Blockpolitiken skadar skolan.

Jag hade redan skrivit ett avslutande inlägg i min serie om moderaternas forskningsbaserade skolpolitiska förslag när jag drabbades av akut avståndstagande från hela den pågående politiska skoldebatten. 

Skolan är så uppenbart en fråga som både är underordnad den politiska tuppfäktningen och favoritföremål för den. Det gör mig frustrerad och bedrövad. Det sista vi behöver är fler bittra strider om skolan, det nästsista vi behöver är valtaktiska floskler om skolan.

Välstånd, demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, kultur– allt det hänger på god och likvärdig utbildning. Skolan är därför viktigare än all partipolitik och jag är beredd att hurra och strö rosor vem som än genomför kloka reformer och får våra barns framtid på rätt köl. Men jag tror inte att något parti eller någotdera blocket kan klara av det konststycket. Vi kan helt enkelt inte få ordning på skolan så länge det pågår en dragkamp om den. 

Här har vi en orsak till att jag retade upp mig på Tobés artikel om moderaternas ”forskningsbaserade skolpolitik”. Den bottnade varken i forskning eller i övertygelse, utan i politisk nödvändighet. Det är valår, skolan är den fråga som intresserar väljarna mest, M har behov av att både vrida ledartröjan av Jan Björklund och av att ta vind ur de socialdemokratiska seglen.  

Visst vill politiker gärna ha en bättre skola, men viktigast är att övertyga så många väljare som möjligt att rösta på det egna partiet. Därför en hophafsad artikel full av floskler från Tobé. Därför sågar Baylan Björklunds skolkommission trots att det var precis en sådan S från början efterlyste. Därför ägnar sig Fridolin åt vidlyftiga och populistiska löften snarare än åt dialog och sådant som verkligen kan få skolan på rätt köl. Jan Björklund då? Han föll i flera gropar när Pisa-resultaten först kom: ”Det vi ser nu är frukterna av S katastrofala flumskolpolitik, vi har gjort allt rätt, vänta bara tills atlantångaren får upp farten”. Men efter den första chocken tycker jag att han har skött sig väl. Självrannsakan och tal om delat ansvar har ersatt höttande pekfinger. De yviga gesterna och löftena har uteblivit. Jag gillar också att den svenska skolan ska utvärderas av en oberoende, opolitisk skolkommission. Blockpolitiken är i så hög grad en del av problemen med den svenska skolan att det är svårt att se en lösning så länge politiker deltar i analysen. Behovet av att rättfärdiga den egna politiken och skjuta det andra blockets politik i sank är helt enkelt för stort.

Varför har skolan blivit ett slagträ just i Sverige? Det ser ju faktiskt inte alls ut så i andra länder. Jag riskerar att låta tjatig här, men så här illa går det utan systematisk, oberoende mål- och resultatuppföljning. När det inte finns något facit är det lätt att slänga sig med floskler och ogrundade frälsningsläror och teorier.  Här har jag svårt att förstå alliansens agerande. Atlantångare i all ära, men hur svårt och tidskrävande hade det varit att dra igång med centralrättning av nationella prov?  Jag känner inte till något annat land som inte har en systematisk uppföljning av kunskapsresultaten. Lägger man till det att vi har en knivskarp konkurrens om elever där betyg och provresultat är lockbeten blir bristen på oberoende kontroll av kunskapsresultat närmast kriminellt oansvarig.

 Skolverket utredde den här möjligheten härom året och fann centralrättning vara en dyr och svåradministrerad reform. Det ter sig också absurt i mina ögon. Dubbelrättning prövar lärarnas bedömningsförmåga och innebär samtidigt kompetensutveckling i bedömning och rättssäkerhet för eleverna. Utan dubbelrättning är centralrättning en kännbar minskning av lärarnas arbetsbörda och därmed till gagn för undervisningskvaliteten. I Finland klarar man sig med studentexamen och de prov som ingår i de utvärderingar som ersätter våra skolinspektioner – men där har man å andra sidan alltid haft centralrättade prov, där finns inte konkurrens om elever och där har man dessutom fler vägar till universiteten – antagningsprov, studentbetyg och slutbetyg.

