Anna Ekström – inte bara den svenska skolans tappra riddare.

Idag är en bra dag. Beslutet att slopa lagkravet på skriftliga omdömen och IUP är taget och Anna Ekström ska bli riddare av franska hederslegionen.  Jag är bjuden att bevittna denna fantastiska tilldragelse på Frankrikes ambassad i kväll, så ett litet tag får mitt gnetarliv ett trevligt avbrott.

Riddare av Hederslegionen blir man för tjänster man har gjort den franska nationen. Hederslegionen instiftades av Napoleon och det är den främsta utmärkelse man kan få i Frankrike.  Några andra svenska riddare är kungen, drottningen, prinsessan Christina och professor Gunnel Engwall.  Riktigt vad det är Anna har gjort för Frankrike, för att förtjäna denna ärofulla utmärkelse vet jag inte. Det hoppas jag få besked om ikväll.

Men jag vet däremot en del om vad hon har gjort för den svenska skolan och lärarkåren.  För två blogginlägg sedan skrev jag om rektorernas viktiga roll för skolan. Hur mycket viktigare är då inte Skolverkets generaldirektör – landets högsta skoltjänsteman – eller kvinna för skolan och för lärarna?  När Anna var alldeles ny generaldirektör sa hon så här: ”Allt jag gör ska syfta till att stärka lärarna som profession. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, metodutveckling, utveckling av kvalitetsarbete. Lärarnas ansvarstagande för den egna yrkesutövningen är fullkomligt fundamental.”

Anna har hållit sitt ord. I varje uttalande jag har hört och läst talar hon för frihet och ansvar för lärarkåren. Anna håller också likvärdigheten högt och har visat en hel del oräddhet i sina uttalanden både när det gäller kommunerna och friskolekoncernerna. Hon sitter helt uppenbart inte i något partis knä. Det skulle gå bättre för skolan om partierna satte sig i hennes knä och lyssnade på hennes tankar om skolan.

Det är Anna Ekström det, men hur är det med Skolverket? Hur lätt är det att förändra en myndighet?

Det var Mats Ekholm som var generaldirektör när jag blev lärare. Hans budskap var precis det motsatta. Gång på gång uttalade han sig om hur lärare skulle undervisa – eller rättare sagt om hur viktigt det var att de inte undervisade. Valfrihet  - inte likvärdighet - var hans mantra.

Så här skrev jag 1999: ” Mats Ekholm vill att elevernas val skall styra skolan. Välj din egen gymnasieskola, ditt eget program lyder hans paroll. Får han som han vill behöver vi knappast bekymra oss över bristen på mattelärare värst länge till. Däremot vore det nog klokt att hastigt utbilda en redig bunt multimedialärare och en och annan sång- och dramapedagog. Fri tillgång till MTV, samtliga svenska såpor, serien Vänner, läsk, hamburgare och pizza så vore det väl sjutton om inte gymnasieeleverna lyckas förtränga att de egentligen inte alls vill gå i skolan.

   Likt en tjuvstartande jultomte vill Ekholm erbjuda också lärarna valfrihet. De skall få välja vilken pedagogik de vill satsa på så länge det inte äventyrar elevernas valfrihet, samarbetet i lärarlaget eller innehåller några som helst inslag av katederundervisning, för den fördömer Ekholm kategoriskt. Katederundervisning skall nog inte heller eleverna drista sig att välja, för om den säger han att det har tagit 100 år att avskaffa den.”

Jag minns Skolverket på den tiden. Hart när omöjligt att få tag på någon, när det väl lyckades: svar ingen på skolan begrep, och det ena mästrande påbudet och den ena överlägsna pekpinnen efter den andra. Ekholms budskap trängde snabbt igenom till rektorerna. Ämneskunskaper sågs närmast som en black om foten. Kunde man saker kunde man ju förledas att undervisa. Läraren skulle vara ett bollplank och en guide för elever som sökte sin egen kunskap. Facit på den pedagogiken är välbekant.

