I fredags var arbetsro förstasidesnyhet i DN och ämnet plockades upp även i lördagens nummer. Det gladde mitt lärarhjärta. Det är en sak om en elev väljer att ta lätt på skolan. Även det ligger förstås på lärarens bord - vi ska göra vårt bästa att väcka lust att lära och arbeta för ökat ansvarstagande hos eleverna.
Men om arbetsro saknas, om inte förutsättningarna att lära sig finns - ja då har eleven inget val. Därför finns det heller inget val för oss lärare. Vi måste ta det här med arbetsron på allvar, se till att eleverna får den arbetsro skollagen ger dem rätt till. Varje lektion i varje klass.
Men det är inte alla lärare som håller med om den saken. Kadaverdisciplin ställs mot charmig frihet, kreativitet och ifrågasättande. Korvstoppning av kuvade stackare som aldrig lärt sig tänka själva mot ett levande, kreativt, modernt klassrum. Ett klassrum som kan verka stökigt, men som i själva verket sjuder av kunskapsinhämtning och samarbete. Problemet här är att det handlar om de vuxnas tolkning, inte elevernas. Eleverna tycker nämligen inte att det är ett skvatt charmigt med bristande arbetsro. De klagar på huvudvärk, på att de måste göra allt arbete hemma för att de inte kan koncentrera sig på lektionerna. Och det är eleverna som ska uppfatta att de får arbetsro - inte lärarna. Det hade varit intressant att få veta hur lärarna skattade arbetsron på de olika skolorna. Var de överens med eleverna eller inte? Visste de vad eleverna tyckte eller inte?
”Eleverna vill ha straff och disciplin och vi lärare vill ha demokrati.”, så sa en av mina kollegor igår när vi diskuterade arbetsron och bristen på detsamma på skolan. Det var en bra sammanfattning av elevernas krav på hårdare tag, på utvisning av störande elever, samtal hem, på kännbara konsekvenser. Men här önskar ju eleverna precis de redskap skollagen anvisar - hur demokratiskt är det då att inte använda dem? Att inte ge dem den arbetsro de har rätt till enligt lag och riksdagsbeslut? ... Går det överhuvud taget att ha ett demokratiskt klassrum utan arbetsro? Jag undrar. Blir inte det snarare ett klansamhälle à la Afghanistan där en svag central ledning tillåter att lokala småpåvar terroriserar de övriga?
Som utvecklingsledare håller jag i skolans utvärderingar och en sak som är slående är att dålig arbetsro nästan alltid går hand i hand med dålig trivsel och ofta även med låg trygghet. I en klass med dålig arbetsro tillåts en grupp elever förstöra för resten, i en klass med dålig arbetsro signalerar de vuxna att de som stör är viktigare än de andra eleverna. En utmärkt grogrund för mobbning, trakasserier och annat skräckregemente. Något som också gjort djupt intryck på mig är den förtvivlan och frustration som lyser fram i elevernas frisvar. ”Min klass är hemsk :P”, ”Gör det tystare på något sätt”. ”SÄG TILL när det händer något, annars kommer inget att ändras. Om någon gör något en gång säg till och om den gör det igen, låt den ta konsekvenserna. Gör nåt.”
Nu verkar det kanske som om jag lägger allt ansvar och all skuld på läraren, när det handlar om ett komplext problem - delvis ett samhällsproblem, för att ringa föräldrarna har verkligen inte samma effekt som när jag själv gick i skolan. Det är förstås också ett ledningsproblem. Den som verkligen har huvudansvaret här är rektor och det ansvaret är rakt ingen oviktig pusselbit. För att upprätta arbetsro och trygghet måste man många gånger vara obekväm och då är det absolut nödvändigt att ha ledningen i ryggen. På nittiotalet blev jag gång på gång kallad till rektor för att diskutera sådant som att jag låste dörren och släppte in de som kom sent i samlad tropp en kvart efter lektionens början och att jag visade ut elever som störde. Det här på ett gymnasium där det var så illa ställt att bara en tredjedel av eleverna någonsin fanns på plats när en morgonlektion började. Mina enkla konsekvenser som inte var avsedda som straff för senkomlingarna utan som skydd för den lilla tropp som alltid kom i tid var inte tillåtna. Inga andra medel erbjuds heller, utan det var laissez-faire som gällde.
Många gånger är arbetsro också en resursfråga. Finns det en korridorvärd? Finns det tillräckligt stöd för elever med kraftiga beteendeproblem, kriminell eller social belastning? Har en klass haft många lärarbyten, sjuka lärare, många vikarier eller många håltimmar? Det är mycket som spelar in.
I DN intervjuade man en rektor vid en skola med dåliga siffror gällande arbetsron, Tomas Hultqvist. Hans svar var högst avslöjande. Inte en gnutta probleminsikt eller beredskap att göra något åt den dåliga arbetsron. Däremot serverade han undanflykt på undanflykt och bortförklaring på bortförklaring.
”Man kan inte läsa statistik rakt av”, var en av hans invändningar. Våra elever ställer nog högre krav på arbetsro än andra (det här var Engelbrektsskolan en innerstadsskola i Stockholm med högt söktryck) en annan. En beklämmande demonstration av effekterna av att ha konkurrenskraften i högsätet istället för eleverna. Men hans uppenbara brist på ansvarstagande och probleminsikt lär inte resultera i några konsekvenser.
Däremot har Stockholms stad bestämt sig för kollektiva lärarkonsekvenser - lägre lönelyft till lärarna på de sämst presterande skolorna. ... Om det nu ens är de sämst presterande skolorna. Det kan ju faktiskt också vara de skolor där man sätter de mest rättvisande betygen. Något redskap för systematisk resultatutvärdering har vi ju inte. Vi kan varken lita på betyg eller på resultat i de nationella proven och SALSA-värdesberäkningen lägger inte tillräcklig vikt vid föräldrarnas utbildningsnivå och är inte rättvisande.
