Upp till lärarkamp för Per Kornhall!

Per Kornhall, disputerad lärare, skoldebattör och utbildningsstrateg i Upplands-Väsby, har fått sparken. Jag har aldrig känt någon som fått sparken tidigare. Det är ju inte precis stup i kvarten sådant händer. I all synnerhet inte som personer i ledande ställning får det. Dem brukar man snarare sparka snett uppåt.

Så vad är då skälet till detta extrema drag? Enligt kommundirektör Björn Eklundh har Per Kornhall ”grovt åsidosatt” anställningsavtalet. Hur? Av ”respekt för de inblandades integritet” vill Eklundh inte gå in på det. … Vad kan det tänkas innebära att grovt åsidosätta? Stöld, bedrägeri, sexuella trakasserier, spioneri, kränkningar, urkundsförfalskning? I avsaknad av fakta får vi lita till fantasin.

Per Kornhall har en annan beskrivning. Han berättar att han gång på gång blivit utsatt för försök att tysta honom. Dels har det handlat om intern kritik, dels om hans debattinlägg. När varningarna och hoten inte fick önskad effekt blev Per Kornhall utfryst, marginaliserad, ombedd att se sig om efter annat jobb, föreslagen avgångsvederlag och till slut sparkad. Från kommunens sida dementerar man och påstår sig värna yttrandefrihet och takhöjd. Att så inte är fallet framgår med besvärande tydlighet av ett inspelat samtal med Kornhalls närmaste chef Barbro Johansson. Stöd för Kornhalls version finns även i omständigheterna kring varslet. Kornhall berättar att det var några timmar efter att han skickat ett mejl där han informerade ledande politiker om vad som pågick som han själv fick ett mejl där han varslades om uppsägning. Ett varsel utan något angivet sakskäl.

Inte ens när Björn Eklundhs dementi publicerades i DN hade Per Kornhall informerats om skälen.  … Hur skulle det kännas att hotas med sparken utan att få veta varför? Bevare oss för den typen av omsorg om ”inblandades integritet”. 

Efter allt detta upphaussande visade sig de fyra skälen för uppsägning vara mindre än en tumme: Deltagande i två skolutvecklingskonferenser utan reglementsenlig förankring hos chefen, någon oklarhet kring outlook-kalendern – en kalender som verkar ha efterfrågats just i syfte att hitta skäl för avsked – och att Per Kornhall låtit sig intervjuas av lokaltidningen på vad han nekar till var arbetstid. … Är det här ens tillräckligt för en skriftlig reprimand? Förstår Björn Eklundh vad det får för effekt på läsaren med sådana tunna skäl efter den spekulation han själv väckt med sina ”grova åsidosättanden” och ”omsorg om inblandades integritet”. Det hade varit bättre att låta Per Kornhalls artikel stå oemotsagd. För både Eklundh själv och för Upplands-Väsby kommun.

Jag har varit i en liknande sits som Per Kornhall, men min historia har ett trevligare slut. För några år kallades jag till samtal på kommunhuset i Norrköping. Inte ens vid direkt fråga fick jag veta syftet. Då bad jag LR om hjälp – det här var eftermiddagen innan mötet. Kommunombud Miia Austa stuvade om i sin kalender, kom med mig på mötet och gjorde ett fantastiskt jobb.

Ämnena för mötet visade sig vara vilken lojalitet anställda är skyldiga kommunen, vad det innebär att vara en ”god ambassadör” och yttrandefrihetens gränser i allmänhet och ett av mina blogginlägg i synnerhet: Raketbränsle eller grus i maskineriet. 

Det förekom inga hot under mötet och det backades en hel del redan vid sittande bord – mycket tack vare LR:s Miia Austa. Ändå mådde jag riktigt dåligt efter det här mötet. Det kändes som om Storebror tittade över min axel och jag undrade om jag någonsin skulle kunna blogga och debattera lika otvunget igen. Nattsömnen och magen krånglade, jag tänkte knappt på något annat.

Precis som Per Kornhall valde jag att slåss. Jag gick ut och beskrev precis vad som hade hänt i ett blogginlägg och i sociala medier: I kläm mellan yttrandefriheten och personalkontoret  Precis som Per Kornhall fick jag stöd och medieuppmärksamhet. Men jag fick inte ett mejl med varsel utan istället ett mejl från Olle Johansson (S) ordförande för BUN där han tog avstånd från och beklagade det som hänt. 

Men det är inte bara den historien jag tänker på när jag läser artiklarna om och av Per Kornhall. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet hade vi en olustig skandal. Det var fyra lärare som åkte med åk 3 elever på studieresa till Kenya. Syftet med resan var att studera hur kontakten med väst påverkade befolkningen. Istället fick eleverna studera hur lärarnas supande och libido påverkade befolkningen. 

En av lärarna, ordförande för KD och medlem i Livets Ord filmades av eleverna genom öppna altandörrar vällustigt guppande över en prostituerad.  Filmen låg på Aftonbladets första sida ett bra tag. De två kvinnliga lärarna drack sig så redlösa att eleverna fick släpa upp dem på rummet. De hade också för vana att tafsa på manliga guider och att skaffa sig unga ”pojkvänner”. Den ena kvinnan försvann till Nairobi på några dagar för att träffa sin ”pojkvän”.  De här lärarna åsidosatte grovt sina uppdrag och de gjorde det på sätt som skadade de elever de hade i uppdrag att skydda, fostra och utbilda. Men den gången var det ingen som fick sparken. Den enda konsekvens vi kollegor kunde se var att Uppsala Kommun gick ut med ett policy-dokument när det gäller skolresor. Prostituerade stod det ingenting om, men vi lärare informerades att vi skulle hålla oss nyktra när vi reste med elever.

Varför fick jag politiskt stöd i min kommun, medan Per Kornhall istället blev varslad? Hur kommer det sig att  han fick sparken, men inte de här lärarna? 

En del beror på den slump kommunaliseringen ger – kommuner styrs olika.  Ytterligare en del beror på den slump olika personer i ledande ställning ger. Olle Johansson är en politiker jag gillade och respekterade långt innan det här hände. Jag var inte förvånad över hans stöd för vare sig en lärare i kommunen eller för yttrandefriheten. 

Men det viktigaste skälet är att den kommunpolitiska makten trumfar allt annat – inklusive elevernas väl och ve. Blir något tillräckligt obekvämt för de styrande gäller det framför allt att minimera skadan.

Mitt bloggande hotade eller störde inga kommunpolitiker eller höga tjänstemän. Det var bara föremålet för blogginlägget: skolforskaren Christian Lundahl och hans uppdragsgivare som berördes. Skandalen i Uppsala hade heller inga politiska konsekvenser – ja utom för KD som avsatte sin  ordförande. Två av de sexturistande lärarna var dessutom kvinnor och därmed svåra att hantera just politiskt. Att män sexturistar vet väl alla, men kvinnor i sextio-årsåldern? Att de fyra lärarna skadade afrikaner, elever, skolan och läraryrket var förstås tråkigt, men ingen politisk hetpotatis, inget som påverkade något valresultat.

Per Kornhall har däremot varit både obekväm och kostsam för politiker och tjänstemän i Upplands-Väsby – och det under ett valår. När han kritiserar lokalhyresystemet för skolorna och raketinkluderingen av nyanlända kritiserar han beslut som fattats och implementerats under de senaste åren.  Har politikerna fattat dumma beslut? Har tjänstemännen gett dumma råd eller implementerat fel? Den debatt som har väckts både internt i Upplands-Väsby och externt kan kanske på sikt gynna skolan, men den gynnar varken tjänstemännen eller den styrande majoriteten. 

I den nationella skoldebatten ägnar sig Per Kornhall ttlut? Har tjänstemännen giv beslut? Har tjänstemännen givit dumma råd eller implementerat fel? Den här disku till den grad metodiskt och enträget åt att kritisera kommunaliseringen och valfrihetsreformerna. Obekväma ämnen i många kommuner, men alldeles särskilt i friskoletäta och friskolekramande Upplands-Väsby. Hela målstyrningen av Upplands-Väsby utgår ifrån att ”mångfald och valfrihet och därmed konkurrens stimulerar kvalitetsutveckling.”  En kommunal tjänsteman som i debattinslag underkänner premisserna för kommunens målstyrning? En kommunal tjänsteman som sakligt, metodiskt och med många referenser underkänner en viktig del av majoritetens politik– och det ett valår? Inte undra på att det finns ruffled feathers i Upplands-Väsby.

Varför anställde man Per Kornhall när nu hans skolanalys är så på kollisionskurs med den politik man för i Upplands-Väsby? Som anställd vid Skolverket kunde inte Per Kornhall delta särskilt frispråkigt i den allmänna debatten. Man trodde kanske att det skulle bli likadant på det här jobbet, att Kornhall skulle förstå det alla svenska lärare snabbt lärde sig efter kommunaliseringen - man biter inte den kommunala hand som föder en ostraffat. Samtidigt kan Per Kornhall ha varit trött på de begränsningar i yttrandefriheten som följer med rollen som utbildningsråd vid Skolverket och valt det här jobbet just för att bättre kunna tala fritt.

Denna kommunala hantering illustrerar varför skolan inte bör vara kommunal. Det nationella målet en god och likvärdig skola hamnar obönhörligen på kollisionskurs med kommunpolitiska villkor och prioriteringar. Skolan är vårt viktigaste och mest långsiktiga nationella åtagande, men på kommunal nivå är det viktigaste målet att bli omvald. Väljarnas minnen och mandatperioderna är korta, medan skolan är en långsiktig och osäker gröda. Nu låter det här kanske som allmän kritik av kommunpolitiker. Det är det inte. De flesta kommunpolitiker jag känner är ansvarskännande, hårt arbetande personer som vill göra rätt för sin kommun. Det är incitamenten och villkoren som leder fel. Och så länge det inte lönar sig att göra rätt för skolans huvudmän får vi aldrig en bra och likvärdig skola. Så länge det inte lönar sig för skolans huvudmän att vara goda, förtroendefulla arbetsgivare får vi aldrig en bra lärarkår med goda arbetsvillkor.

Det första steget i lärarkampen för Per Kornhall och för vår egen yttrandefrihet blir därför att kämpa för och att rösta för en statlig skola. Men det räcker inte. Vi behöver också lägga om våra egna prioriteringar. Det är inte vårt uppdrag att vara våra huvudmäns goda ambassadörer. Det är inte  huvudmännen vi är skyldiga vår lojalitet. Vår lojalitet måste vara till uppdraget, till eleverna och till kollegorna - i den ordningen. Skolans kvalitet och likvärdighet är inte bara statens och huvudmännens utan även vårt ansvar. Blundar vi för missförhållanden och felprioriteringar, tiger vi med det vi ser av omsorg om våra egna skinn -  ja då blir vi medskyldiga. Så kära kollegor, skriv insändare, mobilisera facket, föräldrar, opinionen, ryt ifrån när det behövs. Och när en kollega hamnar i blåsväder på grund av frispråkighet, starta namnlistor, protestera, stötta - och gör det även när du inte håller med i sak. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte vara en skicklig lärare. En lydig, feg och nedtystad lärare kan inte främja demokratin och värdegrunden i skolan.

