Om Charlie Hebdo, Expressen och kampen för frihet

Det går inte att skriva om läxor när huvudet och hjärtat är fullt av det som hänt och händer i Paris. Jag gick från skolan strax efter sex i onsdags, belåten med min planering och framförhållning inför morgondagen och kom hem till idel skrikande rubriker. Ett Frankrike, ett Europa i chock-tillstånd. Kvinnan som slog in koden och släppte in mördarna och själv gömde sig under ett skrivbord och överlevde. Massakern på några av Frankrikes skarpaste, roligaste, mest talangfulla och modiga personer. Poliserna som mördades, varav en var troende muslim och tvåbarns-pappa, den andre far till en liten bebis. Det enorma polisuppbådet med täta uppdateringar.  Alltsammans gav en stor tyngd över bröstet.  Det var så mycket mer än det nog så skakande mänskliga lidandet. Det var 11 september, polariseringen och de indragna fri- och rättigheter som följde.  Det var buddhastatyerna i Afghanistan– förlusten av ovärderlig kultur.  Den mörka skuggan av vad som händer i Mellanöstern, av IS, Bashar-Al-Ashars förtryck, läget i Irak och Iran. … Men störst av allt tyngde att det så tydligt var en attack mot just yttrandefriheten – den frihet på vilken alla andra friheter vilar.

För mig väckte det här också minnen och associationer. Flykten från ett invaderat Kuwait genom Saudiarabien 1990, seglingsstoppen i Oman, Jemen och Suez 1993 …

De här två bröderna anger Al Quaida i Jemen som uppdragsgivare. När vi var i Aden -93 hade landet precis blivit fritt från kommunismen och från Ryssland. Ovanför gatorna hängde affischer med porträtt på de fängslade ledarna. Taxichaufförer och butiksägare tog varje tillfälle att förklara varför de var så glada över att ledarna satt i fängelse. Det fanns en sådan optimism och framtidstro. Nu var de fria att säga och göra vad de ville. Nu kunde Jemen bli ett blomstrande och framgångsrikt land.  Det var fattigt och smutsigt, men alla vi mötte var vänliga och så bubblande pratsamma, lyckliga över kontakt med någon från väst. Utom när jag röde mig med min ryska väninna från en båt jag har glömt namnet på. Hon behövde inte prata engelska – alla i affärerna förstod ryska.  Misstro, rädsla, förakt och hat var reaktionerna då. Just den kontrasten fick mig bättre än något annat att förstå tyngden av det förtryck de precis undkommit. Vi seglade från Jemen smittade av all entusiasm och lycka, övertygade om att landet gick en ljus framtid till mötes. Redan året därpå var det islamistiska förtrycket etablerat över hela Sydjemen. Samma förtryck, samma brist på mänskliga rättigheter, men ett religiöst förtryck istället för ett politiskt.  Medellivslängden har stigit litet från de 36 år det var då, men Jemen är fortfarande ett av världens fattigaste och mest ofria länder.

Varför är det så viktigt att ett gäng fransmän uppmuntras att häckla fritt?  Och vad har det med mina minnen och upplevelser av krig, förtryck och Mellanöstern att göra?

En läxa som inpräntades i mig i Aden 1993 var i hur liten utsträckning våra mänskliga fri- och rättigheter är självklara och hur usla odds vi har mot förtryckare som har en statsapparat och en armé till sitt förfogande. Hur störtas despoter? Det kan handla om krig, kupper, vapenmakt, men det främsta vapnet är och har alltid varit pennan. Idékampen är viktigare än den beväpnade kampen, och satir och karikatyr är några av de allra vassaste vapnen. Satiren behövs också för att förebygga att vi aningslöst och enfaldigt tillåter att våra fri- och rättigheter naggas bort en liten bit i taget.  Det är lätt att falla in i att bara se till sin egen trygghet och bekvämlighet, blunda för hur andra drabbas så länge man själv har det OK. Vill det sig illa gör vi det enda tills vi yrvaket tittar oss omkring och inser att allt det tidigare generationer slogs för är förspillt.