Du kan inte heller jämföra skolorna på orter där det inte finns konkurrens med till exempel Stockholm där valfrihetsreformerna slagit genom som starkast. Bor du i en förort där utbildningsnivån är låg och där de få eleverna med akademikerföräldrar tar bussen till en friskola i innerstan - ja då har du dragit skolsystemets värsta nitlott. Då kan du glömma FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Rätten till utbildning, alla människors lika värde och rätten att fritt forma sitt liv gäller inte dig. Till de här orättvisorna får läggas att huvudmän satsar och prioriterar olika, att rektorer satsar och prioriterar olika. Den lärare som ska undervisa i flera moderna språk i samtidigt, den lärare som har tre årskurser i samma klassrum, den lärare som har ett omöjligt schema utan möjlighet till raster - eller ens tid att ta sig från klassrum till klassrum, den lärare som har en klass på 30 elever där det finns alla möjliga diagnoser, sociala problem har aldrig själv valt den situationen utan blivit tvingad in i den. Den läraren är ett offer lika mycket som eleverna. Ett offer och en hjälte. ... Det är alltså fullt möjligt att de lärare som nu får de minsta lönepåslagen i Stockholm i själva verket är de lärare som har gjort de största insatserna, de lärare som förtjänar den högsta premien.
Jag är för konsekvenser. Att göra ett dåligt jobb som lärare, rektor, tjänsteman eller politiker - det ska få konsekvenser. Först konsekvensen att man får hjälp att göra ett bättre jobb. Hjälper inte det borde konsekvensen vara ett annat jobb, inget jobb eller indraget förtroende.
Men att straffas för att man arbetar på en skola där resultaten är inte motsvarar politikernas förväntningar är inget annat än absurt. Ansvaret är ju politikernas och då är det de egna arvodena som bör bekantas med en osthyvel. ... Rektor Tomas Hultqvist verkar inte heller - av intervjun att döma - förtjäna något vidare lönepåslag.
Media: DN1, DN2, DN-ledaren "Testresultat ger dålig lönegrund", SVD Brännpunkts: Edholm måste be Stockholms lärare om ursäkt, Aftonbladet ledare, Lärare från "sämre" skolor protesterar, Expressens ledare. "Högerns blinda marknadsdyrkan".
... jag skulle gärna ha länkat till inlägg om arbetsron också om jag bara hade hittat något sådant. ...
Visar inlägg med etikett Aftonbladet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aftonbladet. Visa alla inlägg
torsdag 25 oktober 2012
fredag 27 juli 2012
Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet - the extended version
Inspirerad av Sanna Raymans funderingar kring feminismen i FP i ledarbloggen lägger jag ut den oavkortade artikeln. I sin egen blogg får man ju faktiskt tala till punkt. :)
Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet?
Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot Folkpartiet. I artikeln ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon partiet för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen.
Bernström kommer emellertid inte med någon underbyggnad för sina anklagelser. Det enda hon har att anföra är att hon inte tror att Folkpartiet skulle publicera en antologi med namnet Liberal Feminism idag, något man gjorde för tio år sedan. Vad hon har för grund för den tron - annat än att det vore dålig hushållning med partiets medel att reprisera en sådan antologi så snabbt - berör hon inte. Önskar Bonnie Bernström mer aktuell lektyr kan jag anbefalla partiledningens rapport ”Ett parti för lika möjligheter. Jämställdhet och mångfald i Folkpartiet liberalerna” från 2008.
När det gäller Sabuni är det enbart det faktum att hon inte kallar sig feminist som lyfts. ”Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara feminist, även om hennes engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.” Problemet är alltså inte hur Nyamko Sabuni sköter sitt ministerium utan det faktum att hon inte kallar sig feminist.
Liberalismens kärna är alla människors lika värde, oberoende av kön, etnicitet, ålder, begåvning, ställning, egendom. Det är sålunda en självklarhet att jämställdhet är en huvudfråga i ett liberalt parti, en fråga som både engagerar partiets manliga och kvinnliga medlemmar. Till ordet feminist har emellertid många ett konfliktfyllt förhållande, både inom och utanför FP. Dels på grund av striden om själva definitionen. Särarts-, likhets- radikal- queer- extrem- ny- och anarkafeminism är bara några av förgreningarna. Förgreningar som följts av split om vad som är den sanna feminismen. Men också grund av vänstermonopolet på ordet som inneburit att det kommit att förknippas med ett särskilt åtgärdspaket. Under föregående decennium var det populärt att utmana framför allt män, få dem att svara på om de var feminister. Göran Persson svarade ja på frågan. Nyamko Sabuni säger att epitetet liberal är det enda hon vill ha och att det täcker allt. Gör det Persson till en bättre jämställdhetskämpe än Sabuni? Är det överhuvudtaget rimligt att använda ett ord som exkluderar män, ett ord som står för kvinnokampen för jämlikhet i ett parti där jämlikhet är en lika angelägen fråga för båda könen? Skall inte en jämställdhetsminister vara neutral? Se båda könens perspektiv?
Orsaken till det här utspelet mot det egna partiet är inte att Folkpartiet saknar en jämställdhetsplattform. En sådan antogs vid landsmötet i fjol och den bestod till övervägande del av jämställdhetsarbetsgruppens förslag - en grupp i vilken Bonnie Bernström själv ingick. Och vår duktiga och omtyckta jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, har FP enbart orsak att vara stolta över.
Orsaken är snarare att Liberala Kvinnor allt mer svängt från att vara partiets kvinnoförbund till att bli en lobbygrupp med en egen politisk agenda, en agenda som i flera stycken skiljer sig från den som röstats fram av Folkpartiets medlemmar och istället liknar vänsterpartiernas program.
Men högerpartierna är skyldiga sina väljare ett alternativ - inte mer av samma. Dessutom finns det ett växande sug efter en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i vänsterfeminismens verklighetsbild med kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Allt fler vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än vänsterfeminismens hårdhänta och förmyndaraktiga metoder. Men ska vi lyckas skapa ett trovärdigt alternativ för väljarna måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en ny verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. Kvinnor och män. Inte en som har lika många blöjbyten, lika många timmar Counterstrike, lika många fällda älgar som utgångspunkt. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt måste män och kvinnor samarbeta om vi ska nå målet jämställdhet. Då är det inte konstruktivt att använda ett epitet som exkluderar män och gör det hela till en kvinnokamp. Vi är feministerna stort tack skyldig för de många gånger dyrköpta landvinningar vi har. Men nu är det dags för nästa steg. Dags att vi tillsammans arbetar för jämställdhet. Kvinnor och män.
Helena von Schantz
ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
programgruppen för jämställdhet, FP
Länk till kortversionen i Aftonbladet.
Jämställdhet eller feminism i Folkpartiet?
Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot Folkpartiet. I artikeln ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?” (AB 5.7.) anklagar hon partiet för ett minskat intresse för jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen.