Annas budskap har som sagt inte fått samma genomslag i debatten och på rektorerna. Det kan vi lärare bara beklaga. Men Skolverket är en helt annan myndighet under hennes styre än det var under Ekholm.Idag fungerar Skolverket som ett bollplank och ett stöd för oss lärare. Det är helt fantastiskt hur mycket bra material man idag hittar på Skolverkets hemsida. Och på de frågor jag har skickat in har jag fått utförliga, vänliga svar, och de har kommit snabbt. Visst kan en mästrande ton fortfarande infinna sig. Men numera är det olycksfall i arbetet – inte som då en regel som knappt hade några undantag.

I mina ögon är Anna sålunda redan en riddare. En riddare den svenska lärarkåren desperat behöver. Och jag ser mycket fram emot att se henne få en välförtjänt medalj. Även om medaljen pryds av gudinnan Ceres, snarare än av en kateder.

                                      
                                                  Några  Anna Ekström citat:

                                 ”Debatten förs i för liten utsträckning av lärarna själva.”

                     "Det är viktigare vad som händer i klassrummet än på rektorsexpeditionen.”

”Jag tror att det är väldigt roligt att både lära sig i och undervisa i en skola där man lär sig väldigt mycket.”

Skolan och konsekvenserna - om arbetsro och lönepiskor.

I fredags var arbetsro förstasidesnyhet i DN och ämnet plockades upp även i lördagens nummer. Det gladde mitt lärarhjärta. Det är en sak om en elev väljer att ta lätt på skolan. Även det ligger förstås på lärarens bord - vi ska göra vårt bästa att väcka lust att lära och arbeta för ökat ansvarstagande hos eleverna.
Men om arbetsro saknas, om inte förutsättningarna att lära sig finns - ja då har eleven inget val. Därför finns det heller inget val för oss lärare. Vi måste ta det här med arbetsron på allvar, se till att eleverna får den arbetsro skollagen ger dem rätt till. Varje lektion i varje klass.

Men det är inte alla lärare som håller med om den saken. Kadaverdisciplin ställs mot charmig frihet, kreativitet och ifrågasättande. Korvstoppning av kuvade stackare som aldrig lärt sig tänka själva mot ett levande, kreativt, modernt klassrum. Ett klassrum som kan verka stökigt, men som i själva verket sjuder av kunskapsinhämtning och samarbete.  Problemet här är att det handlar om de vuxnas tolkning, inte elevernas. Eleverna tycker nämligen inte att det är ett skvatt charmigt med bristande arbetsro. De klagar på huvudvärk, på att de måste göra allt arbete hemma för att de inte kan koncentrera sig på lektionerna. Och det är eleverna som ska uppfatta att de får arbetsro - inte lärarna. Det hade varit intressant att få veta hur lärarna skattade arbetsron på de olika skolorna. Var de överens med eleverna eller inte? Visste de vad eleverna tyckte eller inte?

”Eleverna vill ha straff och disciplin och vi lärare vill ha demokrati.”, så sa en av mina kollegor igår när vi diskuterade arbetsron och bristen på detsamma på skolan. Det var en bra sammanfattning av elevernas krav på hårdare tag, på utvisning av störande elever, samtal hem, på kännbara konsekvenser. Men här önskar ju eleverna precis de redskap skollagen anvisar - hur demokratiskt är det då att inte använda dem? Att inte ge dem den arbetsro de har rätt till enligt lag och riksdagsbeslut? ... Går det överhuvud taget att ha ett demokratiskt klassrum utan arbetsro? Jag undrar. Blir inte det snarare ett klansamhälle à la Afghanistan där en svag central ledning tillåter att lokala småpåvar terroriserar de övriga?

Som utvecklingsledare håller jag i skolans utvärderingar och en sak som är slående är att dålig arbetsro nästan alltid går hand i hand med dålig trivsel och ofta även med låg trygghet. I en klass med dålig arbetsro tillåts en grupp elever förstöra för resten, i en klass med dålig arbetsro signalerar de vuxna att de som stör är viktigare än de andra eleverna. En utmärkt grogrund för mobbning, trakasserier och annat skräckregemente. Något som också gjort djupt intryck på mig är den förtvivlan och frustration som lyser fram i elevernas frisvar. ”Min klass är hemsk :P”,  ”Gör det tystare på något sätt”. ”SÄG TILL när det händer något, annars kommer inget att ändras. Om någon gör något en gång säg till och om den gör det igen, låt den ta konsekvenserna. Gör nåt.”