Man kan förstås väcka och visa nyanser på många sätt.  Imre Kertez bok Mannen utan minne fick mig bättre än något annat att förstå hur det Tredje Riket kunde uppstå och även hur lätt det skulle kunna återuppstå precis var som helst där folk är litet fogliga och bekväma– just precis för att vi är upptagna med våra små vardagliga bekymmer, inte vill bli störda eller oroade av tråkigheter, för att saker smyger sig på ett litet steg i taget. Vi vill att det ska vara bra och vi intalar oss att det är bra.

 Det finns en hel del människor som undrar varför de här karikatyristerna måste provocera så till den grad. Varför kan de inte lämna något i fred? Jag förstår det med yngre människor, men när det är folk i min egen ålder – har de glömt hur mycket längre yttrandefriheten brukade sträcka sig? Ser de inte att vi redan har blivit mer övervakade, mer ängsliga, mindre fria att ifrågasätta? Vi har redan blundat och svalt alldeles för mycket. 

När en maktfaktor som en religion, ideologi, politiker, företeelse blir helig, när fri- och rättigheter urholkas och försvinner, då är vi alla i fara. Så ja - de måste faktiskt provocera, de gjorde det för att de var tvungna, för att de ansåg att det var det enda rätta. All makt måste kunna häcklas, inget får vara heligt. När journalisterna på Charlie Hebdo ritade sina provocerande karikatyrer var de en av alldeles för få väckarklockor med alldeles för liten räckvidd. Något den här attacken antagligen har fått till stånd är att deras budskap hörs både bredare och längre. Nu vilar det på oss alla att se till att det vi får i världen är mer frihet, mer tolerans, mindre lättkränkthet – inte det Al Quida och IS vill se för alla muslimer, på sikt för hela världen - ofrihet, intolerans, misär, fotbollsplaner som blir avrättningsplatser och lik som hänger från lyktstolpar för småsaker.

Så här lyder texten om satir på wikipedia:

”Satire and irony in some cases have been regarded as the most effective source to understand a society, the oldest form of social study.^[10] They provide the keenest insights into a group's collective psyche, reveal its deepest values and tastes, and the society's structures of power.^[11][12] Some authors have regarded satire as superior to non-comic and non-artistic disciplines like history or anthropology.^[10][13][14] In a prominent example from Ancient Greece, philosopher Plato, when asked by a friend for a book to understand Athenian society, referred him to the plays of Aristophanes.^[15][16]”

Voltaire är den riktigt stora vägbrytaren på det här området och så här beskriver han vår aningslösa, bekväma och faktiskt farliga lunk genom tillvaron:

Voltaire:

« Un jour, tout sera bien, voilà notre espérance Tout est bien aujourd’hui, voilà l’illusion. »

”En dag kommer allt att vara bra, det är vår förhoppning. Allt är bra idag, där har vi illusionen.”

Och här kommer satiren in:

« Heureux qui jouit agréablement du monde ! Plus heureux qui s’en moque et qui le fuit ! »

de Voltaire

Lycklig den som njuter i förnöjsamhet av världen! Lyckligare den som driver gäck med den och som flyr den!

Det finns de som tycker att man självklart ska få häckla sådant som politiker, finanshajar och andra sekulära makthavare, men inte religion eller religiösa makthavare. Varför i fridens namn inte? Religion har genom tiderna stått för lika mycket förtryck och elände som något annat. Och det är till stor del på satirikers axlar de friheter vi nu tar för givna vilar.  Voltaire utkämpade sina främsta strider mot den katolska kyrkan och långt innan hans 1600-tal var satir ett vapen mot förtryck i Mellanöstern.