Bernström kommer emellertid inte med någon underbyggnad för sina anklagelser. Det enda hon har att anföra är att hon inte tror att Folkpartiet skulle publicera en antologi med namnet Liberal Feminism idag, något man gjorde för tio år sedan. Vad hon har för grund för den tron - annat än att det vore dålig hushållning med partiets medel att reprisera en sådan antologi så snabbt - berör hon inte. Önskar Bonnie Bernström mer aktuell lektyr kan jag anbefalla partiledningens rapport ”Ett parti för lika möjligheter. Jämställdhet och mångfald i Folkpartiet liberalerna” från 2008.
När det gäller Sabuni är det enbart det faktum att hon inte kallar sig feminist som lyfts. ”Feminismen som en del av den liberala ideologin tycks ha försvunnit från agendan när den folkpartistiska jämställdhetsministern har sagt sig inte vara feminist, även om hennes engagemang mot mäns våld mot kvinnor, hedersvåld och tvångsäktenskap är omfattande.” Problemet är alltså inte hur Nyamko Sabuni sköter sitt ministerium utan det faktum att hon inte kallar sig feminist.
Liberalismens kärna är alla människors lika värde, oberoende av kön, etnicitet, ålder, begåvning, ställning, egendom. Det är sålunda en självklarhet att jämställdhet är en huvudfråga i ett liberalt parti, en fråga som både engagerar partiets manliga och kvinnliga medlemmar. Till ordet feminist har emellertid många ett konfliktfyllt förhållande, både inom och utanför FP. Dels på grund av striden om själva definitionen. Särarts-, likhets- radikal- queer- extrem- ny- och anarkafeminism är bara några av förgreningarna. Förgreningar som följts av split om vad som är den sanna feminismen. Men också grund av vänstermonopolet på ordet som inneburit att det kommit att förknippas med ett särskilt åtgärdspaket. Under föregående decennium var det populärt att utmana framför allt män, få dem att svara på om de var feminister. Göran Persson svarade ja på frågan. Nyamko Sabuni säger att epitetet liberal är det enda hon vill ha och att det täcker allt. Gör det Persson till en bättre jämställdhetskämpe än Sabuni? Är det överhuvudtaget rimligt att använda ett ord som exkluderar män, ett ord som står för kvinnokampen för jämlikhet i ett parti där jämlikhet är en lika angelägen fråga för båda könen? Skall inte en jämställdhetsminister vara neutral? Se båda könens perspektiv?
Orsaken till det här utspelet mot det egna partiet är inte att Folkpartiet saknar en jämställdhetsplattform. En sådan antogs vid landsmötet i fjol och den bestod till övervägande del av jämställdhetsarbetsgruppens förslag - en grupp i vilken Bonnie Bernström själv ingick. Och vår duktiga och omtyckta jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni, har FP enbart orsak att vara stolta över.
Orsaken är snarare att Liberala Kvinnor allt mer svängt från att vara partiets kvinnoförbund till att bli en lobbygrupp med en egen politisk agenda, en agenda som i flera stycken skiljer sig från den som röstats fram av Folkpartiets medlemmar och istället liknar vänsterpartiernas program.
Men högerpartierna är skyldiga sina väljare ett alternativ - inte mer av samma. Dessutom finns det ett växande sug efter en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i vänsterfeminismens verklighetsbild med kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Allt fler vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än vänsterfeminismens hårdhänta och förmyndaraktiga metoder. Men ska vi lyckas skapa ett trovärdigt alternativ för väljarna måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en ny verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. Kvinnor och män. Inte en som har lika många blöjbyten, lika många timmar Counterstrike, lika många fällda älgar som utgångspunkt. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt måste män och kvinnor samarbeta om vi ska nå målet jämställdhet. Då är det inte konstruktivt att använda ett epitet som exkluderar män och gör det hela till en kvinnokamp. Vi är feministerna stort tack skyldig för de många gånger dyrköpta landvinningar vi har. Men nu är det dags för nästa steg. Dags att vi tillsammans arbetar för jämställdhet. Kvinnor och män.
Helena von Schantz
ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
programgruppen för jämställdhet, FP
Länk till kortversionen i Aftonbladet.
torsdag 26 juli 2012
Feminism eller jämställdhet?
Under Folkpartiets dag i Almedalen gick Liberala Kvinnors ordförande Bonnie Bernström till attack mot partiet. I ”Feminismen - ett minne blott i Folkpartiet?”
(AB 5.7.) anklagar hon FP för ett minskat intresse för
jämställdhetsfrågor och menar att Nyamko Sabuni, vår
jämställdhetsminister, har del i den utvecklingen. Nu finns min replik
på Aftonbladet.se: FP borde ersätta feminism med jämställdhet.
Jag var tvungen att kapa ner den från 4500 tecken till 1500 så den är
rätt sparsmakad, men det var det värt för att få in en replik i
papperstidningen.
Det behövs en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i bilden av offer-kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och den själviska och farliga mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Många vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än hårdhänt förmynderi. Men ska vi lyckas skapa ett begripligt och trovärdigt alternativ måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en alternativ verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt ska varje metod, lag och förslag ha ett tydligt mål och syfte och följas av en förutsättningslös utvärdering. Kartan får aldrig få företräde framför verkligheten.
Hur kan man skaffa en sann bild av verkligheten när det handlar om något så komplicerat som jämställdhet? Är vi överhuvud taget kapabla att bedöma vilka friheter vi har och saknar? Vi har ju trots allt fått i oss våra könsroller ända från den första rosa eller ljusblå babysockan. Hur ska man kunna avgöra vilka val man gör utifrån förväntningar och mönster man knappt är medveten om och vilka som stammar från ens mest ofjättrade inre själv? Svaret är att det kan vi inte. Vi inser sannolikt inte till fullo hur förtryckta och ofria vi är. Men det gör å andra sidan inte heller våra politiker, tjänstemän och forskare. På många sätt finns jämställdhet som skönhet ”in the eye of the beholder”. Om vi genom användandet av social ingenjörskonst lyckas få millimeterrättvisa i statistiken - lika löner, lika blöjbyten, hästar, motorcyklar, dockhus och World ofWarcraft timmar - är det inget som säger att vi därmed skulle känna oss jämställda och uppleva att vi har den frihet till självförverkligande och den rätt att forma våra liv som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss.
