man uppmuntra eleven och lyfta det positiva. Ofta är det också så att man inte är helt på det klara i vilken mån eleven når kursmålen när man skriver ett omdöme.
Låter det oprofessionellt? Det är inte för att lärarna rullar tummarna eller struntar i sina jobb, det kan jag lova. Men det ställs massor av krav på oss när det gäller omvårdnad, föräldrakontakter, dokumentation och annat som allt har en tendens att gå före undervisningskvalitet och kunskapsmål. Dessutom skrivs omdömena mitt i terminerna. Man kanske ha gjort vissa moment, men inte andra, man har prövat vissa bitar men inte andra. Betyg skrivs när en termin eller ett läsår avslutas. Ett naturligt tillfälle att pröva kursmålen och att ta reda på om eleverna hunnit lära sig det de borde.

Det förtjänar att tilläggas att även skolledningar och kommunpolitiker mår bra av litet betygshets. Inte går de igång på omdömen, men lägg fram dålig betygsstatistik då blir det fart på dem.

Jag vill veta vad mina elever kan när de dyker upp i mitt klassrum och vad de kan när de lämnar det. Mellanskillnaden är ett av de främsta måtten på hur jag har lyckats i mitt jobb. Med betyg från årskurs sex kommer vi ett steg närmare en sådan skola. En skola för alla och inte bara för akademikerbarnen.



Läs det som "tycks" i pressen: DN, SVD, Expressen, Aftonbladet, DN, Aftonbladet.

Läs andra som bloggar om betygen: Morrica, Robert Noord (S), Seved Monke (FP), Flumpedagogen, Rasmus Jonlund (FP), Roger Jönsson (S) Amanda Brihed (FP), Lilla O, Peter Andersson (S) Marcus Grundén (FP), Kent Persson (M), Jerker Nilsson (V) Maria Byström (FP)och Anna Lundberg (FP) som håller med mig om att betyg sätter blåslampa under politikerna också, Tysta Tankar.