Wikipedia igen: ”In the 10th century, the writer Tha'alibi recorded satirical poetry written by the Arabic poets As-Salami and Abu Dulaf, with As-Salami praising Abu Dulaf's wide breadth of knowledge and then mocking his ability in all these subjects, and with Abu Dulaf responding back and satirizing As-Salami in return.^[77] An example of Arabic political satire included another 10th-century poet Jarir satirizing Farazdaq as "a transgressor of the Sharia" and later Arabic poets in turn using the term "Farazdaq-like" as a form of political satire.^[78]”

Här ett klipp som handlar om satir i Persien, nuvarande Iran på 1400-talet.

”Ubayd Zakani introduced satire in Persian literature during the 14th century. His work is noted for its satire and obscene verses, often political or bawdy, and often cited in debates involving homosexual practices. He wrote the Resaleh-ye Delgosha, as well as Akhlaq al-Ashraf ("Ethics of the Aristocracy") and the famous humorous fableMasnavi Mush-O-Gorbeh (Mouse and Cat), which was a political satire. His non-satirical serious classical verses have also been regarded as very well written, in league with the other great works of Persian literature. Between 1905 and 1911, Bibi Khatoon Astarabadi and other Iranian writers wrote notable satires.”

Europa vaknade senare, men skulle inte ha varit det Europa vi har idag utan satir i ord och bild. Genom snart ett halvt årtusende är det Frankrike och England som har burit ledartröjorna. Från Voltaire och Swift till Charlie Hebdo och Monty Python. Länk till 15 historiska karikatyrer somförändrade både våra livsvillkor och världspolitiken.

Ytterligare en grupp tycker att vi kan få häckla alla andra religioner men inte Islam för att det kan få muslimska invandrare att känna sig ovälkomna eller spä på antiislamska stämningar. Det är detsamma som att säga att alla muslimer i Sverige, Frankrike och andra länder är främlingar, gäster som vi ska vara hövliga mot - inte jämnbördiga invånare i vårt land. Säg det till den spöstraffade bloggaren i Saudiarabien, till det här syriska tecknarparet, till de här muslimska satirikerna. De muslimer som bor i vårt land är inte några ömkliga stackare som vi behöver skydda från verkligheten. Att särbehandla en religion - det är att få folk att känna sig ovälkomna, att spä på antiislamska stämningar. Vi sitter i samma båt och vi har samma plikt och rätt att ta till årorna och peka ut grynnor allesammans. 

Satir, respektlöshet och ifrågasättande av makten, allt det är sådant som utmärker Frankrike, men i Sverige gillar vi inte konflikter.  När vi märker att vi är av olika åsikt byter vi taktfullt samtalsämne och undviker därefter att hamna i samma sällskap. I Frankrike lutar man sig ivrigt över bordet och börjar argumentera. Det är ingen slump att det här landet har haft flera revolutioner och bönder som hötter med högafflar från sina traktorer mitt  på Champs-Èlysées. Det är heller ingen slump att fransmännen idag sluter upp kring sin Charlie Hebdo, både de flitigt häcklade politiska ledarna som Hollande och Sarkozy, medierna och folket. Alla klutar sätts till för att tidningen ska överleva. Nästa nummer kommer ut nästa vecka, och framtidsutsikterna har snarare blivit ljusare än mörkare för Charlie Hebdo efter attentatet.

Här i Sverige håller vi som vanligt låg profil. Det gör mig både besviken och ledsen. Okej om vi är för fega för att delta i en obekväm kamp om idéer, frihet, ofrihet och nöjer oss med att njuta frukterna av andras uppoffringar och risktagande. Okej om vi inte är villiga att dra ner det heliga från sina piedestaler i dyn oberoende av om piedestalerna är politiska, religiösa eller kändisrelaterade.  Men kunde vi inte åtminstone visa vårt öppna och tydliga stöd för de som tar den här farliga och obekväma kampen? Våra friheter och rättigheter vilar ju faktiskt i inte föraktlig grad på uppoffringar och strider som utkämpats i Frankrike, England och USA. Yttrandefriheten är ingen självklarhet och ändå är det genom yttrandefriheter vi haft och tagit oss som vi har erövrat alla de andra friheterna. 