Jag blev upprörd över Bonnie Bernströms debattartikel av tre skäl. För det första tycker jag att den här Folkparti-traditionen att hugga inåt är så trist. Under Folkpartiets dag när vi verkligen borde ha slutit upp bakom våra ledare togs nästan hela medieljuset av olika utspel. Det var Hamilton och sammanslagningen, Cwejman och partiledarposten och Bernström och jämställdheten. Jan Björklunds utmärkta tal, Nina Larssons artikel på Brännpunkt i SVD, vem bryr sig om det när det finns så mycket kittlande osämja att skriva och prata om? Jan Björklund får en hel del kritik och väcker starka känslor. Men det gäller inte inom FP. Han är en mycket populär partiledare som blev omvald med rungande bifall. Ska han behöva läsa att han borde bli utbytt i kvällspressen? Och om inte vi själva stödjer våra ministrar, hur ska vi kunna vänta sig att någon annan gör det? Politik är ett grupparbete. Man har olika infallsvinklar, talanger och åsikter, men man samarbetar för ett gemensamt mål.
För det andra beklagar jag djupt att Liberala Kvinnor håller sig med en egen politisk agenda. Det innebär att LK inte fungerar fullt ut som Folkpartiets kvinnoförbund, utan bara känns bekvämt för den som tycker rätt, en slags intern lobbygrupp. Det finns de som menar att kvinnoförbunden är förlegade och borde avskaffas. Jag tror att kvinnoförbunden fortfarande behövs. Vi har en bra bit kvar till politisk jämställdhet och politisk jämställdhet är viktig inte bara ur demokrati och jämställdhetshänseende, utan också för att vi ska fatta de bästa besluten. Kvinnoförbunden ger oss nätverk, inspiration, möjlighet att stödja, hjälpa och lyfta varandra. Ingen offerroll där inte, utan systerskap och egenmakt.
För det tredje tycker jag att det är både trist och intolerant att haka upp sig på vad folk kallar sig. Är det när alla kallar sig feminister som vi har nått jämställdhetsnirvana? Det påminner mig bara om Sovjet och partiböcker. Det är handlingar som har betydelse inte epitet. Jag är så trött på att folk stoltserar med och fördömer åsikter och tankar. Skryter med hur medlidsamma de är, skryter med sina tårar och korrekta åsikter och fördömer andras brist på tårar och felaktiga åsikter.
Actions speak louder than words, heter det. Men ord påverkar trots allt. Ord kan såra, förändra, upplysa. Det gör varken tårar eller tankar. Handlingar skriker jämfört med tankar och de vrålar jämfört med de etiketter vi klistrar på oss själva och på varandra.
Det behövs en borgerlig jämställdhetspolitik. Allt färre känner igen sig i bilden av offer-kvinnan som ständigt behöver borstas av, tröstas och hjälpas på fötter och den själviska och farliga mannen som antingen behöver låsas in eller tvingas skärpa sig. Många vill se en annan inriktning på jämställdhetspolitiken än hårdhänt förmynderi. Men ska vi lyckas skapa ett begripligt och trovärdigt alternativ måste vi göra ett ordentligt förarbete. Först av allt måste vi formulera en alternativ verklighetsbild. En verklighetsbild som bygger på de problem och frihetsinskränkningar människor de facto upplever. För det andra behöver vi lägga fram förslag på åtgärder som står i samklang med de liberala idealen om individens frihet, tolerans, en liten och lyhörd stat och vikten av att vi alla tillåts forma våra liv enligt egna prioriteringar - även när det innebär misstag och felkalkyler. Men framför allt ska varje metod, lag och förslag ha ett tydligt mål och syfte och följas av en förutsättningslös utvärdering. Kartan får aldrig få företräde framför verkligheten.
Hur kan man skaffa en sann bild av verkligheten när det handlar om något så komplicerat som jämställdhet? Är vi överhuvud taget kapabla att bedöma vilka friheter vi har och saknar? Vi har ju trots allt fått i oss våra könsroller ända från den första rosa eller ljusblå babysockan. Hur ska man kunna avgöra vilka val man gör utifrån förväntningar och mönster man knappt är medveten om och vilka som stammar från ens mest ofjättrade inre själv? Svaret är att det kan vi inte. Vi inser sannolikt inte till fullo hur förtryckta och ofria vi är. Men det gör å andra sidan inte heller våra politiker, tjänstemän och forskare. På många sätt finns jämställdhet som skönhet ”in the eye of the beholder”. Om vi genom användandet av social ingenjörskonst lyckas få millimeterrättvisa i statistiken - lika löner, lika blöjbyten, hästar, motorcyklar, dockhus och World ofWarcraft timmar - är det inget som säger att vi därmed skulle känna oss jämställda och uppleva att vi har den frihet till självförverkligande och den rätt att forma våra liv som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ger oss.
Jag blev upprörd över Bonnie Bernströms debattartikel av tre skäl. För det första tycker jag att den här Folkparti-traditionen att hugga inåt är så trist. Under Folkpartiets dag när vi verkligen borde ha slutit upp bakom våra ledare togs nästan hela medieljuset av olika utspel. Det var Hamilton och sammanslagningen, Cwejman och partiledarposten och Bernström och jämställdheten. Jan Björklunds utmärkta tal, Nina Larssons artikel på Brännpunkt i SVD, vem bryr sig om det när det finns så mycket kittlande osämja att skriva och prata om? Jan Björklund får en hel del kritik och väcker starka känslor. Men det gäller inte inom FP. Han är en mycket populär partiledare som blev omvald med rungande bifall. Ska han behöva läsa att han borde bli utbytt i kvällspressen? Och om inte vi själva stödjer våra ministrar, hur ska vi kunna vänta sig att någon annan gör det? Politik är ett grupparbete. Man har olika infallsvinklar, talanger och åsikter, men man samarbetar för ett gemensamt mål.
För det andra beklagar jag djupt att Liberala Kvinnor håller sig med en egen politisk agenda. Det innebär att LK inte fungerar fullt ut som Folkpartiets kvinnoförbund, utan bara känns bekvämt för den som tycker rätt, en slags intern lobbygrupp. Det finns de som menar att kvinnoförbunden är förlegade och borde avskaffas. Jag tror att kvinnoförbunden fortfarande behövs. Vi har en bra bit kvar till politisk jämställdhet och politisk jämställdhet är viktig inte bara ur demokrati och jämställdhetshänseende, utan också för att vi ska fatta de bästa besluten. Kvinnoförbunden ger oss nätverk, inspiration, möjlighet att stödja, hjälpa och lyfta varandra. Ingen offerroll där inte, utan systerskap och egenmakt.