Ytterligare en orsak till politiseringen är att vi ersätter systematisk och fortlöpande skolutveckling, dvs små försiktiga steg som fortlöpande utvärderas, med jättekliv ut i det okända – gärna åt många håll samtidigt och i allmänhet utan att fråga efter resultaten. Varför en helt ny läroplan med pompa och ståt vartannat decennium? Det vettiga vore väl att fortlöpande göra mindre justeringar i dialog med ämnesföreningar, andra konstellationer av berörda lärare och universitetsinstitutioner. På så vis skulle man både hålla läroplanen aktuell, levande, känd och förankrad. Varför i ett slag införa den mest långtgående friskolereformen i världen istället för en stegvis reform med möjlighet att utvärdera och justera vid varje steg? En extrem decentralisering istället för en försiktig övergång från statligt ansvar till ett övervägande kommunalt sådant?

En orsak är att mellanmjölkens och ordet lagoms förlovade land har ett sjukligt behov av att utmärka sig, vara annorlunda. Vi ska helst vara först, bäst och vackrast och har svårt att förhålla sig till andra länder som jämlikar. Fortfarande idag heter det att vi ska ha världens bästa skola. En flera decennier gammal målsättning som har varit ungefär lika framgångsrik som USA:s krig mot narkotikan.

Men det viktigaste skälet är blockpolitiken. Halva folket ska med jämna mellanrum köra över den andra halvan. Istället för kompromisser och breda överenskommelser har man i båda blocken valt att veva atlantångaren så långt åt vänster respektive höger man mäktat med under sin tid vid makten.  Ur det perspektivet har vi inte mycket att förebrå Jan Björklund. De dumheter vi lider av är tidigare regeringars arv. Problemet med de nuvarande skolreformerna är inte att de är felaktiga utan att de är otillräckliga. De ter sig närmast som en kombination av att bota benbrott med plåster och att stänga stalldörren när hästen redan har rymt.  Huvudmännen följde inte de förra styrdokumenten och de följer inte de nuvarande. Det lönade sig inte för lärare att göra rätt förr och det lönar sig heller inte nu.  Elever får fortfarande betala priset för ett korkat skolval själva. Någon garanti för att man undervisats av behöriga lärare, har täckning för sina betyg, har fått den undervisning man har rätt till erbjuds inte. Jag och min lärarmake har låtit våra barn välja endast mellan kommunala skolor och har ändå andats ut först när våra barn lyckats på universitetet – dvs när vi har fått facit på att det fanns täckning för deras betyg. När jag bodde i Finland trodde jag att det var så bara i utvecklingsländer.

Istället för att detaljstyra med inspektion, dokumentation och en uppsjö nationella prov lärarna rättar bäst de kan, vill och gitter borde staten målstyra med systematisk uppföljning och rätt incitament. Studentexamen, centralrättade nationella prov, statliga elev- och lärarutvärderingar och kontroll av faktisk trygghet, hellre än kontroll av likabehandlingsplaner.

Som lärare behöver jag inte vänta på att tillräcklig tid har passerat för att veta om dagens reformer är tillräckliga. Det lönar sig fortfarande inte att sätta undervisning före dokumentation, att sätta rättvisande betyg, att ta ansvar för sin egen utbildning eller fortbildning, att ingripa mot mobbning och trakasserier eller att hjälpa och stötta sina kollegor. Incitamenten leder fel, målstyrning saknas, huvudmännen maskar och de politiska blocken … deras företrädare och ledare käbblar vidare.

Det man kan begära av de politiker som debatterar skola är att de har fokus på skolan – inte på partiet, spinndoktorerna och statistikbyråerna. Att de talar om skolan när de har något att säga, inte när det är valtaktiskt lämpligt att göra det. Att de säger vad de tycker, tror och vill – inte det som är taktiskt, väljarfriande eller ägnat att få ett annat parti att framstå i dålig dager. Att de samarbetar och försöker hitta breda överenskommelser. Att de inte snor idéer av varandra utan talar om när de tycker att ett annat parti har en poäng – även om det är ett parti från andra sidan stängslet. Då kan vi långsamt börja röra oss mot en bättre skola. Då kan kanske vartefter våra elever bli vinnarna – snarare än det ena eller andra blocket.