Men det finns en tidning som utgör ett tydligt undantag,Expressen. Jag blev så glad när jag såg deras torsdagsframsida att jag blev tårögd. Ännu gladare blev jag när jag läste det lösnummer jag för en gångs skull köpte. Hur kunde de få ihop ett så bra nummer så snabbt? Artiklarna, karikatyrerna med förklaringar och analyser – det kändes både hoppingivande och katharsiskt att läsa tidningen.  Ännu idag står det Je suis Charlie på första sidan. 

För mig var det här att det var just Expressen en stor sak. När vi flydde från kriget i Kuwait var vi bland de första västerlänningarna som kom ut. Vi blev jagade av journalister av alla slag och från alla länder – och värst av alla var Expressens. De ringde receptionen och uppgav att de var familj, när vi talade om att vi inte ville ha bilder publicerade kontaktade de våra släktingar och vänner över både Sverige och Finland. Den bild de raggade upp föreställer mig i trosor och t-shirt med en bebis i famnen och en 3-åring bredvid mig – en bild jag aldrig skulle ha lagt upp på FB om det hade funnits på den tiden – än mindre velat se i kvällspressen. De mjölkade också en helt orelaterad affär till det yttersta – Boforsskandalen.  Medan vi bodde i Kuwait köptes det företag min man jobbade för, Philips Elektronikindustrier, av Bofors. Hans uppdrag i Kuwait var support för militära radarsystem. Expressen fick det att låta som om vi närmast var vapensmugglare. Här är länkarna till de artikel jag fortfarande hittar på nätet, LA Times och  källan Associated Press.

Det var så illa att vi inte kunde flytta tillbaka in i vårt hus utan fick tillbringa ett halvår i ett hyrt hus i Akalla. Det visade sig vara ett klokt drag. Våra hyresgäster i Sollentuna fick besök av Expressen kort efter att vi kommit hem. Besöket ägde rum närmare tre på morgonen och inleddes med att våra hyresgäster blev förevigade i nattlinne och kalsonger.

Inte har jag gått omkring och känt mig bitter de senaste 24 åren, men jag hade heller aldrig trott att jag skulle komma att hylla Expressens utgivare och journalister som hjältar och frihetskämpar. Men det är precis det jag gör idag. Tack sålunda alla ni på Expressen för det streck ni ritat i sanden, och tråkigt att det blev så ensamt där på barrikaden. Vi borde inte behöva deklarera en och en att  vi är Charlie. Det borde vara en självklar sak att kampen för yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten av häckla tillhör oss alla.

 Länk till ett fantastiskt UR Program där ni träffar redaktionen på Charlie Hebdo, kinesiska tecknaren "Krabban" och sydafrikanen Zapiro. 

Länk till chefredaktör Thomas Mattsons blogginlägg: Charlie och Fox News med tips om en manifestation i Stockholm i morgon. 

Özz Nûjens : Därför ska vi skratta terroristerna i ansiktet (Expressen). 
Birgitta Ohlsson:  Charlie Hebdos sak är vår (Expressen)
Per Gudmunsson: En svensk tiger när förtrycket hotar (SVD)

Johanne Hildebrand: Björn Söder spelar fundamentalisterna i händerna (SVD)
DN:s huvudledare: Jo, det är vi mot dem. 
Somar Al Naher: Kampen står mellan fascism och frihet (Aftonbladet)

När jag hämtade den artikeln fick jag se att Aftonbladet är Charlie idag. Med lättnad.

Anna Ekström – inte bara den svenska skolans tappra riddare.