För det tredje tycker jag att det är både trist och intolerant att haka upp sig på vad folk kallar sig. Är det när alla kallar sig feminister som vi har nått jämställdhetsnirvana? Det påminner mig bara om Sovjet och partiböcker. Det är handlingar som har betydelse inte epitet. Jag är så trött på att folk stoltserar med och fördömer åsikter och tankar. Skryter med hur medlidsamma de är, skryter med sina tårar och korrekta åsikter och fördömer andras brist på tårar och felaktiga åsikter.
Actions speak louder than words, heter det. Men ord påverkar trots allt. Ord kan såra, förändra, upplysa. Det gör varken tårar eller tankar. Handlingar skriker jämfört med tankar och de vrålar jämfört med de etiketter vi klistrar på oss själva och på varandra.
lördag 26 maj 2012
Strykrädda eller stryktåliga lärare?
Igår blev jag intervjuad av Radio Sweden när det gäller den där trista historien i Gällivare. Läraren som tingsrätten anser ska tåla stryk och ett och annat litet mordhot, all in the line of duty. Jag var glad att få frågan för jag blev så ruskigt indignerad när jag läste artiklarna. Indignerad framför allt å elevernas vägnar. Lärarna har redan fått stöd av både fack och departement, så det finns ett hyfsat hopp om att den cyniske nämndordföranden i Kiruna blir tagen i örat och domen kullkastad i nästa instans. Men elevernas trygghet har redan minskat på grund av det här - oberoende av om den här läraren får upprättelse eller inte. De är nämligen beroende av vuxna som ingriper, vuxna som skyddar, och den sortens vuxna är redan en utrotningsrotad art i den svenska skolan. Den här typen av signaler gör en redan strykrädd yrkeskår än mer strykrädd och passiv. Och det blir eleverna som betalar priset. Här är länken till programmet i Radio Sweden.
Lärarlivet är bra mycket lättare om man iklär sig skygglappar och håller dem nogsamt uppfällda. Det är något varje lärare vet, men som det inte talas så mycket om. För samtidigt som det helt uppenbart är vår plikt att både se och ingripa innebär att göra det alltid ett betydande merarbete i form av dokumentation och annan uppföljning. Ett merarbete vi aldrig har tid för utan som innebär att något annat blir lidande. Dessutom riskerar man obehag, ovett, otidigheter, rabiata föräldrar, hämndaktioner - ja och låt oss inte glömma - mordhot och misshandel. Tack eller erkännande för att man ingriper får man i stort sett aldrig. Att ingripa i mobbningsärenden är extra kostsamt. Den elev eller lärare som mobbar elever mobbar nämligen i allmänhet precis lika gärna en lärare. Jag har blivit av med två cyklar (den ena hamnade i Fyrisån, den andra antagligen i Valdemarsviken), fått däcken på en tredje uppskurna, utsatts för mordhot, uppvigling och förlöjliganden när jag har stuckit ut nacken. Andra orädda kollegor har blivit hånade, attackerade och nerslagna av elever. Att bli kallad för hora, fitta, gubbjävel eller kärring är vardagsmat. Konsekvensen är att de allra flesta lärare låter bli att ingripa. De låter till och med bli att säga till när någon stör en uppvisning eller en föreställning. Man kan bli helt förbluffad över vad lärare väljer att varken se eller höra. Många lärare (som själva aldrig ingriper) försvarar dessutom elevers övertramp med att rabbla deras diagnoser eller hemförhållanden. Och om lärare inte ens står upp för varandra är det lätt att räkna ut att inte heller skolledningen gör det. Den rektor som blir uppringd av en uppretad förälder som talar om hur läraren har förstorat upp ett skoj mellan kamrater och tagit deras barn i armen tar oftare förälderns parti än lärarens.
Det här är allvarligt, för det handlar inte bara om elevernas självklara rätt till trygghet och säkerhet i skolan. Det handlar också om vårt värdegrundsuppdrag. Vad spelar det för roll vad vi står och predikar i katedern om eleverna ser fega vuxna som tittar åt sidan istället för att göra sitt jobb? Men samtidigt ... är det rimligt att man som lärare ska riskera obehag, skäll, merarbete, stryk, mordhot, trakasserier och eller påhopp när man agerar?
Tingsrätten i Kiruna har alltså inte bara tagit lätt på lärarnas trygghet och arbetsmiljö utan även på elevernas. Det gäller även Rädda Barnen som kritiserar att en rektor friats efter att ha dragit en elev i örat och skriver att lärare inte ska få ingripa fysiskt. Jag känner inte till just det fallet. Det är möjligt att den rektorn förtjänar kritik. Men den lagändring som gjort det möjligt för skolpersonal att ingripa fysiskt behövs. Att stoppa ett bråk mellan elever, eller hindra ett bråk från att eskalera gör man inte alltid med ord allena. Och att stoppa bråk och att ingripa är inget mindre än en lärarskyldighet.
DN, DN, SVD, Expressen, Aftonbladet,
Lärarlivet är bra mycket lättare om man iklär sig skygglappar och håller dem nogsamt uppfällda. Det är något varje lärare vet, men som det inte talas så mycket om. För samtidigt som det helt uppenbart är vår plikt att både se och ingripa innebär att göra det alltid ett betydande merarbete i form av dokumentation och annan uppföljning. Ett merarbete vi aldrig har tid för utan som innebär att något annat blir lidande. Dessutom riskerar man obehag, ovett, otidigheter, rabiata föräldrar, hämndaktioner - ja och låt oss inte glömma - mordhot och misshandel. Tack eller erkännande för att man ingriper får man i stort sett aldrig. Att ingripa i mobbningsärenden är extra kostsamt. Den elev eller lärare som mobbar elever mobbar nämligen i allmänhet precis lika gärna en lärare. Jag har blivit av med två cyklar (den ena hamnade i Fyrisån, den andra antagligen i Valdemarsviken), fått däcken på en tredje uppskurna, utsatts för mordhot, uppvigling och förlöjliganden när jag har stuckit ut nacken. Andra orädda kollegor har blivit hånade, attackerade och nerslagna av elever. Att bli kallad för hora, fitta, gubbjävel eller kärring är vardagsmat. Konsekvensen är att de allra flesta lärare låter bli att ingripa. De låter till och med bli att säga till när någon stör en uppvisning eller en föreställning. Man kan bli helt förbluffad över vad lärare väljer att varken se eller höra. Många lärare (som själva aldrig ingriper) försvarar dessutom elevers övertramp med att rabbla deras diagnoser eller hemförhållanden. Och om lärare inte ens står upp för varandra är det lätt att räkna ut att inte heller skolledningen gör det. Den rektor som blir uppringd av en uppretad förälder som talar om hur läraren har förstorat upp ett skoj mellan kamrater och tagit deras barn i armen tar oftare förälderns parti än lärarens.