Länk till nystartad namninsamling mot avskedandet av Per Kornhall
Lärarna i Upplands-Väsby har redan protesterat. Låt oss visa att de och Per Kornhall har stöd utanför kommungränserna och skriv under.

Vi ses på barrikaderna!

Media: Jag en visselblåsare (DN), Väsby har inte begränsat Kornhalls yttrandefrihet (DN), Jag använde min yttrandefrihet och blev uppsagd (DN), Skydda visselblåsarna (DN ledare), Våga vissla (UNT), Krama en visselblåsare idag (NT), Förhandlingar om Per Kornhall (Vi i Väsby), Kornhall får mejl om uppsägning (Vi i Väsby), Skoldebattör riskerar sparken (Lärarnas Tidning), Per Kornhall har blivit avskedad (Skolvärlden), Värna de obekväma (Expressen)
Bloggar: Per Kornhalls blogg på Skolvärlden, Johan Kant: Yttrandefriheten är viktig i vårt samhälle, Lars H Gustafsson: Visselblåsarens dilemma, Zoran Alagic: Lågt i tak med skolmakthavare som inte värdesätter kunskap, Eric Palmstierna (M i Väsby): Djupt oetiskt agerande av oppositionen för att plocka billiga politiska poäng, Jan Lenander: Öppet brev till Upplands-Väsby, Liberala Lärare: Lärares frihet att tycka om skolan,

Inget bra skolrecept på DN:s ledarsida

Egentligen hade jag tänkt ta en paus från bloggandet under semestern i Tyskland och Italien, men här sitter jag nu och plitar fast vi bara precis passerat Mjölby. Varför? Jo, Johannes Åman har skrivit en skolartikel: ”Lita aldrig på skolminnen”. Det är inte lätt att hitta budskapet i denna långa text där skolan bara dyker upp i den sista tredjedelen, men jag vågar mig på ett försök: Politiska visioner när det gäller skolan grundar sig på egna skolminnen. Dessa minnen är otillförlitliga och därför har skolan letts på villovägar.  

Villovägarna? Åman nämner inledningsvis tre sådana ”politiska slutsatser”: Skolan bör locka mer färgstarka personer, eleverna borde oftare få känna lärandets glädje, skolan måste vänja eleverna vid att anstränga sig.  

   Det är bara det att inget av det klingar bekant ur den svenska skoldebatten. Att eleverna bör få känna lärandets glädje är inskrivet i våra styrdokument och något ingen bestrider. Att skolan behöver vänja eleverna vid att anstränga sig är inte heller det något som väcker politisk stridsvilja och debatt. Och det där med mer färgstarka lärare, vem har lyft det i debatten? Vilket parti har dragit den slutsatsen? Alla politiska reformer under mitt vuxenliv har hjälpt till att strömlinjeforma lärarkåren. Social kompetens, samarbetsförmåga, förändringsbenägenhet, anpasslighet, lydnad – där har vi de egenskaper som premierats. Akademiker, personer som tänker själva, som säger ifrån när kejsaren saknar kläder har aktivt motats bort. De få som finns kvar håller som bäst på att gå i pension. Andra som inte platsar i skolan är människor som är blyga, ironiska, kyliga, tystlåtna, förlästa, långsamma … listan kan göras lång. Bland oss lärare finns det en och annan som ropar stopp och belägg, som pekar på den utarmning och orättvisa likformigheten och avakademiseringen för  med sig. Barn med icke-akademisk bakgrund som inte möter någon med intellektuella intressen och vanor i skolan blir bestulna på massor av valmöjligheter. Det är inte bara det att de knappast gör någon karriärmässig klassresa. De får heller ingen ingång i konst, klassisk musik, litteratur, filosofi. Ingen tillgång till den enorma kulturskatt vi har, en kulturskatt som ger tröst i sorg, nya tankar, en känsla av samhörighet med tidigare generationer och sekel, en djupare förståelse för människan och mycket mer. Eleverna förtjänar också att möta olika sorters vuxna, olika sätt att vara vuxna i skolan så att de själva kan hitta en modell som passar dem, så att de kan hitta någon som talar till och förstår dem. Gudarna ska veta att inte alla elever är socialt kompetenta, samarbetsvilliga, förändringsbenägna och anpassliga. Dessutom är lydnad, anpasslighet och trevlighet farliga läraregenskaper. Eleverna förtjänar att möta lärare med ryggrad, med beredskap att vara ansvarskännande och ibland obekväma, inte bekräftelsetörstiga kompislärare. 

I slutet av artikeln ger Johannes Åman sitt recept. Eleverna måste bli sedda av sina lärare, känna att skolarbetet är viktigt och att de får den hjälp de behöver. När jag läste det här frågade jag min man om han blev sedd av sina lärare när han gick i skolan. Vi var rörande överens om att vi inte hade haft en enda lärare som ”såg oss” och vi var lika överens om att vi heller aldrig hade önskat oss något sådant (Givetvis då med reservation för att vi kan dra oss helt fel till minnes båda två). Då sa min man något som slog mig som väldigt sant. Han sa att när vi gick i skolan var det vi elever som anpassade oss till lärarna, men idag är det tvärtom lärarna som anpassar sig till eleverna. Det leder till unga vuxna som väntar sig att världen ska anpassa sig efter deras behov och önskemål, som inte är tränade i att observera koder, regler, vad världen väntar sig av dem. Det här är förstås en sanning med modifikation. En bra lärare anpassar sig efter sina elever, en framgångsrik elev läser av sina lärare, men min man är ändå något viktigt på spåren. Det är vuxna som ska fungera som modeller och förebilder för barn och unga och man får aldrig abdikera sitt vuxenansvar, hur illa det ibland än sitter. Nej, vi behöver inte lärare som ”ser eleverna mer”, snarare elever som ser och lyssnar mer på sina lärare, och lärare som har och håller fast vid sina principer.

Att få den hjälp man behöver är heller inte ett måste. En skola där alla alltid får den hjälp de behöver är knappast vare sig effektiv eller utvecklande. Frustration, egen tankeverksamhet, jakt på lösningar, att man frågar en klasskompis, letar i läroboken, på nätet eller i biblioteket, allt det kan vara mer utvecklande än att alltid få den hjälp man behöver. Det enda jag kan skriva under på är att eleverna behöver tycka att skolan är viktig. Och för att det ska ske behöver föräldrar, politiker och ledarskribenter tycka att skolan är viktig. Och den beklagliga sanningen är att vi inte har ett sådant samhälle idag. Bildning – allmän såväl som särskild – står lågt i kurs och vi är bara intresserade av förmågor som vi tror kan leda till framtida inkomster.  Istället för att se till att våra barn är väl rustade för den värld vi har idag ägnar vi oss ett evigt käbbel om vad vi tror ska komma att krävas i framtiden.

Mot slutet av artikeln lyfter Åman ytterligare villospår och recept: Det krävs inte mer mätande eller någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid. Istället ska skolans utveckling lämnas åt lärare och elever. Politiker och skolledare ska nöja sig med att ha tydliga förväntningar på att ”lärare tillsammans med sina kollegor ständigt ska sträva efter att förbättra sin undervisning.

Sverige är antagligen det enda västland där inte staten gör någon oberoende kontroll av kunskapsresultaten. Ska vi inte vara helt hänvisade åt Pisa och Timms måste vi förbättra vårt mätande.  Förslagsvis genom att införa centralrättning av de nationella proven i högstadiet. Någon totalsummering av vad eleverna gör under sin skoltid är det mig veterligen ingen som har föreslagit. Däremot en studentexamen som kontrollerar måluppfyllelsen i de viktigaste kunskaperna och färdigheterna. De vill säga en centralrättad examen som tar reda på – inte allt – men det väsentligaste om vad eleverna, lärarna, skolledarna och huvudmännen har gjort under elevens skoltid. Det instrument så gott som alla andra länder använder sig av för att utvärdera och följa upp sitt skolsystem och för urval till högre studier.

Finns det en sådan kontroll kan skolans utveckling gott lämnas åt elever och lärare. Utan en sådan ger jag inte många ruttna lingon för utsikterna att skapa en likvärdig och bra skola.

...  Och förväntningarna?  Jag betackar mig för skolledare som förväntar sig att jag och mina kollegor ständigt ska utveckla vår undervisning. Ständiga krav på ständig utveckling – det har vi haft länge och där har vi en av orsakerna till att det ser ut som det gör i skolan idag. Jag vill ha en rektor som ständigt frågar vad han eller hon kan göra för att underlätta, för att förbättra mina och mina kollegors förutsättningar att bedriva en god undervisning. Jag vill ha samarbeten som växer fram underifrån, födda ur egna behov och önskemål, inte uppifrån påbjudna sådana.

Sist vill jag problematisera Åmans påstående det gäller skolminnen. Visst kan det vara ett problem att alla uppfattar sig som experter på skolan, men det kan också vara en styrka. Det tycks mig som om det är en styrka vi inte använder oss av i tillräcklig utsträckning.  Det finns en svensk tendens att svartmåla det prövade och idealisera det nya och oprövade.  I den kollektiva bild vi har skapat oss var skolan förr auktoritär och ofri, präglad av korvstoppning, våld, pennalism och krav på lydnad. Jag vet att det inte var så i Finland, men jag har inga egna eller släktingars minnen i Sverige. Det jag har sett är emellertid många fantastiska äldre och nu pensionerade lärare, lärare som så gott som samtliga lämnade korridorer fulla av bölande elever när de gick i pension. Jag hade en kollega i Uppsala som fick tårar i ögonen när han beskrev vilken fantastisk lärare min svärfar hade varit (på sextiotalet) och om hur han aldrig hade blivit akademiker och mattelärare om det inte hade varit för honom. Den senaste minnesrösten var en insändare i DN som publicerades någon gång förra veckan. En äldre man berättade om sin gymnasietid, om deras spränglärde och skicklige svensklärare, om elevinflytande, om en skola som öppnade nya världar och som möjliggjorde klassresor. Tyvärr finns inte insändarna på nätet, så jag kan inte länka.

Problemet är inte att vi ägnar för mycket tid åt att minnas. Det är först när alla resultat så entydigt pekar i fel riktning som vi yrvaket börjat titta i backspegeln med något annat än förakt. Vad gjorde vi då som var bättre? Vad har vi infört som ledde fel? Den tunga sanningen är att vi alla som är vuxna i Sverige idag har ett ansvar för varje unge i vårt land, ett ansvar för att var och en av dem får en bra skolgång, får möjlighet att forma sitt liv, bli sin bästa version. Ska vi lyckas med det måste vi blicka både framåt, bakåt och åt sidan. Ska vi lyckas måste vi även skaffa oss redskap för att utvärdera vilka reformer som blir framgångsrika och vilka som bör förpassas tillbaka till ritbordet. Central och systematisk uppföljning av de viktigaste målen och resultaten i skolan.

Vad är väl en knuff eller ett litet mordhot hit eller dit?