Nu verkar det kanske som om jag lägger allt ansvar och all skuld på läraren, när det handlar om ett komplext problem - delvis ett samhällsproblem, för att ringa föräldrarna har verkligen inte samma effekt som när jag själv gick i skolan. Det är förstås också ett ledningsproblem. Den som verkligen har huvudansvaret här är rektor och det ansvaret är rakt ingen oviktig pusselbit. För att upprätta arbetsro och trygghet måste man många gånger vara obekväm och då är det absolut nödvändigt att ha ledningen i ryggen. På nittiotalet blev jag gång på gång kallad till rektor för att diskutera sådant som att jag låste dörren och släppte in de som kom sent i samlad tropp en kvart efter lektionens början och att jag visade ut elever som störde. Det här på ett gymnasium där det var så illa ställt att bara en tredjedel av eleverna någonsin fanns på plats när en morgonlektion började. Mina enkla konsekvenser som inte var avsedda som straff för senkomlingarna utan som skydd för den lilla tropp som alltid kom i tid var inte tillåtna. Inga andra medel erbjuds heller, utan det var laissez-faire som gällde.
Många gånger är arbetsro också en resursfråga. Finns det en korridorvärd? Finns det tillräckligt stöd för elever med kraftiga beteendeproblem, kriminell eller social belastning? Har en klass haft många lärarbyten, sjuka lärare, många vikarier eller många håltimmar? Det är mycket som spelar in.

 I DN intervjuade man en rektor vid en skola med dåliga siffror gällande arbetsron, Tomas Hultqvist. Hans svar var högst avslöjande. Inte en gnutta probleminsikt eller beredskap att göra något åt den dåliga arbetsron. Däremot serverade han undanflykt på undanflykt och bortförklaring på bortförklaring.
”Man kan inte läsa statistik rakt av”, var en av hans invändningar. Våra elever ställer nog högre krav på arbetsro än andra (det här var Engelbrektsskolan en innerstadsskola i Stockholm med högt söktryck) en annan. En beklämmande demonstration av effekterna av att ha konkurrenskraften i högsätet istället för eleverna. Men hans uppenbara brist på ansvarstagande och probleminsikt lär inte resultera i några konsekvenser.

Däremot har Stockholms stad bestämt sig för kollektiva lärarkonsekvenser - lägre lönelyft till lärarna på de sämst presterande skolorna. ... Om det nu ens är de sämst presterande skolorna. Det kan ju faktiskt också vara de skolor där man sätter de mest rättvisande betygen. Något redskap för systematisk resultatutvärdering har vi ju inte. Vi kan varken lita på betyg eller på resultat i de nationella proven och SALSA-värdesberäkningen lägger inte tillräcklig vikt vid föräldrarnas utbildningsnivå och är inte rättvisande.

Du kan inte heller jämföra skolorna på orter där det inte finns konkurrens med till exempel Stockholm där valfrihetsreformerna slagit genom som starkast. Bor du i en förort där utbildningsnivån är låg och där de få eleverna med akademikerföräldrar tar bussen till en friskola i innerstan - ja då har du dragit skolsystemets värsta nitlott. Då kan du glömma FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Rätten till utbildning, alla människors lika värde och rätten att fritt forma sitt liv gäller inte dig. Till de här orättvisorna får läggas att huvudmän satsar och prioriterar olika, att rektorer satsar och prioriterar olika. Den lärare som ska undervisa i flera moderna språk i samtidigt, den lärare som har tre årskurser i samma klassrum, den lärare som har ett omöjligt schema utan möjlighet till raster - eller ens tid att ta sig från klassrum till klassrum, den lärare som har en klass på 30 elever där det finns alla möjliga diagnoser, sociala problem har aldrig själv valt den situationen utan blivit tvingad in i den. Den läraren är ett offer lika mycket som eleverna. Ett offer och en hjälte. ... Det är alltså fullt möjligt att de lärare som nu får de minsta lönepåslagen i Stockholm i själva verket är de lärare som har gjort de största insatserna, de lärare som förtjänar den högsta premien.