Det här är allvarligt, för det handlar inte bara om elevernas självklara rätt till trygghet och säkerhet i skolan. Det handlar också om vårt värdegrundsuppdrag. Vad spelar det för roll vad vi står och predikar i katedern om eleverna ser fega vuxna som tittar åt sidan istället för att göra sitt jobb? Men samtidigt ... är det rimligt att man som lärare ska riskera obehag, skäll, merarbete, stryk, mordhot, trakasserier och eller påhopp när man agerar?
Tingsrätten i Kiruna har alltså inte bara tagit lätt på lärarnas trygghet och arbetsmiljö utan även på elevernas. Det gäller även Rädda Barnen som kritiserar att en rektor friats efter att ha dragit en elev i örat och skriver att lärare inte ska få ingripa fysiskt. Jag känner inte till just det fallet. Det är möjligt att den rektorn förtjänar kritik. Men den lagändring som gjort det möjligt för skolpersonal att ingripa fysiskt behövs. Att stoppa ett bråk mellan elever, eller hindra ett bråk från att eskalera gör man inte alltid med ord allena. Och att stoppa bråk och att ingripa är inget mindre än en lärarskyldighet.
DN, DN, SVD, Expressen, Aftonbladet,
lördag 3 december 2011
Säger någon till om du har spenat på tänderna?
Jag tror mycket på värdet av feedback. Framför allt
på den negativa biten. Beröm, uppskattning, att det man gör
uppmärksammas får oss alla att sträcka på ryggen. Men det är i de
kritiska synpunkterna förbättringspotentialen finns. Det är kritiken,
invändningarna och klagomålen som hjälper oss att utvecklas, bli
bättre. Det kan vara allt från att du luktar illa ur munnen till att
dina argument är ologiska. Svårast är det förstås när det gäller att
lyfta sådant som handlar om moral och etik. Det är inte lätt att ta upp
en arbetskamrats lättja eller att säga ifrån om skitsnack, eller att
tala om för grannen att hans berättelser om skattefiffel och svartjobb
väcker anstöt och indignation. Jag berättade i ett tidigare inlägg om en
kollega som hade satt ett felaktigt betyg för att markera
avståndstagande från en elev som hon trodde var rasist. Pratade jag med
henne om den saken? Nej. Borde jag ha gjort det? Ja.
Det finns förstås många hinder för att ge kritik. Man kan tänka så här, vem är jag att kritisera? Jag är ju själv full av brister och tillkortakommanden. Men det resonemanget håller ju bara om man ser kritik som ett angrepp istället för hjälp till insikt och förbättring. Det håller enligt min uppfattning aldrig när det handlar om rätt och fel.
Andra skäl är egennytta, feghet och konflikträdsla. Vi är rädda att bli straffade, skaffa oss en ovän, rädda för bråk. Och det är en högst rationell rädsla, för vi har inte bra rutiner för konflikter och meningsskiljaktigheter i vårt samhälle. Kritik som tas illa upp i ett vänskapsförhållande eller i en släktrelation - som till exempel med syskon eller svärföräldrar - kan leda till fiendskap och bruten kontakt. Lika illa kan det gå på en arbetsplats. Vem vill ha en fiende på jobbet? Någon som kan hitta mängder av sätt att ge nålstick och sätta käppar i ens hjul. Kritiserar man fel person kan man bli utsatt för utfrysning, mobbning, demonisering, omplacering, förlorade karriärmöjligheter och till och med att man förlorar sitt jobb.
Men när det gäller kritik bakom ryggen - skitsnack - har vi inte alls samma spärrar. Det är tvärtom ett uppskattat sätt att skapa samhörighet. Då är det också fritt fram för hån, överdrifter, fördömanden, skämt och rena skära lögner.
Under ett seminarium om entreprenörskap berättade man om en extremt framgångsrik brittisk affärskedja där man istället för att be kunderna utvärdera bad dem klaga. Det stod t.o.m. ‘complaint’ på lapparna. Som väntat klagade kunderna på de mest udda saker. Men istället för att avfärda de mest oresonliga klagomålen åtgärdade man även dem. Någon hade blivit torr i munnen under väntan vid kassan, då ordnade man med vattenautomat och klubbor vid kedjans kassor. Någon annan hade blivit blöt på vägen från affären till sin bil - då införde man paraplyställ i varje affär med den vänliga uppmaningen att lämna tillbaka paraplyet vid nästa besök i affären. Resultatet blev både gratis marknadsföring, nöjda kunder och fler återbesök i affären - återbesök som ofta resulterade i nya inköp.
Vi fegar ur när det gäller öppen kritik med förslag på åtgärder och förbättring - något som mottagaren kan välja att antingen kasta över axeln eller ta till sig. Men vi tisslar, tasslar, förfasar oss och berättar i förtroende både sant och osant, litet och stort - huvudsaken är att det är ofördelaktigt. Är inte det rätt absurt? Vi avstår ifrån att ge varandra den kritik som kan leda till något gott och ägnar oss helhjärtat åt en typ av kritik som enbart ställer till med skada? Och jag talar inte om liten skada. Det finns människor som får sina liv förstörda av skitsnack. Det finns människor som tar sina liv på grund av skitsnack.
Det är svårt att komma med öppen och rak kritik. Men det går. Det är svårt att låta bli att säga sådant bakom ryggen på folk som man aldrig skulle säga så de hörde. Men det går.
....Och det är så värt ansträngningen.
Media: En som skulle gagnas av lektioner i hur man hanterar kritik är Håkan Juholt. Läs Katerine Kielos i Aftonbladet och en Annika Ström Melin skriver i samma ämne i DN. På Expressens ledarsida tror man att sanningen sägs i korridorerna under förtroenderådet. En som både behöver förhålla sig mer kritiskt till vänner och odla kritiska vänner är kungen; DN, Aftonbladet och Expressen. Så tips om du vill bli mer kritisk på jobbet i Så vågar du larma om fel på jobbet. Sist vill jag rekommendera artikeln: Upphandla bättre i Expressen.