Det har skrivits en hel del om våldsutsatta och hotade lärare den senaste veckan. Först i DN:s reportage med uppföljning, men även på ledarsidorna. Det här är inget nytt. Vi har läst om det här många gånger tidigare. Skolrapporteringen följer en prediktabel ordning och samma ämnen återkommer som vore de nyheter med jämna intervaller. De dåliga resultaten, glädjebetygen och de dåliga lönerna. Varje höst skriver man om mobbning och beskärmar sig över alla flata och lata lärare som inte ingriper. Hot och våld mot lärare gör sig bättre på våren - ja om det inte har hänt något spektakulärt förstås. Analyser och utredningar - eller ens funderingar - kring varför lärare utsätts för hot och våld och varför de drar sig för att ingripa i slagsmål, mobbning och trakasserier, sådant får man däremot leta länge efter.

I DN-reportaget om våldsutsatta och hotade lärare handlar det inte om några bagateller. Lärarna berättar om mordhot, grovt våld och i vissa fall om permanenta skador och funktionsnedsättningar till följd av våld från elever. I de flesta av fallen har våldet och hoten kommit när de har ingripit för att skydda elever eller för att säkerställa arbetsron. I samtliga av fallen har våldet och hoten kommit när de gjorde sitt jobb. Ändå berättas det i reportaget att många lärare avstår från att anmäla på grund av skam.  Skall de skämmas över att tillhöra den blygsamma andel lärare som ingriper när det uppstår bråk och mobbning i skolan? Det verkar journalisterna tycka då de uttrycker sin uppskattning och beundran inför dessa modiga lärare som vågar träda fram med sina vittnesmål. Klart att de är modiga. Annars hade de inte satt sig i farozonen. Men krävs det mod för att berätta om saken, ska man skämmas över att ha blivit attackerad av en elev, då har det gått bra långt.

De lärare som inte är så modiga då? De lärare man beskärmar sig över varje höst? Det är inte att vara flat och lat att undvika situationer som kan kosta en jobb, hälsa och sinnesfrid. Det är inte att vara feg att undvika att utsätta sig för fara och förödmjukelse. Det är bara att ha normal självbevarelsedrift. Att ingripa är alltid riskabelt. Den som mobbar elever har för det mesta inga betänkligheter inför att mobba en lärare. Den som mobbar eller ägnar sig åt annat där lärare bör ingripa har oftare än andra föräldrar som antingen struntar i sina barn eller som försvarar dem in absurdum. Rektorer? De har varken verktyg eller uppbackning och har halkat långt från sin tidigare roll där de stöttade lärarna och hade allvarliga samtal med eleverna. I valet mellan att stötta sina lärare eller föräldrar och elever är det i allmänhet föräldrarna som drar det längsta strået. Därefter kommer eleverna och sist lärarna. Det här är en konsekvens av den konkurrens och det kundtänkande som kom med det fria skolvalet. Det är bättre att en duktig lärare tar sitt pick och drar än att en förälder sprider ett negativt omdöme i upptagningsområdet.

Om man som ingripande lärare varken blir hotad, misshandlad, misstänkliggjord, ifrågasatt, förlöjligad eller utsatt för hämndaktioner, trakasserier eller får minskad status på arbetsplatsen får man ändå räkna med stor tidsåtgång, mängder av dokumentation, uppföljningsmöten och dessutom risken att man förvärrar snarare än gör nytta. Att göra något åt mobbning eller att ta upp striden med tonåringar som ägnar sig åt ett lustfyllt ställningskrig mot vuxenvärlden är ingen barnlek. Ett valhänt eller klumpigt ingripande kan leda till allt möjligt elände.

Det märkliga är inte att så få ingriper. Det är mer anmärkningsvärt att så många trots allt gör det. Men de lär inte bli fler om den lärare som ingripit när en lärare ska ingripa dessutom ska skämmas. Just det är helt barockt inslag i ett sjukt och kontraproduktivt system.

 Jag har en hel drös nuvarande och före-detta kollegor som blivit utsatta för våld och hot och de är alla personer med ryggrad, ansvarskänsla och djupt elevengagemang. Att ha blivit utsatt för våld eller hot borde vara skäl till lönepåslag och ett hedersdiplom. Något att stoltsera med - inte att skämmas över.

Men jag känner inte igen att mina kollegor vare sig skämts eller stoltserat. Däremot har jag märkt att lärare som ingriper blir uppskattade och respekterade av eleverna. Jag har tidigare skrivit om ett hot jag fick när jag jobbade på gymnasiet i Uppsala.  Min mentorselev som även var gängledare och grovt kriminellt belastad upplyste mig inför en fullsatt korridor om att han skulle se till att jag fick ångra mig. Det hotet skrämde mig en hel del. Han var farlig och oberäknelig och bodde alldeles nära oss. Terminen innan hade han knivhuggit en 15-åring i ryggen inför många vittnen. Vittnen som alla glömde vad de hade sett inför rättegången. Veckorna efter hotet såg jag honom titt som tätt. Den sista gången ägnade han sig åt att karva ett stort hål i en parkbänk med kniv. Veckan därefter blev han arresterad och sedan dess har jag bara stött på honom i nyheterna. 

Hur hanterades situationen? Hoten blev polisanmälda och följdes även upp av polisen. Samma elever som gjorde livet surt för mig medan gängledaren gick kvar i skolan behandlade mig som en hjälte efter att han blev arrresterad och dömd till ungdomsvård. Ingen elev jäklades någonsin med mig efter det på den skolan. Tvärtom hälsade också de mest missanpassade bland våra elever artigt på mig när vi träffades. Reaktionerna från skolledningen var inte helt olik elevernas. Först anklagande och sedan stödjande. Jag blev alltså först behandlad som om jag borde ha skämts, sedan som om jag borde ha varit stolt. Minns inte att jag någonsin upplevde någondera känslan. Men jag minns hur sviken jag kände mig av min skolledning. Hur sviken och hur besviken. Gängledaren? Ett år senare sköt han ihjäl en annan gängledare mitt på dagen, ytterligare ett år senare intervjuades han i Insider under den dubiösa titeln Sveriges värsta ungdomsbrottsling.

På samma skola ingrep jag i ett mobbningsfall. Jag hade ett litet helvete i den klassen hela resten av terminen och min cykel hamnade på botten i Fyrisån, men mobbningen upphörde och jag lärde mig en viktig läxa. En läxa som jag tror nästan alla lärare som ingriper lär sig - att ingripa i mobbning i ett skolsystem som inte fungerar, där du som lärare står ensam är mycket riskfyllt. De här två gångerna förstod jag inte riskerna
Det gör jag nu. Därför ägnar jag mycket tid åt att förebygga mobbning, att arbeta med stämning och förhållningssätt i mina klasser. Sedan jag började med det har jag inte heller varit med om att mobbning förekommit i någon klass där jag är klassföreståndare. Men förr eller senare hamnar man ändå som lärare i skarpt läge. I ett sådant läge uppfattar jag inte att det finns något val. Man är skyldig att ingripa redan som medmänniska om man ser ett brott begås, om man ser någon fara illa. Som lärare och vuxen bland barn och tonåringar är den plikten ännu tyngre. Man gör det man måste, men känslan efteråt är närmast indignation. Indignation, vanmakt och ilska. Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen, ibland går det illa. Men varje gång är man som lärare medveten om riskerna och ändå tvungen att ta dem.

Som gången då jag fick  se två elever som följda av en hejaklack bar in en tredje på toaletten. Jag följde efter och såg dem trycka ner hans huvud mot toalettstolen. Jag kommenderade dem att sluta. Den större av de två släppte då taget, vände sig om och knuffade mig med kraft så att jag föll bakåt mot väggen. En annan elev ingrep, han talade ner den som knuffat, och hela händelsen klingade av. Den polisanmäldes, förövaren avstängdes några dagar och jag skrev en anmälan till arbetsmiljöverket.  Men polisen hörde aldrig av sig och pojken var tillbaka på skolan några dagar senare.

Bara veckor efter den här händelsen - den första gången jag blev fysiskt attackerad i skolan - blev jag utsatt för nästa attack. Den gången var det en elev jag hade visat ut från lektionen som satte krokben för mig när jag var på väg ner för trappan med dator och böcker i famnen. Det var ingen slump att det hände. Det här var en elev med drösvis med soc- och polisanmälningar i bagaget som hade varit förtjust publik vid den första händelsen. Utan den förebilden och inspirationen skulle det här aldrig ha hänt. Trots polisanmälan och avstängning uppfattade alltså de andra eleverna att det går att göra litet vad som helst utan påföljder. Den gången gjorde jag ingen anmälan till arbetsmiljöverket. För att jag skämdes? Knappast. Jag orkade helt enkelt inte fylla i en lång och komplicerad blankett på tid jag inte hade, till ingen nytta och glädje för mig själv. Det fanns helt enkelt ingen vinst med att anmäla, enbart arbete, obehag och tidsförlust. Sjukskrivning? Det hade nog behövts, medan jag ville inte ta den kostnaden och det besväret. För karensdag blir det också om orsaken till sjukskrivningen är att man gjort sitt jobb och som lärare måste man ju planera och efterarbeta även om det sätts in en vikarie.

Vi har alltså ett system som gör det både olönsamt och riskabelt för lärare och övrig skolpersonal att ingripa när vi borde ingripa. Det här ökar förstås risken för skadegörelse, regelbrott, mobbning och våld i skolan. Men det jag uppfattar som betydligt allvarligare är att vi med det här systemet förser våra barn med usla förebilder. De växer upp omgivna av feghet, bortvända blickar, regler som inte respekteras, klyftor mellan ord och handling. I en sådan skola gör vi ett hån av läroplanens vackra ord om demokrati och respekt för allas lika värde.

För mig är det sistnämnda det främsta skälet till att jag framhärdar i att ingripa. Det, och ansvar  för och omtanke om både offren och förövarna. Skolans förövare är ju alla också offer. Alla elever jag och mina kollegor har drabbats av har farit illa under sin barndom och de verkar närmast predestinerade till korta och kriminella liv. Men vårt flata system ger dem heller inte några alternativ. Vi lämnar barn i grovt dysfunktionella familjer, vi låter barn flyttas från fosterfamilj till fosterfamilj utan någon chans att knyta an till någon, vi låter barn uppfostra barn på gatan och i skolan. Hur hanterar vi dem? Jo vi möter hårt med mjukt. Vi är snälla, empatiska, vi försöker knyta an, skapa en relation. Vi tycker synd om dem, vi hittar på ursäkter för dem. Och de fortsätter att pröva och förakta vuxenvärlden. De går litet längre och litet längre. Ända tills de är vuxna. Då kommer kraven och konsekvenserna. Då när det är för sent.

Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det här medlidandet snarast är till skada. Det cementerar offerrollen och förstärker utanförskapet. Varje dag får de här eleverna bekräftat att det är andra regler som gäller för dem än för övriga elever. Varje dag får de bekräftat att de inte tilltros förmågan att kunna fungera i klassen, i skolan. Varje dag får de bekräftat att ingen bryr sig tillräckligt för att sätta gränser, ja att det knappt finns några gränser. Det budskapet får de i skolan, av socialtjänsten, av polisen. Så ser det ut ända tills de en dag gör något som inte går att ställa till rätta - tänder eld på skolan, skadar en skolkamrat för livet, gör sig skyldiga till våldtäkt, allvarlig misshandel eller mord.