Media: Expressen: Anna Dahlbergs "Sverige i en ding, ding värld",  S:Skolpolitik bortom förnuft och känsla - även den i Expressen, Repliken: Sluta hyckla, S och M:s skolpolitik är lika,  Illustrerande debatt i riksdagen: 

Björklund och Fridolin i destruktiv debatt

Nu har jag skrivit en replik till NT, en artikel till Lingua, LMS egen tidning, en artikel till vår danska systerförenings tidning Spraglaeraren och en till nästa nummer av Alfa. Dessutom har jag besvarat nästan alla mejl och kommentarer. Allt beställt skrivande undanstökat, ingen deadline i sikte - sålunda äntligen utrymme för  litet skolbloggande. Och nog finns det saker att skriva om...

MP har varit flitiga i skoldebatten på sistone. I måndagens DN föreslår man minskad administration - ett uppdrag utbildningsministern redan har gett våra myndigheter att arbeta med - och att lärare själva får besluta om stöd - något som knappast skulle leda till större rättssäkerhet och likvärdighet för eleverna. Minskad administration var även ett nyårslöfte från Tobias Tobé och Maria Stockhaus, men läser man det finstilta: ”Vi tar ledarskapet för minskad administration och mer undervisningstid”, ser man att undervisningskvantitet och sparade kronor fortfarande gäller framför undervisningskvalitet och inlärning för moderaterna. Den finstilta texten verkar Fridolin också ha uppfattat, för han påpekar att det är för för- och efterarbete det behövs tid.

Men det är inte om administration det ska handla i det här inlägget - hur väl behövligt det än vore - utan om skolan och integrationen. Utgångspunkten är den upphettade duellen mellan Fridolin och Björklund om integration och skola i P1-morgon förra måndagen, en duell som togs upp på DN:s ledarsida dagen därpå i "Skendebatt om skolan". Det var en debatt där ingen av de två visade sig från sin bästa sida, en debatt där båda hade både rätt och fel. Det är sant att det är ett sidospår att lyfta invandringen i samband med de sjunkande svenska skolresultaten. Men när Gustav Fridolin påstår att Björklund och Reinfeldt friar till SD-väljare när de lyfter våra integrationsproblem och utmaningar har han fel.

Han inte bara har fel utan han gör fel. För det första - om vi vill att SD ska förlora stöd måste alla partier ”fria till deras väljare”. Som det är nu är det SD som friar till de andra partiernas väljare. Samtidigt - vad är att fria som politiker? Uppdraget för politiker är till stor del just att identifiera problem och föreslå lösningar. Är förslag dåliga kan de mosas med sakargument, är de bra förtjänar de att bli verkstad. Populism är att erbjuda enkla och på sikt skadliga lösningar, att spela på människors rädsla och okunnighet. Men okunnighet ska med kunskap besegras och rädsla minskar inte av att sopas under mattan - vare sig den är befogad eller inte. Det handlar inte heller bara om vad som är befogat och inte. Det handlar också om att vi lever i olika världar. Vissa drar nytta av globaliseringen - andra förlorar, vissa njuter och berikas av möten med andra kulturer - andra utsätts för dagliga kulturkrockar. Det krävs lyssnande för en meningsfull dialog. Vi kan inte utgå ifrån att vi alla ser samma saker, upplever samma saker.

(För intressant resonansbotten rekommenderar jag Patrik Kronqvists ledarartikel i Expressen: ”Populisten Fridolin”. )

När det gäller vårt flyktingmottagande är allt inte frid och fröjd. Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder, ändå är vi sämre än andra på integration - ingen lyckad kombination. Det tar alldeles för lång tid för nyanlända att lära sig språket, att etablera sig på arbetsmarknaden, att komma in i och framåt i skolsystemet. I detta jämställdhetens förlovade land har vi gott om hedersvåld, minderåriga som blir bortgifta och det tar orimligt lång tid för invandrade kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden. Även när det gäller karriär för invandrare utmärker vi oss negativt jämfört med andra länder. Internationellt sett har vi både få invandrare och få kvinnor i ledande positioner.