Jag är för konsekvenser. Att göra ett dåligt jobb som lärare, rektor, tjänsteman eller politiker - det ska få konsekvenser.  Först konsekvensen att man får hjälp att göra ett bättre jobb. Hjälper inte det borde konsekvensen vara ett annat jobb, inget jobb eller indraget förtroende.

 Men att straffas för att man arbetar på en skola där resultaten är inte motsvarar politikernas förväntningar är inget annat än absurt. Ansvaret är ju politikernas och då är det de egna arvodena som bör bekantas med en osthyvel. ...  Rektor Tomas Hultqvist verkar inte heller - av intervjun att döma - förtjäna något vidare lönepåslag.

Media: DN1, DN2, DN-ledaren "Testresultat ger dålig lönegrund", SVD Brännpunkts: Edholm måste be Stockholms lärare om ursäkt,  Aftonbladet ledare, Lärare från "sämre" skolor protesterar, Expressens ledare. "Högerns blinda marknadsdyrkan".

... jag skulle gärna ha länkat till inlägg om arbetsron också om jag bara hade hittat något sådant. ...

Skolpolitisk läxhjälp?

Det är inte konstigt att skolan i Sverige inte är likvärdig, så sällan som någon tar det målet på allvar. Nu senast är det Johannes Åman som raljerar på DN:s ledarsida: ”Välutbildade, högavlönade föräldrar som läser godnattsagor borde besinna sig: Hur kan de vara så hjärtlösa och osolidariska att de ger sina egna barn försteg framför andra som har det sämre förspänt?”

... Undrar om inte just den formuleringen är bottennappet i skoldebatten?

Det är ingen som vare sig inbillar sig eller förväntar sig att barn ska växa upp i en likvärdig miljö. Självklart har skillnader i uppfostran, uppväxt och hemmiljö betydelse för skolresultaten. Vi kan knappast vänta oss att Lisa som har en knarkande mamma, en utvecklingsstörd lillasyster och en pappa på kåken ska ha samma förutsättningar att göra bra ifrån sig i skolan som Erik som växer upp med högläsning, utlandsresor, violinlektioner och en storebror på KTH. Just därför är det så otroligt viktigt både att skolan är likvärdig och att personalen på skolan ägnar det mesta krutet åt Lisa och andra i liknande sits. Vi ska inte ha ett samhälle där en eländig barndom med automatik ger skolmisslyckanden och ett eländigt vuxenliv. Alla måste ha en rimlig chans att genom att kavla upp ärmarna och anstränga sig forma sina liv till något de kan vara stolta över och trivas med. Det är det enda anständiga. 

   Men det är också det enda rationella. För det är kanske Lisa, inte Erik, som har potential att bli vår nästa Strindberg, Kamprad eller Nobel. Om vi slår ut alla nyanlända och alla som växer upp i dysfunktionella eller torftiga hem då lär det inte bli ofta vi får dela ut några Nobelpris till folk från Alfreds egna hemtrakter.

Min erfarenhet är att lärare skattar likvärdighet betydligt högre än andra skolintressenter. Vi ser hur ofta det är ”mycket som får mer” och vi ser hur ofta en elev som har hemförhållanden som ger en härdad högstadielärare tårar i ögonen inte får en ärlig chans att lyckas i skolan. 

Ungefär en fjärdedel av eleverna i varje högstadieklass jag har haft har föräldrar som är ett hinder - inte en tillgång i skolan. Det handlar om missbruk, sjukdom - både fysisk och psykisk - och allmän oförmåga att axla föräldraansvaret. Om vi uppmuntrar de övriga föräldrarna att engagera sig i sina barns skolgång, köpa läxhjälp, välja skola minskar likvärdigheten.

Den svenska satsningen på att involvera föräldrarna har också fått som konsekvens att den tid vi sätter på utvecklingssamtal, föräldrakontakter och mentorskontakter framför allt går till de högpresterande eleverna och de engagerade föräldrarna. På vår skolmarknad har vi lärare nämligen mycket små möjligheter att säga till en förälder att vi inte har tid att tala med dem, eller behöver prioritera en annan elev. Det vill säga - till den som har skall varda givet och den som är lurad på sin barndom och uppväxt blir även lurad på sin skolgång.