Visst behöver de här eleverna anknytning, men först och framför allt behöver de vuxna som står för struktur, ordning, gränssättande och tydliga konsekvenser. De behöver också en god utbildning. Deras bästa chans att få makt och kontroll över sina vuxenliv är ju att lyckas i skolan. Kanske deras enda chans. När vi låter dem gå över den ena gränsen efter den andra, när vi låter dem skolka eller göra fritidsgård av skolan blir vi delaktiga i att ödelägga deras liv.

... Men i Sverige gör vi det här med rent samvete. Vi är ju empatiska och medlidsamma. Vi förstår ju att de är offer och behandlar dem som sådana. Vi förstår att de aldrig kan bli lika goda och lyckade som vi, och själva känner vi oss mer goda och lyckade för varje unge vi sviker. Vi är ju så väldigt mycket bättre än dem.


Media: DN,   SVD, DN2,
En bra ledare av Hanne Kjöller i DN,  LR

Peter Wolodarski trampar runt i skoldebatten

DN:s nye chefredaktör, Peter Wolodarski, har skrivit mycket om skolan på sistone. Först en artikel där han ondgör sig över legitimationskravet och förespråkar ett lönelyft på 10 000 för alla lärare. Nu senast en söndagskrönika där han talar sig varm för kontinuitet och stabilitet och lyfter just brist på reformer som orsaken till den finska skolframgången.

Det är välkommet att skolan diskuteras i media, det är även välkommet att fler än Johannes Åman skriver i det här ämnet på DN:s ledarsidor. Men jag är hjärtligt trött på alla självutnämnda skolexperter som uttalar sig tvärsäkert på tvivelaktigt underlag. Tyvärr sällar sig Wolodarski till den redan alltför stora skaran. Han har rätt på några punkter. Men fel på ännu flera.

Om vi först tar invändningarna mot legitimationskravet. Enligt Wolodarski ägnar sig Jan Björklund åt att jaga bort skickliga och kunniga obehöriga från skolan, samtidigt som man ersätter dem med 0,1:are (sådana som kommit in på lärarhögskolan med 0,1 på högskoleprovet). Här visar Wolodarski att han inte vet mycket om hur det har fungerat i den svenska skolan.

Länge har det på många håll kvittat lika om den som söker ett lärarjobb har examen eller inte. Eftersom obehöriga är billigare att anställa än lärare har brist på examen till och med ibland varit ett plus i CV:t. I synnerhet har det varit så på friskolor, men även kommunalanställda rektorer har anställt obehöriga för att få budgeten att gå ihop. För rektor har det här varit riskfritt. Obehöriga sätter gärna glädjebetyg - hellre fria än fälla om man inte vet vad man sysslar med - så statistiken är inget problem. Vad eleverna verkligen har lärt sig är ju inget vi bekymrar oss om att ta reda på i Sverige, så blir undervisningen bristfällig och kunskapsresultaten skrala ställs ingen rektor till svars för saken.
Föräldrar och elever vet i regel inte om en enskild lärare är behörig eller inte så de klagar heller inte. Obehöriga vikarier ställer sällan krav, klagar ännu mer sällan, tar vilka ämneskombinationer som helst och kan dessutom sägas upp över sommaren. De är med andra ord mången rektors drömanställda.

Det är alltså det här systemet Wolodarski vill se oss ha kvar? Ett system där det inte finns någon lägsta-ribba för vad en lärare behöver kunna eller känna till för att inta en kateder? Ett system där en bra skolanställd är en billig, flexibel och saligt okunnig vuxen-i-skolan och inte alls en lärare? Ett system där det framstår som ett stölleprov att skaffa sig lärarexamen? Ett system där eleven är rättslös?
 ... I en skola där behörighet och examen varit av så liten betydelse, är det konstigt att det är ett lågt söktryck till lärarutbildningen?

 Visst finns det enstaka obehöriga med både djupa ämneskunskaper och god förmåga att entusiasmera, leda och undervisa, men det är inget argument mot legitimationskravet. Det är ett argument för att det borde göras lättare att validera kunskaper man redan besitter så att ingen behöver utbilda sig i onödan. Men en lärarexamen är ingen meningslös pappersprodukt. Läraryrket är komplext och kräver många typer av kunskap. Ämneskunskap är en länge underskattad del, didaktiskt och pedagogiskt kunnande ytterligare en pusselbit, kunskap om åldersgruppens utveckling och psykologi en till, kunskap om bemötande, samtalsmetodik, gruppens dynamik en fjärde, kunskap om bedömning och betygssättning en femte, kunskap om lagar, förordningar och övriga styrdokument en sjätte. Varken elever eller föräldrar har underlag för att bedöma om en lärare besitter kompetens på alla relevanta områden. Men varje elev har rätten att möta kompetenta kunniga lärare som känner och följer styrdokumenten.

Legitimationskravet är att respektera elevernas rätt till lärare som kan sina ämnen och kan sitt jobb och att respektera elevernas rätt till korrekt bemötande och en rättssäker bedömning. Behörighetskravet är en förutsättning för att det ska vara någon som helst poäng med att utbilda sig till lärare.

Det är svårare att argumentera mot Wolodarskis 10 000 - precis det krav de båda lärarfacken ställde i den förra avtalsrörelsen. Men att ge ett sådant generellt lönelyft nu är litet som att stänga stalldörren när spiltan är tom. Är det 0,1:arna som ska ha 10 000 till? Och varför skulle det göra dem till bra lärare? Sverige har skamligt låga lärarlöner, det är sant. Lönerna behöver höjas, det är också sant. Men lönerna är ett symptom, inte sjukan i sig. Höjda löner kommer varken att skapa kö till lärarhögskolan eller att höja kunskapsresultaten. Ser vi i backspegeln är det dessutom osannolikt att höjningen blir varaktig. De tidigare satsningar på lärarlöner som har gjorts har alla blivit långsiktigt verkningslösa punktinsatser.

Så till senaste söndagskrönikan: ”Den finska framgången bygger på kontinuitet och stabilitet”, skriver Wolodarski. Den slutsats han drar när det gäller den svenska skolan är att reformerna bör upphöra och skolan få ”arbetsro”.

Först vill jag upplysa Wolodarski om att det vi har nu inte är arbetsro och inte heller blir det hur länge vi än har det. Det kanske rådde kontinuitet och stabilitet i de sibiriska fånglägren, men kontinuitet i något dåligt väcker enbart misströstan och vanmakt - inte arbetsro. Utan hopp om förbättring skulle många av oss som idag verkar i den svenska skolan misströsta och ge upp.

För det andra vill jag påpeka att kontinuitet och stabilitet inte är något framgångsrecept. En skola som inte förändras i takt med omvärlden är dömd till stagnation och sjunkande resultat.

I ljuset av det kan man fråga sig hur oföränderlig den finska skolan är? Studentexamen har genomgått många reformer och är idag ett helt annat prov än det jag gjorde 1978.  Även styrdokumenten är ordentligt reformerade och så vitt jag kan bedöma närmast radikala i graden av lokalt självbestämmande. Hela den finska skolan har decentraliserats, men enligt en helt annan modell än den svenska. De tidigare standardproven och skolinspektionen har ersatts med vad man kallar skolutvärderingar. En modell där man kombinerar centralrättade ämnesprov med omfattande enkäter och intervjuer i strävan att skaffa en samlad bild av kunskapsresultat, delaktighet, undervisningens kvalitet, lärarnas och skolans förutsättningar och mycket annat. Det är inte heller så att den finska skolan har varit bra sedan urminnes tider. Tvärtom har det under de senaste trettio åren handlat om en stadig höjning av både likvärdighet och kunskapsresultat - inte för att man styvnackat har motsatt sig förändring. Utan för att den finska skolan tvärtom har befunnit sig i ständig, genomtänkt, förankrad och utvärderad förändring.


... Jag undrar om Pasi Sahlberg, författaren till boken ”Finnish lessons” har läst Wolodarskis krönika och i så fall vad han tänkte när han gjorde det?

Det Sahlberg anger som den främsta orsaken till den finska framgången är nämligen att man haft likvärdighet som överordnat mål. Så här formulerade han den finska skolans målsättning, en målsättning som varit den samma de senaste 30 åren, när han föreläste på finska ambassaden i Stockholm i höstas: ”We will have a good school in every community for all the children all the time.”

Just det här med likvärdighet framför valfrihet - Sahlberg gjorde klart att man måste välja - var den faktor Sahlgren uppehöll sig vid mest. Han påpekade att metoden att konkurrensutsätta skolan för höjda resultat inte har lyckats någonstans. Han påpekade också att denna ”Global Education Reform Movement” har varit populär och att man använt samma recept på många håll. Så här lyder ingredienserna: 
1. Tävling - tanken att vi kan höja kvaliteten genom att låta skolor tävla med varandra.
2. Likriktning av undervisningen - samma metoder, samma innehåll för alla.
3. Valfrihet - Värnandet av föräldrarnas och elevernas frihet att välja skolor och ämnen.
4. Test-baserad uppföljning. Fler och fler prov för att mästra och kontrollera.

Han konstaterade att den här modellen inte varit framgångsrik någonstans. Ändå är det precis den modell vi reformerat den svenska skolan efter. Skulle det då vara ett klokt drag att stoppa reformeringen just nu? I don’t think so.

Så vad mer än strävan efter likvärdighet ligger bakom den finska framgången?

En viktig faktor Pasi Sahlberg nämnde och som även Skolverkets generaldirektör Anna Ekström brukar lyfta är inställningen till utbildning. I Finland har befolkningen en betydligt mer positiv syn på bildning och även en mindre instrumentell  syn på utbildning än vad man har i Sverige. Den diskussion som förs här om vad som är onödig kunskap och vad som behövs i framtiden, den diskussion som landar i att det är viktigare med entreprenörskap, samarbetsförmåga, social kompetens och ”förmåga att hitta kunskap” än med allmänbildning och grundläggande färdigheter, den diskussionen förekommer inte i Finland. Den allmänna uppfattningen är att skolan är viktig  och bra och att lärarna utför ett viktigt yrke och gör det väl.

En annan viktig faktor är att man i Finland hela tiden har haft en årlig granskning av de viktigaste kunskapsresultaten i form av studentexamen och att man fortlöpande utvärderar både skolan och de reformer man genomför. Det stämmer att man inte har en massa prov och att man tagit bort de standardprov man hade på lägre nivåer, men studentexamen är en effektiv kunskapstermometer som ger ett gott underlag för utvärdering och systematisk uppföljning. De utvärderingar man gör är även de inriktade på undervisningen - man kontrollerar kunskapsresultaten, motivation, undervisning, material och delaktighet systematiskt. Både studentexamen och utvärderingsproven rättas centralt.
 Om vi hade haft ett sådant system i Sverige skulle vi ha haft facit för  nittiotalets misslyckade språkreform, kommunaliseringen, förändringarna i lärarutbildningen och friskolereformen väldigt mycket snabbare. .... Ja kanske inte. När man genomför så många reformer samtidigt som man gjorde i Sverige under nittio-talet - och dessutom väntar några decennier med att utvärdera dem - är det väldigt svårt att vara säker på vad som är orsak och konsekvens. I Finland har man tagit en sak i taget och hela tiden haft instrument för att utvärdera, rutiner för att utvärdera och viljan att göra det. I Sverige där det finns motsatta politiska recept på skolframgång innebär en saklig och förutsättningslös utvärdering att man riskerar att ge oppositionen rätt. Vilken politiker villl ägna sig åt sådant när man sitter vid makten?