Det ska väl inte vara en nitlott att välja att söka sig till just Sverige? Men varje gång man vill diskutera justeringar i vår integrationspolitik knuffas diskussionen från sakfrågan till ett ifrågasättande av motiven bakom justeringsförslagen - en diskussion som aldrig kan bli något annat än pajkastning. Om folks motiv kan man alltid spekulera, men spekulationerna går aldrig att leda i bevis. Just den här politiska ovanan att anklaga andra partiföreträdare för att vilja skada samhället, sko sig själva, lura väljarna, eller på något annat sätt förtjäna medborgarnas misstro och eller förakt ökar dessutom det allmänna politikerföraktet och skadar på så vis både de som nu är förtroendevalda och människors intresse för att engagera sig politiskt. Samhällsproblem lämnas utan lösningar och främlingsfientliga krafter får syre varje gång en diskussion om en sakfråga eller ett förslag på en lösning ersätts av anklagelser om fiske i grumliga vatten eller andra varianter på ifrågasättande av motiven bakom förslagen. Det är också att blanda ihop rollerna. Det är pressen och medborgarna som ska granska politikerna - inte andra politiker.

Just för att det här mönstret är både välbekant och skadligt förstår jag Jan Björklunds irritation och frustration i radiodebatten. Han har rätt i att man inte kan lösa problem utan att först uppmärksamma dem. Han har också rätt i att det finns problem i vårt mottagande av nyanlända barn och unga. Men precis som både Fridolin och DN-s ledarredaktion konstaterar är inte det misslyckandet någon förklaring till de sjunkande svenska skolresultaten.

Men det är inte bara där diskussionen halkar snett. Man verkar utgå ifrån att nyanlända elever alltid är en belastning för en kommun eller en skola. Så är det inte. Sverige är ett land där kunskap och utbildning skattas lågt. De flesta nyanlända värderar utbildning högt - även de med bristfällig skolbakgrund. De är i allmänhet tacksamma över lärarnas insatser och villiga att lägga ner mycket arbete för att lära sig svenska och komma in i en vanlig klass. En sådan elev kan lyfta en hel klass. Även när det gäller övriga elever med invandrarbakgrund är attityden till utbildning generellt mer positiv än hos infödda svenskar.

Elever som visar tacksamhet, artighet och respekt mot sina lärare, elever som uppfattar det som mycket viktigt att lämna skolan med goda kunskaper och höga betyg, elever som är villiga att göra uppoffringar och lägga ner mycket arbete för att nå sina mål. ... Sådana elever blir både goda föredömen och väckarklockor för sina klasskamrater. Sådana elever lyfter den svenska skolan. 

Det finns nyanlända som är en belastning för skolan också. Men det är inte de asylsökandes bristande skolbakgrund som ger skolor problem. Sådana elever tar resurser i anspråk och försämrar skolans resultatstatistik, men det handlar om små effekter och dessutom om sådant vi lärare är rustade att hantera.

Det som verkligen kan förstöra för en skola är om en gängkultur får fotfäste. Destruktiva subkulturer som gärna uppstår i områden med sociala problem, snabb invandring och icke fungerande integration. Det här är inte ett individproblem utan ett grupproblem. Ett grupproblem som uppstår ur vår bristande integration och som förvärras av det fria skolvalet.

 Vi låter massor av nyanlända hamna på samma ställe, något som innebär att både normer och kontakter skapas inom gruppen. Svenska normer och kontakter blir nästan oåtkomliga och i allmänhet olönsamma. Lägger man till det stora, trångbodda familjer, arbetslösa, deprimerade föräldrar som drömmer om att kunna återvända, skolor där det finns väldigt få motorer och förebilder - ja då har vi grogrund både för svåra skolproblem och de motsättningar i samhället som ger SD en stor del av sina väljare.

Många av de här eleverna har hög kapacitet och kunde lika gärna tillhöra den första kategorin. Om de hade haft turen att hamna på en annan ort, i en annan skola, i ett annat land. En fråga vi borde ställa oss betydligt oftare är hur stor valmöjlighet de här eleverna har? För tonåringar är det sociala livet väldigt viktigt. Om du ställer dig utanför din grupp - i det här fallet det destruktiva gänget - vad händer då? Min erfarenhet är att du ofta i praktiken inte har något val. Ställer du dig utanför gruppen riskerar du inte bara utfrysning, mobbning, förödmjukelser, utan aktiva attacker och fysisk fara. Ungefär samma läge som för den tonåring som vill lämna en främlingsfientlig eller rasistisk grupp. Det här är vad som händer när barn uppfostrar barn, när vuxna tappat greppet, när samhället tappat greppet. Vi borde alltså inte demonisera vare sig unga Sverigedemokrater eller gängmedlemmar, vi borde tvärtom be dem om ursäkt. De är ett facit på vuxenvärldens misslyckanden - och många av dem betalar priset hela livet.