Idag är en bra dag. Beslutet att slopa lagkravet på skriftliga omdömen och IUP är taget och Anna Ekström ska bli riddare av franska hederslegionen.  Jag är bjuden att bevittna denna fantastiska tilldragelse på Frankrikes ambassad i kväll, så ett litet tag får mitt gnetarliv ett trevligt avbrott.

Riddare av Hederslegionen blir man för tjänster man har gjort den franska nationen. Hederslegionen instiftades av Napoleon och det är den främsta utmärkelse man kan få i Frankrike.  Några andra svenska riddare är kungen, drottningen, prinsessan Christina och professor Gunnel Engwall.  Riktigt vad det är Anna har gjort för Frankrike, för att förtjäna denna ärofulla utmärkelse vet jag inte. Det hoppas jag få besked om ikväll.

Men jag vet däremot en del om vad hon har gjort för den svenska skolan och lärarkåren.  För två blogginlägg sedan skrev jag om rektorernas viktiga roll för skolan. Hur mycket viktigare är då inte Skolverkets generaldirektör – landets högsta skoltjänsteman – eller kvinna för skolan och för lärarna?  När Anna var alldeles ny generaldirektör sa hon så här: ”Allt jag gör ska syfta till att stärka lärarna som profession. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, metodutveckling, utveckling av kvalitetsarbete. Lärarnas ansvarstagande för den egna yrkesutövningen är fullkomligt fundamental.”

Anna har hållit sitt ord. I varje uttalande jag har hört och läst talar hon för frihet och ansvar för lärarkåren. Anna håller också likvärdigheten högt och har visat en hel del oräddhet i sina uttalanden både när det gäller kommunerna och friskolekoncernerna. Hon sitter helt uppenbart inte i något partis knä. Det skulle gå bättre för skolan om partierna satte sig i hennes knä och lyssnade på hennes tankar om skolan.

Det är Anna Ekström det, men hur är det med Skolverket? Hur lätt är det att förändra en myndighet?

Det var Mats Ekholm som var generaldirektör när jag blev lärare. Hans budskap var precis det motsatta. Gång på gång uttalade han sig om hur lärare skulle undervisa – eller rättare sagt om hur viktigt det var att de inte undervisade. Valfrihet  - inte likvärdighet - var hans mantra.

Så här skrev jag 1999: ” Mats Ekholm vill att elevernas val skall styra skolan. Välj din egen gymnasieskola, ditt eget program lyder hans paroll. Får han som han vill behöver vi knappast bekymra oss över bristen på mattelärare värst länge till. Däremot vore det nog klokt att hastigt utbilda en redig bunt multimedialärare och en och annan sång- och dramapedagog. Fri tillgång till MTV, samtliga svenska såpor, serien Vänner, läsk, hamburgare och pizza så vore det väl sjutton om inte gymnasieeleverna lyckas förtränga att de egentligen inte alls vill gå i skolan.

   Likt en tjuvstartande jultomte vill Ekholm erbjuda också lärarna valfrihet. De skall få välja vilken pedagogik de vill satsa på så länge det inte äventyrar elevernas valfrihet, samarbetet i lärarlaget eller innehåller några som helst inslag av katederundervisning, för den fördömer Ekholm kategoriskt. Katederundervisning skall nog inte heller eleverna drista sig att välja, för om den säger han att det har tagit 100 år att avskaffa den.”

Jag minns Skolverket på den tiden. Hart när omöjligt att få tag på någon, när det väl lyckades: svar ingen på skolan begrep, och det ena mästrande påbudet och den ena överlägsna pekpinnen efter den andra. Ekholms budskap trängde snabbt igenom till rektorerna. Ämneskunskaper sågs närmast som en black om foten. Kunde man saker kunde man ju förledas att undervisa. Läraren skulle vara ett bollplank och en guide för elever som sökte sin egen kunskap. Facit på den pedagogiken är välbekant.