Wolodarski lyfter det politiska käbblet som ett stort problem och förespråkar breda lösningar. Här ger jag honom helt och fullt rätt. Men det förtjänar även att påpekas att de två politiska blocken står betydligt närmare varandra idag än för tio år sedan.  Den Björklund Wolodarski kallar ”radioaktiv” har medverkat till att skoldebatten idag handlar om de centrala frågorna och även till att det finns en betydligt mer respektfull skoldialog mellan blocken.

En tredje faktor är att lärararyket behållits fritt och attraktivt. Lärare i Finland har mycket goda förutsättningar att göra ett bra jobb. De kan också välja mellan en lägre arbetsbelastning eller en högre lön genom att de har goda möjligheter till välbetald övertid.  Den här faktorn hör förstås ihop med de två föregående. Lärare har givetvis både bättre status och mer förtroende i ett land där bildning värderas högt än i ett som präglas av akademikerförakt. Man kan inte heller ha ett fritt yrke om inte arbetsinsatsen kan utvärderas. I och med studentexamen och de systematiska utvärderingar som görs i Finland har rektorer i Finland verktyg och underlag för att bedöma hur framgångsrika deras lärare är i sin undervisning.

En fjärde faktor som jag förstås måste nämna, ordförande för Språklärarnas riksförbund som jag är, är flerspråkigheten. Alla finska skolelever lär sig minst tre språk, många fyra, fem eller fler. Tittar man på listan över framgångsrika skolländer är det många flerspråkiga länder som placerar sig högt på listan, inga språkfientliga sådana. Den svenska inställningen att det räcker med engelska är alltså inte bara skadlig för exportindustrin och vår rörlighet på en internationell arbetsmarknad, den är skadlig även för våra samlade kunskapsresultat.

Nej, jag önskar verkligen inte att skolan ska befrias från reformivriga politiker. Det jag önskar mig är däremot att reformerna ska göras i mindre steg och i kontinuerlig dialog med professionen och att varje reform ska utvärderas mot varje mål och varje förväntan. Varför till exempel i hast ta fram en ny läroplan och sedan låta den se ut som den gör ända tills man bestämmer att det här duger inte och i all hast tar fram en ny? De allra flesta ämneslärare hade synpunkter på den förra läroplanen. Vi har precis lika många synpunkter på den nya - kanske fler. Men vem vill höra synpunkterna när det gäller alla ämnen, alla kunskapskrav samtidigt?  Det kloka sättet att förnya en läroplan vore att ha kontinuerliga finjusteringar, en kontinuerlig dialog. Jag önskar mig också att vi lärare ska bli bedömda för hur vi utför vårt huvuduppdrag och återfå inflytande och frihet i utövandet av vår profession.

Men det som måste komma först är ett vettigt  övergripande mål för den svenska skolan - ett mål vi alla kan enas kring, ett stabilt och kontinuerligt mål att ha i blickfånget medan vägarna mot målet ändras, utvärderas och omprövas under resans gång.
 ... Varför skulle vi nöja oss med mindre för våra barn än vad de finska barnen har?


En bra skola i varje område för varje barn i varje stadium.

Kan du ställa dig bakom det målet, Peter Wolodarski? Eller är föräldrarnas valfrihet viktigare?






Media: Befria skolan från reformivriga politiker (DN), Lyft lärarlönen med 10 000 kronor i månaden (DN) Kontinuitet är föga värt om skolan fungerar illa (SVD),

Befria skolan från Kommunförbundet!

Göran Persson åsamkade skolan dubbel skada i och med kommunaliseringen. Dels fick skolan en otydlig och inkompetent styrning, dels orsakade hans hårdhänta metoder en splittring inom landets lärarkår. Klasslärarna, daghems- och fritidspedagogerna i Lärarförbundet gick med på kommunaliseringen och belönades med löneökningar, medan ämneslärarna i Lärarnas Riksförbund, bestraffades för sina protester med försämrade arbetsvillkor och lönemässig stagnation. Sedan dess har det rått misstro mellan de två lärarfacken. Ett annat resultat av att nederlaget blev så kostsamt är att man inom LR har tystat ner medlemmar som velat verka för ett återförstatligande.

I augusti väckte så Jan Björklund liv i den politiskt dödförklarade frågan. Konsekvenserna av kommunaliseringen skulle utredas och om slutsatserna kom att motsvara farhågorna kunde skolan återförstatligas. Kommunförbundet lämnade snabbt in sin protest. (DN 21/8) Eventuella brister i skolan sades bero på staten och lärarna hade redan hög status. Som stöd för det påståendet hänvisade man till undersökningar som visar att föräldrar och elever är nöjda med lärarna – en argumentation som haltar betänkligt. Enligt samma logik skulle gatsopare och diskare, eftersom de mer sällan orsakar missnöje, ha högre status än politiker och advokater. 
  Kommunförbundet ser alltså ingen orsak till självrannsakan. Det trots att vi lärare är djupt missnöjda med både lön och arbetsvillkor. Det trots att vår skola uppvisar allt sämre resultat i internationella undersökningar. Så allvarlig är situationen i skolan att de två lärarfacken i ovanlig samarbetsanda skrev en artikel med den alarmerande titeln ”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”(DN 16/10). Fokus i artikeln ligger på det låga sökandetrycket till lärarutbildningarna som artikelförfattarna kopplar till den dåliga löneutvecklingen.
  
I likhet med de flesta av mina kollegor skulle jag gärna se att det fanns en bättre överensstämmelse mellan lön och utbildning. Ändå är inte den låga lönen den allvarligaste konsekvensen av kommunaliseringen för min trivsel i yrket. Det kommunförbundet har berövat mig är möjligheten att vara en skicklig lärare. När jag hade mitt första heltidsarbete som lärare – 89 var läraryrket kreativt, fritt och stimulerande. När jag var färdig gymnasielärare -94 kom jag till en kraftigt förändrad arbetsplats. En välvillig arbetsgivare hade bytts ut mot en huvudman som mötte lärarna med fientlighet.
  
Kommunförbundets avoga inställning till lärarkåren har flera orsaker. Den främsta är att kommunerna behöver spara pengar. Skolan är en stor utgiftspost som är politiskt lättare att skära i än många andra. En annan orsak är den kränkande utbredda synen på lärare som dagdrivare som gör minsta möjliga mellan de långa loven. Sist men inte minst finns det på många håll en allmän misstänksamhet mot akademiker. Universitetsutbildning ses inte som den kostsamma investering den de facto är. Man tycker att en kommunarbetare är så god som en ann och att löneskillnaderna därför skall vara små – helst obefintliga. En annan konsekvens av att beslutsfattarna ofta själva saknar akademisk utbildning är att de tror att vem som helst kan göra vårt jobb. Därför fyller de lika gärna skolorna med ”vuxna” som med lärare.

Så vad har man gjort mer konkret för att sätta lärarna på plats? Några tidiga åtgärder var att förlänga undervisningstiden, detaljreglera arbetstiden och införa 45 timmars arbetsvecka. Nästa steg var lärarlag som gjorde det möjligt att lägga fler uppgifter på lärarna. I de nya arbetsuppgifterna fanns en stadig förskjutning från kunskap mot omsorg. Vi lärare skall vara kuratorer, extraföräldrar, poliser och administratörer och de här rollerna verkar i många kommuner uppfattas som viktigare än den pedagogiska. Men man nöjde sig inte med att vidga läraruppdraget. Nästa steg blev att slopa den fasta undervisningsplikten i syfte att kunna lägga ut ännu mer undervisning på varje lärare.
  
Sammantaget innebar de här förändringarna en kraftigt ökad arbetsbörda, minskad frihet och flexibilitet – paradoxalt nog samtidigt som man i resten av samhället går i motsatt riktning. Men problemet är inte bara att vi går på knäna. Många av de nya uppgifterna är sådana som vi varken är utbildade eller lämpade för – dvs. uppgifter vi utför mindre väl. Dessutom innebär alla nya arbetsuppgifter och den ökade undervisningsplikten att det har blivit allt svårare att göra ett bra arbete i klassrummet. Kvaliteten på undervisningen och därmed på den utbildning våra barn får är givetvis det största offret. Men lidande blir också lärarnas yrkesstolthet, arbetsmoral och trivsel. Det är tillfredsställande att gå väl förberedd till ett arbete man utför skickligt. Det påminner om tortyr att ägna en lektion åt en fåfäng och pinsam kamp att upprätthålla ordningen när en klass har bestämt att man inte har något vettigt att komma med och därför inte förtjänar deras samarbete. Händer sådant alltför ofta mals man ner. Som lärare står man ständigt på en estrad och den publik man möter är öppenhjärtig och svår att tillfredsställa.
  
Men kommunförbundet vill inte ha lärarna i talarstol – varken i klassrummet eller i samhället. Katederundervisning bekämpar man kraftfullt. Lärarna skall vara handledare och eleverna skall ”söka sin egen kunskap”. Orsaken till Kommunförbundets iver är att man med läraren i en handledarroll hoppas kunna minska behovet av ämneskunskaper och samtidigt ytterligare öka undervisningsplikten. Med sedvanlig indoktrineringsretorik utger man sig för att gå elevernas ärenden. Utan att gå in i en pedagogisk diskussion kan man ändå konstatera att Kommunförbundets tilltro till våra barns kunskapstörst är överdriven och missriktad. Människan vill lära sig, det är sant. Men den kunskap tonåringen söker är snarare hur man trimmar en moppe, döljer en finne eller får ett tuggummi att sitta fast under en stol än hur man böjer starka verb och förklarar fotosyntesen. Lusten att söka den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden kommer i allmänhet först när en skicklig lärare har tagit plats i katedern för att motivera och entusiasmera och även då tar ”raketbränslet” snabbt slut.
  
Men det är som sagt inte bara i katedern som lärarna tar mindre plats, utan även i församlingen. Trots kommunal klåfingrighet, missförhållanden och försämrade arbetsvillkor har landets lärare blivit tysta och fogliga. Den individuella lönesättning som var tänkt att förbättra kvaliteten på undervisningen används istället för att uppnå rättning i ledet. Ekonomiska påtryckningar både på individnivå och på skolnivå i kombination med skönmålande propaganda inför varje besparing som man maskerat som skolreform har gjort rädda ja-sägare av en tidigare högröstad och kritiskt sinnad yrkeskår. Detta skadar också vår trivsel, yrkesstolthet och status. Dessutom försämras kvaliteten ytterligare av att missförhållanden inte synliggörs och åtgärdas.