Nästa fråga vi borde ställa oss är vad kan vi göra för att förebygga och stoppa det här fenomenet? Det här fenomenet som är en produkt av vårt samhälle, inte av invandringen i sig. Men sådana diskussioner kantrar nästan alltid. Dels för att vi lever i olika världar och har en så segregerad skola. Vissa lärare träffar bara tacksamma, skötsamma elever medan andra får avvärja knivslagsmål, ta emot hot och stoppa knarkförsäljning på skolgården. Men framför allt för att vi inte kan diskutera vår egen misslyckade integrationspolitik och vår segregerade skola utan att diskussionen urartar i misstänkliggöranden och pajkastning - utan en diskussion om diskussionen.

.... Under tiden skickar regeringen superlärare till Rosengård. Under tiden rekryterar SD rekordmånga medlemmar. Under tiden förstörs unga människors liv.

Zaremba, min hjälte

I fjol var Zarembas artikelserie om skolan ett av de vanligaste bloggämnena. Den diskussion om lärarnas ställning och läget i skolan som följde blev intensiv och är inte avslutad ännu. En mycket tydlig effekt av artikelserien är att  lärare hörs och syns i debatten på ett helt nytt sätt. En annan är att det finns en allmän medvetenhet om försämringarna av lärarnas villkor och förutsättningar.

I år har Zaremba tagit sig an skogen. Ett minst lika viktigt ämne som skolan, men den här gången tiger bloggosfären. Jag har svårt att förstå det. Var är alla miljöpartister? Var  är alla de miljoner svenskar som svarar ”gå i skogen” när man frågar hur de helst kopplar av?

 Ända sedan klimatförändringarna var den stora världsnyheten 2006 har jag med stigande förvåning och indignation sett hur skogen huggs ner i accelererande fart. Samtidigt som vi vet vad skogen betyder för jordens hälsa - klimatet - och för vår individuella hälsa pågår en systematisk skövling som enbart har accelererat de senaste åren. I min kommun Valdemarsvik är avverkningen också helt uppenbart att hugga sig själv i foten. Vi är en turistkommun med orörd natur som vår främsta tillgång. Den tillgången är idag märkbart decimerad. Jag har skrivit både debattartiklar och insändare om saken, men det är ungefär som att stå och skrika i öknen. Ingen verkar höra, ingen verkar bry sig.

I den här frågan lägger jag en stor skuld på regeringen. Efter Reinfeldts initiala engagemang och hoppingivande ord har väldigt litet hänt inom det här området. Vill vi medborgare ha information om hur vi ska leva mer klimatsmart får vi vända oss till frivilligorganisationer. De har betydligt mer och bättre information än myndigheterna. Det är fortfarande billigare att flyga än att ta tåget - dessutom säkrare om man vill komma fram i tid. Inget har gjorts för att få vare sig privatpersoner eller företag att spara energi. Det åker lika många ensamma bilpendlare längs våra vägar som tidigare, företagen har lika många adventsljusstakar i sina fönster som tidigare. Lantbrukare förväntas utan lagstiftning välja gödsling som gagnar hela landet snarare än den egna privatekonomin. Och överallt i vårt land växer det sig fram stubbåkrar och timmerhögar. En brist på ledarskap och ansvarstagande inom miljöområdet som är beklämmande. Värst i det här är föroreningen av Östersjön och avverkningen av våra skogar, för här handlar det om skador som är väldigt svåra - kanske omöjliga - att reparera.

Jag hoppas att ingen enda svensk sitter i något internationellt sammanhang och mästrar andra länder att lämna sina regnskogar ifred. Det har vi nämligen inget som helst moraliskt utrymme att göra.