Det finns förstås många hinder för att ge kritik. Man kan tänka så här, vem är jag att kritisera? Jag är ju själv full av brister och tillkortakommanden. Men det resonemanget håller ju bara om man ser kritik som ett angrepp istället för hjälp till insikt och förbättring. Det håller enligt min uppfattning aldrig när det handlar om rätt och fel.
Andra skäl är egennytta, feghet och konflikträdsla. Vi är rädda att bli straffade, skaffa oss en ovän, rädda för bråk. Och det är en högst rationell rädsla, för vi har inte bra rutiner för konflikter och meningsskiljaktigheter i vårt samhälle. Kritik som tas illa upp i ett vänskapsförhållande eller i en släktrelation - som till exempel med syskon eller svärföräldrar - kan leda till fiendskap och bruten kontakt. Lika illa kan det gå på en arbetsplats. Vem vill ha en fiende på jobbet? Någon som kan hitta mängder av sätt att ge nålstick och sätta käppar i ens hjul. Kritiserar man fel person kan man bli utsatt för utfrysning, mobbning, demonisering, omplacering, förlorade karriärmöjligheter och till och med att man förlorar sitt jobb.
Men när det gäller kritik bakom ryggen - skitsnack - har vi inte alls samma spärrar. Det är tvärtom ett uppskattat sätt att skapa samhörighet. Då är det också fritt fram för hån, överdrifter, fördömanden, skämt och rena skära lögner.
Under ett seminarium om entreprenörskap berättade man om en extremt framgångsrik brittisk affärskedja där man istället för att be kunderna utvärdera bad dem klaga. Det stod t.o.m. ‘complaint’ på lapparna. Som väntat klagade kunderna på de mest udda saker. Men istället för att avfärda de mest oresonliga klagomålen åtgärdade man även dem. Någon hade blivit torr i munnen under väntan vid kassan, då ordnade man med vattenautomat och klubbor vid kedjans kassor. Någon annan hade blivit blöt på vägen från affären till sin bil - då införde man paraplyställ i varje affär med den vänliga uppmaningen att lämna tillbaka paraplyet vid nästa besök i affären. Resultatet blev både gratis marknadsföring, nöjda kunder och fler återbesök i affären - återbesök som ofta resulterade i nya inköp.
Vi fegar ur när det gäller öppen kritik med förslag på åtgärder och förbättring - något som mottagaren kan välja att antingen kasta över axeln eller ta till sig. Men vi tisslar, tasslar, förfasar oss och berättar i förtroende både sant och osant, litet och stort - huvudsaken är att det är ofördelaktigt. Är inte det rätt absurt? Vi avstår ifrån att ge varandra den kritik som kan leda till något gott och ägnar oss helhjärtat åt en typ av kritik som enbart ställer till med skada? Och jag talar inte om liten skada. Det finns människor som får sina liv förstörda av skitsnack. Det finns människor som tar sina liv på grund av skitsnack.
Det är svårt att komma med öppen och rak kritik. Men det går. Det är svårt att låta bli att säga sådant bakom ryggen på folk som man aldrig skulle säga så de hörde. Men det går.
....Och det är så värt ansträngningen.
Media: En som skulle gagnas av lektioner i hur man hanterar kritik är Håkan Juholt. Läs Katerine Kielos i Aftonbladet och en Annika Ström Melin skriver i samma ämne i DN. På Expressens ledarsida tror man att sanningen sägs i korridorerna under förtroenderådet. En som både behöver förhålla sig mer kritiskt till vänner och odla kritiska vänner är kungen; DN, Aftonbladet och Expressen. Så tips om du vill bli mer kritisk på jobbet i Så vågar du larma om fel på jobbet. Sist vill jag rekommendera artikeln: Upphandla bättre i Expressen.
tisdag 4 januari 2011
Fläsktillägg och förflugna ord.
Den där arma stackars Stefan Hanna. Där sitter han en tidig semestermorgon i kalsongerna och filosoferar. Tankarna hoppar från dallrande valkar till väderleken vidare till tronföljden för att sluta i en fundering om förhållandet mellan heder och valrörelse. Föga kunde han ana vilket ståhej hans funderingar skulle väcka.
Föga förtjänade Hanna och hans funderingar det ståhej de skulle väcka.
Media: SVD, Aftonbladet, Fredrick Federley på SVT, SVD,
Bloggar: Mina Moderata Karameller, folkhjälte-diva-och-debattör, Tokmoderaten 1, Tokmoderaten 2 Maria Hagbom, Vardagskrig, Ann-Cathrin's blogg, Motpol, Den hälsosamme ekonomisten, Ericas tillhåll, Hanna Wagenius.
Föga förtjänade Hanna och hans funderingar det ståhej de skulle väcka.
Media: SVD, Aftonbladet, Fredrick Federley på SVT, SVD,
Bloggar: Mina Moderata Karameller, folkhjälte-diva-och-debattör, Tokmoderaten 1, Tokmoderaten 2 Maria Hagbom, Vardagskrig, Ann-Cathrin's blogg, Motpol, Den hälsosamme ekonomisten, Ericas tillhåll, Hanna Wagenius.
söndag 11 juli 2010
Littorin och perspektivförskjutningen
Det viktiga med sexköpslagen är att det handlar om en perspektivförskjutning. Så sa Anna Skarhed på presskonferensen där hon presenterade sexköpslagsutredningen. Det hon menade var att vi har gått från att tracka prostituerade till att tracka sexköpare. Nu är jag förstås inte med på att vi har dragit ner på trackandet av prostituerade, snarare tvärtom. Hora är fortfarande det värsta och det vanligaste skällsordet för en kvinna och inte kan man påstå att vi har välkomnat hororna ibland oss sedan lagen infördes. Det som däremot har ändrats är attityden till sexköparna. Jag förstår inte riktigt hur världen har blivit bättre av denna kraftiga ökning av folk vi beskärmar oss över.
Men det förklarar hur den 26-åriga Anna som horade litet som extraknäck medan hon pluggade och som valde sina kunder med omsorg och fotografi blir ett utnyttjat offer, beröms för mod när hon anonymt ägnar sig åt angiveri, medan Littorin får stå på torget, lila kuvert i högsta hugg, huvudet böjt i skam och det lilla skägget i brevlådan. Allt detta utan att han har erkänt, blivit åtalad eller föremål för polisrannsakan.