Alla kommuner missköter inte sina skolor och Kommunförbundet eftersträvar givetvis inte dåliga resultat i skolan. Problemet är att resultatet kommer långt efter kostnaden i prioriteringarna. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Därför är kopplingen mellan utbildning och välstånd inte självklar på lokal nivå. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. Omsorg är det alltså uppenbart lönsamt att ägna sig åt. Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar. Ur ett statligt perspektiv är en god och likvärdig grundutbildning en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. Ur ett statligt perspektiv ser man också att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade krymper, att det blir alltmer ovanligt att man kan behålla samma arbetsuppgifter ett helt yrkesliv.

Många elever är nöjda med sina lärare, så långt har Kommunförbundet rätt. Men de är inte nöjda för att skolan är bra utan för att de inte har upplevt något annat. De vet inte att lektionerna har blivit mer fantasilösa och mindre effektiva för att lärarnas arbetsuppgifter har ökat. De vet inte att vårt kreativa, roliga och för deras inspiration så viktiga planeringsarbete har bytts ut mot trist och ofta meningslös pappersexercis, konferenser och social fostran. De har inte de referenser som krävs för att se att lektionerna ofta är improviserade och otillräckligt förberedda. De har vant sig vid att läroböcker är inaktuella och trasiga. De vet inte att deras lärare måste välja mellan torftigt arbetsmaterial och olaglig kopiering.

Nöjda eller inte förtjänar eleverna bättre. Det gör också vi lärare. Vi förtjänar rimliga arbetsvillkor och en skälig lön. Vi förtjänar förtroende, samarbete och uppmuntran från vår arbetsgivare. För att fel skall rättas till krävs dessutom ett uppriktigt samtalsklimat där kritik ses som ett redskap i förbättringsarbetet, inte som bakåtsträvande kinkighet.  Vi behöver helt enkelt en arbetsgivare som inser att det inte är kronorna man spenderar utan vad man får för pengarna som är det viktiga. Pengar spenderade på en skola som desillusionerar och tråkar ut sina elever och luckrar upp deras arbetsvilja och moral är värre än bortslängda medan pengar som ger våra barn vidgade vyer, god allmänbildning och ett gott självförtroende har investerats till gagn för hela samhället.
 
 På de stora dagstidningarnas ledarsidor har man ända sedan reformen genomfördes framfört skarp kritik mot kommunaliseringen av skolan. Ändå argumenterade man i en huvudledare i DN mot ett återförstatligande (18/8) med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Att det blir dyrt stämmer säkert, de flesta misstag kostar. Men inte för dyrt. Att låta kommunerna fortsätta att ”haverera vårt utbildningssystem” är däremot något vi inte har råd med, för då räcker det inte med det pris vi betalar idag. Då intecknar vi dessutom vår framtid.

Helena von Schantz (2007)

”Kommunaliseringen är en politiskt död fråga!"

, det var det svar LR-ombudet vid bruksgymnasiet i Gimo, Hans Johansson, fick när han bad sitt förbund agera för en återgång till statlig skola. Min kollega och medkämpe lät sig emellertid inte nedslås. Han skrev debattartiklar och pläderade outtröttligt för ett större statligt ansvar. Det gjorde även jag. Det hann bli många debattartiklar i UNT och en i DN som hette ”Kommunförbund i fårakläder”. När händer det här? Min artikel i DN publicerades i mars 1999, för precis 14 år sedan.

Efter den långa kampen för en statlig skola var dagens DN-debatt-artikel: "Staten måste ta ansvar för den svenska skolan" en bitterljuv läsning. Först en skolgranskning som lyfter valfrihetsreformerna och segregationen som det största skolproblemet, ironiskt nog med besök på en skola i just Gimo. Därefter en artikel på DN-debatt där en lång rad omaka debattörer lyfter kommunaliseringen som ett stort misstag. Artikeln verkar vara litet snabbt skriven - eller också handlar det om många kockar - för det finns både upprepningar och dunkla formuleringar.

Men när det gäller vikten av likvärdighet finns det ingen otydlighet - och det gladde mig verkligen.  Det går inte att få en bra skola utan att likvärdigheten är hög. I de internationella mätningar som görs går likvärdighet och höga kunskapsresultat hand i hand i land efter land. Men vad som är ännu viktigare är att vi inte kan få ett bra samhälle utan en likvärdig skola. Om föräldrars bakgrund är den främsta framgångsfaktorn för våra barn har vi inte ett samhälle där alla har samma värde, förutsättningar och utrymme. Om det är den viktigaste framgångsfaktorn har vi dessutom ett samhälle som förslösar sitt humankapital.

Det var Folkpartiet och Jan Björklund som väckte frågan till liv igen. LR följde snart därefter. Idag driver även Vänsterpartiet ett återförstatligande av skolan. Det har gått sex år sedan Jan Björklund uttalade sig för ett återförstatligande. Två år senare, vid landsmötet 2009, blev det officiell folkpartipolitik. Sedan dess har det blåst allt starkare vindar för ett återförstatligande, där dagens DN-artiklar bör uppfattas som minst en kulingvarning av SKL.  Hoppas det blåser starkt nog för att både socialdemokrater och moderater också tar ställning för ett återförstatligande så att det äntligen blir verkstad i den här frågan.

Hur skulle då ett återförstatligande gå till? Man behöver inte rasera det som fungerar. Det som framför allt behövs är att det är staten som håller i resursfördelningen och att det är staten som systematiskt följer upp både kunskapsresultat och elevernas trivsel, trygghet och delaktighet. Centralrättade nationella prov i år 6 och år 9, en centralrättad studentexamen som gör snuttifieringen och uppsjön av nationella prov på gymnasiet överflödig och på det statliga enkäter där man följer upp resten. Allt det här kan man finansiera genom att skrota Skolinspektionen. Eller om man föredrar behålla den i en annan mer positiv och stöttande form.

Media: Viktigast för skolresultat: familjebakgrunden (DN), "Det hjälper inte med mer pengar" (DN), Metta Fjelkner i DN,
Bloggar: Morrica vänder sig mot förhastade slutsatser och tvära kast i DN-granskningen, Plura, 
Lars P Syll skriver om friskolorna och segregationen,  

Men något som inte lyfts i vare sig debattartikeln eller i reportagen är vad kommunaliseringen har kostat lärarna - och med tanke på hur viktiga vi är för skolans kvalitet - eleverna i bristfällig undervisning. Därför lägger jag upp ett ytterligare inlägg. En artikel som jag skrev för sex år sedan (även om vissa avsnitt är betydligt äldre än så). Den handlar framför allt om konsekvenserna av kommunaliseringen för lärarkåren.

Björklund och Fridolin i destruktiv debatt

Nu har jag skrivit en replik till NT, en artikel till Lingua, LMS egen tidning, en artikel till vår danska systerförenings tidning Spraglaeraren och en till nästa nummer av Alfa. Dessutom har jag besvarat nästan alla mejl och kommentarer. Allt beställt skrivande undanstökat, ingen deadline i sikte - sålunda äntligen utrymme för  litet skolbloggande. Och nog finns det saker att skriva om...

MP har varit flitiga i skoldebatten på sistone. I måndagens DN föreslår man minskad administration - ett uppdrag utbildningsministern redan har gett våra myndigheter att arbeta med - och att lärare själva får besluta om stöd - något som knappast skulle leda till större rättssäkerhet och likvärdighet för eleverna. Minskad administration var även ett nyårslöfte från Tobias Tobé och Maria Stockhaus, men läser man det finstilta: ”Vi tar ledarskapet för minskad administration och mer undervisningstid”, ser man att undervisningskvantitet och sparade kronor fortfarande gäller framför undervisningskvalitet och inlärning för moderaterna. Den finstilta texten verkar Fridolin också ha uppfattat, för han påpekar att det är för för- och efterarbete det behövs tid.

Men det är inte om administration det ska handla i det här inlägget - hur väl behövligt det än vore - utan om skolan och integrationen. Utgångspunkten är den upphettade duellen mellan Fridolin och Björklund om integration och skola i P1-morgon förra måndagen, en duell som togs upp på DN:s ledarsida dagen därpå i "Skendebatt om skolan". Det var en debatt där ingen av de två visade sig från sin bästa sida, en debatt där båda hade både rätt och fel. Det är sant att det är ett sidospår att lyfta invandringen i samband med de sjunkande svenska skolresultaten. Men när Gustav Fridolin påstår att Björklund och Reinfeldt friar till SD-väljare när de lyfter våra integrationsproblem och utmaningar har han fel.

Han inte bara har fel utan han gör fel. För det första - om vi vill att SD ska förlora stöd måste alla partier ”fria till deras väljare”. Som det är nu är det SD som friar till de andra partiernas väljare. Samtidigt - vad är att fria som politiker? Uppdraget för politiker är till stor del just att identifiera problem och föreslå lösningar. Är förslag dåliga kan de mosas med sakargument, är de bra förtjänar de att bli verkstad. Populism är att erbjuda enkla och på sikt skadliga lösningar, att spela på människors rädsla och okunnighet. Men okunnighet ska med kunskap besegras och rädsla minskar inte av att sopas under mattan - vare sig den är befogad eller inte. Det handlar inte heller bara om vad som är befogat och inte. Det handlar också om att vi lever i olika världar. Vissa drar nytta av globaliseringen - andra förlorar, vissa njuter och berikas av möten med andra kulturer - andra utsätts för dagliga kulturkrockar. Det krävs lyssnande för en meningsfull dialog. Vi kan inte utgå ifrån att vi alla ser samma saker, upplever samma saker.

(För intressant resonansbotten rekommenderar jag Patrik Kronqvists ledarartikel i Expressen: ”Populisten Fridolin”. )

När det gäller vårt flyktingmottagande är allt inte frid och fröjd. Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder, ändå är vi sämre än andra på integration - ingen lyckad kombination. Det tar alldeles för lång tid för nyanlända att lära sig språket, att etablera sig på arbetsmarknaden, att komma in i och framåt i skolsystemet. I detta jämställdhetens förlovade land har vi gott om hedersvåld, minderåriga som blir bortgifta och det tar orimligt lång tid för invandrade kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden. Även när det gäller karriär för invandrare utmärker vi oss negativt jämfört med andra länder. Internationellt sett har vi både få invandrare och få kvinnor i ledande positioner.

Det ska väl inte vara en nitlott att välja att söka sig till just Sverige? Men varje gång man vill diskutera justeringar i vår integrationspolitik knuffas diskussionen från sakfrågan till ett ifrågasättande av motiven bakom justeringsförslagen - en diskussion som aldrig kan bli något annat än pajkastning. Om folks motiv kan man alltid spekulera, men spekulationerna går aldrig att leda i bevis. Just den här politiska ovanan att anklaga andra partiföreträdare för att vilja skada samhället, sko sig själva, lura väljarna, eller på något annat sätt förtjäna medborgarnas misstro och eller förakt ökar dessutom det allmänna politikerföraktet och skadar på så vis både de som nu är förtroendevalda och människors intresse för att engagera sig politiskt. Samhällsproblem lämnas utan lösningar och främlingsfientliga krafter får syre varje gång en diskussion om en sakfråga eller ett förslag på en lösning ersätts av anklagelser om fiske i grumliga vatten eller andra varianter på ifrågasättande av motiven bakom förslagen. Det är också att blanda ihop rollerna. Det är pressen och medborgarna som ska granska politikerna - inte andra politiker.