Men skulden faller också på oss alla. Regeringen är passiv för att det går att vara passiv. Var är miljöengagemanget hos oppositionen? Var är engagemanget hos befolkningen? Varför är det så tyst om det här i bloggar och på twitter? Och vi lärare. Hur mycket miljöengagemang och ansvarstagande sprider vi i våra klassrum?

När jag gick in på DN.se hittade jag inte ett enda blogginlägg under Zarembas artiklar om skogen medan en artikel om skolan fick 121 blogglänkar. Det är inte okej. Det är viktigt att vi kämpar för att våra barn får en bra och likvärdig skola, men det är vår förbaskade plikt att lämna efter oss  en livskraftig och hållbar miljö.  Vi måste göra upp med den här ordningen där varje generation försämrar förutsättningarna för nästa generation.

                 Det ansvaret har ingen rätt att undandra sig.


Bloggar: 0... fast inte längre. Anne-Marie Körling skriver så fint.

Artiklar: Zaremba om skogen i DN 1, 2, 3, 4, 5
Norran,  Expressen, ETC, Sveriges Radio,

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden 3?

Hon väljer verkligen intressanta sängkamrater, Eva-Lis Sirén. För ett år sedan debatterade hon ihop med Anders Knape (SKL).  Idag skriver hon på DN debatt tillsammans med Gustav Fridolin. Det är en kryptisk artikel som man får läsa några gånger om man vill ha fatt på budskapet.  Citat ur artikeln: ”Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. ” Visst är det fint hur det där med felavlönade har stuckits in där? Och skolans verkliga utmaningar, istället för de inbillade som vi nu ägnar oss åt.

Miljöpartiet och skolan... Det politiska skollandskapet har ändrats och motsättningarna mellan blocken minskat. Jag kan läsa en artikel av Mikael Damberg och nicka gillande. Även Vänsterpartiet beskriver en skola jag känner igen och en hel del åtgärder jag tror på. Men ett parti utmärker sig för sin enligt min uppfattning världsfrånvarande skolpolitik. Miljöpartiet. I rättvisans namn, om Miljöpartiet är det sämsta skolpartiet får man även konstatera att skolan är MP:s sämsta gren. På så vis jämnar det ut sig för miljön är alliansens sämsta gren. Men det är ändå ungefär lika förbluffande när ordförande för det andra lärarfacket skriver debatt med MP:s språkrör som om Greenpeace skrev debatt ihop med Anders Borg eller Carl B Hamilton.

Så vad är det som oroar detta udda par? Först och främst att legitimationsreformen fått framskjuten deadline. Det väcker stor oro, påstår de. Okej? Har inte märkt av någon sådan oro. Ligger lärare sömnlösa på nätterna för att de inte får sin pdf-fil så snabbt som de hade räknat med?

Artikelförfattarna påstår också att man ”kraftigt ökat lärarnas arbetsbörda” genom att införa NP i åk 3 och genom att betygslika omdömen ska ges från åk 1. Det här är rent nys. Att genomföra och rätta NP i åk 3 kan knappast ses som någon tung arbetsbörda. Omdömen har vi skrivit i många år, att det tydligare regleras hur de ska skrivas är inget som ökar arbetsbördan. Man oroar sig också över introduktionsåret. Alla nyexade lärare som inte får plats. Okej? Om inte det fungerar som det ska, vems är egentligen ansvarets? Vem är det som är huvudman för skolan?

All kritik i den här artikeln riktas mot staten, mot Skolverket och mot utbildningsminister Jan Björklund. Men vi har inte en statlig skola utan en kommunal sådan. Om lärarlönerna är låga är det kommunerna som ska höja dem. Om resurser och kompetensutveckling saknas - ja då är det igen kommunerna som ska lätta på plånboken. Introduktionsåret? Kommunernas bord. Lärarlyftet? Också kommunernas bord. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb? Kommunernas bord. Det enda av allt man klagar över i artikeln som är statens bord är lärarlegitimationerna.

Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen får ni överge ert envetna och blinda kommunaliseringskramande och börja verka för en skola där allt det här verkligen är statens bord, eller också får ni adressera den här artikeln annorlunda.
... Förslagsvis till Eva-Lis Siréns föregående sängkamrat - Anders Knape på SKL.