Vi har utmärkta mål i vår skollag. Men vad hjälper det så länge vi har ett skolsystem som räcker skollagen långnäsa?

För att man ska lyckas i livet krävs för det första hårt arbete och för det andra förmågan att lära av misslyckanden. Vare sig det handlar om fotboll, kärnfysik eller företagsamhet. Talang, begåvning, annat medfött eller förvärvat spelar in - men inget av det har någon betydelse om man inte är villig att lägga manken till och göra uppoffringar eller om man ger upp vid första motgång. Läxorna är elevens träning i uppskjutna belöningar, elevens skola i sambandet mellan insats och utdelning. Därför är det oerhört viktigt att det finns läxor i skolan. Det är också viktigt att de är rätt utformade. Det ska inte behövas hjälp när man gör sina läxor. Hjälpen ska man få i skolan. Det är också viktigt att läraren ser till att alla elever verkligen gör läxor och förstår sin egen makt över de egna resultaten och den egna framtiden.

I Sverige valde vi att offra likvärdigheten på valfrihetens och resultatens altare. Konkurrensen skulle pressa upp kvaliteten. Valfriheten skulle öka motivationen. I Finland valde man att sätta likvärdigheten först. 

Kanske är det så att det är våra politiker snarare än våra elever som behöver läxhjälp för att hantera vår skolpolitiska bakläxa?

Media: SVD Brännpunkt, SVD ledare, Ny Brännpunkt artikel.

Bloggar: Anne-Marie Körling, 

Vill vi ha en störst, starkast och först till kvarnen skola?

För några veckor sedan läste jag en artikel på DN-debatt som verkligen retade upp mig. ”Viktiga kunskaper offras i det finländska skolmiraklet” av Gabriel H Sahlgren.  Idag bemöter jag den på Newsmill. Länk: ”Märklig attack mot finska skolan på DN Debatt”. Inte nog med att artikeln byggde på så gammalt och tveksamt material att det var pinsamt, författaren beskriver dessutom både den finska och den svenska skolan på sätt som saknar verklighetsförankring. Vad det än är för skola denna ”skolforskare” utforskat är det uppenbarligen inte någon nordisk sådan. Men värst av allt var nog ändå Sahlgrens framtidsrecept. Enligt honom borde vi öppna för många parallella läroplansvariationer och ytterligare öka valfriheten  och föräldrarnas, huvudmännens och elevernas makt i skolsystemet.

Jag uppfattar tvärtom valfriheten och det stora ansvar som läggs på föräldrar och elever i Sverige som stora problem. Högutbildade föräldrar är engagerade, pålästa, hjälper till med läxor eller betalar för läxhjälp,  håller koll på meritpoäng, väljer skola, ställer krav på rektor och lärare.  Att lägga ansvar på föräldrar är därför att öka snedrekryteringen och minska likvärdigheten i skolan.  Tanken är att vi lärare i viss mån ska motverka det här genom att ge extra hjälp till de elever som har minst stöd hemma. Men i praktiken motverkar skolkonkurrensen det här. Vi kan inte säga nej till föräldrar som begär vår tid och den paradoxala konsekvensen är att vi lärare ofta ägnar lejonparten av vår tid åt att diskutera och stödja de elever som har mest hjälp hemma. Ska föräldraengagemang leda rätt måste det vara ett engagemang för klassen, för skolan, inte ett skit-i-andra-hjälp-mitt barn-först-engagemang.

Likvärdighet måste göras till ett övergripande mål både för att skolan ska bli bra och för att vi ska få ett gott samhälle som inkluderar alla.  Enligt Pasi Sahlberg är det också just likvärdighetsmålet som är den främsta orsaken till den finska skolans framgångar. Länk till intervju i ABC:s Lateline.

Missa inte heller Jonas Vlachos valfrihetsinlägg i bloggen Ekonomistas: Vad man kan köpa för pengar och ledarartiklarna i Expressen. Förstatliga skolan, Skolans kris är till stor del en fråga om klyftor, Stäng usla skolor och Under tiden som högern sover. 

Inne på liknande tongångar är Skolportenbloggen, ett underhållande och elakt inlägg hittar man hos Sideriska siktet.