Just för att det här mönstret är både välbekant och skadligt förstår jag Jan Björklunds irritation och frustration i radiodebatten. Han har rätt i att man inte kan lösa problem utan att först uppmärksamma dem. Han har också rätt i att det finns problem i vårt mottagande av nyanlända barn och unga. Men precis som både Fridolin och DN-s ledarredaktion konstaterar är inte det misslyckandet någon förklaring till de sjunkande svenska skolresultaten.

Men det är inte bara där diskussionen halkar snett. Man verkar utgå ifrån att nyanlända elever alltid är en belastning för en kommun eller en skola. Så är det inte. Sverige är ett land där kunskap och utbildning skattas lågt. De flesta nyanlända värderar utbildning högt - även de med bristfällig skolbakgrund. De är i allmänhet tacksamma över lärarnas insatser och villiga att lägga ner mycket arbete för att lära sig svenska och komma in i en vanlig klass. En sådan elev kan lyfta en hel klass. Även när det gäller övriga elever med invandrarbakgrund är attityden till utbildning generellt mer positiv än hos infödda svenskar.

Elever som visar tacksamhet, artighet och respekt mot sina lärare, elever som uppfattar det som mycket viktigt att lämna skolan med goda kunskaper och höga betyg, elever som är villiga att göra uppoffringar och lägga ner mycket arbete för att nå sina mål. ... Sådana elever blir både goda föredömen och väckarklockor för sina klasskamrater. Sådana elever lyfter den svenska skolan. 

Det finns nyanlända som är en belastning för skolan också. Men det är inte de asylsökandes bristande skolbakgrund som ger skolor problem. Sådana elever tar resurser i anspråk och försämrar skolans resultatstatistik, men det handlar om små effekter och dessutom om sådant vi lärare är rustade att hantera.

Det som verkligen kan förstöra för en skola är om en gängkultur får fotfäste. Destruktiva subkulturer som gärna uppstår i områden med sociala problem, snabb invandring och icke fungerande integration. Det här är inte ett individproblem utan ett grupproblem. Ett grupproblem som uppstår ur vår bristande integration och som förvärras av det fria skolvalet.

 Vi låter massor av nyanlända hamna på samma ställe, något som innebär att både normer och kontakter skapas inom gruppen. Svenska normer och kontakter blir nästan oåtkomliga och i allmänhet olönsamma. Lägger man till det stora, trångbodda familjer, arbetslösa, deprimerade föräldrar som drömmer om att kunna återvända, skolor där det finns väldigt få motorer och förebilder - ja då har vi grogrund både för svåra skolproblem och de motsättningar i samhället som ger SD en stor del av sina väljare.

Många av de här eleverna har hög kapacitet och kunde lika gärna tillhöra den första kategorin. Om de hade haft turen att hamna på en annan ort, i en annan skola, i ett annat land. En fråga vi borde ställa oss betydligt oftare är hur stor valmöjlighet de här eleverna har? För tonåringar är det sociala livet väldigt viktigt. Om du ställer dig utanför din grupp - i det här fallet det destruktiva gänget - vad händer då? Min erfarenhet är att du ofta i praktiken inte har något val. Ställer du dig utanför gruppen riskerar du inte bara utfrysning, mobbning, förödmjukelser, utan aktiva attacker och fysisk fara. Ungefär samma läge som för den tonåring som vill lämna en främlingsfientlig eller rasistisk grupp. Det här är vad som händer när barn uppfostrar barn, när vuxna tappat greppet, när samhället tappat greppet. Vi borde alltså inte demonisera vare sig unga Sverigedemokrater eller gängmedlemmar, vi borde tvärtom be dem om ursäkt. De är ett facit på vuxenvärldens misslyckanden - och många av dem betalar priset hela livet.

Nästa fråga vi borde ställa oss är vad kan vi göra för att förebygga och stoppa det här fenomenet? Det här fenomenet som är en produkt av vårt samhälle, inte av invandringen i sig. Men sådana diskussioner kantrar nästan alltid. Dels för att vi lever i olika världar och har en så segregerad skola. Vissa lärare träffar bara tacksamma, skötsamma elever medan andra får avvärja knivslagsmål, ta emot hot och stoppa knarkförsäljning på skolgården. Men framför allt för att vi inte kan diskutera vår egen misslyckade integrationspolitik och vår segregerade skola utan att diskussionen urartar i misstänkliggöranden och pajkastning - utan en diskussion om diskussionen.

.... Under tiden skickar regeringen superlärare till Rosengård. Under tiden rekryterar SD rekordmånga medlemmar. Under tiden förstörs unga människors liv.

Skolan och konsekvenserna - om arbetsro och lönepiskor.

I fredags var arbetsro förstasidesnyhet i DN och ämnet plockades upp även i lördagens nummer. Det gladde mitt lärarhjärta. Det är en sak om en elev väljer att ta lätt på skolan. Även det ligger förstås på lärarens bord - vi ska göra vårt bästa att väcka lust att lära och arbeta för ökat ansvarstagande hos eleverna.
Men om arbetsro saknas, om inte förutsättningarna att lära sig finns - ja då har eleven inget val. Därför finns det heller inget val för oss lärare. Vi måste ta det här med arbetsron på allvar, se till att eleverna får den arbetsro skollagen ger dem rätt till. Varje lektion i varje klass.

Men det är inte alla lärare som håller med om den saken. Kadaverdisciplin ställs mot charmig frihet, kreativitet och ifrågasättande. Korvstoppning av kuvade stackare som aldrig lärt sig tänka själva mot ett levande, kreativt, modernt klassrum. Ett klassrum som kan verka stökigt, men som i själva verket sjuder av kunskapsinhämtning och samarbete.  Problemet här är att det handlar om de vuxnas tolkning, inte elevernas. Eleverna tycker nämligen inte att det är ett skvatt charmigt med bristande arbetsro. De klagar på huvudvärk, på att de måste göra allt arbete hemma för att de inte kan koncentrera sig på lektionerna. Och det är eleverna som ska uppfatta att de får arbetsro - inte lärarna. Det hade varit intressant att få veta hur lärarna skattade arbetsron på de olika skolorna. Var de överens med eleverna eller inte? Visste de vad eleverna tyckte eller inte?

”Eleverna vill ha straff och disciplin och vi lärare vill ha demokrati.”, så sa en av mina kollegor igår när vi diskuterade arbetsron och bristen på detsamma på skolan. Det var en bra sammanfattning av elevernas krav på hårdare tag, på utvisning av störande elever, samtal hem, på kännbara konsekvenser. Men här önskar ju eleverna precis de redskap skollagen anvisar - hur demokratiskt är det då att inte använda dem? Att inte ge dem den arbetsro de har rätt till enligt lag och riksdagsbeslut? ... Går det överhuvud taget att ha ett demokratiskt klassrum utan arbetsro? Jag undrar. Blir inte det snarare ett klansamhälle à la Afghanistan där en svag central ledning tillåter att lokala småpåvar terroriserar de övriga?

Som utvecklingsledare håller jag i skolans utvärderingar och en sak som är slående är att dålig arbetsro nästan alltid går hand i hand med dålig trivsel och ofta även med låg trygghet. I en klass med dålig arbetsro tillåts en grupp elever förstöra för resten, i en klass med dålig arbetsro signalerar de vuxna att de som stör är viktigare än de andra eleverna. En utmärkt grogrund för mobbning, trakasserier och annat skräckregemente. Något som också gjort djupt intryck på mig är den förtvivlan och frustration som lyser fram i elevernas frisvar. ”Min klass är hemsk :P”,  ”Gör det tystare på något sätt”. ”SÄG TILL när det händer något, annars kommer inget att ändras. Om någon gör något en gång säg till och om den gör det igen, låt den ta konsekvenserna. Gör nåt.”

Nu verkar det kanske som om jag lägger allt ansvar och all skuld på läraren, när det handlar om ett komplext problem - delvis ett samhällsproblem, för att ringa föräldrarna har verkligen inte samma effekt som när jag själv gick i skolan. Det är förstås också ett ledningsproblem. Den som verkligen har huvudansvaret här är rektor och det ansvaret är rakt ingen oviktig pusselbit. För att upprätta arbetsro och trygghet måste man många gånger vara obekväm och då är det absolut nödvändigt att ha ledningen i ryggen. På nittiotalet blev jag gång på gång kallad till rektor för att diskutera sådant som att jag låste dörren och släppte in de som kom sent i samlad tropp en kvart efter lektionens början och att jag visade ut elever som störde. Det här på ett gymnasium där det var så illa ställt att bara en tredjedel av eleverna någonsin fanns på plats när en morgonlektion började. Mina enkla konsekvenser som inte var avsedda som straff för senkomlingarna utan som skydd för den lilla tropp som alltid kom i tid var inte tillåtna. Inga andra medel erbjuds heller, utan det var laissez-faire som gällde.
Många gånger är arbetsro också en resursfråga. Finns det en korridorvärd? Finns det tillräckligt stöd för elever med kraftiga beteendeproblem, kriminell eller social belastning? Har en klass haft många lärarbyten, sjuka lärare, många vikarier eller många håltimmar? Det är mycket som spelar in.

 I DN intervjuade man en rektor vid en skola med dåliga siffror gällande arbetsron, Tomas Hultqvist. Hans svar var högst avslöjande. Inte en gnutta probleminsikt eller beredskap att göra något åt den dåliga arbetsron. Däremot serverade han undanflykt på undanflykt och bortförklaring på bortförklaring.
”Man kan inte läsa statistik rakt av”, var en av hans invändningar. Våra elever ställer nog högre krav på arbetsro än andra (det här var Engelbrektsskolan en innerstadsskola i Stockholm med högt söktryck) en annan. En beklämmande demonstration av effekterna av att ha konkurrenskraften i högsätet istället för eleverna. Men hans uppenbara brist på ansvarstagande och probleminsikt lär inte resultera i några konsekvenser.

Däremot har Stockholms stad bestämt sig för kollektiva lärarkonsekvenser - lägre lönelyft till lärarna på de sämst presterande skolorna. ... Om det nu ens är de sämst presterande skolorna. Det kan ju faktiskt också vara de skolor där man sätter de mest rättvisande betygen. Något redskap för systematisk resultatutvärdering har vi ju inte. Vi kan varken lita på betyg eller på resultat i de nationella proven och SALSA-värdesberäkningen lägger inte tillräcklig vikt vid föräldrarnas utbildningsnivå och är inte rättvisande.