I Aftonbladet konstaterar man att sexköp ”rent generellt är ett brutalt utnyttjande av svaga människor” Göran Hägglund säger att det ”inte finns något försvar för sådana handlingar”. Så starkt skulle ingen formulera sig om våldtäkt, bankrån eller ens om mord, men sexköp kan man inte fördöma i nog starka ordalag. Är inte det där för övrigt ett ganska märkligt uttalande från en kristdemokrat? Vad har hänt med ”Den som är utan skuld kastar den första stenen?” Nu är det länge sedan jag läste bibeln, men jag tror inte att Jesus skulle rösta på Göran Hägglund. Det var dubbelmoral och hyckleri han hade nolltolerans mot – inte prostitution eller narkotika.
Utan minsta lilla siffra att luta påståendet mot förklarar Anna Skarhed under presskonferensen att prostitutionen ”i vart fall inte har ökat”. Det kanske den inte har, om det är det svårt att sia, för hur bevisar eller motbevisar man det?, men jag kan berätta för Anna Skarhed om sådant som definitivt har ökat i detta vårt avlånga land: Dubbelmoralen, hyckleriet, fördömandet och angiveriet.
Vi är verkligen att gratulera.
Media: Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, Aftonbladet, DN, SVD,
Mina egna tidigare inlägg i sexköpsdebatten: Nu har hon ställt till med rabalder igen, Camilla Lindberg, Nästa Evidensfria utredning eller Sexköpslagen och Skammen, Beatrice Ask borde skämmas på torget och Newsmillartikeln: Hur långt sträcker sig alla människors lika värde: Ända ner till hororna?
Bloggar: Det är konstigt tyst i den här frågan i mitt eget liberala parti, men Liberati har ett skarpt och roligt inlägg och Ann-Cathrin Andersson skriver ilsket, skarpt och brilljant om Lena Melin och Aftonbladets solkiga roll i det hela och Mikael Ståldahl har ett mycket bra inlägg om just perspektivförskjutningen och Monica Lundin gillar varken sexköpare eller kvotering. Men det finns många liberaler utanför folkpartiet också. I Mina Moderata karameller hittar ni flera bra inlägg i den här frågan. Missa inte heller Louise Perssons J'accuse. Hon har också skrivit en brilliant krönika om journalistikens kris på Opinionen.se. Missa inte heller Henrik Alexanderssons utmärkta inlaga om morallagar i allmänhet och sexköpslagen i synnerhet, Hagwall har också skrivit mycket klokt och tänkvärt om denna vår nyaste morallag. Mer läsvärt: Sagor från Livbåten, Annarkia, Svensson,, Strötankar i samtidens liberala utmarker och Hanna Wagenius.
Måste lägga till ännu en rekommendation: Niklas Dougherty gör en skarp analys av samhällssynen på sexsäljare/ sexköpare, verkligheten och skillnaden mellan de två. Läs den!
Men det förklarar hur den 26-åriga Anna som horade litet som extraknäck medan hon pluggade och som valde sina kunder med omsorg och fotografi blir ett utnyttjat offer, beröms för mod när hon anonymt ägnar sig åt angiveri, medan Littorin får stå på torget, lila kuvert i högsta hugg, huvudet böjt i skam och det lilla skägget i brevlådan. Allt detta utan att han har erkänt, blivit åtalad eller föremål för polisrannsakan.
I Aftonbladet konstaterar man att sexköp ”rent generellt är ett brutalt utnyttjande av svaga människor” Göran Hägglund säger att det ”inte finns något försvar för sådana handlingar”. Så starkt skulle ingen formulera sig om våldtäkt, bankrån eller ens om mord, men sexköp kan man inte fördöma i nog starka ordalag. Är inte det där för övrigt ett ganska märkligt uttalande från en kristdemokrat? Vad har hänt med ”Den som är utan skuld kastar den första stenen?” Nu är det länge sedan jag läste bibeln, men jag tror inte att Jesus skulle rösta på Göran Hägglund. Det var dubbelmoral och hyckleri han hade nolltolerans mot – inte prostitution eller narkotika.
Utan minsta lilla siffra att luta påståendet mot förklarar Anna Skarhed under presskonferensen att prostitutionen ”i vart fall inte har ökat”. Det kanske den inte har, om det är det svårt att sia, för hur bevisar eller motbevisar man det?, men jag kan berätta för Anna Skarhed om sådant som definitivt har ökat i detta vårt avlånga land: Dubbelmoralen, hyckleriet, fördömandet och angiveriet.
Vi är verkligen att gratulera.
Media: Aftonbladet, Expressen, SVD, DN, Aftonbladet, DN, SVD,
Mina egna tidigare inlägg i sexköpsdebatten: Nu har hon ställt till med rabalder igen, Camilla Lindberg, Nästa Evidensfria utredning eller Sexköpslagen och Skammen, Beatrice Ask borde skämmas på torget och Newsmillartikeln: Hur långt sträcker sig alla människors lika värde: Ända ner till hororna?
Bloggar: Det är konstigt tyst i den här frågan i mitt eget liberala parti, men Liberati har ett skarpt och roligt inlägg och Ann-Cathrin Andersson skriver ilsket, skarpt och brilljant om Lena Melin och Aftonbladets solkiga roll i det hela och Mikael Ståldahl har ett mycket bra inlägg om just perspektivförskjutningen och Monica Lundin gillar varken sexköpare eller kvotering. Men det finns många liberaler utanför folkpartiet också. I Mina Moderata karameller hittar ni flera bra inlägg i den här frågan. Missa inte heller Louise Perssons J'accuse. Hon har också skrivit en brilliant krönika om journalistikens kris på Opinionen.se. Missa inte heller Henrik Alexanderssons utmärkta inlaga om morallagar i allmänhet och sexköpslagen i synnerhet, Hagwall har också skrivit mycket klokt och tänkvärt om denna vår nyaste morallag. Mer läsvärt: Sagor från Livbåten, Annarkia, Svensson,, Strötankar i samtidens liberala utmarker och Hanna Wagenius.
Måste lägga till ännu en rekommendation: Niklas Dougherty gör en skarp analys av samhällssynen på sexsäljare/ sexköpare, verkligheten och skillnaden mellan de två. Läs den!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