Annas budskap har som sagt inte fått samma genomslag i debatten och på rektorerna. Det kan vi lärare bara beklaga. Men Skolverket är en helt annan myndighet under hennes styre än det var under Ekholm.Idag fungerar Skolverket som ett bollplank och ett stöd för oss lärare. Det är helt fantastiskt hur mycket bra material man idag hittar på Skolverkets hemsida. Och på de frågor jag har skickat in har jag fått utförliga, vänliga svar, och de har kommit snabbt. Visst kan en mästrande ton fortfarande infinna sig. Men numera är det olycksfall i arbetet – inte som då en regel som knappt hade några undantag.

I mina ögon är Anna sålunda redan en riddare. En riddare den svenska lärarkåren desperat behöver. Och jag ser mycket fram emot att se henne få en välförtjänt medalj. Även om medaljen pryds av gudinnan Ceres, snarare än av en kateder.

                                      
                                                  Några  Anna Ekström citat:

                                 ”Debatten förs i för liten utsträckning av lärarna själva.”

                     "Det är viktigare vad som händer i klassrummet än på rektorsexpeditionen.”

”Jag tror att det är väldigt roligt att både lära sig i och undervisa i en skola där man lär sig väldigt mycket.”

På vårtur till Paris med elever

När det är dags att leta frivilliga för att åka på resa med elever brukar jag nogsamt hålla mig undan. Ansvaret, pressen, springande runt vid alla monument man redan sett många gånger, det tunga och tråkiga förarbetet - ja det finns många minus. Till det får man lägga ungar som inte håller överenskomna tider och överenskomna regler, sådana som har skyhöga förväntningar och blir besvikna för att inget kan leva upp till dem, sådana som är curlade och/eller ovana vid motgångar som gnäller över hårda kuddar, konstig frukost och/eller varandra. Konflikter, ungar som kommer vilse, för oljud och retar upp andra hotellgäster ... listan på sådant som försurar kan bli väldigt lång och det utan att något egentligen gått fel. Och går det fel, om en elev missar planet, blir full, sjuk, borttappad, rånad ... ja då är det helt fruktansvärt. Katastrof av en magnitud som sällan inträffar på hemmaplan.  Betydligt lugnare således att stanna i skolan och låta eleverna utforska världen över Internet istället.

Under en långhelg i Paris med mina C-kurselever blev jag emellertid framför allt påmind om hur magiskt det är att återupptäcka en fantastisk stad genom nya rena ögon och om hur glad man blir när man ser elever förälska sig i det man själv redan älskar. All stress, all ångest och allt gnet försvinner som dimma en solig morgon inför det.

Just den här resan bjöd också på så mycket mer. Jag kommer aldrig att glömma Samas skratt, Mannes legoaffärer, Sannas skinnjacka, Maria i Notre Dame, Simons lasersiktesaffärer, Philips blinkande Eiffeltorn och Mathildas mattebok. Inte heller våra middagar med delad humor, delad poesi och delad mat.

Min efterhandsreflektion är att det här borde alla elever få uppleva. Åtminstone alla språkelever. Att få känna att språket bär,  att man själv kan fråga vägen, beställa mat, köpa souvenirer. Att få vidgade vyer, ny tillhörighet i världen, historia, kultur, geografi - både användning för och exempel på mycket av det man lärt sig i skolan. Men något som är minst lika viktigt är att prova på att själv vara främlingen. Den som andra leende och tålmodigt lyssnar på när man stakar sig fram, den som behöver be främlingar om hjälp för minsta lilla grej - att själv vara den andre. Det tror jag är en väldigt viktig erfarenhet att ha i bagaget. I synnerhet i ett mångkulturellt samhälle.


Självklart har vi gjort en blogg om resan. Här är länken till Djäknepark à Paris. Börja från första inlägget och beta er neråt.  Jag är förstås partisk, men jag tycker den är mycket läsvärd. :)  Fler inlägg och förstås mängder av bilder på väg.