Du kan inte heller jämföra skolorna på orter där det inte finns konkurrens med till exempel Stockholm där valfrihetsreformerna slagit genom som starkast. Bor du i en förort där utbildningsnivån är låg och där de få eleverna med akademikerföräldrar tar bussen till en friskola i innerstan - ja då har du dragit skolsystemets värsta nitlott. Då kan du glömma FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Rätten till utbildning, alla människors lika värde och rätten att fritt forma sitt liv gäller inte dig. Till de här orättvisorna får läggas att huvudmän satsar och prioriterar olika, att rektorer satsar och prioriterar olika. Den lärare som ska undervisa i flera moderna språk i samtidigt, den lärare som har tre årskurser i samma klassrum, den lärare som har ett omöjligt schema utan möjlighet till raster - eller ens tid att ta sig från klassrum till klassrum, den lärare som har en klass på 30 elever där det finns alla möjliga diagnoser, sociala problem har aldrig själv valt den situationen utan blivit tvingad in i den. Den läraren är ett offer lika mycket som eleverna. Ett offer och en hjälte. ... Det är alltså fullt möjligt att de lärare som nu får de minsta lönepåslagen i Stockholm i själva verket är de lärare som har gjort de största insatserna, de lärare som förtjänar den högsta premien.

Jag är för konsekvenser. Att göra ett dåligt jobb som lärare, rektor, tjänsteman eller politiker - det ska få konsekvenser.  Först konsekvensen att man får hjälp att göra ett bättre jobb. Hjälper inte det borde konsekvensen vara ett annat jobb, inget jobb eller indraget förtroende.

 Men att straffas för att man arbetar på en skola där resultaten är inte motsvarar politikernas förväntningar är inget annat än absurt. Ansvaret är ju politikernas och då är det de egna arvodena som bör bekantas med en osthyvel. ...  Rektor Tomas Hultqvist verkar inte heller - av intervjun att döma - förtjäna något vidare lönepåslag.

Media: DN1, DN2, DN-ledaren "Testresultat ger dålig lönegrund", SVD Brännpunkts: Edholm måste be Stockholms lärare om ursäkt,  Aftonbladet ledare, Lärare från "sämre" skolor protesterar, Expressens ledare. "Högerns blinda marknadsdyrkan".

... jag skulle gärna ha länkat till inlägg om arbetsron också om jag bara hade hittat något sådant. ...

Johannes Åman och jag på Finlands ambassad

Tydligen har Johannes Åman och jag varit på samma seminarium på Finska Ambassaden i måndags:  Det finska skolundret - framgångsfaktorer. Det tyckte jag först var lustigt. Medan jag lyssnade på Pasi Sahlberg satt jag nämligen och önskade att varenda ledarskribent i landet fanns med där i publiken och hade jag fått välja någon jag särskilt gärna hade placerat där skulle det ha varit just skolvalfrihets-entusiasten Johannes Åman. Det budskap Sahlberg trummade ut var nämligen att Finlands främsta framgångsfaktor var att man i fyrtio år har haft samma huvudmål för skolan: ”A good school in every community for all the children, all the time.” Likvärdighet, med andra ord. Under den timme Sahlberg talade var  likvärdighet också den faktor han ägnade mest uppmärksamhet. Han pratade om det passionerat och han visade i diagram efter diagram att Finlands marsch mot skolframgång varit både stadig och lång och att de förbättrade resultaten konsekvent gått hand i hand med ökad likvärdighet.

Det var också den finska ambassadören Harry Helenius budskap: ”Ett litet land har inte råd att slösa bort sina begåvningar i ett ojämlikt skolsystem.”

Så hur hanterade Johannes Åman detta obekväma finska budskap? Svaret är med förnekelse. I ledarartikeln: ”Finska undret: Skola byggd på förtroende” nämns inte ordet likvärdighet. Inte heller de tre huvudsakliga framgångsfaktorer Pasi Sahlberg tog upp:
Finnish Lesson #1 ”More collaboration, less competition”
Finnish Lesson # 2 ”more trust-based responsibility, less test-based accountability”.
Finnish Lesson # 3 ”More equity, less choice.” you cannot have both. If you think that equity is a good thing you need to manage parental choice.

Istället ägnar Åman hela artikeln åt skillnaden i attityd till skolan. I Finland har folk förtroende för skolan och för lärarna, i Sverige har man det inte. Som Pasi Sahlberg konstaterade var det så även 1970 när den finska skolan uppvisade genomsnittliga resultat och som Johannes Åman konstaterar var skolan en stridsfråga i Sverige långt innan resultaten dalade. Men det som också förtjänar att nämnas är att skolan i Sverige var olikvärdig redan innan valfrihetsreformerna. Folk flyttade för att deras barn skulle kunna gå i en bättre skola. Jag gick i skola i Finland på sextio och sjuttiotalet, flyttade och bytte skola fem gånger mellan fyra städer och var lärarbarn. Aldrig hörde jag någon diskutera i termer bra skolor och dåliga, aldrig märkte jag någon kvalitetsskillnad vid mina egna skolbyten. Även då höll de finska skolorna en likvärdig standard. Däremot hade man en gallring och nivågruppering först efter folkskolan, sedan till gymnasiet som ledde till bristande likvärdighet på nationell nivå. Men det säger sig självt att föräldrar som inte kan lita på att den skola deras barn går på är lika bra som skolan i nästa kvarter diskuterar skolan och är kritiska till skolan.

Alltså är lösningen även till det problem Johannes Åman lyfter i sitt desperata försök att hitta något annat än likvärdighet han kan skriva om i samband med seminariet - just precis likvärdighet. Vi tycker helt enkelt, de flesta av oss, att det ska vara precis som det står formulerat i skollagen:
8 § ”Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.”
 9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform
och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.

Det är det här vi vill ha för våra barn. En bra skola för varje unge, oberoende av var vi bor, hur mycket pengar vi tjänar, vilken utbildning vi själva har, eller vilket land vi kom från från början. En bra skola för varje barn i varje samhälle, hela tiden.

Vi har redan fått höra att likvärdighet är en förutsättning för goda skolresultat. Jag tror att likvärdighet också är en förutsättning för ett gott förtroende för skolan. Och som Pasi Sahlberg gång på gång påpekade går inte valfrihet och likvärdighet att förena.

Även Anna Ekström tog upp det här med attityden till skolan, men ur ett annat perspektiv. Hon sade att hon väldigt gärna skulle importera en politiskt och folkligt förankrad idé att skolan är viktig. Här tror jag nyckeln är en strävan bort ifrån det traditionella svenska nyttoperspektivet mot en bredare och mindre lättattackerad kunskapssyn. Ju mer vi lär oss desto större frihet, desto fler möjligheter, desto bättre hjärnor och desto bättre överblick har vi - både en och en och tillsammans. Istället för detta eviga tjat om pengar och näringsliv, hur skulle det vara om vi istället pratade om den makt, frihet, delaktighet, lycka och passion man kan få genom skolans kunskaper och färdigheter?

Sist citerar jag Annas fråga och svar under hennes första besök i Finland som generaldirektör för Skolverket: Anna: Var det inte stigmatiserande med tidigt stöd?  Svaret: Nå här i Finland tycker vi nog att det är mer stigmatiserande att inte klara skolan.

Skolpolitisk läxhjälp?

Det är inte konstigt att skolan i Sverige inte är likvärdig, så sällan som någon tar det målet på allvar. Nu senast är det Johannes Åman som raljerar på DN:s ledarsida: ”Välutbildade, högavlönade föräldrar som läser godnattsagor borde besinna sig: Hur kan de vara så hjärtlösa och osolidariska att de ger sina egna barn försteg framför andra som har det sämre förspänt?”

... Undrar om inte just den formuleringen är bottennappet i skoldebatten?

Det är ingen som vare sig inbillar sig eller förväntar sig att barn ska växa upp i en likvärdig miljö. Självklart har skillnader i uppfostran, uppväxt och hemmiljö betydelse för skolresultaten. Vi kan knappast vänta oss att Lisa som har en knarkande mamma, en utvecklingsstörd lillasyster och en pappa på kåken ska ha samma förutsättningar att göra bra ifrån sig i skolan som Erik som växer upp med högläsning, utlandsresor, violinlektioner och en storebror på KTH. Just därför är det så otroligt viktigt både att skolan är likvärdig och att personalen på skolan ägnar det mesta krutet åt Lisa och andra i liknande sits. Vi ska inte ha ett samhälle där en eländig barndom med automatik ger skolmisslyckanden och ett eländigt vuxenliv. Alla måste ha en rimlig chans att genom att kavla upp ärmarna och anstränga sig forma sina liv till något de kan vara stolta över och trivas med. Det är det enda anständiga. 

   Men det är också det enda rationella. För det är kanske Lisa, inte Erik, som har potential att bli vår nästa Strindberg, Kamprad eller Nobel. Om vi slår ut alla nyanlända och alla som växer upp i dysfunktionella eller torftiga hem då lär det inte bli ofta vi får dela ut några Nobelpris till folk från Alfreds egna hemtrakter.

Min erfarenhet är att lärare skattar likvärdighet betydligt högre än andra skolintressenter. Vi ser hur ofta det är ”mycket som får mer” och vi ser hur ofta en elev som har hemförhållanden som ger en härdad högstadielärare tårar i ögonen inte får en ärlig chans att lyckas i skolan. 

Ungefär en fjärdedel av eleverna i varje högstadieklass jag har haft har föräldrar som är ett hinder - inte en tillgång i skolan. Det handlar om missbruk, sjukdom - både fysisk och psykisk - och allmän oförmåga att axla föräldraansvaret. Om vi uppmuntrar de övriga föräldrarna att engagera sig i sina barns skolgång, köpa läxhjälp, välja skola minskar likvärdigheten.

Den svenska satsningen på att involvera föräldrarna har också fått som konsekvens att den tid vi sätter på utvecklingssamtal, föräldrakontakter och mentorskontakter framför allt går till de högpresterande eleverna och de engagerade föräldrarna. På vår skolmarknad har vi lärare nämligen mycket små möjligheter att säga till en förälder att vi inte har tid att tala med dem, eller behöver prioritera en annan elev. Det vill säga - till den som har skall varda givet och den som är lurad på sin barndom och uppväxt blir även lurad på sin skolgång.

Vi har utmärkta mål i vår skollag. Men vad hjälper det så länge vi har ett skolsystem som räcker skollagen långnäsa?

För att man ska lyckas i livet krävs för det första hårt arbete och för det andra förmågan att lära av misslyckanden. Vare sig det handlar om fotboll, kärnfysik eller företagsamhet. Talang, begåvning, annat medfött eller förvärvat spelar in - men inget av det har någon betydelse om man inte är villig att lägga manken till och göra uppoffringar eller om man ger upp vid första motgång. Läxorna är elevens träning i uppskjutna belöningar, elevens skola i sambandet mellan insats och utdelning. Därför är det oerhört viktigt att det finns läxor i skolan. Det är också viktigt att de är rätt utformade. Det ska inte behövas hjälp när man gör sina läxor. Hjälpen ska man få i skolan. Det är också viktigt att läraren ser till att alla elever verkligen gör läxor och förstår sin egen makt över de egna resultaten och den egna framtiden.

I Sverige valde vi att offra likvärdigheten på valfrihetens och resultatens altare. Konkurrensen skulle pressa upp kvaliteten. Valfriheten skulle öka motivationen. I Finland valde man att sätta likvärdigheten först. 

Kanske är det så att det är våra politiker snarare än våra elever som behöver läxhjälp för att hantera vår skolpolitiska bakläxa?

Media: SVD Brännpunkt, SVD ledare, Ny Brännpunkt artikel.

Bloggar: Anne-Marie Körling,